Ett urval av Norrbottens museums nyförvärv 2022

Eftersom det är första gången jag skriver i Kulturmiljöbloggen ska jag först och främst presentera mig. Jag heter Christelle Fredriksson och har under drygt ett år arbetat som föremålsantikvarie på Norrbottens museum. Under 2022 har museet gjort flera föremålsförvärv och jag tänkte passa på att få presentera några av dessa här. Av de föremål jag arbetat med under förra året har jag valt ut tre – ett silverbälte från 1800 talet, en stol från 1900- talets början och en husmodersdräkt från mitten av 1900- talet. Jag har valt ut dessa föremål med anledning av att jag anser att de visar på den mångfald av upplevda erfarenheter som finns och har funnits i Norrbotten. I dessa föremål ryms även berättelser om emigration, föreningsliv, ideologiska övertygelser och hantverk i trä, metall och textil. De är även utvalda exempel på hur kombinerade källor av olika slag kan öka våra kunskaper om enskilda föremål och foga samman delar till helheter.

Stol från 1900- talets början
Museet blev i höstas kontaktade av en kvinna från Paksuniemi utanför Jukkasjärvi i Kiruna kommun som undrade om det fanns intresse av att ta emot en stol och ett skrivbord som fanns i en stuga som hon köpt i anslutning till sin fastighet. Stolen, som är av trä med en sits av skinn eller konstläder hade förmodligen någon anknytning till LKAB eftersom det på baksidan av stolen finns en liten plakett av metall fäst på sargen med just ”LKAB 3237”.

Vi tog beslutet att ta emot stolen och jag gjorde ett besök hos Jeannette i Paksuniemi som berättade det hon visste och hade tagit reda på. Vi kunde inte spåra hur det kom sig att stolen fanns i stugan men Jeannette berättade att hon hade ringt till LKAB för att höra om de ville ha den. När de sa nej hörde hon av sig till oss på Norrbottens museum. Förutom att stolen verkade ha kommit från LKAB fanns det ett annat skäl till att stolen blev ett intressant föremål att bevara. På undersidan av stolens sits finns det nämligen ett namn och en datering i blyerts. Namnet är ”Alfred Badlund” och det datum som angetts är ”28/4 1913”.

Skriften i blyerts på undersidan visade sig vara något svårfångad på bild. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Jeannette skrev redan när hon kontaktade museet att hon genom en sökning på det namnet fått veta att han skrivit ett par böcker. Då jag inte sedan tidigare kände till Badlund var det på sin plats att göra efterforskningar. Jag var i förstone intresserad av att ta reda på vad relationen till stolen kunde vara – kunde det vara så enkelt att han hade tillverkat den? Född den 15 februari 1896 skulle han alltså ha varit 17 år fyllda och jag tyckte att jag behövde lite mer information för att nå en större grad av sannolikhet att kunna konstatera att så var förmodligen fallet. Det var således genom de glasögonen

som jag började läsa en av hans böcker ”Som arbetare i Sovjet” som handlar om när han emigrerade till Sovjetunionen på 1930- talet, väl medveten om att självbiografin som källa gärna får kombineras med andra sorters skriftliga material som kan styrka den berättande källans innehåll. Men jag resonerade att boken kunde leda mig mot nya spår att gå efter. Samtidigt började berättelsen om Badlunds upplevelser av emigrationen till Sovjetunionen få fäste i mig. Termen och begreppet ”Kirunasvenskarna” kände jag till sedan tidigare, men jag hade inte fördjupat mig särskilt mycket i enskilda personers berättelser.

Kortfattat syftar ”Kirunasvenskarna” på de människor som under 1920 och 30- talet sökte sig till Sovjetunionen på grund av arbetslöshet, ideologisk övertygelse eller bägge delar. Trots att det inte bara var personer från Norrbotten som emigrerade så har ”Kirunasvenskarna” kommit att bli mer eller mindre synonymt med detta emigrationsmål. Flera personer har efteråt delat sina upplevelser offentligt på olika sätt och många for väldigt illa. När det gäller frågan om hur många svenskar som emigrerade till Sovjetunionen är siffrorna osäkra och kan vara någonstans mellan 200-1000 personer. Vad gäller antalet som antas ha blivit avrättade under slutet av 30- talets utrensningspolitik varierar siffrorna mellan 25-33 personer.

Det visar sig att Alfred Badlund tillhörde både kategorin arbetslös och ideologiskt övertygad kommunist som under 1930- talet tillsammans med en vän, Georg Hjulström, tagit sikte på Sovjet. De reste dock utan tillstånd, tillfångatogs på den finska sidan och när de sedan blev frigivna sökte de få tag på den dokumentation som krävdes för att fortsätta resan. När de nekades papper bestämde de sig ändå för att fortsätta och tillfångatogs igen, denna gång på den Sovjetiska sidan i närheten av Viborg. Till slut godkändes deras önskemål att få arbeta i Sovjet och de transporterades till Sibirien där de arbetade i ett skogskollektiv och senare inom snickeri innan de sökte sig tillbaka till Sverige, allt inom loppet av 19 månader. Hjulström hade först blivit kvar men återvände till Sverige han också kort därefter.

Efter hemkomsten kom han i tvivel om han skulle berätta om sina upplevelser och erfarenheter eller inte, något som många återvändare har vittnat om.  Med anledning av att vännen fortfarande var kvar i Sovjet bestämde han sig för att tala. Först genom dagspressen och sedan genom böcker. Norrskensflamman reagerade starkt, inte bara över bokens innehåll utan också hur hans berättelse mottogs och presenterades av andra tidningar. Den 19 januari skriver signaturen O. W. L. (troligen Oscar Wilhelm Lövgren som var Norrländska Socialdemokratens chefredaktör) i tidningen Arbetet om mötet med Badlund och hans erfarenheter och anser att den är av vikt för andra svenska arbetare som önskar få en inblick i hur förhållandena var istället för att lyssna till de skönmålningar som presenterades i den kommunistiska pressen. Den 23 januari publicerar Norrskensflamman ett öppet brev till Badlund och NSD:s redaktion där skribenten Helmer Zakrisson inte bara synar sanningshalten i Badlunds vittnesmål utan även kritiserar NSD och framförallt Lövgren för att ge Badlunds berättelse plats. Ungefär en vecka senare dyker det upp ännu en artikel i Norrskensflamman på detta ämne. Nu har tidningen publicerat en intervju med Badlunds bror, Curt Badlund, som syftar till att ge en korrigerande bild av broderns uppgifter. Brodern Curt Badlund hade nämligen också varit i Sovjet över ett år och hade en helt annan upplevelse än den Alfred Badlund återger. I synnerhet tas det upp att Alfred Badlunds svårigheter hade att göra med det sätt han valde att ta sig över gränsen – utan inresetillstånd/pass.

I maj samma år hittar jag en artikel i Norrskensflamman där signaturen ”Informerad” har fått ett brev till redaktionen publicerad. Och inslaget är på en helt ny nivå än tidigare kritiska artiklar. Nu menar Norrskensflamman dels att det i själva verket är O. W Lövgren som författat en av Badlunds skrifter i Badlunds namn. Brevets innehåll antyder att Badlund i själva verket arbetade för den finska ochranan. Enligt dessa spekulationer skulle Badlund alltså ha rest över gränsen till Sovjet i egenskap av spion efter att ha blivit frisläppt i Finland och att det var under dessa villkor han dessutom blev frisläppt.

Det finns olika sätt att förstå det som händer kring Badlund i samband med hans berättelse. Anders Gustafson, författare till boken ”Svenska sovjetmigranter. Om de svenska kommunisterna och emigrationen till Sovjetunionen på 1920- och 1930- talen” skriver att de hemvändande emigranterna användes som brickor i det politiska spelet mellan kommunister, socialdemokrater, syndikalister och borgare. Lovisa Andén har forskat om vittneslitteratur, särskilt om vittnesskildringar från Gulag och lyfter fram Badlunds skildring som ett tidigt vittnesmål för dessa utrensningar i Sovjet under Stalins styre. Vid tiden för Badlunds skildringar fanns det starka skäl att inte berätta och Andén menar att dessa berättelser än idag existerar under en sorts tystnad – en närvarande frånvaro. När Badlund återvände till Sverige vacklade han mellan lojaliteten mot ideologin och partiet där han tidigare varit medlem och att berätta det han upplevt som sant och riskera att framstå som en sovjetmotståndare. Men Andén menar också att det är särskilt svårt att vittna när det saknas ett offentligt narrativ av ett skeende, vilket det gjorde vid den här tiden och långt senare. När bevis i form av dokument och andra kvarlevor aktivt förstörs framstår enskilda berättelser som subjektiva, enstaka fall utan en historisk tyngd. Själva utraderandet blir då ett sätt att skriva om historien som det bäst passar. Men åter till stolen. Fanns där något i hans bok som kunde förklara varför hans namn står skrivet på undersidan av en stol från LKAB? Jo, Alfred Badlund var nämligen också en utbildad snickare och 1914 skriver han att han hade gått ut yrkesskolan för träarbetare och syftar då troligtvis på Kiruna Praktiska Ungdomsskola som startades av Hjalmar Lundbohm 1910. Kanske tillverkade de även möbler till bolaget? När han sedan hade gått ut yrkesskolan lämnade han Kiruna för Åtvidaberg och en lärlingsplats

på snickerifabrikerna där som disponenten ordnat. Planen var sedan att han därefter skulle vidare mot en ingenjörsutbildning med lånade medel ur en fond som stiftats av en av Grängesbergsgruvornas huvudperson Ernst Cassel. Men när Badlunds far avlider 1915 tar livet en annan vändning för honom eftersom fadern skulle ha agerat borgenär för studielånet. Yrkeskunskaperna han förvärvat tidigt verkar dock ha följt med honom resten av livet och i en nekrolog den 13 december 1965 i Norrskensflamman beskrivs Badlund känd som en skicklig yrkesman som under alla år var sitt yrke trogen. Ingenstans i nekrologen nämns emigrationen till Sovjetunionen.

Så långt har jag kommit i min resa att ta reda på om Alfred Badlund har tillverkat stolen som nu kommer att ingå i Norrbottens museums samlingar. Jag hittade även en 17 minuter lång film från 1913 från Kiruna Praktiska Ungdomsskola som visar dessa ungdomar när de arbetar i lokalerna. Kanske är någon av dessa ungdomar jag ser i filmen en ung Alfred Badlund? Men det jag söker efter, bilder på möbler, stolar och bord, hittar jag inte här.

Silverbälte från 1800- talet
När ni nu möter nästa föremål som tillkommit till museets samlingar under 2022 kommer vi samtidigt faktiskt fortsättningsvis uppehålla oss en del geografiskt mellan det som är dagens Ryssland respektive Sverige. Föremålet ni ser nedan har tillhört en romsk kvinna vid namn Nina Demeteri som tillsammans med andra romer kom som gästarbetare till Sverige från Ryssland i slutet av 1800- talet. Det fanns inga planer att etablera sig i landet men på grund av inreseförbud för romer mellan 1914 och 1954 kom de att bli kvar inom landets gränser. Med risk för att inte få återvända till Sverige vågade de inte lämna landet när förbudet kom.

Detalj av silverbältet. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.
Bältet är väldigt detaljrik, har flera stämplar och har vissa detaljer som är återkommande inom romsk smyckeskonst. Boken Romska smycken. Hantverk, tradition och ett sätt att leva av Åsa Nilsson & Erland Kaldaras är ett tips för den som vill öka sina kunskaper i ämnet. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Nina Demetri föddes i St. Peterburg och var enligt barnbarnet Mikael Demetri väldigt förtjust i Karlsbaderbullar och talade ryska, franska och svenska flytande. Hon var också den som på 1940 eller 50- talet bestämde att familjen skulle börja fira jul den 24 december också, istället för i januari enligt den rysk- ortodoxa traditionen vilket startade familjetraditionen att fira jul två gånger per år.  Nina och hennes familj försörjde sig på olika sätt, bland annat inom tivoli och cirkusverksamhet. Ninas man hade bland annat en damorkester som turnerade i folkparkerna.

Jag och mina kollegor på Norrbottens museum träffade Ninas barnbarn, Mikael Demetri och hans fru Angelina Dimiter- Taikon i samband med att de överlämnade bältet till Norrbottens museum i början av juni 2022. Eftersom familjen hade tillbringat så mycket tid i Norrbotten ville de höra om Norrbottens museum ville förvärva detta bälte till samlingarna och på så vis hoppas de samtidigt bidra till att synliggöra den romska kulturen i norra Sverige. I samlingarna finns det inte så många föremål med anknytning till romskt kulturarv, vad vi vet, så museet tackade ja till att förvalta detta bälte och införliva det i samlingarna.

Mikael Demetri är född i tält i Arvidsjaur 1957 och familjen har spenderat tiden växelvis mellan södra och norra Sverige. Bältet har Nina Demetri troligtvis fått av sin far som sedan lämnat över det till Mikael som spenderade mycket tid med farmodern. Förutom bältet kom Mikael även bli den som ärvde det muntliga kulturarvet av farmodern, det vill säga kunskap om resandelivet och sagoberättande medan andra familjemedlemmar ”tog över” andra delar av kulturarvet, exempelvis musiken.

Under vårt möte berättar Mikael och Angelina mer om romers relation till just metall och smycken och hur de haft dubbla funktioner – förutom utsmyckning så fungerade de även som bank. Bälten kunde till exempel vara uppbyggda så att delar av bältet kunde användas som betalmedel när det behövdes. Tillverkning av smycken är något de själva också är vana vid och metallkunskaperna har både Mikael och Angelina fått med sig genom livet och även arbetat för att vidareutveckla och lära ut till yngre generationer.

Mikael Demetri och Angelina Dimiter- Taikon vid besöket på Norbottens museum. I förgrunden syns museets etnolog Paulina Öquist- Haugen. Fotograf: Runar Gudmundsson © Norrbottens museum.

Romska kunskaper och romsk historia är till största del traderad kunskap och historia, det vill säga att den överförts muntligt. Arkeologen Lotta Fernstål och etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius har undersökt hur kunskapsproduktion om romer ser ut i museer och arkiv och konstaterar att de skriftliga äldre källor som finns nästan uteslutande är skrivna utifrån majoritetssamhällets perspektiv mot bakgrund av fördomar och missuppfattningar. De beskriver källäget som ett ”lapptäcke av källor” där den som vill fördjupa sig behöver använda olika källor och arkiv och som jag tolkar dem, vara kreativ och uthållig. Författarna betonar också betydelsen av digitisering av material för att det ska vara lättare och hitta och länka samma bitar.

Husmodersdräkt från 1950- talet
Det tredje förvärvet jag ska berätta om här och nu är en så kallad Husmodersdräkt som en kvinna som bott i Vidsel skänkt till Norrbottens museum. Mellan 1956 och 1972 levde hon, hennes man och deras barn i Vidsel och hon var aktiv inom samhällets föreningsliv, däribland Vidsels husmodersförening. Dräkten är komplett med klänning, förkläde, sjal, mössa och föreningsnål och har sytts upp och dekorerats med broderier av givaren själv. Klänningen går i färgerna rött, blått, grönt, vitt, gult och svart medan sjalen och förklädet är enfärgat vit med broderade åkerbärsblommor.

Föreningsmärket med SHR, som var riksförbundets förkortning, kunde användas för att hålla ihop sjalen som bars över axlarna vikt i en trekant. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Vidsels husmodersförening var en lokalförening som ingick i det nationella riksförbundet Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund som grundades 1919. De första föreningarna som bildades i Norrbotten var Svartöstaden, Luleå och Kiruna. Detta var år 1923 och fem år senare var de så många lokala föreningar att de gick ihop till ett länsförbund. Varje förening hade sedan sin särskilda dräkt.

I Norrbottens föreningsarkiv finns flera husmodersföreningars arkiv från länet bevarande och tack vare det är det möjligt att få en inblick i hur det gick till när föreningen bildades, hur deras möten gick till och hur föreningens arbete både kom till gagn för medlemmarna och samhället Vidsel. Bland annat framkommer det att medlemsantalet vid bildandet var 21 stycken, att det allra första informationsmötet för att bilda en husmodersförening i Vidsel hölls den 6 maj 1956 med start kl. 15:00 i Vidsels skola med hjälp av HRS:s länsordförande Sofi Marklund. Årsavgiften bestämdes till 5 kr varav 3,50 skulle gå till H.R.S, 1 kr till länsförbundet i Norrbotten och 25 öre till Hemmets forskningsinstitut. Vid det andra mötet, som ägde rum veckan därpå, kom medlemmarna överens om att det endast fick förekomma tre sorters bröd till deras fika och att avsteg från denna regel beivrades med 5 kronor i böter – alltså en hel årsavgift. Om någon någonsin krävdes på summan förtäljer dock inte de protokoll som jag hittills hunnit läsa. Under detta möte påminde även den nytillträdda ordföranden Gullan Lindberg att ”vi äro Du med varann, så ingen titel skulle få brukas inom föreningen.” som står skrivet av Fanny Lundgren, sekreterare. Det går inte att utläsa om detta var en svårighet för medlemmarna att stå fast vid men återkommande under det första åren går att utläsa att ordföranden påminde om denna förhållningsregel, kanske i samband med att de hälsade nya medlemmar välkomna.

Efter dessa två inledande träffar blev det sommaruppehåll och det var under det första höstmötet, den 4 september, som dräktfrågan dyker upp i protokollen. Det bestämdes att ordföranden skulle ha med sig tygprover till mötet därefter och det hela avgjordes genom röstning. Månaden därefter, 6 november, beslutades det att medlemmarna själva fick välja färg på husmodersmössan – röd eller blå. För givaren av denna dräkt blev valet rött.

Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Föreningsarbetet bestod av flera återkommande sociala aktiviteter såsom konfirmationskaffe för barn och föräldrar i samband med att konformationsavslutning, Lucia-kaffe för de äldre i byn, insamlingar till behövande och uppvaktningar vid högtider.

De interna återkommande traditionerna var surströmmingsätande under höstens första möte efter sommaruppehållet, sångstunder som inledde och avslutade varje möte och det verkar även som att föreningens gjorde en utflykt eller resa varje sommar.

Redan den första sommaren bestämdes att göra något gemensamt. Protokollet berättar att de under sommarmånaderna hunnit med två gemensamma utflykter, en cykelutflykt till Storforsen och en bussresa till Luleå där de bland annat besökte Norrbottens museums hemslöjdsutställning, Shopping och Gammelstads kyrka. Ett löst anteckningsblad i protokollsboken avslöjar också att medlemmarna hade haft svårt att hålla reda på varandra ”i alla irrgångar” under besöket i Shopping, som hade invigts hösten 1955.

När föreningen firade ettårsdag som förening hade medlemsantalet nästan fördubblats och var uppe i 40 stycken husmödrar. De verkar ha anordnat aktiviteter med andra lokalföreningar och senare års protokoll visar att de brukade vara ansvariga för försäljning av kaffe och fika i samband med Storforsens dag tillsammans med Bredsels husmodersförening.

Norrbottens museum har flertalet dräkter i sin föremålssamling men vad gäller husmodersdräkter finns endast sedan tidigare en dräkt från Luleå husmodersförening. Därför är dräkten från Vidsels husmodersförening ett välkommet tillskott.  

Vid tangentbordet:
Christelle Fredriksson, föremålsantikvarie

Källor och litteratur

Digitiserade tidningar: Norrskensflamman, Arbetet, Arbetaren, Aftonbladet Protokollsböcker från Vidsel Husmodersförening, Norrbottens FöreningsarkivIntervju med Mikael Demetri och Angelina Dimiter- Taikon, juni 2022.

Badlund, Alfred, 1935. Som arbetare i Sovjet. Stockholm: Lars Hökerbergs Bokförlag.

Gustavson, Anders, 2006. Svenska Sovjetmigranter. Om de svenska kommunisterna och emigrationen till Sovjetunionen på 1920 och 1930- talen. Linköping: Bokförlaget Nixon.

Fernstål, Lotta & Hyltén-Cavallius, Charlotte, 2020. Ett lapptäcke av källor. Kunskapsproduktion om romer och resande vid arkiv och museer. Lund: Nordic Academic Press.

Rinander, Kirsti. ”Husmodersdräkten” i Norrbottens museums årsbok 2003-2004.

Film från Kiruna Praktiska Ungdomsskola: Kiruna yrkesskolor Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder

Hur gick det till när den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur blev byggnadsminne?

Lappstaden i Arvidsjaur är Norrbottens enda samiska kyrkstad och utvald som kulturarv med högt kulturhistoriskt värde. Den är byggnadsminne sedan 1948 och därmed ett av Norrbottens läns äldsta byggnadsminnen. Byggnadsminnesförklaringen förnyades 1976, när ny lagstiftning tillkommit. Idag skyddas den i enlighet med Kulturmiljölagens tredje kapitel.

Som byggnadsminne är kyrkstaden ovanlig genom att den omfattar ett stort antal byggnader som alla är privatägda. Enligt en uppteckning från 1931, fanns då nio timmerkåtor och mer än trettio härbren. Då delade flera familjer på en kåta, medan däremot härbrena ägdes av en eller ett par familjer. Idag finns här ett trettiotal kåtor och ett femtiotal härbren. Ägarbilden har förändrats genom arv och försäljningar. Många byggnader har nu ett stort antal ägare.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Men hur gick det då till när Lappstaden blev byggnadsminne?

Lappstaden etablerades som kulturmiljö redan under första hälften av 1900-talet. Den historieskrivning som finns om hur Lappstaden ”räddades” bygger främst på det som personer med nära anknytning till platsen har berättat. Språkvetaren och prästen Olavi Korhonen skriver efter samtal med personer i sameföreningen att Lappstadens bevarande framför allt var läraren och aktivisten Karin Stenbergs förtjänst.

Karin Stenberg, 1884-1969. Foto: IweFoto. Ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1595.

Hennes insatser syns delvis i de historiska arkiven. Där framträder hon som ytterst engagerad i den skogssamiska kulturen. Hon skriver till exempelvis Norrbottens museum och Riksantikvarien och ber om stöd i olika frågor. Men enligt Korhonen var hennes metod egentligen sådan att den inte direkt avsatte spår i arkiven. Hennes framgång byggde istället på att hon hade modet och förmågan att vända sig direkt till personer i viktig ställning.

Stenberg hade personligen kontakt med bland andra landshövdingarna i Norrbotten Gösta Malm, Bernhard Gärde och Folke Thunborg, Stockholms borgmästare Carl Lindhagen (som spelade en viktig politisk roll för samefrågan på riksdagsnivå), landsantikvarierna i Norrbotten, Hans Beskow och Harald Hvarfner samt intendenten Gunnar Ullenius. På Riksantikvarieämbetet hade hon kontakt med riksantikvarien Sigurd Curman.

Med etnologen Ernst Manker, som var den främste kännaren av skogssamisk kultur och dokumenterade Lappstaden på 1940-talet, samverkade Stenberg under en lång period. De förde en vänskaplig brevväxling som bevarats i Nordiska museets arkiv. Manker framhöll också hennes insats för bevarandet av Lappstaden i sin bok Skogslapparna i Sverige: Fältanteckningar (1968).

Det första ärende som omnämns i berättelserna om räddningen av Lappstaden var när Arvidsjaurs kommun 1919 ville dra en väg till sjukstugan över Lappstaden. Diskussioner omkring denna väg tycks ha förts ända in på 1930-talet och som ett minne av planerna kunde länge skönjas konturerna av små diken som markerade den tilltänkta vägen. Stenberg hade i denna strid stöd från landshövdingarna Gösta Malm och Bernhard Gärde, samt intendenten Gunnar Ullenius vid Norrbottens museum och en läkare vid namn Frithiofsson.

Samerörelsen och Karin Stenberg

Lappstadens etablering som kulturarv sammanfaller i tid med samerörelsens framväxt. Denna har dokumenterats av historikern Patrik Lantto i avhandlingen Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950 (2000).

Rörelsens inriktning var politisk. Den hade karaktär av proteströrelse och en övergripande målsättning var att samerna skulle övervinna den underordnade ställningen i samhället och uppnå jämställdhet med övriga svenska medborgare. Dess fokus var framför allt renskötseln och rättighetsfrågor, men den hade samtidigt en kulturtillvänd sida.

Genom samerörelsen skapades en gemensam samisk identitet som blev en plattform för strävan mot politiska reformer. De första sameföreningarna bildades under 1910-talet. Tidens folkrörelser och kvinnorörelser utgjorde viktiga förebilder. Arvidsjaur-lapparnes förening som bildades 1918. Föreningen, och då i synnerhet dess främsta talesperson Karin Stenberg, kom att spela en viktig roll när det gäller värnandet av den samiska kyrkstaden. Arvidsjaur sameförening hörde till landets mest aktiva under 1930-talet och ett mått på dess betydelse kan kanske anas i förhållandet att de svenska samernas andra och tredje landsmöten hölls i Arvidsjaur 1937 respektive 1948.

Karin Stenbergs insats har under senare år alltmer kommit att uppmärksammas. I forskningsantologin Skogssamisk vilja: En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid (2020) tecknas skogssamisk historia och Stenbergs gärning ur en rad olika perspektiv.

Dat läh mijen situd! Det är vår vilja: En vädjan till den svenska nationen från samefolket, är en text som utgavs 1920 på uppdrag av skogssamerna i Arvidsjaur med stöd av skogssamerna i Arjeplog. Den skrevs av författaren Valdemar Lindholm, men dikterades av Karin Stenberg, som i förordet tog på sig det fulla ansvaret för textens innehåll. Skriften utmanade majoritetssamhällets bild av ”lapparna” såsom den framstått i exempelvis Ossian Elgströms och Ester Blenda Nordströms författarskap och i den svenska statens hantering av samiska angelägenheter. Silvén karakteriserar texten som en örfil mot ”såväl självutnämnda experter som myndigheter” och anser att den förebådar 1970-talets diskussion om samisk representation och om vem som äger rätten till tolkningsföreträde.

Forskning kring kyrkstäder och samisk kultur

En viktig förutsättning för Lappstadens etablering som kulturarv var också den kunskapsuppbyggnad omkring kyrkstäder och samisk kultur som samtidigt skedde på den nationella nivån. Kyrkstäderna blev forskningsobjekt på 1920-talet. Allt sedan dess har forskningen bedrivits i två spår som löpt parallellt: den etnologiska, som handlat om kyrkstadens nyttjande och kyrkstadsseder samt den bebyggelsehistoriska, som behandlat byggnadsskick. Etnologen och kulturhistorikern Sigurd Erixon var verksam på Nordiska museet och publicerade de första artiklarna om de norrländska kyrkstäderna på 1930-talet. På 1940-talet tillsattes en särskild kyrkstadskommitté som dokumenterade miljöerna. Bertil Berthelson var konsthistoriker och antikvarie vid Riksantikvarieämbetet som inventerade och skrev om kyrkstäderna på 1950-talet. Kulturgeografen Ragnar Bergling utgav 1964 doktorsavhandlingen Kyrkstaden i övre Norrland: Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Denna är fortfarande standardverket i forskningssammanhang.

Forskningen omkring samisk byggnadskultur skedde främst på Nordiska museet. Sigurd Erixons Svensk byggnadskultur som utgavs 1947 ägnades flera kapitel åt samiskt byggande. År 1939 tillträdde antropologen och etnologen Ernst Manker en tjänst på Nordiska museet och där inrättades några år senare Lapska avdelningen under hans ledning och Lapska arkivet som en del av museets arkiv. Manker gjorde fältundersökningar och dokumentationer under många år. Han gjorde åtta frågelistor inom det samiska forskningsområdet, bland annat en om Samernas byggnader. Svaren på frågelistorna finns i museets arkiv. Efter sin pensionering utgav han boken Skogslapparna i Sverige: Fältanteckningar (1968). Den byggde på fältinventeringar som gjorts sedan 1929. Den innehåller en grundlig analys av den skogssamiska byggnadskulturen och här publicerades även de anteckningar som Manker gjorde vid en undersökning av Lappstaden 1943. Vid denna verkar byggnaderna ha fått den numrering som fortfarande kvarstår och de dåvarande ägarna förtecknades.

Etnologen Eva Silvén har behandlat Mankers gärning i boken Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet (2021). Enligt hennes bedömning hade Manker starka sympatier för den skogssamiska kulturen och goda vänskapliga kontakter med många samiska företrädare.

Lappstaden i kulturminnesvården

Att kyrkstäderna i Arvidsjaur var kulturhistoriskt värdefulla var tidigt ett etablerat synsätt, även på nationell nivå. Det första kända dokument som omnämner Lappstaden som bevarandevärd i dessa sammanhang skrevs 1927 av jägmästaren H. Stahre, som var riksantikvariens ombud i Arvidsjaur. 1930 kontaktades Riksantikvarieämbetet av en ingenjör Axel Nilsson, som vill peka på att ett antal bodar i Arvidsjaur hotades av förstörelse. Nordiska museet kontaktades och dess styresman, konsthistorikern Andreas Lindblom, konstaterade att bodarna hade ett stort högt historiskt värde och borde bevaras.

Den 17 augusti 1931 besökte Karin Stenberg personligen riksantikvarien Sigurd Curman med ”en begäran om hjälp för genomförande av en bland lapparna i trakten av Arvidsjaure omhuldad plan att konservera delvis restaurera den s.k. lappstaden i Arvidsjaur samhälle”. Riksantikvarien förordade intendenten Gunnar Ullenius att resa till platsen och i samråd med samerna komma fram till vad som behövde göras för att ett bevarande skulle kunna ske. Karin Stenberg hade då redan informerat Ullenius om situationen i Lappstaden och vädjat om stöd. Underhållet av byggnaderna var vid denna tid en ständigt återkommande fråga.

Lappstadens bevarande lyftes även av Arvidsjaurbygdens hembygdsförening som bildades 1937. Den förde samtal med sameföreningen om dels ett bevarande, dels en idé om att skapa ett samiskt museum i området norr om Lappstaden mot sjön Ringlet. Ett hinder för att frågan skulle göra framsteg var att äganderättsförhållandena var oklara. Många kåtor och härbren ansågs övergivna och var förfallna.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Byggnadsminnet Lappstaden

Vid mitten av 1940-talet var alltså Lappstaden ett redan etablerat kulturarv, som diskuterats på lokal, regional och nationell nivå. Liksom landets övriga kyrkstäder inventerades Lappstaden under 1940-talet. År 1946 besiktigades anläggningen av antikvarien Bertil Berthelson, Riksantikvarieämbetet. Han uppmärksammade då att Arvidsjaurs kommun i strid med gällande stadsplan hade uppfört en transformatorstation inom området. Berthelson påtalade det olämpliga i detta och lyfte även frågan om att den samiska kyrkstaden borde ha ett bättre lagskydd, i enlighet med den nya lagstiftning som tillkommit. I frågan om den olämpliga transformatorstationen engagerade sig även lingvisten och professorn i finsk-ugriska språk Björn Collinder som vände sig till Riksantikvarieämbetet i ett konfidentiellt brev. Följden blev att Riksantikvarieämbetet 1946 framförde förslaget om att Lappstaden skulle registreras för att få ett skydd enligt 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Vissa av byggnadernas ägare var till en början tveksamma till lagskyddet. Detta gällde inte Karin Stenberg, som brevledes höll kontakt med landsantikvarien Hans Beskow vid Norrbottens museum. I ett brev i mars 1947 uttryckte hon sin och andra samers tacksamhet för Beskows insats.

Hjärtligt tack för allt vad Herr Landsantikvarie Beskow gör dels för att skydda våra av åldern kyrkoboplatser sådan som i Arvidsjaur å dels för att återupprätta sådan den i Arjeplog, som jag sörjt för skulle helt utplånas. Det var väl ändå samer som var de första på dessa platser som Arvidsjaur och Arjeplog. Vi samer än del av oss, äro mycket glada härför, i djupt tacksamma även visat intresse för att bevara den samiska kulturen från den sidan sedd. Vi hoppas vi samer som djupt känna en innerlig önskan som hjälp i vår strävan därom, få bistånd och hjälp i fortsättningen av Herr Landsantikvarie Beskow.

Frågan om lagskyddet upptogs därefter på det årssammanträde som lappfogden i Norrbotten, Edvin Kangas, höll den 13 maj 1947. Närvarande var företrädare för samebyarna Västra Kikkejaur, Östra Kikkejaur och Mausare. Vid mötet informerade Hans Beskow om riksantikvariens intentioner och lagstiftningens innebörd. Han framhöll att syftet var att ”skydda området med dess bebyggelse mot ingrepp och åtgärder, som skulle förminska lappstadens kulturhistoriska värde”. Det fanns också ett ekonomiskt incitament i det att Riksantikvarieämbetet åtog sig att restaurera de kåtor och härbren som då stod utan ägare, så att de inte skulle behöva rivas. Ämbetet åtog sig även att bidra till kyrkstadens fortsatta vård och underhåll. Eftersom registreringen inte skulle innebära någon inskränkning i ägarnas nyttjande- eller äganderätt, samtyckte mötet enhälligt till förslaget.

Samtyckte gjorde även Arvidsjaurs hembygdsförening, som tillfrågades av Arvidsjaurs kommun. Denna lämnade, i egenskap av markägare, tillstånd till att skyddsföreskrifter utfärdades. Förslaget till hur skyddsföreskrifterna skulle utformas delgavs också Karin Stenberg personligen i en skrivelse från Berthelson. Skyddsföreskrifterna utfärdades slutligen av Länsstyrelsen i Norrbotten den 20 april 1948.

Som en bekräftelse på överenskommelsen skickade ägarna påföljande år en handskriven notering till Riksantikvarieämbetet, egenhändigt undertecknad av dem själva:

Undertecknade, skogslappar inom Arvidsjaurs socken och ägare till bodar och kåtor i lappstaden härstädes överlämna med tacksamhet beskyddet av densamma till Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Arvidsjaur 14 maj 1949.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Med vad ”betyder” Lappstaden som kulturmiljö?

När den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur först byggnadsförklarades 1948 stod Lappstadens karaktär av kyrkstad i fokus och den kategoriserades därför under det som idag kallas ”kyrkligt kulturarv”. I nutiden är däremot intresset för den samiska representationen större. Intresseförskjutningen speglar samhällsutvecklingen i stort.

Två nya undersökningar har gjorts under senare år, som båda understryker Lappstadens betydelse för samisk identitet och att denna identifikation bidrar till betydelsen av att den samiska kyrkstaden bevaras i framtiden.

I ett projekt som bedrivits vid Piteå museum har Emeli Elfving och Sophie Nyblom (2021) sammanfattat Lappstadens betydelse med begreppen identitet, mötesplats och rekreation. De visar på att flera av de intervjuade ägarna ser sig som förvaltare av en viktig plats, sin familjs historia och samisk identitet.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Även ett examensarbete av Ingela Persson (2022) vid Umeå universitet har visat på Lappstadens betydelse för samisk identitet. Persson lyfter fram Lappstadens betydelse inför framtiden:

Eftersom identiteten delvis skapas i samspel med andra påverkas den av rådande kulturella normer, och historien som sätter begränsningar för vad som är möjligt just nu genom att påverka varje enskilds individs tankemönster och önskningar för sig själv. Identitet är alltså något som är föränderlig utifrån omgivningen. Så för den samiska identiteten är det så viktigt att få känna gemenskap, ha gemenskap, jag kan inte annat göra än att konstatera att Lappstaden har varit och är fortfarande väldigt viktig för den samiska identiteten.

Lappstaden har varit väldigt viktig för den samiska identiteten och är även idag, men för att det ska fortsätta vara så och för att alla samer ska kunna känna sin samiska identitet i Lappstaden så tänker jag att man ska tänka utveckling och framtid, framför allt att man vågar. Jag tror att vi alla vill att man som same ska kunna känna en stark identitet, vad vore väl bättre än att ha Lappstaden som en viktig markör för alla samer att luta sig mot?

Begreppet ”samisk identitet” är givetvis inte statiskt utan, som redan Israel Ruong påpekade 1981, föränderligt och dynamiskt. När Ruong i en numera klassisk artikel definierade vissa identitetskriterier för samiska kulturer resonerade han utifrån samiska näringar, renskötseln, slöjd och konsthantverk, språk och jojkning. I detta ingick även det traditionella byggnadsskicket och då speciellt kåtan. Vi lämnar här ordet till Israel Ruong:

Kåtan såsom samisk bostad och både som internt och externt identifikationselement behöver en närmare kommentar. Det är onekligen så att många ännu levande äldre samer upplever och har upplevt kåtan med den flammande elden och en grupp människor runt omkring eldstaden och under det öppna rökfånget såsom en del av en själv såsom individ och social varelse. Det är i den lilla gruppen av människor som språket utvecklats och fått sina många uttryck för mänsklig närhet. Och själva doften av brinnande björkved och björknäver och av golvrisets, renfällarnas, renskinnens mjukhet, doft av rök hör också till de fenomen som utformat identiteten.
Paulus Utsi, en samisk diktare, har i dikten Sami Vuohki (Samiskt väsen) samlat något av själva evigheten i bilden av kåtan:

Om än jorden
och månen förintas
lyser kåtan som en silverstjärna.
Om än tron tar slut
finnes ett samiskt väsen i rörelserna.
Så länge elden brinner
glöder naturkraften än.
[i]

Lappstaden är en av tre bevarade samiska kyrkstäder i landet. De övriga är Fatmomakke i Västerbotten och Ankarede i Jämtland. Sammantaget berättar dessa tre om olika aspekter av de samiska kulturarven. I Norrbotten är Lappstaden det enda byggnadsminne som har en tydlig samisk karaktär. Det är också den enda samiska kyrkstaden i länet som har bevarats. Dess unika karaktär gör den omistlig.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Vid tangentbordet i november 2022

Anna Elmén Berg
Fil. dr, antikvarie vid Piteå museum

Texten är ett utdrag ur en kommande rapport från ett projekt som syftar till att ta fram nya riktlinjer för byggnadsvården i Lappstaden. Projektet har bedrivits 2021–2022 med anslag från Länsstyrelsen i Norrbotten och i samverkan med Bebyggelse i norr.

Litteratur i urval

Elfving & Nyblom 2021 Elfving, Emeli & Nyblom, Sophie 2021. Lappstan i Arvidsjaur: Byggnader och bruk i tradition och nutid. https://piteamuseum.nu/projekt/lappstan-byggnader-och-bruk-i-tradition-och-nutid/

Korhonen, Olavi 2003. ”Här har ni mig: Om Karin Stenberg, samernas förkämpe i Arvidsjaur, i År av liv: Luleå stift 1904–2004 (red. Ulf Boström).

Lantto, Patrik 2000. Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950.

Manker, Ernst 1968. Skogslapparna i Sverige: Fältanteckningar. Persson, Ingela 2022. Karin Stenbergs kamp om Lappstaden i Arvidsjaur – En kvalitativ analys kopplat till identitet (otryckt uppsats, Umeå universitet).

Persson, Ingela 2022. Karin Stenbergs kamp om Lappstaden i Arvidsjaur – En kvalitativ analys kopplat till identitet.

Ruong, Israel 1981. ”Samerna: Identitet och identitetskriterier”, Nord Nytt: Nordisk tidsskrift för folkelivsforskning nr 11.

Skogssamisk vilja: En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid 2020 (red. Åsa Össbo, Bertil Marklund, Lena Maria Nilsson & Krister Stoor).

Silvén 2021, Silvén, Eva 2021. Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet.


[i] Ruong 1981, s. 20 f.