Fortsatt granskning av Nordarkeologilämningar

Gott Nytt År önskas er alla läsare av Norrbottens museums Kulturmiljöblogg! Vi hälsar er varmt välkomna till ännu ett år där ni kommer att få fortsatta uppdateringar av de projekt Norrbottens museum arbetar med under året. Ni kommer även att få ta del av ett flertal gästbloggare som är verksamma i eller kring Norrbotten på ett eller annat sätt. Vi önskar er många läsvärda stunder under året!

Årets första blogginlägg blir en tillbakablick på resultatet av två fältveckor i Arvidsjaurs kommun som några av oss arkeologer vid Norrbottens museum genomförde under hösten 2021. Vi har fortsatt att granska lämningar som påträffades inom projektet Nordarkeologi mellan åren 1969-1983. Nordarkeologi var ett större arkeologiskt inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten, som startade med anledning av att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter sjöregleringarna av de stora vattendragen.

Tyvärr har många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök, vilket i sin tur leder till problem för skogsbruket. Lämningarna är svåra att återfinna och riskerar att ta skada av planerade skogsbruksåtgärder. Med anledning av detta startade Norrbottens museum år 2020 ett projekt vars syfte är att granska lämningar som påträffades vid Nordarkeologiinventeringarna och säkerställa deras positioner, så att de kan skyddas vid kommande avverkningar och markberedningar. Vårt mål är att dessa lämningar ska kunna bevaras för framtiden, utan skador. Detta är ett projekt som finansierats dels genom Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag och dels genom en egeninsats av Norrbottens museum. För mer om 2020 års insats och om projektet Nordarkeologi, läs gärna tidigare blogginlägg:

Granskning av Nordarkeologi

Precis som under 2020 erhölls ett underlag från några av skogsbolagen i Arvidsjaur över kommande skogsbruksåtgärder. Utifrån dessa underlag har Nordarkeologilämningar valts ut för granskning i fält, för att vi ska kunna ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor arbetade undertecknad med granskningen tillsammans med arkeologerna Hanna Larsson, Ida Lundberg, Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Åsa Lindgren samt arkeologpraktikanten Dorthe Boysen Pedersen från Aarhus universitet i Danmark. Då det tyvärr inte längre bedrivs någon fornminnesinventering i länet blir granskningen av Nordarkeologi dessutom ett sätt för nya arkeologer att lära sig att inventera och få se många olika typer av lämningar.

Under 2021 berördes 66 lämningar av granskningen, varav 30 lämningar var registrerad sedan tidigare och 36 lämningar har nyregistrerats. Precis som förra året var alla NA-lämningar inte ens införda i Kulturmiljöregistret – och hur ska de då kunna skyddas av det pågående skogsbruket? Dessutom är en del lämningar helt fel inprickade och kan ligga mer än 1 km fel. Vid Nordarkeologiinventeringarna användes generalstabskartor i skala 1:100 000 – idag använder vi som regel ortofoton i skala 1:20 000, 1:10 000 eller 1:5000 beroende på hur stort område vi ska inventera inom. Dessutom angavs lämningarna i Nordarkeologi på ett sätt som inte används av arkeologer idag, exempelvis: 8 mm S om fm i Järfmyrberget och 10 mm ÖSÖ om n i Stenbacken. Det är därmed kanske inte så konstigt att en del lämningar är svåra att återfinna idag…

De lämningar som har granskats under 2021 utgörs framförallt av härdar, husgrunder och skogsbrukslämningar, men bland registreringarna finns även visten, boplatser, brytningsytor, färdvägar, en kåta och ett gruvhål. Nedan följer ett bilder på ett urval av dessa lämningar:

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Frida Palmbo dokumenterar en kavelbro som går rakt över den långsmala myren väster om Svanaviken, Arvidsjaurs kommun. På Generalstabskartan från år 1859-78 finns en stig markerad mellan Granudden mot bland annat Långträsk. Kavelbron på bilden är sannolikt en del av denna färdväg. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:006.
Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson dokumenterar en härd i förgrunden i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I bakgrunden dokumenterar arkeologerna Sebastian Lundkvist och Mica Vesterlund en tjärdal. I bild är också Roger Lundkvist, en arkeologikunnig tipsare och pensionär som följde med ut i fält några av dagarna. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen @ Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:008.
Acc nr: Nbm 2021_27_011 Topografiska uppgifter: Habborstjärnen, Stenbacken, Arvidsjaur socken och Husgrund efter boningshus med källargrop i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Dorthe Boysen Pedersen i mitten av bilden. I bakgrunden skymtar arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Sebastian Lundkvist (till höger). Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:11.
Härd inom ett viste i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. Sonden på bilden står mitt i en härd som är helt överväxt av mossa. I bakgrunden skymtar en myr. Härdar är ofta lokaliserade i denna typ av lägen i landskapet. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:021.
Från härden på bilden ovan framkom härdfyllning (mörkbrun fet jord) och brända ben vid sondning. Jordsonden är arkeologens bästa vän när det gäller att identifiera lämningar och är mycket användbar när härdar är helt överväxta. Utan jordsonden skulle det i många fall vara svårt att urskilja en härd från en naturlig stenansamling. Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:020.
Arkeolog Sebastian Lundkvist registrerar sin första härd! Fotograf: Mica Vesterlund © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:034.
I klungan av träd skymtar några varselklädda arkeologer som registrerar en tjärdal i närheten av Stenbacken, Arvidsjaurs kommun. I detta område har skogsbolaget redan avverkat, men lämnat en dunge med träd mitt på lämningen. Detta är tyvärr inte optimalt, för vid en kraftig storm kan träden falla omkull och riva sönder lämningen. Här hade det varit bättre att fälla träden.
Hanna Larsson © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:36.
En regnig dag vid Kakutjärnen, Arvidsjaurs kommun. Runt tjärnen registrerades ett flertal härdar. Sonden i mitten av bilden står mitt i en härd. I bakgrunden är arkeologerna Sebastian Lundkvist, Mica Vesterlund, Hanna Larsson och Dorthe Boysen Pedersen. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:51.
Rester av kåta vid Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. I mitten av kåtan är en härd. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo registrerar lämningen. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:80.
Fyndplats för skörbrända stenar ute på Sjuludden, Västra Kikkejaure i Arvidsjaurs kommun. Sonden är placerad vid samlingen med skörbränd sten. Till vänster i bild och bakom sonden skymtar recenta härdar. Vid Nordarkeologiinventering 1970 påträffades och samlades även in avslag av ljus kvartsit från platsen. I bakgrunden är Västra Kikkejaure/del av Byskeälven. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:110.
Översikt husgrund efter ladugård inom lägenhetsbebyggelsen Norrås (kronotorp) i närheten av Ravenjaur, Arvidsjaurs kommun. Arkeologerna Frida Palmbo och Hanna Larsson registrerar husgrunden. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:100.
Ristningar på torrfura, L2021:6161, inom Hedvallens naturreservat, Arvidsjaurs kommun. På högra delen är tecknen O J och årtalet 1974 inristat. På vänstra delen är tecknen R E inristat. Fotograf: Dorthe Boysen Pedersen © Norrbottens museum. Acc nr: 2021:27:96.

Norrbottens museum har ansökt om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att få fortsätta granskningen av Nordarkeologi under 2022. Nu väntar vi på besked om vi får finansiering i år eller ej. Vi räknar också med att detta är ett projekt som kommer att pågå under många år, då det finns tusentals med Nordarkeologiregistreringar…

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:
Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Dräpartallens historia

I juli månad 2021 var undertecknad och arkeolog Ida Mattsson ute på tipsgranskning i skogarna runt Arvidsjaur. Vid arkeologisk tipsgranskning besiktar vi från Kulturmiljö allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar. Efter att ha granskat diverse cykelstigar, tjärdalar och husgrunder styrde vi bilen norrut för att granska vad som kom att bli (enligt mig och Ida) sommarens mest spännande tips: en mordplats. 

I vägskälet där väg 374 korsar väg 45 (Inlandsvägen) träffade vi två trevlig herrar med en intressant historia. Det var en solig sommardag och Börje Jonsson och Börje Andersson var ivriga att få visa oss mordplatsen. Mordplatsen är belägen cirka en kilometer norr om vägskälet och befinner sig ett par meter in skogen från väg 45. Intill en liten bäck står en tall med en dramatisk berättelse, invid denna tall ska det i juli månad 1906 ha skett ett brutalt mord. 

Enligt berättelsen ska en vaccinatör vid namn Lundmark från Puottaure rest mellan byarna i området för att undersöka och vaccinera barn mot sjukdomar. Vid denna tall vid Otostorp ska vaccinatören ha stött ihop med två finländska medborgare. Enligt berättelsen ska dessa två finländska medborgare ha varit på rymmen från rättvisan i sitt hemland. De två finländska medborgarna hade utfört ett misslyckat rån i Kåbdalis och när de träffade på vaccinatör Lundmark misstänkte de att han bar en större summa pengar i sin väska. Vid rånförsöket slog finländarna brutalt ihjäl vaccinatör Lundmark, som knappt hade några pengar på sig – möjligtvis några småslantar som han hade i sina egna kläder. Knivar och en långrem fick agera som mordvapen. En långrem är ett snedstag som sitter på en häststötting. När vaccinatören inte dök upp i byarna började byborna misstänka att något hade hänt honom och det startades en skallgångskedja. Vaccinatör Lundmark hittades då intill denna tall som hädanefter kom att kallas för Dräpartallen.

För mer information om mordet tipsar vi om att läsa Otto Vesterlunds Tjugo år i Norrbotten från 1925.

På dräpartallen hänger mordvapnet – en långrem från en häststötting. Långremmen har förvarats under många år och för att bevaras har den tjärats in i omgångar. Börje Jonsson visar oss en bläcka i trädet. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vid vårt besök i juli stod tallen fortfarande kvar, med långremen hängandes på en spik! Detta mordvapen tillvaratogs vid besöket och förvaras nu i Norrbottens museums samlingar. I trädet finns också en bläcka med ett inristat kors i. Korset börjar vara övervallat men syns fortfarande tydligt. Enligt Börje Johansson ska korset ha ristats in samma år eller året efter mordet skedde, detta till minne av vaccinatör Lundmark och det rysliga mord som utspelades på plasten.

På dräpartallen finns en bläcka med ett inristat kors. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Och vad hände med finländarna?
Det finns tyvärr inga skriftliga källor på vart de tog vägen och vad som hände efter mordet. Men enligt vår tipsare Börje Jonsson finns det en fortsatt historia gällande finländarnas öde. Enligt Börje ska mördarna ha delat på sig. Det sägs att den ena begav sig tillbaka till hemlandet där han ska ha häktats för tidigare brott. Den andra finländaren begav sig nedåt landet och hamnade i en skogskoja i de norrbottniska eller lappländska skogarna. I stugan mötte han skogsarbetare som roade sig med att bl.a. spela kort. En helg så åkte de flesta av arbetarna hem och kvar i stugan blev finländaren och en skogshuggare. Vid denna tid hade signalementet på de två förövarna gått ut och under kvällen ska skogshuggaren ha tyckts känna igen finländaren. Skogshuggaren ska ha nämnt något om att signalementet stämde på den man som nu var tillsammans med honom i stugan, men mer diskussion än så blev det inte. Under natten vaknade skogshuggaren av att finländaren stod över honom i sängen med en lodbössa. Finländaren hade tänkt röja honom ur vägen och skulle avfyra ett dödande skott. Lyckligt nog för skogshuggaren så klickade lodbössan och det blev slagsmål i skogskojan. Skogshuggaren tog sig iväg från stugan och sprang för att hämta hjälp och rapportera. Denna tragiska historia slutar när skogshuggaren och kanske en länsman återvände till stugan, där de fann finländaren död. Han hade tagit sig ett eget liv med lodbössan.

Översiktbild på mordplatsen. På dräpartallen hänger mordvapnet och en röd trafikskylt på trädet intill markerar platsen. På bilden syns just och pass arkeolog Ida Mattsson med vovven Aaro. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Mordplatsen vid Otostorp registrerades i juli månad 2021 som en Plats med tradition. Plats med tradition är en plats som förknippas med ett ålderdomligt bruk, en sägen eller ett märkligt minne. I 115 år har de hemska historien levt vidare genom muntliga och skriftliga källor men nu finns den även dokumenterad i RAÄ:s databas över Fornlämningar och Övriga kulturhistoriska lämningar: L2021:4772.


/Mica Vesterlund, arkeolog.