Markbygden 2019

Förra sommaren tillbringade ett flertal av Norrbottens museums arkeologer inledningen av fältsäsongen i Markbygden i Piteå kommun. Anledningen var den pågående vindkraftsetableringen i området, vilket innebär att ny mark tas i anspråk av vägar och vindkraftverk. Enligt Kulturmiljölagen krävs det att en arkeologisk utredning genomförs när ett större markområde ska tas i anspråk, exempelvis vid anläggandet av en vindkraftpark, för att ta reda på om fornlämningar berörs av den kommande exploateringen. Det är Länsstyrelsen som beslutar om det krävs en arkeologisk utredning och det är exploatören som får bekosta arbetet, i enlighet med Kulturmiljölagen. Därför genomförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning för att ta reda på om det fanns forn- och/eller kulturlämningar inom delar av exploateringsområdet i Markbygden. Vi var sammanlagt sex arkeologer som arbetade samtidigt, under hela juni månad samt en bit in i juli. Vi vandrade igenom en yta på ca 19,24 kvadratkilometer.

Under 2012, 2013, 2015 och 2016 har Norrbottens museum utfört arkeologiska utredningar i Markbygden i tidigare etapper av vindkraftsetableringen i området. Nu pågår den tredje och sista etappen, som kan bli den största etappen av vindkraftsparken i Markbygden. Vill du läsa mer om tidigare arkeologiska arbeten i Markbygden, se länkar till tidigare blogginlägg nedan.

Vid utredningen registrerades totalt 40 nya lämningar, varav två fornlämningar och 38 kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar i form av tjärdalar, kolbottnar och kolarkojor, men även husgrunder, en mårdfälla, fossila åkrar, en dammvall, bläckor, en barktäkt och en märklig konstruktion med myrhässjestänger.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Mårdfälla invid gårdslämningen Fjuskullen/Fjuskhullheden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Dessutom återbesöktes några tidigare registrerade lämningar för att avgöra om deras position och utbredning stämde med tidigare registreringar. De återbesökta lämningarna utgörs framförallt av äldre och övergivna gårdstomter, men även tjärdalar, en kolbotten och härdar. För de gårdslämningar som registrerades i samband med fornminnesinventeringen i området 1988-1989 behövde vi dessutom avgöra om lämningarna tillkommit före eller efter 1850, då Kulturmiljölagen har förändrats sedan inventeringen. Vid senaste lagändringen 2014 tillkom nämligen att en lämning bland annat ska ha tillkommit före år 1850 för att klassas som en fornlämning. Detta krävde en hel del arkivstudier för de gårdslämningar som förekommer i området, framförallt genom arkivmaterial från Riksarkivet i Härnösand. Arkivstudierna resulterade i att några bebyggelselämningar klassades som fornlämningar och andra som kulturlämningar.

Fjuskullen

Del av gårdslämningen Fjuskullen eller Fjuskullhedens nybygge, som enligt uppgifter beboddes från år 1938. Fjuskullen finns med på Avvittringskarta från år 1864. Kartan är dock märkt med år 1840, så gårdslämningen har därmed klassats som fornlämning. Namnet kommer troligen av att den som tog upp gården kallades för Fjusnäsgubben, på grund av att han kom från ett ställe i Svensbyn som kallades för Fjusnäset. Fjuskullheden är däremot sannolikt mest känt för den malmletning som bedrevs på platsen under 1920-talet, vilket ett mindre gruvområde vittnar om. Foto: Frida Palmbo.

Fjuskullen2

Kvarlämnat kärl inom Fjuskullhedens nybygge. Foto: Frida Palmbo.

En av härdarna som påträffades ligger i ett område strax under högsta kustlinjen och kan därmed vara från äldsta delen av stenåldern. Den andra härden utgörs av en skärvstenspackning och ligger i ett område i anslutning till myrmark strax söder om Tvärån. Kanske utgör härden en lämning som kan knytas till förhistoriskt fiske i Tvärån?

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Skörbrända stenar från en härd som skadats i ett vindfälle. Belägen strax under högsta kustlinjen och kan som äldst därmed vara från äldsta stenåldern. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Härd i form av en skärvstenspackning. Foto: Daniel Eriksson, Norrbottens museum.

Kolonisationen i Markbygden
Resultatet av den arkeologiska utredningen i Markbygden visar på lämningar som framförallt kan knytas till kolonisationen i Markbygden. Kolonisationen i Markbygden kom igång på allvar en bit in på 1800-talet. Nybyggaren kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och skulle bygga upp en gård samt bryta upp och odla ett bestämt antal hektar mark som motprestation. I Markbygden var denna insats tung. På grund av det kraftigt kuperade och uppbrutna landskapet blev tegarna små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis, hade kor, får, get och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsarbete var viktigt för boskapen och det var framförallt skogen som blev den resurs som gjorde att nybyggarna överlevde. Många nybyggen övergavs efter den skattefria tiden, eller togs över av annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var antagligen mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen i gång i och med 1824 års avvittringsstadga, och pågick därefter i 100 år. Syftet var att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt en mindre del till försäljning. Under 1800-talet ökade befolkningen i Sverige, vilket även skedde i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för odling. Gårdarna byggdes i regel upp på torra höjdlägen, så kallad lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningarna. Många av platsnamnen i Markbygden har dessutom slutleden ­–liden, exempelvis Hästliden, Tväråliden, Rokliden och Finnliden.

Ett hårt nybyggarliv
Bebyggelselämningarna, husgrunder efter kojor, kronstugor, fossila åkrar och skogsbrukslämningar vittnar om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde. Under 1800- och första halvan av 1900-talet var människorna i Markbygden i stort beroende av vad skogen kunde ge, genom odling, skogsbruk, myrslåtter, jakt och fiske. En av tjärdalarna som registrerades ligger inom en mindre samfälld fastighet som var utmärkt på ekonomiska karta från 1950-talet, och visar på att någon form av gemensam tjärbränning förekom i området.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Tjärdal, delvis uppbyggd av kallmurade stenar, invid gårdslämningen Tväråliden. Ståendes uppe på tjärdalen syns Frida Palmbo. Arkivstudier har inte kunnat fastställa om Tväråliden har tillkommit före eller efter 1850. Tväråliden finns markerad på generalstabskartan från år 1859-78. Arkivstudier visar att Tväråliden uppläts som skogstorp 14 mars 1895, men i kontraktet framgår att det åligger torparen att utföra tilläggsarbeten och reparationer på befintlig stuga och uthusbyggnader, varvid torpet har äldre anor än 1895. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Även dammvallen och en husgrund som registrerade strax nedanför dammvallen, ligger inom samfälld mark. Enligt uppgifter har det även funnits två sågar i området mellan Åbyälven och Önusträsket. Vi har inte kunnat återfinna dessa sågar, men enligt uppgifter från lokalbefolkningen så rörde det sig om ambulerande sågar utan någon tillhörande sågbyggnad, vilket i så fall förklarar att vi inte har hittat några spår efter dem. Sågarna och lämningarna inom de samfällda markerna visar på ett gemensamt nyttjande av naturtillgångarna i området.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Öppning för dammlucka i dammvall. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

På ekonomiska kartor från 1900-talets mitt förekommer flera markeringar för kronstugor i området, vilket noterades vid kartstudier innan själva fältarbetet. Genom kart-, arkiv- och litteraturstudier innan fältarbetet utförs fås en bakgrundskunskap om området och även positioner för sannolik förekomst av lämningar, exempelvis kronstugor och små samfällda marker. Begreppet kronstuga ska sannolikt inte förväxlas med benämningen kronotorp. Historikern Uno Westerlund, som studerat kronotorp och kolonat, så står beteckningen kronstuga sannolikt för den bevakarstuga som beboddes av kronjägarna när de bodde ute på kronoparkerna. Bevakarstugorna var enligt Westerlund ett timrat hus på 9×6 m, vilket stämmer bra med de husgrunder som påträffats på de platser där kronstuga varit markerad på de ekonomiska kartorna från 1945, 1946 och 1951. Lokalbefolkningen i området bekräftar också att det rör sig om kronjägarnas bostäder. I vissa fall har vi inte återfunnit några husgrunder på de platser där en kronstuga eller koja funnits markerad på den gamla ekonomiska kartan. Enligt uppgifter från lokalbefolkningen beror detta på att flera av kojorna/kronstugorna har plockas ned och/eller eldats upp.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Husgrund efter kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Järnspis från kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

En hög med sängramar invid kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den märkliga myrhässjan förbryllar en aning. Den består av hässjestolpar i vinkel, men på dessa finns fasttejpade lysrör. Enligt arkeologen Kjell-Åke Aronsson har liknande installationer utförts av konstnärer både kring Jokkmokk och i Jämtland. Myrhässjan är belägen i en elledningsgata i närheten av myrmarker. Myrslåtter har varit vanligt förekommande i Markbygden, men i detta fall rör det sig kanske främst om konstnärlig frihet.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Myrhässja med installation av fasttejpat lysrör. På marken ligger ytterligare lysrör som har trillat ner. Frida Palmbo i bild. Foto: Mica Vesterlund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor/Läs mer
Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Palmbo, Frida (2020). Önusberget 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57 m.fl. Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:1. Arkeologi, Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Palmbo, Frida (2020). Hästliden 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57, Granliden 1:9 och Bergnäs 1:1, Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:2, Arkeologi. Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Roknäs – Mitt i Pitebygden. Från forntid till 1800-tal (2007). Roknäs byasamfällighet.

Tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden

Utredning vid Rallarvägen

Nu har hösten kommit och vi arkeologer samlas igen på kontoret efter fältsäsongens uppdrag kors och tvärs över länet. Mitt sista uppdrag i fält för i år var en utredning längs malmbanan, närmare bestämt mellan Kopparåsen och Vassijaure, inte långt från Riksgränsen. Det var ett uppdrag som verkligen väckte respekt inför tidigare generationers arbetsinsatser.

Som namnet malmbanan antyder har denna järnväg en betydande uppgift som transportled för den malm som bryts i malmfälten. När malmbrytningen kom igång i Gällivare och Kiruna under 1700-talet var det svårt att få lönsamhet, delvis beroende på de långa transporterna i väglöst land. På 1870-talet kom därför förslaget att bygga en järnvägslinje mellan Luleå och Ofoten, så att malmen från Gällivare kunde fraktas till Luleå och Kirunamalmen till norska kusten.

Järnvägen påbörjades 1883 och det var ett engelskt bolag, med privata finansiärer som stod för arbetet. Sträckan Luleå-Gällivare kunde invigas 1888, men året därpå gick det engelska bolaget i konkurs. Arbetet avstannade och det dröjde nio år innan det återupptogs igen. Då var det norska och svenska staten som tagit över och ägde järnvägen.

Engelsmännen använde metoden ”loket först” vilken innebär att större delen av arbetsmanskapet – rallarna – är samlad framför rälsläggningen och att banvallen byggs framåt allt eftersom. På så sätt kan det mesta materialet transporteras med lok på den redan utlagda järnvägen. Denna metod fungerar bra i relativt flack terräng. När sträckan Kiruna-Narvik skulle anläggas fick man ta till andra metoder på grund av den varierade och svåra terrängen. Arbetsområdet delades upp i distrikt och avdelningar, där flera rallarlag arbetade samtidigt längs sträckan. Vårt utredningsområde mellan Vassijaure och Kopparåsen sammanfaller med norra distriktets avdelning 2.

För att kunna förse rallarlagen med allt de behövde i form av materiel, verktyg och proviant, byggdes en materialväg för transporter med häst och kärra. Materialvägen anlades i stort sett längs den planerade järnvägens sträckning mellan Rombaksbotn i Norge och Abisko vid Torneträsk, där vattenvägarna tar vid österut. Längs vägen byggdes även manskapsbaracker, stall och förrådsbyggnader. Rallarvägen, som materialvägen också kallas, var i stort sett klar 1898 och arbetet med järnvägen kunde starta.

Bygget av järnvägen utfördes till stora delar för hand, med enkla redskap. Häst och vagn, samt så kallade Decauville-spår fanns till hjälp för de tyngsta transporterna. Decauville-spåren var en lättare typ av räls i form av byggsatser, som kunde monteras ihop där de behövdes, för att sedan monteras ner och flyttas när de behövdes någon annanstans. På rälsen kunde vagnar av olika slag dras för hand, med häst, eller med små ånglok (se länk nedan).

Anledningen till utredningen är att Trafikverket planererar att bygga dubbelspår på delar av malmbanan (se länk nedan). Vårt utredningsområde var mellan 100-600 m brett, med järnvägen i mitten. Även rallarvägen, som också finns registrerad i Fornsök (Raä Jukkasjärvi 2167), återfinns inom detta område. En av våra uppgifter var att utreda dess ursprungliga sträckning, där den var osäker. Det var inte en helt lätt uppgift, då vissa sträckor av vägen använts och används än i dag av biltrafik. Vägen har på dessa sträckor bättrats på och fyllts ut med grus, så att dess ursprungliga karaktär gått förlorad. Vissa sträckor har ”ätits upp” när förbättringar av järnvägen har gjorts. Bland annat där det finns snögallerier, som byggts för att förhindra att snö driver och lägger sig på spåret. Vissa ursprungliga sträckor har sannolikt ätits upp, eller dragits om, redan vid anläggandet av järnvägen. Andra delar har nästan vuxit igen av sly, men till stora delar är rallarvägen fullt användbar än i dag och används flitigt av fjällvandrare.

En välbevarad och välskött del av Rallarvägen, här i form av en terrassering i en brant slänt. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

En välbevarad och välskött del av Rallarvägen, här i form av en terrassering i en brant slänt. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Längs järnvägen finns även de gamla banvaktarstugorna (se länk nedan). De har inte längre kvar sin funktion som bostad åt banvaktarna som skötte sin sträcka av järnvägen och såg till att allt fungerade som det skulle. De flesta banvaktarstugorna inom vårt utredningsområde står kvar och används som bostadshus eller fritidshus. Några har rivits medan andra står och förfaller, men de är dock inte arkeologiska objekt än. Däremot hittade vi en hel del husgrunder från rallartiden. Flera av dem består bara av vallar av torv och grus, eftersom allt byggnadsmaterial tagits tillvara och flyttats. Bara någon enstaka husgrund har rester efter spismur/skorsten, då manskapsbarackerna oftast var utrustade med så kallade norge-kaminer.

Sara Hagström-Yamamoto registrerar en av många husgrunder längs Rallarvägen - stigen nere till höger i bild. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Sara Hagström-Yamamoto registrerar en av många husgrunder längs Rallarvägen – stigen nere till höger i bild. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Flygfoto över en del av utredningsområdet, med infälld bild från rallartiden. Flygbilden © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda fotot © Sveriges Järnvägsmuseum

Flygfoto över en del av utredningsområdet, med infälld bild från rallartiden. Flygbilden © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda fotot © Sveriges Järnvägsmuseum

Förutom själva rallarvägen hittade vi även andra materialvägar och stickspår till rallarvägen. Strax SÖ om Vassijaure finns bland annat en vägbank (orange linje på flygfotot ovan, samt bilderna nedan), som använts för att transportera sten från ett stenbrott till ett parti av järnvägen där det är stora höjdskillnader. Banvallen är här flera meter hög, så det har gått åt mycket material. Stenbrottet finns inte kvar idag, då E10:an dragits genom berget just där (strax utanför bilden ovan).

Materialväg vid Vassijaure. Foto: Tone Hällsten, (CCBY)

Materialväg vid Vassijaure. Foto: Tone Hällsten, (CCBY)

För att undvika långa transporter togs byggnadsmaterial i närområdet när det var möjligt. I kuperad terräng gjordes skärningar, eller tunnlar i bergen för att få så lite lutning på banvallen som möjligt. Materialet som grävdes ut, eller sprängdes bort, kunde bli fyllnadsmaterial någon annanstans. Även där berg- och grustäkter låg alldeles intill banvallen byggdes kärrvägar och Decauville-spår för att underläta arbetet. Några sådana lämningar har vi hittat vid denna utredning. I området på flygfotot hittade vi även resterna efter ett Decauville-spår (neongrönt streck på flygfotot), eller snarare träsyllarna till spåret (bilderna nedan). Det ligger i anslutning till en grustäkt, som idag syns som en ca 4700 m2 stor, myrliknande yta på flygfotot (NV om det gröna strecket).

Träsyllar till Decauville-spår invid grustäkt. Där bakom ses ett snögalleri och huset är en före detta banvaktarstuga. Infälld bild visar en av träsyllarna. Foto: Åsa Lidgren (CC BY)

Träsyllar till Decauville-spår vid en grustäkt. Där bakom ses ett snögalleri och huset är en före detta banvaktarstuga. Infälld bild visar en av träsyllarna. Foto: Åsa Lidgren (CC BY)

Det är kanske svårt att verkligen förstå vilket arbete som låg bakom malmbanans tillkomst, utan att själv ha varit med. Att se järnvägen och alla lämningar, och att se hur terrängen bokstavligt talat möblerats om har ändå gett mig en större förståelse för vilket enormt projekt det var. Att det bara tog fyra år att bygga denna del malmbanan (23 km) är nästan obegripligt. Detta kan jämföras med Haparandabanan, delen Kalix-Haparanda (42 km). Den tog sex år att bygga över hundra år senare, med moderna metoder.

/ Åsa Lindgren
Arkeolog

Några länkar:

Om Trafikverkets planerade dubbelspår längs malmbanan: http://www.trafikverket.se/nara-dig/Norrbotten/projekt-i-norrbottens-lan/Malmbanan/dubbelspar/

Vill du se hur Decauville-rälsen ser ut och fungerar så är detta en illustrativ sida, även om franskan är ringrostig (själv kan jag inte franska alls): http://ruedeslumieres.morkitu.org/apprendre/transport_pierre/voie_etroite/index_voie.html

Om banvaktare och banvaktarstugor: http://banvakt.se/

Här finns många fina bilder från rallartiden, mm: http://www.samlingsportalen.se/all/foto.HTM