Med anledning av att vi sedan några månader tillbaka har en ny avdelningschef (Sara Hagström Yamamoto), vill jag berätta en historia som visar att hon är en i gänget. Detta berättar jag med hennes godkännande och goda minne. Bara så att ni vet.

Det här hände när vi gjorde en arkeologisk utredning vid Aitik för några år sedan. Det borde ha varit 2006. Sara, Frida Palmbo och jag följdes åt när vi sökte efter fornlämningar på en plats där gruvan skulle utvidgas. Vi hade på morgonen bestämt vilken rutt vi skulle gå den dagen och vilket område vi skulle söka av. På ortofotot (satelitfoto/flygfoto) och karta verkade området vara ganska varierande, där fanns höjder som verkade bestå av tallskogar med sandmark, och där fanns myrstråk. Vi  kunde också se att vi skulle bli tvugna att korsa ett vattendrag, en bäck. Den verkade ganska bred. “Vi får se när vi kommer dit”, tyckte jag. “Vi kanske kan springa och hoppa över”. Om Bob Beamon kunde hoppa 8.90 i längdhopp borde vi väl kunna hoppa 3-4 meter? Jag hade fel. De sista hundratalet meter innan vi kom till bäcken bestod av enorma grästuvor, 30-40 cm höga, med sumpmark emellan. Grästuvorna var ungefär så stora att man kunde sätta en fot på dem och de svajade ordentligt när man klev på dem. Det var inte möjligt att springa på dem. Ännu mindre möjligt att använda dem som ansatsbana till idrottsprestationer.

Vi gick längs med ett viltstängsel (av ståltrådsnät-typ) och kom efter en lång och mödosam vandring fram till bäcken. Den var bred och vattnet djupt och strömt eftersom det regnat ganska mycket den hösten. Vattnet kändes kallt. Jag tror att jag eller Sara gjorde ett försök att klättra över bäcken genom att använda viltstängslet som bro, men när det började rotera så att man hamnade hängande på undersidan så avbröt vi. “Nej det här går inte, ska vi vända?” “Det kan vi inte”, sa Sara, “jag har redan kastat över sonden över bäcken”. Det avgjorde saken, vi kunde ju inte överge Saras jordsond. Den kostade ju massor. Säkert mer än hundra kronor. Samtidigt kändes det alltför långt att gå tillbaka genom den vattensjuka terrängen. Alltså måste vi hitta en lösning.

Vi tittade oss omkring och såg så, på andra sidan viltstängslet, en stock som låg över bäcken. Inte den bästa lösningen, men trots allt möjlig. Stocken var halkig och regnblöt. Att balansera gående på den var uteslutet. Det fick bli en krypande variant istället. Även detta var obehagligt eftersom känslan var som att sitta på en såpad stock. Dessutom fanns det grenar på den som helt klart gjorde mig nervös. Det finns ju detaljer där nere i trakten av grenen (down south som amerikanerna säger) som man inte vill skada. Men för att avsluta det hela: Övergången gick bra, ingen skadade sig och ingen föll i vattnet. Vi hittade också en del lämningar på andra sidan, så det var värt besväret: En en eller ett par härdar litet längre bort och en jordsond närmast bäcken, om jag inte minns fel.

Detta var alltså innan Sara fick ansvar för säkerhet och arbetsmiljö på vår avdelning. Men ni ska veta att hon innerst inne tänker precis som vi. Hon är också “mentalt yrkesskadad”.

Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sara är halvägs över bäcken och Olof står och gruvar sig. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Om andra arkeologiska “yrkesskador” finns att läsa på ett tidigare bloginlägg: http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/

Vid tangentbordet denna gång: /Olof Östlund