Dräpartallens historia

I juli månad 2021 var undertecknad och arkeolog Ida Mattsson ute på tipsgranskning i skogarna runt Arvidsjaur. Vid arkeologisk tipsgranskning besiktar vi från Kulturmiljö allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar. Efter att ha granskat diverse cykelstigar, tjärdalar och husgrunder styrde vi bilen norrut för att granska vad som kom att bli (enligt mig och Ida) sommarens mest spännande tips: en mordplats. 

I vägskälet där väg 374 korsar väg 45 (Inlandsvägen) träffade vi två trevlig herrar med en intressant historia. Det var en solig sommardag och Börje Jonsson och Börje Andersson var ivriga att få visa oss mordplatsen. Mordplatsen är belägen cirka en kilometer norr om vägskälet och befinner sig ett par meter in skogen från väg 45. Intill en liten bäck står en tall med en dramatisk berättelse, invid denna tall ska det i juli månad 1906 ha skett ett brutalt mord. 

Enligt berättelsen ska en vaccinatör vid namn Lundmark från Puottaure rest mellan byarna i området för att undersöka och vaccinera barn mot sjukdomar. Vid denna tall vid Otostorp ska vaccinatören ha stött ihop med två finländska medborgare. Enligt berättelsen ska dessa två finländska medborgare ha varit på rymmen från rättvisan i sitt hemland. De två finländska medborgarna hade utfört ett misslyckat rån i Kåbdalis och när de träffade på vaccinatör Lundmark misstänkte de att han bar en större summa pengar i sin väska. Vid rånförsöket slog finländarna brutalt ihjäl vaccinatör Lundmark, som knappt hade några pengar på sig – möjligtvis några småslantar som han hade i sina egna kläder. Knivar och en långrem fick agera som mordvapen. En långrem är ett snedstag som sitter på en häststötting. När vaccinatören inte dök upp i byarna började byborna misstänka att något hade hänt honom och det startades en skallgångskedja. Vaccinatör Lundmark hittades då intill denna tall som hädanefter kom att kallas för Dräpartallen.

För mer information om mordet tipsar vi om att läsa Otto Vesterlunds Tjugo år i Norrbotten från 1925.

På dräpartallen hänger mordvapnet – en långrem från en häststötting. Långremmen har förvarats under många år och för att bevaras har den tjärats in i omgångar. Börje Jonsson visar oss en bläcka i trädet. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vid vårt besök i juli stod tallen fortfarande kvar, med långremen hängandes på en spik! Detta mordvapen tillvaratogs vid besöket och förvaras nu i Norrbottens museums samlingar. I trädet finns också en bläcka med ett inristat kors i. Korset börjar vara övervallat men syns fortfarande tydligt. Enligt Börje Johansson ska korset ha ristats in samma år eller året efter mordet skedde, detta till minne av vaccinatör Lundmark och det rysliga mord som utspelades på plasten.

På dräpartallen finns en bläcka med ett inristat kors. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Och vad hände med finländarna?
Det finns tyvärr inga skriftliga källor på vart de tog vägen och vad som hände efter mordet. Men enligt vår tipsare Börje Jonsson finns det en fortsatt historia gällande finländarnas öde. Enligt Börje ska mördarna ha delat på sig. Det sägs att den ena begav sig tillbaka till hemlandet där han ska ha häktats för tidigare brott. Den andra finländaren begav sig nedåt landet och hamnade i en skogskoja i de norrbottniska eller lappländska skogarna. I stugan mötte han skogsarbetare som roade sig med att bl.a. spela kort. En helg så åkte de flesta av arbetarna hem och kvar i stugan blev finländaren och en skogshuggare. Vid denna tid hade signalementet på de två förövarna gått ut och under kvällen ska skogshuggaren ha tyckts känna igen finländaren. Skogshuggaren ska ha nämnt något om att signalementet stämde på den man som nu var tillsammans med honom i stugan, men mer diskussion än så blev det inte. Under natten vaknade skogshuggaren av att finländaren stod över honom i sängen med en lodbössa. Finländaren hade tänkt röja honom ur vägen och skulle avfyra ett dödande skott. Lyckligt nog för skogshuggaren så klickade lodbössan och det blev slagsmål i skogskojan. Skogshuggaren tog sig iväg från stugan och sprang för att hämta hjälp och rapportera. Denna tragiska historia slutar när skogshuggaren och kanske en länsman återvände till stugan, där de fann finländaren död. Han hade tagit sig ett eget liv med lodbössan.

Översiktbild på mordplatsen. På dräpartallen hänger mordvapnet och en röd trafikskylt på trädet intill markerar platsen. På bilden syns just och pass arkeolog Ida Mattsson med vovven Aaro. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Mordplatsen vid Otostorp registrerades i juli månad 2021 som en Plats med tradition. Plats med tradition är en plats som förknippas med ett ålderdomligt bruk, en sägen eller ett märkligt minne. I 115 år har de hemska historien levt vidare genom muntliga och skriftliga källor men nu finns den även dokumenterad i RAÄ:s databas över Fornlämningar och Övriga kulturhistoriska lämningar: L2021:4772.


/Mica Vesterlund, arkeolog.

Den som söker, finner!

Åter ett år till ända, och vilket år sedan! Så mycket som inte blivit som vi tänkt oss och som krävt speciella anpassningar. Något som däremot gått över alla förväntningar är Laponiatjuottjudus fältarbeten. Aldrig har jag väl känt mig så fri som detta besynnerliga år.

Vemodigt att lämna Muddus/ Muttos nationalpark men spännande att få bege mig västerut i Världsarvet. Utifrån Laponiatjuottjudus kulturmiljöplan och alla källor som den bygger på så står det klart att inte mycket har hänt när det gäller kunskapsläget för kulturhistorien i Laponia. Det finns så att säga mycket att sätta tänderna i.

Vy över Sádijávrre med kära kamrater i släptåg. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Av Laponias yta är ca 27% inventerat för fornlämningar. Det skedde under åren 1992-2001. Denna systematiska fornminnesinventering är sedan länge nedlagd och tittar vi utanför världsarvets gränser, för hela vårt län, har en förstagångsinventering skett på ca 50%. Siffrorna behöver så klart sättas i sin kontext och den är rätt så dyster. Sverige minus Norrland har varit föremål för den moderna, systematiska inventeringen 2-3 gånger………………

Kunskapsluckorna är alltså många, geografiska som tematiska och presenterar sannerligen en möjlighet att gå på upptäcktsfärd. När somliga dörrar stängs öppnas ofta andra om man är villig att ta steget. Det är precis vad som hänt. Årets förutsättningar har erbjudit mig mer tid i fält och det har gett resultat.   

Hela 221 nya registreringar i Fornsök har det blivit! Och jämför vi det med föregående år så är det mer än en fördubbling. Fornlämningar utgör 176 st och övriga kulturhistoriska lämningar 43 st. Japp det blir en del statistik är jag rädd, men när den är så här positiv så är det ju nästan roligt😊

Fördelat över lämningstyper är det så klart härdar som ligger i topp med 155 st, följt av barktäkter, renvallar och visten. Förra året påträffades, (som ni kan läsa om i förra årets inlägg) två lokaler med stalotomter i Gällivare kommun vilket i år lett till utvidgade sökinsatser. Glädjande nog har dessa gett resultat med 4 nya stalotomter fördelade på 3 lokaler!

Härd S om Gágirjávri. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Härd i höstskrud, NÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Barktäkt på tall nedan Juobmotjåhkkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Renvall SÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det är något alldeles särskilt att hitta och dokumentera speciella lämningar som tex. Stalotomter. Aldrig är väl nyfikenheten så på topp som då, du vill liksom inte åka hem…. I år har jag haft förmånen att även finna några hornsamlingar, en bengömma och en gravliknande anläggning, som efter en hel del övervägande, blivit registrerad som Sommargrav.

Den mindre av två mindre stalotomter invid Lapsejåhkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Bengömma. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

De stora geografiska kunskapsluckorna inom Laponia finns huvudsakligen inom Gällivare kommun, inom Sjávnja naturreservat och Stora Sjöfallet/ Stuor Muorkke nationalpark. Det är hit som årets och de kommande årens inventeringsinsatser är förlagda. 204 av 221 registreringar detta år, ligger inom Gällivare kommun.

Men vad betyder allt det här? Har det någon betydelse, gör det någon skillnad att 1 arkeolog knatar runt i ett oändligt Världsarv?

Jo, faktiskt en mängd olika saker.

Inrättandet av Laponiatjuottjudus/ Laponiaförvaltningen har inneburit att ”tomma” områden på kartan, inte längre är tomma. Förvaltningen har under sin korta livslängd lyckats registrera mer än 500 lämningar i Fornsök vilket kan jämföras med ca 3000 nya lämningar under åren 1992-2001. Någonstans är det så enkelt att ”syns vi inte, finns vi inte”. Om Laponia ska kunna gå från exotisk vildmark till ett kulturlandskap behöver vi veta att vi funnits för att vi ska finnas!

Det är otroligt beklagligt att det ur nationell synvinkel inte anse viktigt med historia i norra Sverige. Däremot är vi inte beredda att förlora oss i offerkoftan. Laponiaförvaltningen har valt att hantera den låga %-satsen som en möjlighet: Vi kan göra skillnad. Vi kan se till att ”nya” lämningar påträffas och lägga grunden till att ”nya” frågeställningar ställs. Fördomar, stereotyper och svaga underbyggda ”sanningar”, kan faktiskt ställas på ända.

Nyligen publicerade arkeologen Anders Hansson artikeln” Norrland berövas sin historia” i Östersunds posten. Jag kan inte mer än hålla med om att det är en demokratisk rättighet att få ta del av historien. Jag skulle vilja bygga vidare på hans titel och säga att Sverige och världen berövas sin historia. Vårt och världens arv ska skyddas, bevaras och vårdas för kommande generationer och är till för hela mänskligheten.

Torvkåta. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det känns otroligt glädjande och viktigt att inventering, genom Laponiatjuottjudus, kan göra skillnad för kulturlandskapet och för allas vår historia.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu

Källor:

Rimpi, Anna (2019). Spår av tidigare brukare. Förslag på fokusområden för förvaltningen Laponiatjuottjudus 2019-2025. Kulturmiljöstrategi Laponiatjuottjudus. Ej utgiven rapport. Arbetsmaterial Laponiatjuottjudus.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Arkeologen Anders Hansson ”Norrland berövas sin historia” 2020 artikel Östersunds posten

Edbom, Gunilla (2003). Kulturhistorisk kunskapsöversikt för Laponia en sammanställning av kunskapsläget för kulturhistorien i världsarvsområdet Laponia. Jokkmokk: Ájtte.