Lundforsboplatsen, en sänksten och uppordnande av tidigare arkeologers kvarlämnade arbetsuppgifter

Arkeologerna på Skellefteå museum fick möjlighet att gå igenom fyndmaterial från Lundfors i museets samling, med anledning av en vattenskada. Lundforsboplatsen är en stenåldersboplats ca 12 km sydväst om Skellefteå som undersöktes för 50 år sedan. Det förekommer att fyndmaterial från äldre undersökningar inte har sorterats upp ordentligt sedan den tiden när rapporterna skrevs. I detta fall levererades till och med en doktorsavhandling som byggde på det som hittades i Lundfors, men materialet blev aldrig riktigt uppordnat och har legat mer eller mindre orört sedan dess, i fyndpåsar och diverse fyndaskar i konstiga format.

Sänksten från Lundfors i Skellefteå museums samling med inventarienummer SM 8657.

År 1968 påbörjades arkeologiska undersökningar i Lundfors ca 12 km sydväst om Skellefteå, mellan byarna Gummark och Djupgroven. Undersökningen var en forskningsgrävning i ett större projekt som hette Nordarkeologi. Fornlämningen som undersöktes (Raä Skellefteå stad 153:1 eller med den nya nummerserien i fornlämningsregistret: L1938:2985 ) var en av flera i Lundfors som redan då varit kända sedan länge för Skellefteå museum. Gustav Hallström och Ernst Westerlund undersökte platsen redan 1922 och 1924, och att det fanns saker att hitta i marken hade varit känt ännu längre av lokalbefolkningen som brukat åkrarna på platsen. Hundratals nätsänken påträffades vid plöjning och många skänktes bort. Några tiotal finns idag i Skellefteå museums samlingar. 

På kartan är stenåldersboplatsen som undersöktes 1968-1970 i Lundfors markerad med en turkosfärgad punkt.

Sänkstenen
Ett föremål som har påträffats i samband med dessa undersökningar var en sänksten som fått inventarienumret SM 8657. Den är i nuläget ett av få föremål från Lundfors som är lätt sökbart i Skellefteå museums samlingar. Om sänkstenen SM 8657 står det i Skellefteå museums digitala samling på internet:

Fyndplats: ”Norr om diket i dalens mitt på Bjurs skifte 5:15 IV. Mellan diket och landsvägen. Kom till museet i samband med utgrävningar i Lundfors, Gummark sommaren 1968.”

Sänkstenen påträffades alltså troligtvis lokalbefolkningen på en av åkrarna söder om den nämnda boplatsen och lämnades då över till arkeologerna med lägesangivelsen. Idag hade vi helst velat mäta in det exakta läget för fyndet med mätutrustning. Men att döma av beskrivningen har sänkstenen hittats någonstans i närheten av fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten (SM 6703) (Raä Skellefteå stad 254:1, eller L1938:2753). Sänkstenens form är enkel. Det är bara en vanlig sten som någon knackat ut två skåror eller urtag i sidorna på. Skårorna är till för att bättre kunna knyta fast ett rep för att fästa sänkstenen mot ett fisknät eller sälnät.

På kartan ovan är den ungefärliga fyndplatsen för SM8657 utmärkt med en turkos punkt, det är också den ungefärliga fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten. (Den som har skarpa ögon märker att fastighetsbeteckningarna på dagens karta inte är desamma som de var 1968, men det är rätt fastighet).

Undersökningarna vid Lundfors  – boplatser med fokus på säljakt
Åren 1968-1975 undersöktes flera av boplatserna vid Lundfors (Raä 153:1, Raä 251:1 och Raä 164:1), de första två åren under ledning av arkeologen Ann-Margret Willebrand, de senare åren av arkeologen Noel Broadbent.

Dateringarna som gjordes i samband med undersökningarna visade att boplatserna var ungefär 6000 år gamla. Förutom ett mycket rikligt stenmaterial (kvarts, skiffer, röktopas och bergart), påträffade över 11 000 bitar av brända ben. Av de ben som gick att artbestämma kom 98 % från vikaresäl. Övriga djur som fanns representerade var älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Dessutom fanns ben som kan härröra från ren. Men den massiva merparten kom alltså från vikaresäl.

Boplatserna vid havsviken vid Lundfors. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. Grått är vatten, vitt är land. (Broadbent 1982).

I säljakten har nätet varit avgörande för de som bodde vid Lundfors för 6000 år sedan. Sälen gick in i vikar och upp efter älvarna för att jaga lax på hösten. Skellefteälven och havsviken i Lundfors var idealisk för människorna att jaga både lax och säl i samma nät (att sälbenen är så dominerande i benmaterialet kan bero på att fiskbenen inte bevarats lika bra som de kraftigare sälbenen).

Sänkstenarna har påträffats på botten av havsviken (dagens åkermark). De har fungerat som tyngder för att hålla nät sträckta ned mot djupet, men under användningen har vissa av dem lossnat och fallit till botten. Flötena i nätens överända har inte hittats men har förmodligen varit gjorda av trä eller bark. Det finns också uppgifter om att ett grovmaskigt nät av bast har påträffats på 1930-talet på Skråmträskängarna väster om Lundfors, men det nätet finns tyvärr inte bevarat. 

Sänkstenen SM 8657 är bara en av många som påträffats på åkrarna nedanför boplatserna. För 6000 år sedan var åkrarna täckta av en havsvik och Raä 153:1 och de övriga boplatserna låg vid havsvikens norra strand. Av spridningen av påträffade nätstenar går det att gissa hur näten varit lagda över viken (se nedanstående karta).

Påträffade sänkstenar på botten av havsviken vid Lundfors och tänkbara nätsträckningar. Även platsen för det nätfynd som påträffades på 1930-talet på Skråmträskängarna har markerats. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. (Broadbent 1982).

Arbetet med materialet idag
Arkeologerna som jobbar på Skellefteå museum konstaterade efter upptäckten av vattenskadan i magasinet i höstas att delar av Lundforsmaterialet har påverkats och att där finns skador även efter att det har torkat. En del fyndaskar har skadats allvarligt och etiketter som anger var fynden påträffats har blivit svåra att läsa och vi måste ta itu med detta medan det ännu är möjligt att tyda vad som är skrivet. En del fynd har tydliga koordinater, andra inte. Vi som jobbar på museet idag har fortfarande kunskap som vi fått av våra föregångare på museet, dels om metodiken om hur undersökningar genomfördes på den här tiden, dels om var arkivmaterial med originalanteckningarna finns. Det är inte säkert att nästa generation arkeologer har möjligheter att lista ut vad koordinaterna och anteckningarna berättar.

Vi ska nu sätta fynden i moderna fyndasar, och askarna i moderna fyndbackar, som placeras i fyndhyllor anpassade till arkeologiskt fyndmaterial. Bytet av fyndaskar och renskrivning av fyndetiketter går relativt snabbt. Det som kommer att ta tid är att katalogisera fynden (tusentals avslag, stenföremål och brända ben) och sedan föra in dem i vår databas på internet så att det blir sökbart för alla. Vår förhoppning är att framtida forskare då lättare ska kunna få en överblick över fyndmaterialet från Lundfors. Vi hoppas också att vi själva lättare ska kunna plocka fram enskilda fynd när det behövs. Arbetet kommer dock att ta tid, bland annat för att en stor magasinsflytt ska genomföras de närmaste åren. Arbeten vi utför med arkeologisamlingen är också begränsat till vintertid när vi inte är ute i fält, eller avrapporterar sommarens fältarbeten.

Allt möjligt har använts till att förvara fynden i. Den här gamla EPA-kassen är i sig ett tidsdokument. I en sådan kasse kan vi hitta fyndaskar som ser ut så här…  (se nedan).
”Ensamma ladan vid s-ö-”…? En uppgift om fyndplats i Lundfors som inte är helt självklar drygt 50 år senare.
Denna lägesangivelse är en smula bättre, om det inte vore för det, att fastighetsbeteckningarna delvis har ändrats efter 50 år. ”Gummark 3:8 VII, 3:7 V.. Omedelbart S  om landsvägen omedelbart V och NV om ladan på 3:7 V”. Som tur är finns fastighetskartor kvar från tidigt 1970-tal att jämföra med.


Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum

Referenslista

Otryckta källor

Fornsök

Lundfors boplats Raä Skellefteå stad 153:1 Fornsök (raa.se)

Lundfors. Fyndplats bryne av röd sandsten Raä Skellefteå stad 254:1 Fornsök (raa.se)

0150-0254-01-D.jpg (2832×2320) (raa.se)

Skellefteå museums samling

Sänksten SM 8657. Källhänvisning “Sänksten,” Samlingar Skellefteå museum, hämtad 30 mars 2023, https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/1187.

Litteratur:

Broadbent, Noel (1979). Coastal resources and settlement stability: a critical study of a Mesolithic site complex in northern Sweden. Diss. Uppsala : Univ.

Broadbent, Noel (1982). Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Skelleftebygdens historia. Del 3.  Skellefteå: Skellefteå kommun.

Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa