Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).

En bäck som Bob Beamon inte kunnat hoppa över

Med anledning av att vi sedan några månader tillbaka har en ny avdelningschef (Sara Hagström Yamamoto), vill jag berätta en historia som visar att hon är en i gänget. Detta berättar jag med hennes godkännande och goda minne. Bara så att ni vet.

Det här hände när vi gjorde en arkeologisk utredning vid Aitik för några år sedan. Det borde ha varit 2006. Sara, Frida Palmbo och jag följdes åt när vi sökte efter fornlämningar på en plats där gruvan skulle utvidgas. Vi hade på morgonen bestämt vilken rutt vi skulle gå den dagen och vilket område vi skulle söka av. På ortofotot (satelitfoto/flygfoto) och karta verkade området vara ganska varierande, där fanns höjder som verkade bestå av tallskogar med sandmark, och där fanns myrstråk. Vi  kunde också se att vi skulle bli tvugna att korsa ett vattendrag, en bäck. Den verkade ganska bred. ”Vi får se när vi kommer dit”, tyckte jag. ”Vi kanske kan springa och hoppa över”. Om Bob Beamon kunde hoppa 8.90 i längdhopp borde vi väl kunna hoppa 3-4 meter? Jag hade fel. De sista hundratalet meter innan vi kom till bäcken bestod av enorma grästuvor, 30-40 cm höga, med sumpmark emellan. Grästuvorna var ungefär så stora att man kunde sätta en fot på dem och de svajade ordentligt när man klev på dem. Det var inte möjligt att springa på dem. Ännu mindre möjligt att använda dem som ansatsbana till idrottsprestationer.

Vi gick längs med ett viltstängsel (av ståltrådsnät-typ) och kom efter en lång och mödosam vandring fram till bäcken. Den var bred och vattnet djupt och strömt eftersom det regnat ganska mycket den hösten. Vattnet kändes kallt. Jag tror att jag eller Sara gjorde ett försök att klättra över bäcken genom att använda viltstängslet som bro, men när det började rotera så att man hamnade hängande på undersidan så avbröt vi. ”Nej det här går inte, ska vi vända?” ”Det kan vi inte”, sa Sara, ”jag har redan kastat över sonden över bäcken”. Det avgjorde saken, vi kunde ju inte överge Saras jordsond. Den kostade ju massor. Säkert mer än hundra kronor. Samtidigt kändes det alltför långt att gå tillbaka genom den vattensjuka terrängen. Alltså måste vi hitta en lösning.

Vi tittade oss omkring och såg så, på andra sidan viltstängslet, en stock som låg över bäcken. Inte den bästa lösningen, men trots allt möjlig. Stocken var halkig och regnblöt. Att balansera gående på den var uteslutet. Det fick bli en krypande variant istället. Även detta var obehagligt eftersom känslan var som att sitta på en såpad stock. Dessutom fanns det grenar på den som helt klart gjorde mig nervös. Det finns ju detaljer där nere i trakten av grenen (down south som amerikanerna säger) som man inte vill skada. Men för att avsluta det hela: Övergången gick bra, ingen skadade sig och ingen föll i vattnet. Vi hittade också en del lämningar på andra sidan, så det var värt besväret: En en eller ett par härdar litet längre bort och en jordsond närmast bäcken, om jag inte minns fel.

Detta var alltså innan Sara fick ansvar för säkerhet och arbetsmiljö på vår avdelning. Men ni ska veta att hon innerst inne tänker precis som vi. Hon är också ”mentalt yrkesskadad”.

Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sara är halvägs över och Olof står och gruvar sig. Foto: Frida Palmbo Korsande av bäck. Sara Hagström väljer att krypa över på en trädstam. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sara är halvägs över bäcken och Olof står och gruvar sig. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Om andra arkeologiska ”yrkesskador” finns att läsa på ett tidigare bloginlägg: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/

Vid tangentbordet denna gång: /Olof Östlund