Etikettarkiv: Samlingar

Om Norrbottens museums hantering av mänskliga kvarlevor

Publicerat av
Svara

Norrbottens museum har i många år i arbetat målmedvetet med en god etisk hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar, både kopplat till vår egen verksamhet men även i nationella arbetsgrupper. Bland annat har personal från Norrbottens museum deltagit i det regeringsuppdrag som Riksantikvarieämbetet haft i syfte att ta fram vägledningsdokument för etisk hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och stöd i återlämnandeärenden. Detta inlägg är ett klargörande i frågor som uppstått med anledning av Sameradions och Norrbottens-Kurirens rapportering om återlämnande av mänskliga kvarlevor från ett finskt museum till Norrbotten.

Under våren färdigställdes och beslutades Norrbottens museums policy för hantering av mänskliga kvarlevor och avseende återlämnandefrågor följer vi de rekommendationer som läggs fram i vägledningsdokumentet som Riksantikvarieämbetet tagit fram och som vi alltså även varit med och utvecklat.

I Norrbottens museums arkeologiska samlingar finns mänskliga kvarlevor, huvudsakligen från arkeologiska undersökningar. Materialet utgörs av brända och obrända ben, förhistoriskt och historiskt material. Vi har upprättat en lista över materialet och arbetar kontinuerligt med att uppdatera den information vi har om materialen och dess tillkomst, det senare kallas ofta på museispråk för proveniensutredning.

Mänskliga kvarlevor hanteras professionellt och enligt praxis för god samlingsförvaltning och gällande lagstiftning. Norrbottens museum ser löpande över samlingarna, så att de kan bevaras och vara tillgängliga för berättigad kunskapsuppbyggnad nu och i framtiden.

Varje fråga om återlämnande behandlas utifrån respektive materials förutsättningar. Återlämnande av mänskliga kvarlevor kan bli aktuellt där krav om återlämnande framförs av exempelvis enskilda individer, grupper, minoriteter eller nationer. Även Norrbottens museum kan framställa önskemål om återlämnande av mänskliga kvarlevor och andra kulturföremål.

Vi har idag inga mänskliga kvarlevor i våra samlingar som har tillkommit i en rasbiologisk kontext. Detta är viktigt att understryka.

Oavsett detta så kan naturligtvis material bli aktuella för ett återlämnande eller omfattas av förfrågan om ett återlämnande. Ett sådant material är de mänskliga kvarlevorna från Silbojokk, en ödekyrkogård från 1600-1700-tal. I detta material återfinns kvarlevor från den samiska befolkningen. Materialet har tillkommit i moderna, arkeologiska undersökningar enligt gällande lagstiftning. Dialog förs kontinuerligt med olika intressenter i samband med de pågående undersökningarna. En viktig aspekt för att undersökningarna överhuvudtaget genomförs är av etiska skäl, att omhänderta de gravlagda. Om inte undersökningarna i Silbojokk utförts hade kvarlevorna eroderat ut i vattenkraftsmagasinet och förstörts.

För detta material är det väckt ett återlämningsärende till Historiska museet som äger materialet och som har ansvar för hela den processen. Ett återlämnande med påföljande återbegravning kräver, för detta material, avsteg från Kulturmiljölagen och ett regeringsbeslut för att kunna genomföras. Det kan finnas fog för ett återlämnande, faktum kvarstår däremot att materialet i sig är bevarandevärt och har ett kunskapsvärde. De mänskliga kvarlevorna i detta fall ger den samiska minoriteten möjlighet att låta sina förfäder berätta om sina liv och sin historia, något som annars berättats av andra ur ett historiskt perspektiv.

Övriga material Norrbottens museum har i samlingarna härrör primärt från arkeologiska undersökningar från 1960-talet och framåt och alltså framtagna under sentida och modern lagstiftning. Här måste det understrykas att samtliga fornlämningar är skyddade enligt Kulturmiljölagen.

Huvudsyftet med lagstiftningen är att bevara fornlämningar, även gravar, på sin plats, orörda. Men det kan i förekommande fall, som exempelvis erosionen vid ödekyrkogården i Silbojokk eller vid den förhistoriska graven nedströms kraftverket vid Ligga, föreligga skäl att undersöka, dokumentera och omhänderta materialet från dessa lämningar. Då är det staten, ytterst Länsstyrelsen som beslutar om denna åtgärd. Då är syftet att materialet och den arkeologiska undersökningen ska ersätta den borttagna fornlämningen. Föremålen, kvarlevorna och dokumentationen är det som bevarar fornlämningen och dess kunskap till eftervärlden och dessa förvaltas av museerna.

Museerna i sin tur styrs ytterst av Museilagen. I den stadgas bland annat att museerna ska “bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning“. Vidare ska vi “bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde” och att “utställningar och annan publik verksamhet vid ett museum ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet“.

Avslutningsvis befäster lagen att museerna har “ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll“.

De mänskliga kvarlevorna som återfinns i våra samlingar, utöver att de primärt härrör från arkeologiska undersökningar, är huvudsakligen förhistoriska (tiden före skriftligt källmaterial) och från historisk tid, ett stort antal individer härrör exempelvis från fynd av krigsgravar från 1808-1809 års krig. De förhistoriska gravarna, allt från före 1300-tal för Norrbottens del, kan inte bestämmas till någon etnisk tillhörighet.

Viktigt att understryka är också att det material som tillkom i rasbiologiskt syfte inte kan likställas med moderna arkeologiska undersökningar. Rasbiologerna hade en politisk agenda, de plundrade gravplatser och kränkte minoriteter, syftet var att få ett referensmaterial i sina, djupt ovetenskapliga rasteorier. Det är så långt ifrån vad modern arkeologisk forskning och kulturmiljövård som man kan komma.

Det var utifrån detta som Norrbottens-Kuriren intervjuade mig med anledning av återlämnandet av kranier härrörande från Akamella ödekyrkogård, kranier som plundrats i rasbiologiska syften i slutet av 1800-talet och som idag återfinns på ett finskt museum. Denna typ av rasbiologiskt material har vi inte i Norrbottens museums samlingar och hade vi haft det så hade vi arbetat proaktivt med att återlämna det.

Frågan var på ett övergripande plan på hur vi såg på återlämnande i stort och hur vår beredskap såg ut för att hantera detta och om vi hade material som kunde omfattas av återlämnandekrav.

Här följer de svar jag delgav Norrbottens-Kuriren (klargöranden inom parentes):

I Luleå har Norrbottens museum upprättat en lista över mänskliga kvarlevor. Enligt avdelningschef Nils Harnesk har inga krav på återbegravningar lämnats in. Än.

– Vi har valt att vara transparanta. Om det kommer in en fråga om återlämning startar en förberedd process. Det finns fynd som kan bli aktuellt att återlämna, men vi jobbar inte proaktivt med frågan (eftersom vi inte har den typen av material som avses i artikeln, det vill säga plundrat i rasbiologiska syften). Vi anser att vi ska förvalta de samlingar vi redan har (enligt Museilagen).

Har ni fått frågor rörande den pågående utgrävningen i Silbojokk?

– Vi har fått svara på frågor om hur vi arbetar, men det är inte vi som äger materialet. Det gör Historiska museet. I Silbojokk har det genomförts en regelrätt arkeologisk undersökning, där vi sitter på hela kontexten och har en stor dokumentation. Kranierna som samlades in (inom rasbiologin) på 1800-talet (och 1900-talet) har ett litet historiskt värde eftersom det saknas ett sammanhang. Man vet (ofta) inget om personerna eller deras liv.

Hur ser du på den nya vågen av krav på återlämnanden?

– I vissa fall är det befogat. Det finns material som samlats (in) under tveksamma etiska former. Det har förekommit rovgrävningar som tillkommit i en rasbiologisk kontext och förvaras i dag på (exempelvis) Karolinska institutet i Stockholm. Sånt har vi inte på Norrbottens museum. Jag har förståelse för att det i vissa fall är nödvändigt och motiverat, men det borde det gå att diskutera andra lösningar (för arkeologiskt material som är etiskt hanterat och framtaget i modern arkeologi). Det handlar om ett primärmaterial som med moderna analysmetoder ger oss en möjlighet till ny kunskap.

Detta klargörande var nödvändigt då Sameradion i en uppföljande artikel endast valde att återge delar av ett (1) citat från artikeln i Norrbottens-Kuriren. Dels föll, av någon anledning, den sista meningen i det hela citatet bort i deras artikel. Mer precist meningen om att vårt uppdrag enligt museilagen är att förvalta museets samlingar med fokus på att bevara dessa för eftervärlden. Sen utelämnades resterande citat i sin helhet vilka klargjorde att vi inte har denna typ av material i museets samlingar och där jag fick utveckla vår syn på återlämnande i allmänhet.

Sameradion kontaktade inte mig eller Norrbottens museum innan publicering.

Eftersom Norrbottens-Kurirens artikel ligger bakom betalvägg har Sameradions publicering föranlett en del kritik, i huvudsak baserat på att man som läsare inte fått ta del av hela bilden samt att den bild som förmedlas blir felaktig.

Efter kontakt med Sameradion har artikeln korrigerats (27/9) och hela det första citatet har nu inkluderats i artikeltexten. Detta är positivt men detta inlägg är likafullt nödvändigt för att tydliggöra helheten i det arbete som bedrivs vid Norrbottens museum.

Med det sagt, vi välkomnar frågor om våra samlingar, finns det krav på återlämnande av vissa av våra material kommer dessa att omhändertas på ett korrekt sätt utifrån de riktlinjer som framtagits av oss, Riksantikvarieämbetet med flera. Samlingarna förvaltas och tas om hand på etiskt sätt enligt vår policy för hantering av mänskliga kvarlevor. Det är dock, utifrån våra samlingars sammansättning, proveniens och gällande lagstiftning, inte vårt uppdrag att igångsätta några återlämnande-ärenden. Som museum är vi vårt samhälles långtidsminne, vårt huvudsakliga uppdrag är att bevara kulturarv för framtida generationer och att förmedla den kunskap som detta innehar.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Norrbottens museum satsar på digitalisering

Publicerat av
Svara

Grundtanken i Sveriges kulturarvspolitik är att kulturarvet är i ständig utveckling och formas av människor tillsammans. Alla ska ha rätt att vara med och forma kulturarvet. I museilagen (2017:563) formuleras detta vidare i att museerna ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning samt att museerna ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser. Vidare konstateras det i kulturmiljölagen (1988:950) att ansvaret får våra kulturarv och kulturmiljöer är delat av alla. Ett av de nationella kulturpolitiska målen är vidare att främja ett levande kulturarv som bevaras, användas och utvecklas.

Att tillgängliggöra samlingar och kulturmiljöer genom digitisering och digitalisering, vare sig det avser arkivhandlingar, föremål, fotografier eller visualisering och förmedling av hela kulturmiljöer, är därför en central fråga för alla museer och verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljöer. Både avseende bevarande, men framför allt för att göra materialet tillgängligt för utbildning, forskning och innovation. Ökad digitisering och digitalisering är en förutsättning för att museerna ska kunna vidmakthålla sin viktiga roll som kunskapsinstitutioner. Det är även en förutsättning för en säker och effektiv samlingsförvaltning.

Genom att tillhandahålla öppna, länkade och kvalitativa data och metadata öppnas stora möjligheter till att knyta samman nationella och internationella samlingar över institutionella och ämnesmässiga gränser. När kulturarv och kulturmiljöer blir digitalt tillgängliga skapas förutsättningar för ökad delaktighet – ett kulturarv för alla.

Här är det viktigt att skilja på begreppen. Digitisering är att göra något som är analogt till ett digitalt format, exempelvis att scanna ett fotografi, fota ett föremål i en samling eller att göra en 3D-modell av en enskild kulturmiljö, kanske ett statligt byggnadsminne eller en bronsåldersgrav.

Digitalisering, åtminstone inom museivärlden, handlar då mer om hur vi förmedlar, gestaltar och använder det digitala materialet. Det kanske förmedlas via föremålsdatabaser, arkivdatabaser som sen kopplas ihop med nationella eller europeiska plattformar som Kringla och Europeana. Eller så kanske materialet används i digitala utställningar, eller presenteras i verkliga utställningar, förmedlas i sociala medier eller i olika pedagogiska plattformar där Stockholmskällan är ett väldigt bra exempel. Digitaliseringen handlar även om vilka rättigheter som vi museer och andra verksamheter som arbetar med kulturarv och kulturmiljö sätter på det material vi digitiserar och förmedlar digitalt. Ska materialet kunna användas och utvecklas måste vi arbeta med fritt tillgänglig data i så hög utsträckning det bara går.

Problemet har däremot varit att det saknas resurser för att ta sig an de omfattande behov som är kopplade till digitaliseringen som då även innefattar storskalig digitisering. Både ekonomiska såväl som kompetensmässiga.

Därför är det glädjande att regionala utvecklingsnämnden beslutat att tillskjuta Norrbottens museum 1 miljon kronor under 2022 för digitala satsningar. En del av de medel som avsatts för kultursatsningar i spåren av pandemin och särskilt för utveckling av kulturell infrastruktur och digitalisering. Både i regionala utvecklingsnämndens plan och den kommande kulturplanen för Norrbotten är digitalisering ett viktigt och utpekat område. I ett län av Norrbottens storlek är digitalisering, särskilt inom museiverksamheten, nödvändig och viktig för att vi ska vara hela länets museum.

Grunden till satsningen utgjordes av Norrbottens museums digitaliseringsplan och ett underlag med prioriterade insatser som togs fram i samverkan med medarbetarna. Syftet är att öka volymen av digitiserat material i föremålsdatabasen Carlotta, att öka tillgängligheten och spridningen av museets samlingar samt att pröva metoder för visualisering av ett antal kulturmiljöer.

I satsningen ingår en rad aktiviteter. Bland annat kommer vi att inleda digitiseringen och tillgängliggörandet av Lea Wikströms stora fotosamling.

Lea Wikström (1888-1980) föddes i Luleå. Efter en tid som lärling i Henny Tegströms fotoateljé i Luleå arbetade hon som fotobiträde i södra Sverige. Omkring 1917-1918 flyttade hon till Malmberget och övertog Grahns fotoateljé i Malmberget.

Lea Wikström arbetade som fotograf i över 60 år. I början av seklet var det självklart att fotolärlingarna skulle lära sig alla arbetsmoment, och Lea utförde därför också allt mörkrumsarbete själv. Hela hennes samling överlämnades av Lea Wikström själv som gåva till Norrbottens museum 1978.

Gällivare hotell omkring 1930-1940. Fotograf: Lea Wikström. Järnvägsmuseet. Public Domain.

Samlingen utgörs av omkring 100 000 fotografier, glasplåtar (glasnegativ) och negativ, som behöver digitiseras. Samlingen motsvarar ungefär 5% av Norrbottens museums totala fotosamling och är efterfrågad då den skildrar Malmbergets utveckling under så lång tid, än mer aktuell idag då Malmberget snart bara är ett minne eftersom samhället nedmonteras och försvinner på grund av gruvbrytningen.

Vitåforsgruvans anrikningsverk omkring 1917. Vitåfors var ett samhälle som låg mellan Malmberget och Koskullskulle, det avvecklades redan på 1960-talet. Fotograf: Lea Wikström. Järnvägsmuseet. Public Domain.

Målet är att i detta första steg digitisera och förmedla 10 000 fotografier ur samlingen, högupplöst och med licensen Public Domain, vilket innebär att materialet blir fritt tillgängligt för allmänheten att ta del av, använda och utveckla.


Ask för glasplåtar från Lea Wikströms fotosamling. Norrbottens museum. CC-BY-NC.

En annan viktig del av satsningen är att fotografera föremål i de kulturhistoriska samlingarna och att registrera dessa i vår föremålsdatabas om det inte är registrerade redan. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men med en samling på omkring 70 000 föremål, varav en bråkdel kan ställas ut samtidigt, så är tillgängliggörandet av samlingarna genom vår föremålsdatabas otroligt viktig för att kunna visa bredden av våra samlingar för allmänheten och att samtidigt kunna göra dem sökbara. Med högupplösta bilder av föremålen i samlingsdatabasen möjliggörs studier av föremålen och delaktighet kring dem på ett helt annat sätt. I korthet innebär detta en digitisering av våra föremålssamlingar, ett arbete som är påbörjat men som med dessa extra medel får en välkommen skjuts på vägen.

Utöver detta inrymmer satsningen även en metodutveckling av hur vi som museum ska kunna arbeta med visualisering av hela kulturmiljöer. Fem unika och värdefulla kulturmiljöer kommer att dokumenteras med drönare och foto där syftet är att kunna göra detaljerade 3D-modeller som kan presenteras för digitala besökare, primärt på museets sida på Google Arts & Culture men fler plattformar kan bli aktuella. De miljöer vi ska dokumentera i detta skede är det fjällnära nybygget Delliknäs (Arjeplog), lämningarna vid det före detta samhället och gruvan Nautanen (Gällivare), den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur som historiskt kallats för “Lappstan”, norra Europas största slåttermyr Vasikkavuoma (Pajala) samt stenvalvsbron över Vassara älv uppförd 1864 (Gällivare).

Samtliga är spännande och unika kulturmiljöer och som i vissa fall, som Delliknäs och Nautanen, ligger otillgängligt till och är svåra att ta del av om du har någon form av funktionsvariation. Vissa av dem är så pass omfattande också, som Vasikkavuoma, att det kan vara svårt att uppfatta skalan på marken, invid miljön. Dokumentationerna blir alltså en digitisering av hela kulturmiljöer och ett test för hur vi virtuellt kan tillgängliggöra dessa för allmänheten.

Exempel på vad man kan göra med 3D-teknik. I detta fall en vikingatida spännbuckla.

Inom samma satsning inryms även ett försök att utveckla arkeologisk metod genom att testa luftburen markradar i syfte att ta reda på om detta är en möjlig väg framåt för att i svåråtkomliga områden påvisa om det finns fornlämningar i marken eller ej. I detta skede kommer metoden att testas över den inre delen av Gammelstadsviken, en våt- och myrmark som sannolikt innehåller lämningarna efter den sista hamnen som fanns i anslutning till kyrkstaden och den korta period som Luleå stad återfanns där. På 1600-talskartor återfinns en lång bro, sannolikt en kavelbro, och längst ut i öppet vatten är det inritat ett antal sjöbodar. Bron omtalas fram till 1736 då den förstörs i en islossning för att sedan, på grund av landhöjningen, aldrig byggas upp på nytt. Lämningarna av detta bör återfinnas i våtmarken men syns inte ovan mark och på grund av förutsättningarna i området är det svårt att undersöka på något annat sätt.

Den sista delen i vår satsning är att tillgängliggöra det material vi redan har i och kommer att digitisera och registrera i vår föremålsdatabas via den nationella plattformen K-samsök, som tillgängliggör kulturarvsdata från svenska museer och andra minnesinstitutioner via söktjänsten Kringla. Då kommer allt det digitala material vi har att bli tillgängligt och sökbart på ett enklare och bredare sätt, inte bara för norrbottningarna utan i hela Sverige och på sikt även i hela Europa via plattformen Europeana.

Denna fredag vid tangenbordet, Nils Harnesk.