Erfarenhet är värdefullt. Men inom arkeologi finns ett Moment 22 när det gäller erfarenhet.  Utan arbete får du ingen erfarenhet, men arbetar du utan erfarenhet blir resultaten dåliga. Går detta att undvika genom samarbete och utbyten av erfarenheter? Vad är erfarenhet värt, och förstår ”de som bestämmer” detta?

Vem är erfaren och när?
Det publicerades en intressant forskningsstudie i psykologi under 2025 (Gignac & Zajenkowski): Fritt översatt kan den sammanfattas på följande vis:

”Även om många studier betonar nedgångar i flytande kognitiva förmågor i tidig vuxenålder, tyder våra resultat på att när bredare anpassningsbara egenskaper beaktas, når den mänskliga funktionella kapaciteten sin topp i medelåldern. Följaktligen är individer som är bäst lämpade för höginsatta ledarskaps-, omdömes- eller exekutivroller sannolikt mellan 55 och 60 år – och sannolikt inte yngre än 40 eller äldre än 65. Detta utmanar många konventionella antaganden om ålder och förmåga, och antyder att medelåldern kan representera den verkliga toppen av psykologisk beredskap för komplexa, betydelsefulla roller.”

Jag tolkar här den ”mänskliga funktionella kapaciteten” som erfarenhet kombinerat med entusiasm och förmåga att lära nytt. Det varierar ju förstås från person till person, hur entusiastisk den är efter många år i yrket, men de flesta inom museivärlden och inom arkeologin har ett stråk av entusiasm och nyfikenhet i sig. Det är inte pengarna som lockade dem in i yrket. Den som har tänkt bli miljonär söker sig inte till museibranschen. Jag vill redan här säga att jag anser att erfarenhet inte enbart kommer med hög ålder, men det underlättar att ha varit med om mycket och att ha sett mycket.

Skellefteå museum har under de senaste åren gått påverkats av många pensionsavgångar. Flera av mina tidigare kollegor som under många år varit anställda här är nu pensionärer. Jag och en kollega samtalade en dag vid lunchmatbordet om hur våra äldre kollegors pensionsavgång innebar ett tapp i erfarenhet som är svår att ersätta. Inom museets verksamhet är erfarenhet och samlad kunskap viktig. Förmågan hos våra tidigare kollegor att plocka kunskap ur minnet och sedan kunna ange källan varifrån de läst sig till kunskapen är i vissa fall imponerande. Det är vad som kommer ur ett långt arbetsliv.

Erfarenhetens värde
Skellefteå museum har ansvar för kulturmiljövård (inklusive arkeologi) inom de tre kommunerna Norsjö, Malå och Skellefteå. Är det viktigt att jag känner till alla de fornlämningar som har upptäckts eller undersökts av arkeologer inom det geografiska området? Fornlämningarna finns ju redan listade och beskrivna i Kulturmiljöregistret, KMR (vars publika del heter Fornsök på internet). Men min erfarenhet säger mig att KMR inte är komplett. Där finns ytterligare lämningar i Skogsstyrelsens register över fornlämningar och kulturlämningar, det register som kallas Skogens pärlor. Men det räcker inte med detta. Alla fornlämningar som har undersökts av arkeologer (det som oftast bara kallas arkeologiska utgrävningar) ska vara omnämnda i KMR och de arkeologiska rapporterna från undersökningarna ska finnas att hitta där, men så är det inte. För Västerbottens län finns en komplettare samling av rapporter att hitta, på en sida på internet som heter Spår från 10 000 år, som drivs av Västerbottens museum med finansiering från Länsstyrelsen i Västerbottens län. Men innefattar det som jag hittills räknat upp verkligen alla påträffade och alla undersökta fornlämningar, och är det verkligen alla rapporter som har skrivits?

Efter många år som anställd vid Skellefteå museum vet jag att det finns handlingar och saker i våra arkiv och samlingar som inte finns synliga på internet. Där finns kartor med blyertsmarkeringar för fornlämningar och lösfynd i vårt arkiv med papperskartor, som ännu inte registrerats i KMR. Att känna till detta har ett värde om det samtidigt ska byggas en järnväg eller någonting annat som kräver markarbeten. I alla fall om man ska följa Kulturmiljölagen, vars första paragraf säger:

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.
Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas”.

För att kunna vara visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön måste vi känna till så mycket som möjligt om den innan ett arbete riskerar att skada kulturmiljön. Det innebär att den som söker kunskap inte enbart kan lita på de snabba och enkla svaren på Internet.

Skellefteå museum är med säkerhet inte det enda museet som har handlingar med information som skulle behöva registreras och digitiseras, det finns fler. Det innebär att all information inte finns tillgänglig för arkeologer som kommer utifrån till vår del av landet, om de vill utföra arkeologiska arbeten här. För att få den informationen måste de vända sig till oss, men många känner inte till detta.

Ortnamn och smånamn (lokala platsnamn) på kartor och på dokument i våra arkiv antyder vilka verksamheter som har pågått på en plats och vissa av dessa ortnamn och smånamn kan ibland ha samiskt eller finskt ursprung. Har inte den enskilde arkeologen, eller organisationen/firman som helhet kunskap om detta finns risk att lämningar missas vid en utredning eller inventering. De utomstående arkeologifirmor som har bäst förutsättningar att utföra bra arbeten i norra Västerbotten är de som faktiskt besöker Skellefteå museum och tittar igenom våra samlingar och arkiv. Några gör faktiskt det. Erfarenhet spelar roll, både på det personliga planet och inom en organisation.

Att hitta i museets många arkiv och samlingar är en guldgruva av kunskap som kräver erfarenhet. Var kan jag hitta den information som jag söker efter? Sökande av kunskap kräver ofta bakgrundskunskap. På frågan: Den där undersökningen som genomfördes i Östra Falmark 1969-1970, var finns originalmaterialet från den? Det framgår inte av rapporten som skrevs. I detta läge är det bra att känna till att alla fynd som anges i fyndlistan inte finns i Skellefteå museums samling. Delar av fyndmaterialet har på 1970-talet troligtvis hamnat hos Historiska museet i Stockholm, eftersom Skellefteå museum på den tiden inte omfattades av fyndfördelning av arkeologiska fynd. Det där är en av många saker som finns på vår att-göra-lista, att ta reda på var resten av fynden finns förvarade. Jag har en aning om var dokumentationen över undersökningarna i Östra Falmark finns i våra arkiv, i form av papper och ritningar och fotografier, men det är inte heller i det fallet säkert att allting finns här. Erfarenheten säger mig att saker kommer att saknas, men erfarenheten säger också att jag vet ungefär hur mycket dokumentationsmaterial som borde finnas. I sammanhanget underlättar det att man vet att undersökningen ingick som en del av forskningsprojektet Nordarkeologi. Vad som dock inte framgår av rapporten från 1969-1970 är att platsen även undersökts senare, i slutet på 1970-talet eller möjligtvis på 1980-talet. Det har jag fått veta av människor som bodde i byn när det begav sig.  Senast fick jag höra det i samband med Arkeologidagen som vi i år genomförde i Bygdsiljum. En kvinna berättade att hon som tidigare boende i Östra Falmark mindes att arkeologer även varit där vid ett senare tillfälle. Var finns det materialet? Inte lätt ens för den som har kunskap och erfarenhet att reda ut en sådan fråga, ännu svårare för den som inte har någon förkunskap.

När det gäller förvärvad kunskap och erfarenheter kan den inte ersättas utan problem. Det kontaktnät som mina pensionerade kollegor har byggt upp genom åren är fantastiskt användbart. Några av personerna som ingått deras kontaktnät är nu en del av mitt eget, personer med kunskaper som inte finns att hitta på Internet. Jag pratar inte enbart om strikt arkeologi med tillhörande specialister som analyserar arkeologiskt material. Jag uppskattar även enskilda privatpersoners kunskaper om jakt, fiske, fällor, slöjd, matsamlande inom olika kulturer, limnologi, äldre tiders djurhållning och skogsarbete, tips om fornlämningar som de har lagt märke till. Möjligheten att vända sig till människor som i sina intressen har blivit experter på sina specialområden är en del av det som byggs upp genom åren. När mina erfarenheter och min kunskap inte räcker till, då vet jag för det mesta vem eller vilka jag ska vända mig till, om inte annat för att få tips att komma vidare.

Vad är ett museum och vad är erfarenhet på ett museum
Ett museums verksamhet består av tre viktiga punkter: Samla, vårda och visa. Utan samling är det inte ett museum, då är det bara ett galleri eller en visningslokal där saker visas upp. Samlingen måste vårdas för att den ska finnas kvar, och slutligen måste den visas (i fysiska utställningar eller i digital form) för att den ska vara relevant. Men varför samlar museet på saker och kunskap, vad är syftet med de tre viktiga punkterna? Ett museum är samhällets minne. Utan det minnet finns ingen bas, ingen grund för samhällets beslut om framtiden.

Det finns faktiskt en fjärde punkt utöver de tre nämnda. Det är de människor som utför de tre punkterna, de som är anställda på museet med den samlade kunskapen och erfarenheten som de har. Ibland räcker det inte med att det finns en text eller berättelse som är kopplat till föremålet. Texten kan vara skriven av en person som utelämnat saker som var så självklara när den skrevs att det inte behövde nämnas i sammanhanget, men som nu kräver kunskap och erfarenhet för att fylla i luckorna så att det blir begripligt. Det kan vara ett riktigt detektivarbete ibland. Att på rätt sätt vårda, att visa och att förstå samlingen tillräckligt bra för att kunna berätta om den är vad personalen på ett museum ska göra. De ska kunna plocka fram föremål ur samlingen att visa både för allmänheten och för forskare. Erfarenhet och kunskap spelar roll i detta arbete.

En erfaren arkeolog
En ung arkeolog kan rent tekniskt snabbt lära sig arbetet som utförs i fält. Baskunskaperna, hur en fornlämning ska undersökas, med hjälp av grävmaskin, spade och skärslev och diverse mätinstrument, ska de ha redan när de avslutade sin utbildning, även om detta naturligtvis måste repeteras när de kommer ut i fält för första gången. De ska också ha de teoretiska grunderna om de olika tidsperioderna och föremålsformer som hör till dem. Men det går inte att lära sig allt på några års universitetsutbildning, allting fastnar inte i minnet. Alla olika typer av fynd visas inte på lektionerna, och kanske är det som visas för studenterna inte ens representativt för norra Sverige alla gånger. Erfarenheten som saknas kommer sedan med åren, i arbetslivet tillsammans med andra arkeologer. Hur kan man läsa landskapet och hur kan man se var fornlämningar bör finnas? Vilken typ av fornlämningar kan jag förvänta mig i norra Västerbotten? Troligen inte gånggrifter eller stendösar som i södra Sverige. Mera troligt hittar vi i stället gravar med andra utseenden som bronsåldersrösen eller de mera svårupptäckbara rödockragravarna. Vi hittar här i norr stenåldersboplatser som ofta saknar tydliga anläggningar eftersom de inte syns genom undervegetationen. Ofta upptäcker vi dem enbart genom att vi råkar se skärvstenar eller kvartsavslag i en markskada. Det är lätt att missa sådant om erfarenhet saknas. Eller också hittar vi rester av jakt- och fångstanläggningar eller kanske lämningar av samisk karaktär som till exempel visten och barktäkter.  

Det är till fördel för ett museum som har ett geografiskt ansvarsområde att behålla de medarbetare som anställts över längre tid. Det innebär en ansträngning för befintliga arkeologer att lära upp nya kollegor, därför är det bra om de stannar, helst hela arbetslivet ut. Samtidigt är det en erfarenhetsmässig fördel för den enskilde arkeologen som anställs att prova på anställningar på flera olika ställen innan den till sist rotar sig på ett museum. Den erfarenhet som medarbetaren byggt upp under många år är mer värd än kompetens som tillfälligt hyrs in utifrån för att självständigt utföra uppdrag. Däremot kan samarbeten med andra organisationer (museer/arkeologifirmor) ge ett kraftigt lyft både erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt för båda parter. Ungefär som det samarbete som Skellefteå museum, Västerbottens museum och Arkeologerna från Statens historiska museer hade i somras vid Hedkammen vid Bureå.

Det är en klar fördel att kunna sitt geografiska område. En tidigare museikollega (inte arkeolog) föreslog att jag kunde flytta utomlands i samband med att jag utvecklade kontakter med Litauen. Min spontana reaktion var: ”men jag kan ju inte arkeologin där, då måste jag ju börja från början”. Visst kan jag leta efter fornlämningar även i Litauen, eller i södra Sverige, och visst kan jag delta i undersökningar och använda samma skärslev och metoder som jag använder i Västerbotten eller Norrbotten, men risken är att jag missar saker som arkeologer erfarna sitt kulturlandskap i söder kan se. Bristerna upptäcks inte och syns inte i rapporterna när arkeologer som aldrig har jobbat i ett område gör utredningar och undersökningar utan kunskap om förhållandena på platsen. Om man här i norr inte reagerar på ortnamn som antyder samisk närvaro, och om man inte reflekterar över trolig samisk närvaro hittar man inga samiska lämningar. Väljer man bort områden att besöka för att det är för mycket myrmark och för få bra boplatslägen, hittar man inte det som finns på myrholmarna, eller de lämningar som faktiskt finns på myrarna (för sådana finns också). Det är den samlade erfarenheten i gruppen/teamet som avgör om dessa kunskaper påverkar resultatet. 

Sprida erfarenhet och kunskap
I ingressen lyfte jag arkeologins moment 22 att erfarenhet får man om man arbetar, men för att kunna göra ett bra arbete måste arkeologen ha erfarenhet. Hur kan då erfarenhet uppnås om den enskilde arkeologen inte får jobb, eller arkeologifirman eller organisationen som vill utanför sitt normala geografiska område inte får ta uppdrag i områden som de inte behärskar?

För arkeologiska firmor/organisationer som vill arbeta i fler än ett geografiskt område (utöver det område som de redan känner till):

• Kontakta lokala museer för att få veta vad som finns i deras arkiv och samlingar. Utgå inte från att allt finns att läsa på Internet.
• Sök samarbeten med aktörer som redan är verksamma i området.
• Delta i konferenser och seminarier för att få andras erfarenheter via föreläsningar
• Läs arkeologiska rapporter och litteratur som berör aktuellt område. Hör med det lokala museet om de har några lästips.
• Kom gärna in till det lokala museet och byt ett par ord med de arkeologer som jobbar där, över en kaffekopp. Där finns förutsättningar för ett erfarenhetsutbyte.

För den enskilde arkeologen:

• Sök fältsäsongsarbeten på så många olika platser som möjligt och hoppas att du får anställning. Branschen är tuff, men envishet kan ge resultat. När du väl fått anställning en gång (och inte gjort bort dig helt), blir det lättare att få ytterligare anställningar.
• Var uppmärksam på föreläsningar om aktuell arkeologi och se till att gå dit och lyssna. Vissa föreläsningar kan vara lokala, andra kan läggas ut på Internet.  
• Läs arkeologiska rapporter och litteratur som berör aktuellt område. Hör med det lokala museet om de har några lästips.
• Öva på din fritid att hitta fornlämningar i ditt närområde. Om du hittar någonting, lämna in som tips till närmaste museum, och be dem att höra av sig när de tipsgranskar, så får du följa med och höra resonemangen kring registrering
• Om du har fått anställning (grattis!) på ett museum, eller en privat arkeologisk firma, då är det av dina mer erfarna kollegor som du ska lära dig saker. Fråga och be om råd. Samtala och diskutera.
• Var vetgirig och nyfiken och inse att du hela tiden lär dig, oavsett hur länge du har arbetat.

Här måste jag också nämna att det system som vi har i Sverige, där arkeologiska organisationer ska konkurrera om samma jobb, med pris och med kunskap, inte är till fördel till fritt flöde av kunskap och erfarenhet. Jag önskar att det kunde vara på något annat sätt. Men med det sagt, så är det trots allt till fördel för alla parter om alla blir bättre och kunnigare i sina jobb. Framför allt är det till fördel för vår kulturmiljö och våra fornlämningar. Som kulturmiljölagen säger: ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla”. I detta ingår att dela med sig av kunskap och information. 

Kan en arkeolog ersättas av AI?
Kommer erfarenhet att ha något värde i framtiden? Jag läste någonstans en utvärdering om vilka yrken som kommer att beröras minst av artificiell intelligens (AI) och robotisering. Arkeologi var ett av de yrken som enligt artikeln inte skulle komma att påverkas speciellt mycket. Yrket innehåller både fysiskt arbete med händerna och tolkning av det som framkommer under pågående fältarbete. Finmotorik och hjärngymnastik som i sin tur baseras på erfarenhet är svår att ersätta med robotar. Detta var innan AI var aktuellt. I nuläget är läget ungefär så här: AI kan hjälpa oss att skriva texter och sammanfattningar, men tolkningarna ute i fält och inne på kontoret måste livs levande arkeologer göra. Chat GPT och andra AI-assistenter är i dagsläget duktiga på att producera texter som i många fall är trovärdiga, men som också tyvärr också ofta innehåller många fel.

En rapport (Niederhoffer et al 2025) som publicerats i Harvard Business Review lyfter ett problem. När oerfarna användare vänder sig till AI för att producera texter blir resultatet slarvjobb. Det innebär en massa extrajobb för de erfarna medarbetarna inom en organisation som måste korrigera felaktiga texter som producerats med hjälp av AI. Om AI används för textproduktion inom arkeologisk verksamhet innebär det att felen måste åtgärdas av någon som har ingående kunskap, inte bara om ämnet generellt utan om varje enskild specifik företeelse inom ämnet, innan texten publiceras.

När jag ställde en fråga till en AI-hjälpreda som sökte svar på internet, imponerade det inte. Jag skrev: ”Gör en sammanfattning om vad som är känt om stenåldersboplatserna i Aareavaara”. Texten som den levererade innehöll flera fel, men allvarligare var att flera av felen är sådana som andra inte märker, kanske inte ens utbildade arkeologer. Jag upptäcker dem lätt eftersom jag själv ledde undersökningen på platsen och dessutom ägnat mycket tid att skriva om boplatserna i Aareavaara. AI hittade på vissa delar (som att fiskben och älgben påträffats på denna boplats, vilket inte stämmer). Den kunde inte göra skillnad på gammal och ny kunskap, samtidigt som den inte kan värdera vilka källor som väger tyngst. I den första utredningsrapporten över boplatserna blev ¹⁴C-dateringarna alltför gamla (stor standardavvikelse beroende på alltför begränsad mängd och vikt på proverna), vilket rättades till i uppföljande undersökning och efterföljande rapporter och i den artikel som sedan publicerades i den vetenskapliga tidskriften The Holocen. Men när jag ställde frågan till AI-hjälpen så nämns fortfarande den äldre dateringen som ett alternativ istället för att enbart ange den numera accepterade dateringen som är 10600-10700 år gammal. Gamla saker som ligger och skvalpar i Internets oceaner av information går inte att plocka bort. AI hittar dem och använder dem okritiskt. En erfaren arkeolog kan se att någonting är fel i AI:s beskrivning och kollar upp data. Någon som är mer oerfaren godtar texten eftersom ”den ser bra och trovärdig ut”.

Vad AI tillsammans med mjukvara skulle kunna göra är att snabbt sortera stora mängder mätdata och annan data för att hitta mönster i mängden. Därefter är det upp till arkeologen att utvärdera och se om AI har missat någonting viktigt.  Jag hoppas att det även i fortsättningen är mänskliga arkeologer som står för erfarenheten och den slutgiltiga analysen. Bilden här nedanför visar hur AI (Copilot) tänker sig en artificiell arkeolog.

Slutord: Erfarenhet är viktigt, men…
Erfarenhet är viktigt, men utveckling är också viktigt. En arkeolog måste fortsätta att vara nyfiken och ifrågasätta sina egna resultat. För den som tror att den redan kan allt, finns ingen anledning att lära sig någonting nytt. När det händer är det dags att lägga ner.

Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog på Skellefteå museum

Referenser och lästips:

• Fornsök
• Gignac, G.E. & Zajenkowski, M. (2025). Humans peak in midlife: A combined cognitive and personality trait perspective. Intelligence 113 (2025) 101961  Humans peak in midlife: A combined cognitive and personality trait perspective
• Kulturmiljölag (1988:950) | Sveriges riksdag
• Möller, P. Östlund, O., Barnekow, L., Sandgren, P., Palmbo, F. and Willerslev, E. (2012). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. The Holocene 23(1) 104–116     (PDF) Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden
• Niederhoffer, K., Rosen Kellerman, G., Lee, A., Liebscher, A., Rapuano, K. and Hancock, J.T. (2025). AI-generated “workslop is destroying productivity. AI-Generated “Workslop” Is Destroying Productivity
• Arkeologiska Rapporter-arkiv – Spår från 10 000 år