Om Norrbottens museums hantering av mänskliga kvarlevor

Norrbottens museum har i många år i arbetat målmedvetet med en god etisk hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar, både kopplat till vår egen verksamhet men även i nationella arbetsgrupper. Bland annat har personal från Norrbottens museum deltagit i det regeringsuppdrag som Riksantikvarieämbetet haft i syfte att ta fram vägledningsdokument för etisk hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och stöd i återlämnandeärenden. Detta inlägg är ett klargörande i frågor som uppstått med anledning av Sameradions och Norrbottens-Kurirens rapportering om återlämnande av mänskliga kvarlevor från ett finskt museum till Norrbotten.

Under våren färdigställdes och beslutades Norrbottens museums policy för hantering av mänskliga kvarlevor och avseende återlämnandefrågor följer vi de rekommendationer som läggs fram i vägledningsdokumentet som Riksantikvarieämbetet tagit fram och som vi alltså även varit med och utvecklat.

I Norrbottens museums arkeologiska samlingar finns mänskliga kvarlevor, huvudsakligen från arkeologiska undersökningar. Materialet utgörs av brända och obrända ben, förhistoriskt och historiskt material. Vi har upprättat en lista över materialet och arbetar kontinuerligt med att uppdatera den information vi har om materialen och dess tillkomst, det senare kallas ofta på museispråk för proveniensutredning.

Mänskliga kvarlevor hanteras professionellt och enligt praxis för god samlingsförvaltning och gällande lagstiftning. Norrbottens museum ser löpande över samlingarna, så att de kan bevaras och vara tillgängliga för berättigad kunskapsuppbyggnad nu och i framtiden.

Varje fråga om återlämnande behandlas utifrån respektive materials förutsättningar. Återlämnande av mänskliga kvarlevor kan bli aktuellt där krav om återlämnande framförs av exempelvis enskilda individer, grupper, minoriteter eller nationer. Även Norrbottens museum kan framställa önskemål om återlämnande av mänskliga kvarlevor och andra kulturföremål.

Vi har idag inga mänskliga kvarlevor i våra samlingar som har tillkommit i en rasbiologisk kontext. Detta är viktigt att understryka.

Oavsett detta så kan naturligtvis material bli aktuella för ett återlämnande eller omfattas av förfrågan om ett återlämnande. Ett sådant material är de mänskliga kvarlevorna från Silbojokk, en ödekyrkogård från 1600-1700-tal. I detta material återfinns kvarlevor från den samiska befolkningen. Materialet har tillkommit i moderna, arkeologiska undersökningar enligt gällande lagstiftning. Dialog förs kontinuerligt med olika intressenter i samband med de pågående undersökningarna. En viktig aspekt för att undersökningarna överhuvudtaget genomförs är av etiska skäl, att omhänderta de gravlagda. Om inte undersökningarna i Silbojokk utförts hade kvarlevorna eroderat ut i vattenkraftsmagasinet och förstörts.

För detta material är det väckt ett återlämningsärende till Historiska museet som äger materialet och som har ansvar för hela den processen. Ett återlämnande med påföljande återbegravning kräver, för detta material, avsteg från Kulturmiljölagen och ett regeringsbeslut för att kunna genomföras. Det kan finnas fog för ett återlämnande, faktum kvarstår däremot att materialet i sig är bevarandevärt och har ett kunskapsvärde. De mänskliga kvarlevorna i detta fall ger den samiska minoriteten möjlighet att låta sina förfäder berätta om sina liv och sin historia, något som annars berättats av andra ur ett historiskt perspektiv.

Övriga material Norrbottens museum har i samlingarna härrör primärt från arkeologiska undersökningar från 1960-talet och framåt och alltså framtagna under sentida och modern lagstiftning. Här måste det understrykas att samtliga fornlämningar är skyddade enligt Kulturmiljölagen.

Huvudsyftet med lagstiftningen är att bevara fornlämningar, även gravar, på sin plats, orörda. Men det kan i förekommande fall, som exempelvis erosionen vid ödekyrkogården i Silbojokk eller vid den förhistoriska graven nedströms kraftverket vid Ligga, föreligga skäl att undersöka, dokumentera och omhänderta materialet från dessa lämningar. Då är det staten, ytterst Länsstyrelsen som beslutar om denna åtgärd. Då är syftet att materialet och den arkeologiska undersökningen ska ersätta den borttagna fornlämningen. Föremålen, kvarlevorna och dokumentationen är det som bevarar fornlämningen och dess kunskap till eftervärlden och dessa förvaltas av museerna.

Museerna i sin tur styrs ytterst av Museilagen. I den stadgas bland annat att museerna ska ”bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Vidare ska vi ”bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde” och att ”utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet”.

Avslutningsvis befäster lagen att museerna har ”ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”.

De mänskliga kvarlevorna som återfinns i våra samlingar, utöver att de primärt härrör från arkeologiska undersökningar, är huvudsakligen förhistoriska (tiden före skriftligt källmaterial) och från historisk tid, ett stort antal individer härrör exempelvis från fynd av krigsgravar från 1808-1809 års krig. De förhistoriska gravarna, allt från före 1300-tal för Norrbottens del, kan inte bestämmas till någon etnisk tillhörighet.

Viktigt att understryka är också att det material som tillkom i rasbiologiskt syfte inte kan likställas med moderna arkeologiska undersökningar. Rasbiologerna hade en politisk agenda, de plundrade gravplatser och kränkte minoriteter, syftet var att få ett referensmaterial i sina, djupt ovetenskapliga rasteorier. Det är så långt ifrån vad modern arkeologisk forskning och kulturmiljövård som man kan komma.

Det var utifrån detta som Norrbottens-Kuriren intervjuade mig med anledning av återlämnandet av kranier härrörande från Akamella ödekyrkogård, kranier som plundrats i rasbiologiska syften i slutet av 1800-talet och som idag återfinns på ett finskt museum. Denna typ av rasbiologiskt material har vi inte i Norrbottens museums samlingar och hade vi haft det så hade vi arbetat proaktivt med att återlämna det.

Frågan var på ett övergripande plan på hur vi såg på återlämnande i stort och hur vår beredskap såg ut för att hantera detta och om vi hade material som kunde omfattas av återlämnandekrav.

Här följer de svar jag delgav Norrbottens-Kuriren (klargöranden inom parentes):

I Luleå har Norrbottens museum upprättat en lista över mänskliga kvarlevor. Enligt avdelningschef Nils Harnesk har inga krav på återbegravningar lämnats in. Än.

– Vi har valt att vara transparanta. Om det kommer in en fråga om återlämning startar en förberedd process. Det finns fynd som kan bli aktuellt att återlämna, men vi jobbar inte proaktivt med frågan (eftersom vi inte har den typen av material som avses i artikeln, det vill säga plundrat i rasbiologiska syften). Vi anser att vi ska förvalta de samlingar vi redan har (enligt Museilagen).

Har ni fått frågor rörande den pågående utgrävningen i Silbojokk?

– Vi har fått svara på frågor om hur vi arbetar, men det är inte vi som äger materialet. Det gör Historiska museet. I Silbojokk har det genomförts en regelrätt arkeologisk undersökning, där vi sitter på hela kontexten och har en stor dokumentation. Kranierna som samlades in (inom rasbiologin) på 1800-talet (och 1900-talet) har ett litet historiskt värde eftersom det saknas ett sammanhang. Man vet (ofta) inget om personerna eller deras liv.

Hur ser du på den nya vågen av krav på återlämnanden?

– I vissa fall är det befogat. Det finns material som samlats (in) under tveksamma etiska former. Det har förekommit rovgrävningar som tillkommit i en rasbiologisk kontext och förvaras i dag på (exempelvis) Karolinska institutet i Stockholm. Sånt har vi inte på Norrbottens museum. Jag har förståelse för att det i vissa fall är nödvändigt och motiverat, men det borde det gå att diskutera andra lösningar (för arkeologiskt material som är etiskt hanterat och framtaget i modern arkeologi). Det handlar om ett primärmaterial som med moderna analysmetoder ger oss en möjlighet till ny kunskap.

Detta klargörande var nödvändigt då Sameradion i en uppföljande artikel endast valde att återge delar av ett (1) citat från artikeln i Norrbottens-Kuriren. Dels föll, av någon anledning, den sista meningen i det hela citatet bort i deras artikel. Mer precist meningen om att vårt uppdrag enligt museilagen är att förvalta museets samlingar med fokus på att bevara dessa för eftervärlden. Sen utelämnades resterande citat i sin helhet vilka klargjorde att vi inte har denna typ av material i museets samlingar och där jag fick utveckla vår syn på återlämnande i allmänhet.

Sameradion kontaktade inte mig eller Norrbottens museum innan publicering.

Eftersom Norrbottens-Kurirens artikel ligger bakom betalvägg har Sameradions publicering föranlett en del kritik, i huvudsak baserat på att man som läsare inte fått ta del av hela bilden samt att den bild som förmedlas blir felaktig.

Efter kontakt med Sameradion har artikeln korrigerats (27/9) och hela det första citatet har nu inkluderats i artikeltexten. Detta är positivt men detta inlägg är likafullt nödvändigt för att tydliggöra helheten i det arbete som bedrivs vid Norrbottens museum.

Med det sagt, vi välkomnar frågor om våra samlingar, finns det krav på återlämnande av vissa av våra material kommer dessa att omhändertas på ett korrekt sätt utifrån de riktlinjer som framtagits av oss, Riksantikvarieämbetet med flera. Samlingarna förvaltas och tas om hand på etiskt sätt enligt vår policy för hantering av mänskliga kvarlevor. Det är dock, utifrån våra samlingars sammansättning, proveniens och gällande lagstiftning, inte vårt uppdrag att igångsätta några återlämnande-ärenden. Som museum är vi vårt samhälles långtidsminne, vårt huvudsakliga uppdrag är att bevara kulturarv för framtida generationer och att förmedla den kunskap som detta innehar.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Lämna ett svar