Platser vi minns

Har du bott, arbetat eller på annat sätt varit verksam i eller besökt Malmberget, Laurajärvi, Liikavaara och Sakajärvi? I samarbete med Gällivare Kulturmuseum och Gellivare Bildarkiv samlar Norrbottens museum nu in berättelser och bilder som vittnar om platser som har eller håller på att förändras.

Omvandlingarna runt omkring i Norrbotten påverkar många av länets invånare. Vissa orter och byar avvecklas medan andra utvecklas. I Gällivare kommun finns två gruvor, en i Malmberget och en i Aitik. I takt med att brytningarna har expanderats har delar av dessa samhällen undan för undan rivits. Såväl offentliga fastigheter som privata bostäder har avvecklats eller flyttats och många personer påverkas av förändringarna som sker i kommunen. Med projektet ”Platser vi minns. Minnen från Malmberget, Laurajärvi, Liikavaara och Sakajärvi” vill vi ta tillvara människors minnen så att kommande generationer får kunskap om det som en gång varit.

På Norrbottens museums hemsida kan berättelser och bilder skickas in via ett formulär. För den som föredrar att berätta muntligt är det också möjligt att boka en intervju som genomförs via Teams- eller telefonsamtal vecka 45. Under Gällivare Kulturfestival den 15-23 oktober är det dessutom möjligt att delta på plats i Gällivare, då Norrbottens museum genomför insamlingen på plan 2 i Gällivare Kulturmuseum. Då kan besökare lämna sin berättelse och bli intervjuade på plats samt ta med sig analoga bilder som skannas innan de tillfaller verksamheterna i digitalt format. Allt material som samlas in kommer att bevaras för framtiden i Norrbottens museums arkiv och bildarkiv, Gällivare Kulturmuseums arkiv och Gellivare Bildarkiv.

Gropen, som från början var ett dagbrott, har medfört rivningar och flytt av bebyggelse i Malmberget sedan 1960-talet. Bilden är tagen år 2010. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Flera byggnader har beskrivits och fotograferats i samband med olika kulturmiljöanalyser och byggnadsdokumentationer. Inom projektet ”Modern arkitektur” som syftade till att öka kunskapen om efterkrigstidens arkitektur i länet har Norrbottens museum dokumenterat Focushuset, simhallen och sporthallen i Malmberget. På uppdrag av LKAB gjorde museet även en dokumentation av totalt 117 byggnader i Malmbergets stadsdelar Johannes, Hermelinen, Kilen och Kåkstan, vilken skulle ligga till grund för ställningstaganden vid samhällsomvandlingen.

Illustration: Paulina Öquist Haugen © Norrbottens museum

I illustrationen ovan är Allhelgonakyrkan, Focushuset, Sporthallen och Nordan representerade. Detta är några exempel på byggnader i Malmberget som har tillskrivits mycket höga kulturhistoriska värden. I Tyréns rapport Kulturmiljöanalys Malmberget – etapp 3 kännetecknas ”mycket högt värde” av:

”Unika och intakta exempel på form, funktion eller representation för en viss historisk epok. De är välbevarade utseendemässigt och ingår i ett komplext sammanhang uppbyggda av flera värden, såsom exempelvis historiska, arkitektoniska, estetiska och sociala. Läsbarheten är mycket hög och kan i vissa fall företräda delar av historien som annars är bortglömd eller underrepresenterad. Vid eventuell flytt av byggnader med mycket höga värden kan en ny placering kräva mer omtanke, men flytten måste ändå vara tekniskt möjlig. Enskilda uttjänta karaktärsskapande byggnadsdelar eller delar med kort teknisk livslängd eller bruksvärden ska kunna restaureras, kompletteras eller bytas ut för att man ur kulturvärdeshänseende ska kunna motivera en flytt. Senare ändringar som förvanskat byggnadens karaktär kan efter bedömning återställas om tidigare utförande är känt.”  (Olsson 2017:9)

I Finnstans nordöstra del där Gällivarevägen möter Järnvägsgatan låg det 13 våningar höga Focushuset som ritades av Jan Thurfjells arkitektkontor och stod klart år 1962. Byggnaden inrymde ett stort antal lägenheter och bottenplan var delat för tre verksamheter; bank, kafé/matsal och en butik. Focuslängan, bestående av två rektangulära lägre byggnadskroppar längs med Järnvägsgatan, var sammanbundna med punkthuset. Lägenheterna i dessa byggnader var större och på markplan fanns Sandbergs radio och tv, Dobbins herrekipering, Winter (urmakare Arne Vintén), Ödlings dam (damekipering), Foto (fotoateljé, Bert Persson, Boden), Dam Frisör Herr, Blåklinten (blomsterhandel), FÄRG, Gott Knuten Korv Grill och Bosses Sport (Svensson 2010:18-19). Exakt var verksamheterna låg var vid rapportens utförande inte möjligt att ta reda på.

Focushuset var en modernistisk byggnad med gråputsade fasader. Gavlarna hade en ljusare grå kulör medan långsidorna gick mot beige och bröts upp med liggade band med fönsterpartier och bruna brädor. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Focushuset blev ett landmärke i Malmberget. Punkthuset med dess tillhörande byggnadskroppar kan betraktas som ett uttryck för samhällets modernisering efter kriget, vilket bland annat innebar ett mer storskaligt sätt att bebygga hela kvarter. Det är även ett uttryck för handelns betydelse i samhällets centrum (Olsson 2017:165). Innan Focushuset skulle rivas anordnades festivalen ”Farväl Focus” då utställningar, konserter och föreläsningar genomfördes i byggnaden och lockade mellan 2 000-2 500 besökare (Luleåbiennalen 2020).

År 2010 fanns underklädesbutiken Ljuva under och restaurangen Matfocus i punkthuset och i Focuslängan fanns northstar.se, Eilas frisörsalong, Tropic kinesiskt & pizzeria, Frisör Katrin, Dam frisör herr och Dannes gatukök. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

I kulturmiljöanalyser och byggnadsdokumentationer tas sällan någon större beaktning till de personer som har använt, ägt eller vistats i byggnaderna. Därför är de personliga vittnesmålen i fokus i detta projekt. Platser är mycket mer än fysiska miljöer. Människor tillskriver platser mening, och både formar och formas av dem. Vi interagerar med och utgör också en del av platserna när vi fyller de med ljud, doft, synintryck, känsla och rörelse. Hur var det exempelvis att bo i Focushuset och leva i kvarteret? Vilka var människorna och hur minns de sin tid i området? I vårt projekt hade vi inledningsvis de bebyggda miljöerna i fokus, men insåg senare att även obebyggda platser kan vara minst lika betydelsefulla. Kanske är det promenadslingan eller platsen man brukade fiska på som kommer att vara mest saknad?

Vår förhoppning är att samla in ett stort material under höstens insamling. Genom att dela med sig av sina minnen bidrar man till den framtida historieskrivningen och att kommande generationer får kunskap om det som en gång varit. Tillsammans kan vi förhindra att platserna faller i glömska!

Delta digitalt på https://norrbottensmuseum.se/evenemang/insamling/platser-vi-minns.aspx, eller under Gällivare Kulturfestival 15-23 oktober då vi finns på plan 2 i Gällivare Kulturmuseum.

Föremålsantikvarie Robert Pohjanen, föremålsantikvarie Christelle Fredriksson och arkeologen Ida Mattsson står på toppen av Dundret med utsikt över Gällivare kommun och områden som påverkas av samhällsomvandlingen. Fotograf: Paulina Öquist Haugen.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Luleåbiennalen (2020). ”Festival, förändring och farväl”. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.luleabiennial.se/sv/radio/dekonstruktion/festival-foeraendring-och-farvael [läst: 2022-08-31]

Svensson, Rebecca (2010). Focushuset, Malmberget. Dokumentation av Modern arkitektur i Norrbotten. [Elektronisk] Tillgänglig: https://norrbottensmuseum.se/media/81120/Focushuset-i-Malmberget_dnr-39-210.pdf [läst: 2022-08-31]

Olsson, Inger (2017-02-14). Kulturmiljöanalys Malmberget – etapp tre. [Elektronisk] Tillgänglig: http://www.gellivare.se/PageFiles/22115/KMA_Rapport%20170214.pdf [läst: 2022-08-31]

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).