En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Spår av bebyggelsen i Markbygden

Norrbottens museum har under ett flertal år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Markbygden är ett glest befolkat skogsområde i inre delen av Piteå kommun. Sommaren 2020 genomförde vi den senaste (sista?) arkeologiska utredningen i Markbygden, och för mig motsvarar den tiden den värsta myggsommaren som jag någonsin upplevt sedan jag började arbeta som arkeolog i Norrbotten. Mygg i kombination med 30-gradig värme, blöta myrvandringar och snåriga skogar bidrog kanske inte till den roligaste fältupplevelsen – men arbetet resulterade i lämningar som vittnar om människors hårda liv i området. När snön nu yr utomhus här i Luleå och med myggen på behörigt avstånd (endast svagt surrande i minnet), så blickar vi tillbaka till Markbyden.

En myggig dag i Markbygden 2020. När Jannica nämner ”det här är sånt som man ofta hittar i fotoböcker sen”, avses att vi ofta hittar döda mygg mellan sidorna i exempelvis fotoböcker som varit med ut i fält, när vi sedan gör efterarbetet inne på kontoret.

Nybyggeskolonisationen i Markbygden
Den svenska staten uppmuntrade till nybyggeskolonisation i Norrland under 1700-talet. I Markbygden kom kolonisationen igång på allvar först en bit in på 1800-talet. Nybyggen kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och som en motprestation skulle en gård byggas upp och ett antal hektar mark skulle brytas och odlas upp. I Markbygden blev denna insats tung, på grund av det mycket kuperade och uppbrutna landskapet. Detta medförde att tegarna blev små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis. De hade kor, får, getter och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsbete blev viktigt för att kunna förse boskapen med foder. Skogen blev en mycket viktig resurs som gjorde att nybyggarna överlevde i Markbygden. Efter den skattefria tiden övergavs många nybyggen, eller togs över av någon annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen igång i och med 1824 års avvittringsstadga och pågick därefter i 100 år. 1824 års avvittringsstadga hade till syfte att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt även en mindre del till försäljning. I samband med 1800-talets befolkningstillväxt ökade befolkningen även i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för dels fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för nyodling. Gårdarna lokaliserades ofta på torra höjdlägen, s.k lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningar. Många av bynamnen i Markbygden har dessutom slutleden –liden, som exempelvis Hästliden och Björkliden.

Koloniseringen och uppodlingen i Markbygden innebar att samerna trängdes undan. De hade tidigare haft sin utkomst vid de många fiskrika träsken i området. När marken i Markbygden började brytas och svedjebrännas ledde detta tillsammans med ökad beskattning av jakt- och fiskeresurserna, till ökad konkurrens om markerna mellan samer och nybyggare. Vid Gråträsk drogs lappmarksgränsen i en böj runt sjön, så att nybyggarna stängde samerna ute från fisket. Efter tvistemål beslutade dock landshövdingen att samerna hade rätt till fisket där sjön gränsade mot allmänning.

Krononybyggena som etablerats på den avvittrade marken ersattes så småningom med kolonat och kronotorp på arrenderad mark. Kronotorp började upplåtas från 1890-talet. I Markbygden blev de vanliga i början av 1900-talet. Bostadshusen byggdes enligt en fastställd norm och kronotorparen fick ett mindre bidrag för detta. Placeringen av kronotorpen bestämdes framförallt av närheten till skogen, som var arbetsplatsen, än av närheten till odlingsbar jord. Därför låg ofta kronotorpen långt bort från övrig bebyggelse. 1916 tillkom kolonaten, i och med att en statlig kommitté bildades för att påskynda kolonisationen av kronans skogar i Norrland. Vare sig kolonaten eller kronotorpen blev särskilt långlivade. För människorna som bodde i kronotorpen och kolonaten var de ekonomiska förhållandena svåra, och utflyttningen blev ett faktum när det så småningom blev möjligt att få arbete i industrier på större orter.

Övergivna bebyggelselämningar
Som en del i de arkeologiska utredningar som Norrbottens museum har genomfört i Markbygden har vi återbesökt ett antal övergivna gårdslämningar. En av dessa är nybygget Flötuträsk. Flötuträsk omnämns i 1876 års jordebok och åtnjuter enligt avvittringsutslag den 19 oktober 1864 28 frihetsår räknat från år 1858. Namnet Flötuträsk är oklart, men ordet flötu skulle kunna tolkas som flat/plan terrängformation. Sjön Flötuträsket ligger i ett stort myrområde som är omgiven av höjder. Betydelsen skulle därmed kunna vara sjön på flatan.

Gårdslämningen Högaskog räknade 36 frihetsår från 19 oktober 1864, enligt avvittringsutslag. Högaskog beboddes från 1863 av Lars Gustav Nickusson-Hedman, född 1824 i Skellefteå församling, med familj. De flyttade från gården under mitten av 1880-talet, varpå gården togs över av Jakob Vesterberg, f. 1851 i Gammelträsk, med sin hustru Margareta Katarina, f. 1854.

Skadad husgrund inom bebyggelselämningen Högaskog. Arkeologerna Mica Vesterlund (sittandes till vänster) Frida Palmbo (i mitten) och Hanna Larsson (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Brunn inom bebyggelselämningen Högaskog. Brunnen är ej igenfylld, så vid besök i området får man vara försiktig så man inte trillar ner i brunnen. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Bastatjärn beboddes enligt uppgifter av banvaktaren Karl August Eriksson, född 1867 i Värmland, från tiden före sekelskiftet, tillsammans med sin hustru Maria Sofia Bolander, f. 1867. Sist boende på gården var Erik Sundkvist, född 1908 och Sally Holmberg, född 1910.

En av husgrunderna inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Frida Palmbo (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Stenmur inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Frida Palmbo (sittandes på knä) och Hanna Larsson (ståendes) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

I 1800 års mantalslängd för Piteå socken framgår det att Nils Jonsson står som ensam nybyggare av Svanträsket tillsammans med sin hustru och två söner. I materialet från avvittringen i Björkliden år 1864 framgår det att Nils Jonsson från Arvidsjaur i Piteå lappmark ansökt om och fått beviljat skattefrihet från Kronan för ett krononybygge i området kring Svanaträsket den 23 oktober 1799, och han blir därmed den förste nybyggaren på platsen. I mantalslängden för år 1814 framgår det dock att tre familjer (Jonsson, Lundström och Persson) bodde i Svanaträsket och därmed sannolikt delade på nybygget. Dels är det Nils Jonssons son, Jon Jonsson, som efter faderns död 1803 får ta emot beskedet tillsammans med sin hustru att de 15 frihetsåren är till ända. Samma besked får Fredric Lundström med hustrun Lisa, vilket innebär att de också fick skattefrihet för nybygge vid Svanaträsket år 1799, även om detta inte framgår i 1800-års mantalslängd. Slutligen får Abram Persson 15 års skattefrihet med start år 1814, tillsammans med hustrun Carin och dottern Brita. Jon Nilsson med familj flyttade från Svanaträsket till Björkliden omkring år 1820, och blir den förste nybyggaren i Björkliden. Enligt traditionen var det så frostlänt vid Svanaträsket, att när korna som gick på bete ute i skogen inte kom hem hittades de vid Björkliden, som då var obebodd. Traditionen berättar också att det var 10 grader varmare på Björkliden än i Långträsk. Mellan åren 1815-1820 beboddes Svanaträsket av Jon Ersson med familj, som sedan flyttade till Ersträsk. De var troligen de sista som bodde i Svanaträsk. Uppgifterna om vilka som har bebott nybygget Svanaträsk är något skiftande, men klart är att gårdslämningen har anor från 1799/1800, och klassas därför som fornlämning. I närområdet finns också fossila åkermarker med röjningsrösen. Gårdstomten vid Svanaträsket vittnar tillsammans med de fossila åkermarkerna och röjningsrösena om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde under 1800- och 1900-talet.

Undertecknad i jordkällare inom gårdslämningen Svanaträsket – en myggig dag… Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fossil åker med odlingsrösen. Arkeolog Jannica Grimbe i bild. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk
Vid vårt arbete i Markbygden registrerade vi även en del av en cykelstig som anlades mellan Ersträsk och Flötuträsk under början av 1940-talet. I ett yttrande om cykelstigen, signerat 7 juni 1943, framgår det att cykelstigen tillsammans med bilväg till Flötuberget skulle utgöra en samfärdsled mellan de båda byarna Ersträsk och Flötuträsk. Denna led var mycket efterlängtad av traktens folk och bedömdes även få stor betydelse för skötseln av revirets skogar på ca 1500 hektar, som innan cykelvägens anläggande saknade vägförbindelse. Cykelstigen bedömdes få mycket stor betydelse för förflyttning av arbetare vid skogsarbete, som exempelvis stämplingar, hyggesrensningar samt för att underlätta kolningen i området. Dessutom skulle cykelstigen bidra till att upprätthålla en effektiv jaktbevakning. Cykelstigen bedömdes också få stor betydelse vid skogseldning, dels som transportväg för brandmanskapet men även som eventuell brandgata inom dessa stora och i övrigt väglösa skogsmarker. Cykelstigen beräknades år 1943 bli 7561 m lång och 1 m bred, till en kostnad av 13 700 kr. Detta motsvarar 1,81 kr/meter väg. I dagens penningvärde motsvarar detta en kostnad av 287 058, 72 kr, vilket blir 37,93 kr/meter väg (SCB:s prisomräknare mellan åren 1943 och 2020). Ägarna till hemmanen Ersträsk nr 1 och 2 gav sitt medgivande till att cykelvägen samt att erforderlig mark till vägbana, mötesplatser, vändplatser och diken fick anläggas avgiftsfritt på deras mark. Därtill fick behövligt arbetsmaterial i form av sten, jord, sand, grus, byggnadsvirke till rustbäddar och trätrummor samt ris till risbäddar tas från deras mark. Som ersättning fick dock markägaren de träd som röjdes för själva cykelvägen. I ett protokoll från 29 juli 1944 framgår det att vägen upp till brandtornet på Stor-Flötuberget också kom att utgöras av cykelväg, då lutningsförhållandet bedömdes för brant för att anlägga en bilväg. Cykelstigen upp på Stor-Flötuberget beräknades kosta 2700 kr, vilket motsvarar 56 815,38 kr (SCB:s prisomräknare mellan åren 1944 och 2020).

Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson (till skymtar i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Undertecknad vandrar efter cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk – en relativt myggfri dag! Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Cykelstigsutbyggnaden i Sverige var en omfattande statlig verksamhet som pågick under 1930-1950-talet, för att förbättra kommunikationen för skogsarbetare och befolkningen som levde och arbetade i glesbygden samt för att underlätta släckning av skogsbränder. Norrbotten var det län som hade störst behov av kommunikationer, mycket på grund av brist på vägförbindelser i övrigt. Den största utbyggnaden av cykelstigar i Sverige skedde därför i Norrbotten. Anna-Maria Rautio har i sitt examensarbete om cykelstigsutbyggnaden i Norrland visat på att anläggandet av cykelstigarna var ett hårt och noggrant kontrollerat arbete, vilket också framgår av arbetsbeskrivningen för cykelstigar som erhållits från Riksarkivets arkivmaterial. Respektive moment av arbetet finns beskrivet, i allt från röjning av träd och buskar, stubbrytning, markavtäckning, stenborttagande, terrasseringsarbeten samt hur cykelstigen skulle anläggas beroende på markens beskaffenhet. Cykelstigarna har ibland kallats för ”svältsnören” på grund av att de som arbetade med stigarnas anläggande tjänade så dåligt att lönen inte ens räckte till att köpa mat. Detta verkar dock inte ha varit gällande överallt i Norrland, vilket Rautios arbete också pekar på. Innan cykelstigarna fanns skedde huggningen under vintern, men med förbättrade kommunikationsvägar blev det möjligt att arbeta i skogen året om och förbättrade därmed inkomstmöjligheterna. Därtill kunde befolkningen i olika byar lättare umgås med varandra, så cykelstigarna bidrog även till att öppna upp mer isolerade platser. Trots att cykelstigarnas historia inte blev särskild långvarig, genom att cykeln så småningom ersattes av bilen, har de satt sina spår i landskapet och berättar om ett samhälles utveckling och historia.

I samband med Norrbottens museums årliga tipsgranskning förra året, så registrerades resten av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Den delen ingick inte i det område som utreddes vid den senaste arkeologiska utredningen i Markbygden 2020, vilket medförde att vi inte hade möjlighet att registrera hela sträckan av cykelstigen vid det tillfället.

En del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk passerar ett vattendrag. Bron visade sig vara i mycket dåligt skick och fick namnet Helvetes-bron av arkeologerna Mica Vesterlund och Ida Mattsson som registrerade denna sträcka. Vi rekommenderar inte någon att gå denna del av cykelstigen… På bilden syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson © Norrbottens museum.

Med myggen på behörigt avstånd så kan jag nu känna av den vemodskänsla jag vanligen får när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över de människor som en gång byggde sitt hem, stenröjde ytor för odling och kämpade för sin överlevnad, och hur det kom på sig att platsen en gång övergavs. Fältsäsongen 2022 närmar sig sakta men säkert, och det blir spännande att se vilka övergivna platser jag får besöka i år.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Källor
Domänverket Piteå revir F1:19, F1:9, Kgl Domänstyrelsen skogsbyrån I-II F16a:21, Riksarkivet (handlingar om Flötuträsk).

Domänverket Piteå revir/vol F IV:2 samt xyzvol xyz, Riksarkivet (handlingar rörande cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk

Bergman, Rune (1998). Byarna och torpen i Kolerområdet. Piteå.

Lantmäteriets historiska kartor

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Västerbottens län, SE/RA/55203/55203.29/110(1800), bildid:A0001869_00182, sida 342. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001869_00182#?c=&m=&s=&cv=181&xywh=91%2C1545%2C3596%2C2529

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Norrbottens län 1810-1820, SE/RA/55203/55203.30/5(1814), bildid: A0001741_00068, sida 138. Tillgänglig på internet (2020-11-27).
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001741_00068#?c=&m=&s=&cv=67&xywh=1175%2C875%2C1429%2C1045

Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Pellijeff, Gunnar (1988). Ortnamnen i Norrbottens län D. 11 Piteå kommun, A Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.

Rautio, Anna-Maria (2010). De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsutbyggnaden under 1900-talet. Examensarbete i biologi, Skogligt magisterprogram/Jägmästarprogrammet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.

SCB:s prisomräknare.

Sjölund, Lilian (2019). Björkliden – Byn, gårdarna och människorna. Släktforskning, en introduktion, Uppgift 2. Mittuniversitetet.

Läs gärna tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden 2020

Markbygden 2019

Markbygden och Kristinavägen

Fäbodar i Markbygden

Arkeologi i Markbygden