Nu har höstens fältinventeringar uppe kring snöfläckar och glaciärer i Norrbotten avslutats. Det är andra året som vi i samarbete med Stockholms universitet, Västerbottens museum, Jamtli, Ájtte och Silvermuseet har letat efter framsmälta ekofakter och artefakter längs den svenska fjällkedjan. Projektet är ett 4-årigt forskningsprojekt och finansieras till stora delar av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.

Förra årets inventeringar lärde oss att vädret uppe till fjälls är väldigt ombytligt och varierande. Vi arkeologer räds vanligtvis inte arbete i regn och rusk men på höjder över 1200 meter över havet blir ett högtryck kontra ett lågtryck avgörande för om man kan orientera sig eller inte. Vindstyrkor på över 20 meter i sekunden gör det också svårt att stå upprätt …så högtryck med bra sikt, ingen eller svag vind och någon plusgrad är att föredra.

Under förra årets fältarbete upprättade vi en base camp vid Låktatjåkkostugan och gick dagsturer härifrån till intressanta snöfläcksområden. Vi märkte då att en stor del av finvädret ”slösades bort” på långa vandringar istället för inventeringar. Detta året tänkte vi således utnyttja helikoptern som ett transportmedel, hellre än att slösa bra väder på långa fotturer. Sagt och gjort. Under vecka 34 och 35 fick vi fem arbetsdugliga dagar med fynd av ben, horn, en skidspets, en träkäpp och bearbetat trä. Vi hann besöka Låkktaplatån, alltså platån söder om bergstoppen Bajip Gohpačohkka sydöst om Låktatjåkko fjällstation, området kring Ekmanglaciären och Moarhmmáčahca (som betyder passet för vildrenar på nordsamiska) i närheten av Moarhmmáglaciären. För varje dag flög vi upp till på förhand bestämda intressanta snöfläcks-och glaciärområden och hade med oss nödutrustning ifall vädret skulle förändras under dagen och vi inte skulle kunna bli hämtade vid arbetsdagens slut.

Nytt och lite exklusivt för i år var också att vi fick sällskap av vår museifotograf Rúnar Guđmundsson i fält. Han fotograferade allt som kunde fotograferas och man fick nästan hålla utkik efter kamerorna som stod uppställda lite varstans för time lapses och filmning så de inte råkade dokumentera våra toalettbesök i det fria. 🙂

Låktaplatån besökte vi redan förra året men valde att återbesöka platsen i år eftersom vi bara delvis hann inventera denna 2021 och eftersom det gjorts tre pilfynd här tidigare.

Området kring Ekmanglaciären besöktes också under fältarbetet. Detta område ansågs särskilt intressant eftersom glaciären är en av de få ”kalla” glaciärer som finns i den svenska fjällkedjan och därmed skulle kunna ha bevarat eventuella fynd bättre än glaciärer med 0-gradig kärna. 2018 inventerade Stockholms universitet ett område runt Ekmanglaciären inom ramen för ett pilotprojekt inom glaciärarkeologi. Då påträffade man ett renhorn som daterades till förromersk järnålder. Därmed visste vi att det fanns chans att påträffa gamla organiska fynd i området.

Moarhmmáčahca, passagen vid Moarhmmáčohkka (vildrenstoppen) besökte vi under en av fältdagarna eftersom det var ett intressant platsnamn och innehöll smältande snöfläckar.

Totalt samlade vi in material från ett femtiotal platser runt snöfläckar och glaciärer på fjället. Alla fyndplatser beskrevs, fotograferades och mättes in med GPS. Fynden ska nu sorteras och analyseras med olika metoder och resultat från analyserna väntas nästa år.

Nedan följder en kronologisk bildserie från årets fältarbete.

Första dagen, tisdagen den 22/8 tillbringades på Låktaplatån. Detta var en tuff dag. Det regnade småspik, blåste en del (upp till 20 m/sek i vindkasten) och temperaturen var nollgradig. När jag tittade på väderapparna stod det 0 grader men känns som -6… och det gjorde det verkligen! Denna dag blev lång då det var svårt för helikoptern att hämta oss på grund av dimman.

Onsdagen den 23/8 hade vi vädergudarna med oss. Det blev en fantastisk dag som tillbringades på Låktaplatån.

Vi blev bara tre som återvände till Abisko efter arbetsdagens slut. Rúnar och Ida valde att sova över på fjället. Rúnar ville utnyttja kvällsljuset och morgonljuset för att ta fina bilder på fjället och Ida gjorde honom sällskap.

Torsdagen den 25/8 tillbringades runt Ekmanglaciären. Här hittade vi ben, horn, en träkäpp och en skidspets i trä.

Fredagen den 26/8 tillbringades vid Moarhmmáčahca, passet för vildrenar, på 15-1600 meters höjd. Här hittade vi ben och renhorn. Vissa av dem var i bra kondition och dessutom gigantiska!

Dessutom gjordes fynd av trärester här uppe. Att hitta bearbetat trä på dessa höjder var en häftig upplevelse. Nu återstår det att se vad det kan vara och hur gammalt det är.

Måndagen den 29/8 blev vår sista fältdag för denna gången. Planen var annars att vara ute till fjälls även hela vecka 35 men låga moln och dimma gjorde det omöjligt för oss att besöka utvalda platser i Abiskoområdet resten av veckan. Och fältarbetet avslutades med samma utmaningar och väder som det börjat…med regn, dimma och blåst.

Vid tangentbordet denna fredag Jannica Grimbe, arkeolog