Svartbyfäbodarna

I Fäbodskogen, cirka 3 kilometer sydöst om Svartbyn, i Bodens kommun, finns lämningar efter en fäbod. De kallas för ”Svartbyfäbodarna” och består av husgrunder och gropar, synliga som mossbelupna stenar som här och var kikar fram från under den frodiga markvegetationen, väl undangömda på en liten ås. Skogen omkring är tät, mörk och snårig. Det syns att platsen länge varit övergiven.

Fäboden har lämningsnummer L1993:8037 i Fornsök där den länge har haft antikvarisk status ”möjlig fornlämning”. År 2021 var Norrbottens museum på plats för att dokumentera och uppdatera informationen om lämningen.

Innan vi ger oss av mot Fäbodskogen bör vi först orientera oss i tid och rum med en kortfattad historik om platsen.

Fig. 1 Svartbyns första karta från 1645. Hämtad från ”Boken om Svartbyn” av Harry Berggren (red) 1999.

Svartbyn nämns i 1543 års jordebok. Det är en av de byarna inom Överluleå socken som tillkommit redan under medeltiden och var en av socknens större byar under mitten av 1500-talet. På 1600-talet bestod Svartbyn av en rad långsträckta gårdar intill Svartbyträsket. Kartor från denna tid beskriver att åkrarna i de södra gärdena ofta fryser och att byn har ”elaka ängar” i kärr och moras en mil utanför byn. De syftar förmodligen på slåttermarkerna kring Rör- och Ängesträsket, strax norr och nordöst om Svartbyfäbodarna. Ortnamnen i fäbodens närhet vittnar om sank mark som nyttjats för myrslåtter och jordbruk, såsom Ronningen (röjningen), Flarken (vattensjuk myr/surpöl på myr), Flarkenmyran, Degermyran (deger = stor), Degerträskmyran, Rörmyran (rör = vass), Rörträsket, Höträsket, Starrmyran, Ängsträsket, Nötmyran, Nyänget och såklart Fäbodskogen i vilket Svartbyfäbodarna ligger.

Under mitten av 1700-talet inleddes en intensiv nyodling inom de gamla byarna. Nyodlingen understöddes av myndigheterna som utlovade skattefrihet för odling i mossar, kärr och svårtillgänglig mark. Ofta var det mark i anslutning till odlad jord som togs i anspråk, men ibland även mark längre bort om förhållandena var fördelaktiga, exempelvis vid fäbodarna.

På avvittrings- och storskifteskartor kan man ibland studera fäbodväsendes utbredning. Marker delades här in i inägojord och utmark. Storskifteskartorna innehåller oftast uppgifter om inägojord och på avvittringskartorna avmättes utmarkerna. Inägorna låg nära byarna och bestod av åker och äng medan utmarkerna användes som betesmarker. Många fäbodar låg i utmarkerna och avvittringskartorna kan ge en anvisning om skogsfäbodarna, strandfäbodarna kan ibland finnas representerade på storskifteskartorna.

På avvittringskartor från 1794 kan man se att marken runt och söder om Lillträsket bestod av ängar och betesmyrar. Svartbyfäbodarna går inte att urskilja på karta då denna slutar ungefär i höjd med där fäbodarna ligger. I området beskrivs dock marken som betesmyrar som ”kan förbättras”. Fäbodarna finns med på Häradsekonomiska kartan från 1859-78 där de står nedtecknade som ”Fäbodarne” (fig. 2).

Fig. 2 Häradsekonomiska kartan, 1859-78. Inringat är ”Fäbodarne” på platsen för Svartbyfäbodarna. © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J122-28-1.

Fäbodarna finns även med på Generalstabskartan från 1890-91 där de nämns som ”Fäb.” (fig. 3).

Fig. 3 Generalstabskartan, 1890-91, © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J242-36-1

I handlingar från Svartbyns byakista kan man läsa att ”Ängesträskfäbodarna” utsynades som fäbodställe den 2:a oktober år 1786 åt samtliga hemmansägare i Svartbyn. Ängesträsket ligger ca 600 meter norr om Svartbyfäbodarna. ”Ängesträskfäbodarna” bör således syfta på vad man idag kallar ”Svartbyfäbodarna”. Dels då de ligger i nära anslutning till Ängesträsket och dels då det inte finns några andra kända fäbodlämningar i närheten. Då de inte nämns vid namn på kartorna verkar de inte ha kallats varken ”Ängesträskfäbodarna” eller ”Svartbyfäbodarna” vid denna tid. Åtminstone inte i någon officiell bemärkelse.

Fig. 4 Källargrop vid Svartbyfäbodarna, foto från SSV av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-04

Fäbodlämningen består av 5 husgrunder. Några husgrunder har källargropar, en husgrund har en spismursrest och en husgrund består endast av en stenlagd grund.

Fig. 5 Det sydöstra hörnet av husgrund inom lämningsområdet, foto från SÖ av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-16

Här och var på den lilla åsen finns även ett antal gropar, möjligen mjölkgropar, som kan ha använts för förvaring.

Fig. 6 Zinkhink funnen intill gropar inom lämningsområdet, foto från N av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-20

Under utredningen föreföll fäbodlämningen ha en relativt hög ålder, baserat på grad av övergivenhet såsom erosionen synlig i groparnas kanter samt vegetationen i och intill lämningarna. Många av husgrunderna hade stora granar som växte i eller strax intill dem. Diametern på flera av granarna var upp till 5 dm, vilket tyder på att lämningarna varit övergivna en längre tid. Gran är dock ett förhållandevis snabbväxande träd och marken i och kring fäbodlämningen är relativt frodig. Enligt uppgift från boende i området har man tagit borrprov i en av de fällda granarna vid fäbodlämningen. Då man räknat årsringarna visade det sig att trädet var 150 år gammalt. Borrprovet gjordes i samband med att Svartbyns byamän röjde upp en stig runt området och markerade ut lämningarna med stolpar. Detta gjordes i samråd med Skogsstyrelsen. Om åldern stämmer och om granen som provtogs var en av dem som vuxit i eller precis intill någon av lämningarna ger det en indikation om när platsen övergavs, det vill säga 1800-talets senare hälft. Detta är emellertid en gissning eftersom vi inte vet ur vilken gran provet togs. Växte granen en bit från någon av lämningarna kan denna ha stått på platsen under fäbodens brukningstid. Uppgiften om borrprovet och granens ålder ger oss emellertid en inblick i platsens vegetationshistoria och således en anvisning om hur gamla träden i området tycks vara.

Fig. 7 Ingång till källargrop inom lämningsområdet. I förgrunden är en gran som vuxit upp genom källargropens vägg, foto från ÖSÖ av Åsa Lindgren © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-8

Enligt tidigare beskrivning av lämningen skulle det finnas urschaktningar och röjda ytor inom området. Åsen är tätt bevuxen och inga röjda ytor kunde återfinnas vid fältbesöket, men runtomkring finns utdikade myrar, spår efter äldre tiders myrslåtter. Kanske var det dem man sett? Skogsfäbodarna saknar odlad vall och tomten skiljdes inte från omgivande skog. Inhägnader saknas också då det inte fanns odlingar kring fäboden som behövde skyddas från kreaturen. De ligger ofta i anknytning till en sjö eller på en kulle och deras läge utgick helt från djurens betesbehov.

Fig. 8 Arkeolog Åsa Lindgren håller i handstruket tegel som återfanns intill gropar inom lämningsområdet, foto Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-10

Vi vet fortfarande inte säkert när fäboden övergavs eller om man bedrivit odling på platsen. Men tack vara de spår som fortfarande finns kvar och det arkivmaterial som finns bevarat så vet vi i alla fall att Svartbyfäbodarna tillkom 1786 och har nu antikvarisk status “fornlämning”.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog

Referenser och lästips: 

Berggren, H. (red) 1999. Boken om Svartbyn. Byakistan berättar. 1. utg. Boden: Agbok

Enequist, G. (1937). Nedre Luledalens byar: en kulturgeografisk studie.
Diss. Uppsala Universitet.

Larsson, H. (2021) Rapport 2021:9. Svartbyfäbodarna 2021. Arkeologisk utredning etapp II kring Svartbyfäbodarna L1993:8037, Svartbyn, Boden 1:50, Svartbyn 2:7, Överluleå socken, Norrbottens län. Nbm dnr: 105-2021

Lantmäteriet, Historiska kartor, aktbeteckning 25-ölå-53

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-Id: J122-28-1:

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-ID: J242-36-1

Pellijeff, G., 1987. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 3 Bodens kommun. A
Bebyggelsenamn. Umeå.

En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum