I slutet på januari arrangerades den årliga snöfestivalen i Kiruna och museets etnolog och fotograf var på plats några av dagarna för att följa arrangemanget.

Samtidsdokumentation på Norrbottens museum

Museet arbetar kontinuerligt med att genomföra dokumentationer och insamlingar i syfte att samla in information om människor och deras liv och villkor i Norrbotten. Genom insamlingar vill vi bidra till att ökad förståelse och kunskap om länets förhistoria, historia och vår samtid. I museets arbete med samtidsinsamlingar är ingången att vi samlar information om samtiden för nuet och för framtiden, det blir ett material som vi kan använda för att förstå företeelser här och nu men även ett material som i framtiden kan användas för att förstå historien. Våra insamlingar kan vara omfattande temabaserade projekt som pågår flera månader men de kan också vara mindre punktinsatser där arbetet endast tar några dagar i anspråk.

Våren 2024 har kommer vi att göra ett antal ”minidokumentationer” det innebär att det är mindre insamlingar som sker vid ett specifikt tillfälle och handlar om en särskild händelse. Den gemensamma nämnaren för dessa dokumentationer är att de på olika sätt utgår från temat årets högtider, traditioner och festligheter. Idéen har sitt ursprung i en insamling som museet gjorde inför framtagande av Norrbottenskalendern. Det kan du läsa mer om i tidigare blogginlägg. Syftet med vårens arbete är att dokumentera händelser som på olika sätt går att koppla ihop med firande av högtider, traditioner och deltagandet på festligheter eller ”folkfester”, arrangemang som lockar deltagare både från Norrbotten och från andra håll. I urvalet av vilka tillfällen som ska dokumenteras har vi gjort avstämning mot vad som finns sedan tidigare i våra samlingar och arkiv. Utifrån det valdes företeelser och arrangemang som museet inte har så mycket information om i befintliga samlingar.

De tillfällen vi i nuläget har dokumenterat och preliminärt planerar att dokumentera är följande: Snöfestivalen i Kiruna, Fettisdagen (besök på Konditori Jola i Haparanda), SM-veckan i Boden och Luleå, SM i Pimpelfiske i Arvidsjaur och logdanspremiären på Käcktjärn. 

Det finns ytterligare ett syfte med vårens arbete och det är att testa olika metoder för att göra mindre dokumentationer. I dessa dokumentationer är fokus på insamlingsarbetet och vi kommer framför allt att arbete med kvalitativa metoder så som intervjuer, observationer, netnografi och fotografering. I första hand är det etnolog och fotograf som genomför fältarbetet men arkivet blir involverat för att se om vi har äldre material kring temat, samlingsavdelningen blir involverad när det kommer till frågor kring föremål och insamling av föremål och vår publika avdelning blir involverad när vårt insamlade material ska användas i museets utåtriktade verksamhet. Samtidsdokumentationer är en verksamhet som sträcker sig över samtliga avdelningar på museet.

Den första dokumentationen genomförs av mig, Sophie Nyblom, etnolog, och Rúnar Gudmundsson, museifotografen. Vi åkte till Kiruna för att dokumentera Snöfestivalen som arrangeras 24 – 28 januari.

Snöfestivalen i Kiruna – bakgrund

Snöfestivalen ordnades första gången 1986 och är en årligt återkommande festlighet i Kiruna. Festivalens karaktär har förändrats och organisationen bakom arrangemanget har varierat. Från början var det en festival som kommunen arrangerade i syfte att synliggöra Kiruna som vinterstad. Idag är det den ideella föreningen Tusen Toner som är arrangör och målgruppen är framför allt kirunaborna och många av programpunkterna riktar till sig till barn och unga. Programutbudet är en blandning kulturaktiviteter och vinteraktiviteter och så den internationell snöskulturstävling som lockar konstnärer från olika håll i världen. Många av utomhusaktiviteterna ordnas i stadskärnan men det förekommer även aktiviteter på andra håll i staden. I år, 2024, blir första gången festivalens huvudarena är den nya stadskärnan och snöskulpturerna kommer att byggas på torget intill stadshuset. På festivalens hemsida www.snofestivalen.com finns bilder från tidigare år och på deras Facebooksida finns bilder och information om årets arrangemang.

Det finns flera anledningar till att vi valde att dokumentera Snöfestivalen. För det första ville vi sprida ut våra dokumentationer över olika månader och få med något vinterarrangemang. Snöfestivalen som ordnades i slutet av januari inföll vid en bra tidpunkt och den fanns även med på Norrbottenskalenderns lifta över traditioner. Det är ett återkommande arrangemang som genomförts i snart 40 år och vi saknar dokumentation om festivalen i våra samlingar. Festivalen har utvecklats från att vara ett marknadsföringsevent för att synliggöra Kiruna som vinterstad till att bli en lokal festlighet för kirunaborna med aktiviteter som lockar både de yngsta och de äldsta i kommunen. 

Tusen Toner är arrangör sedan 2011 och festivalen genomförs med stöd av flera olika aktörer så som Kiruna kommun, Kiruna Stadsbibliotek, ABF Norr, Kulturrådet, Region Norrbotten, Sparbanken Nord. LKAB, Copperstone, LTH AB och övriga företag som sponsrat arrangemanget. Aktiviteterna ordnas delvis av Tusen Toner men även av lokala föreningar, kommunala aktörer, biblioteket, olika linjer på gymnasieskolan och enskilda privatpersoner som har en projektidé de vill genomföra i anslutning till festivalen.

Vårt arbete

Det blev tre dagars fältarbete för oss med observationer, fotografering och samtal med besökare, medverkande aktörer och arrangörer. Syftet var att dokumentera Snöfestivalen som folkligt arrangemang, försöka fånga stämningen och se hur den tar plats i staden. Resultatet av arbetet är fotografier, observationsanteckningar, fältdagbok och insamling av årets affisch för festivalen. Det skulle inte vara en särskilt givande läsning att återge samtliga observationsanteckningarna utan i stället blir det en kort sammanfattning av dagarna och en summerande reflektion.

Torsdag 25 januari

I fokus den första dagen var Snöfestivalrocken som arrangerades av Tusen Toner i deras föreningshus. Huset går under många namn bland annat ”Gamla sjukstugan”, ”Gamla Centralgården” och TT. Snöfestivalrocken har ordnats flera år i anslutning till festivalen och det är ett tillfälle för olika ungdomsband att uppträda för publik. Eftersom det var en liten miss i programmet så kom vi en timme för tidigt. Det ledde till att vi fick en guidad tur genom huset av en Sebastian Nilsson, en av föreningens styrelsemedlemmar. Han visade oss replokaler, inspelningsstudion och berättade om föreningen och deras verksamhet.

Även om vi var där för att dokumentera arrangemanget så var det oundvikligt att inte bli intresserad av huset och föreningen i ett större perspektiv. Under hösten har det förekommit en del skriverier om byggnaden och dess framtid. Det har sagts att gamla sjukstugan och gamla brandstationen, som står intill, är två viktiga kulturbyggnader som ska flyttas till det nya centrumet. Nu har det däremot uppdagats att det finns vissa oklarheter och orosmoln kring denna process och diskussioner pågår om byggnadernas framtid.

Huset har en intressant historia och har haft många olika funktioner. Det byggdes som bostadshus åt gruvarbetare och blev sedan sjukstuga i början av 1900-talet och var det fram till 1950-talet och därefter har det varit bland annat fritidsgård, kontorslokal och sedan 1993 huserar föreningen Tusen Toner i huset. Verksamheten idag består av att tillhandahålla replokaler för medlemmar, det finns en inspelningsstudio, en scen och utrustning för ljud och ljus, ett litet café och det en mötesplats för musikintresserade människor i olika åldrar.

Delare av Kirunas musikhistoria finns bokstavligen på väggarna, som är fyllda av gamla affischer från arrangemang, bilder på Kirunaband, fotocollage med bilder på band och musiker, dörrarna till replokalerna pryds av märken för såväl nuvarande som tidigare band. Några av killarna vi pratar med berättar att källaren och vinden är fylld av ”gamla prylar” så troligen gömmer det sig en hel del historia även där.

Snöfestivalrocken blir ett möte med en del av Kirunas ungdomskultur, där musikintresserade ungdomar i åldrarna 15 till 20-årsåldern får möjlighet att spela för publik. Vissa av dem har varit med på festivalen många gånger och känner sig hemma på scenen medan det för andra är någon av de första gångerna de uppträder i det här sammanhanget och nervositeten är påtaglig. Publiken är till största ungdomarna som spelar under kvällen, deras kompisar, föräldrar, småsyskon samt far- och morföräldrar. Under kvällen är stämningen och atmosfären positiv och när bandmedlemmarna kommer ner från scenen efter sina framträdanden går kompisar genast fram och ger peppande feedback.

Fredag 26 januari

En stor del av dagen tillbringade vi omkring torget där arbetet med småskulpturerna och leklandet pågick från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Temperaturen var runt -15 och stod jag stilla för lång stund så kom kylan smygande. Jag avundades inte de som hackade, sågade och grävde i snön i sina respektive projekt. Framför kulturhusets trappa hade Snöfestivalen sin scen och den var samlingspunkten för olika programpunkter på dagarna. Vi gjorde även ett besök till ishallen i Lombia där gymnasieskolans barn- och fritidslinje ordande Disco-Skridskoåkning för allmänheten och Fritidsbanken fanns på plats för att låna utrustning till dem som inte hade egen.  

Vid 16:30 tiden fylldes torget med folk samtidigt som snön började falla. Medelåldern var låg och gissningsvis var det invigningen av leklandet som lockade. Det var elever från Hjalmar Lundbohmsskolan som byggt årets lekland och temat var Pirater. I samband med invigningen hölls akrobatshow och elddans vid scenen medan konstnärerna fortsatte sitt arbete i bakgrunden.

Då vi läste programmet för dagen fanns det en aktivitet vi blev nyfikna på. Det skulle vara house- och technofest i Jukkasjärvi vid Nutti Sami Siida. Det kändes oväntat både med musikgenren och platsen så vi beslöt att göra ett besök. Det visade sig att det var ett arrangemang som Joel Ahlström hade tagit initiativ till. Han har tidigare ordnat andra event i anslutning snöfestivalen och tyckte att det nu var dags för ett koncept med housemusik och han hade bjudit upp DJ:s från Stockholm. För Nutti Sami Siida var det första gången de ordnade den här typen av arrangemang och de visste inte om det skulle komma besökare eller inte. Vi var endast där en stund i början så huruvida det blev fullt på dansgolvet vet jag inte.

Lördag 27 januari

På torget var det full aktivitet redan från morgonen där konstnärerna fortsatte att göra de sista finjusteringarna på sina skulpturer medan besökarna började anlände till torget. Till skillnad från fredag var det nu många olika aktiviteter och arrangörer på plats. Det fanns hundspann, ponnyridning, landhocky, epa-utställning, drop in bastu i Saunaland och hantverksmarkand i inomhusgalleriorna. Olika föreningar sålde korv, kaffe, fika och hamburgare. Torget fylldes av barn som ville leka i snöleklandet, testa lyckan i leklandets pimpelfiske och till rutschkanan ringade ständigt en lång kö. Stadshuset var öppet och stadshushallen blev en värmestuga för besökarna och där fanns lämpligt nog en klätterställning utplacerad som är en del av den utställning som för tillfället visades i Konstmuseet. Många barn tog av sig overaller för att klättar och leka medan föräldrarna satt vid fikaborden eller på trappan i hallen. I galleriorna såldes hantverksprodukter av olika slag och butikerna passade på att ha erbjudanden i stil med köp 3 betala för 2 eller 20% på en vara och så vidare.

Vid 13-tiden var det dags för prisutdelning i snöskulpturtävlingen och publiken samlades runt scenen. Ceremonin inleddes med en dansshow till senegalesiska rytmer där publiken fick dansa och sjunga tillsammans med gruppen som stod för trummor och sång från scenen. Efter det delades det två priser i snöskulturtävlingen. Publikens favorit blev det brittiska laget Moutain Mamas med skulpturen ”Fjörgyn”, det är skulpturen som är ett ansikte med blommor i året och oerhört många detaljer och juryns pris gick till Lag Linda och Rebecca vinner med skulpturen ”Peace in our mind” som föreställde en kvinna som sitter försjunken i meditationsställning. 

Vi avslutade vårt arbete vid 14-tiden eftersom vi skulle åka tillbaka till Luleå och när vi lämnade Kiruna lekte barn fortfarande i leklandet och folk gick fortsättningsvis runt och tittade på skulpturerna.

Summerande reflektion

De var tre händelserika dagar som till viss del motsvarade mina förväntningar utifrån det jag hade läst om festivalen och det Alex Olofsson, festivalgeneral, hade berättat åt mig när vi pratades vid inför vårt besök. Lördag var den dag med flest programpunkter och innehöll flera klassiska delar för en vinteraktivitet så som ponnyridning, hundspann, trollkonstnär, snölekland åt barnen och försäljning av korv, festis, kaffe, hamburgare av ideella föreningar och hantverksmarknad. Besökarna var kirunabor i alla åldrar och en del turister från olika länder som var i Kiruna just denna helg.

Snöskulpturtävlingen är en av höjdpunkterna under festivalen och det fanns ett stort intresse att följa deras arbete när de från fyrkantiga block skapade detaljrika skulpturer. Under de dagar vi var där var det återkommande folk som gick runt och tittade på lagens arbete och särskilt på fredag i samband med invigningen av leklandet och på lördag när det skulle röstas om vilken som blev publikens favorit.

I jämförelse med till exempel Jokkmokks marknaden är Snöfestivalen i Kiruna en väldigt ung tradition men med tanke på att den snart firar 40 år så är den för många numera en återkommande festlighet som man ser framemot. En av lärarna från Hjalmar Lundbohmsskolan som arbetar med eleverna på den estetiska linjen berättade att hon tyckte det är så skönt med vecka 4. Då vet hon att det händer något roligt under en annars tråkig tid av året. De får vara ute och eleverna förverkligar den skulptur de har förberett och planerat under lektionstid i klassrummet. När leklandet öppnade hörde jag ett barn glatt utropa ”Äntligen har vi ett snölekland!” Och under lördag var det, enligt mig, mycket folk i farten i centrum så arrangemanget lockade ut kirunaborna.

Vi hann förstås inte ta del av allt som arrangerades till exempel aktiviteter vid badhuset, golfen, Luossavaara, programmet på dagen på torsdag och söndag, programmet på biblioteket och olika restauranger. Aktiviteterna var ganska utspritt i staden och vi fick välja vilka platser vi valde att närvara på. Innehållet på festivalen var generellt ganska varierat och riktade sig till olika målgrupper. Ansvariga för olika inslag var lokala aktörer vilket gör att Snöfestivalen till stor del blir en festival av kirunabor för kirunabor under en månad när vintern känns som längst innan vårvintern gör sitt intåg.

Två saker som gjorde intryck på mig var Snöfestivalrocken och Stadshushallen. För det första Snöfestivalrocken och Tusen Toners lokaler; byggnaden, verksamheten och mötesplatsen. Där finns det mycket som vore intressant att uppmärksamma i en helt annan dokumentation och det är en aktuell fråga eftersom står föreningen inför en stor förändring. Stadshuset och stadshushallen som vardagsrum. Det var inget som stod i programmet men för mig som arbetade med en dokumentation av det gamla stadshuset var det intressant att se hur det nya stadshuset fyller funktionen som mötesplats för kirunaborna.

Innan vi lämnade Kiruna åkte vi förbi gamla centrum för att få en bild av TT i dagsljus. Det blev då påtagligt att det troligen var sista gången Snöfestivalrocken arrangerades i detta hus. Intill tomten går stängslet mot rivningsområdet.  

Vid tangentbordet,

Sophie Nyblom, etnolog på Norrbottens museum