En tillbakablick på 2022

Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!

Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.

Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i färd med att återfotografera en bebyggd miljö i Porsiavan, invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo.

I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…

Fynd av en kokosnöt på ett kalhygge mellan Kalludden och Höganäs, på östra sidan om Stora Lule älv. Inte riktigt det vanligaste fyndet i norrbottniska skogar. Sannolikt har en fågel tagit med sig en fylld kokosnöthalva som hängts upp av någon som matar fåglar under vintern. Foto: Frida Palmbo.
En koja? omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Del av insidan i koja? som är omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Insnidad döskalle i en torrstubbe invid Tjaktjajávrre, enligt uppgift skapad av en lokal konstnär. Foto: Frida Palmbo.

En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?

Vy över Tjaktjajávrre vid lågvatten i magasinet. “Stolpen” till höger i bild är en pegel, det vill säga en vattenståndsmätare, vilket ger en tydlig bild av hur högt vattenytan i detta vattenmagasin faktiskt kan stå. Foto: Frida Palmbo.
Vy över vattenmagasinet Tjaktjajávrre vid lågvatten. De annars överdämda stränderna runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre ser ut som en stenöken. Foto: Frida Palmbo.

När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!

Historikerna Dag Avango (till vänster) och Johan Cederqvist (till höger) inventerar längs med vattenytan i Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, dokumenterar området med härdar i närheten av Snávva, vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
En av de påträffade härdarna i närheten av Snávva vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i torrfåran i Blackälven, nedströms Seitevare kraftverk. Foto: Frida Palmbo.

Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!

Torrfåran nedströms Laxede kraftverk. Här forsade en gång i tiden laxrika vatten. Foto: Frida Palmbo.
“Karta ofver De Holmar och Stränder som vid Afvittringen i ÖfverLuleå Soxcken blifvit afsatte vid och omkring Laxholms Fisket Upprättad År 1834 “. Ur Lantmäteriets historiska kartor, akt 25-ede-269:65g.

När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.

Del av fiskodlingen vid Edefors. Metallkonstruktionen är med största sannolikhet en del av en dammlucka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En bäver har tagit över miljön kring den tidigare fiskodlingen vid Edefors. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga

Arkeologerna Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist arbetar med avtorvningen av rödockragraven i Ligga. Knotten cirkulerar i området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är ett fornvårdsobjekt, vilket innebär att platsen ingår i Länsstyrelsen i Norrbottens skyltade fornvårdsmiljöer. Därför finns det iordningsställt en parkeringsplats och det finns informationsskyltar på plats. Delar av parkeringsplatsen blev dock översvämmad i år på grund av höga flöden i Luleälven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fantastiskt fin arbetsplats! Rödockragraven i Ligga invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave

I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!

Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.

Höstfärger mellan Gällivare och Porjus. Arkeolog Rasmus Lundqvist i bild. Foto: Frida Palmbo.

Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
/Frida Palmbo, arkeolog

Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskap som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko