”Har du gått på mager ljunghed
och sett hur allt förtvinar
till morgondagens svältbygd?
Har du känt hur allt förstelnar till en
feberfrusen utmark
trots slit och knäppta händer?
Makterna slukar allt i tystnad.

Jag har fyllt mitt hopp med hunger
och min törst har fyllts av längtan
om att skörda tidens sådd.
Jag behöver inga gudar
om vår jord kan ge mig näring
till att forma och att tro.

Ett till landskap i ruiner
som har formats utan böner
men som knådats utav nävar.
Det som livnärde vår socken
har i lönndom lagts i träda
för att straffa den som brukar.
Makterna slukar allt i tystnad.”

– Erik Gärdefors (Grift) – ”Svältorna”.

Det är dags för ytterligare ett inlägg i följetongen om utredningen mellan Porjus och Gällivare som undertecknad utförde 2022. Tidigare inlägg har handlat om de lämningar som hittades under utredningen samt om livet i Malmbergets kåkstad. Rallarstigen, numer en vandringsled mellan Porjus och Gällivare, löper längs med 2022 års utredningsområde och den här följetongen är tänkt som en vandring längs denna led med djupdykningar i några av platserna och lämningarna längs vägen. Ni kan läsa tidigare inlägg här:

Genom skog och över myr – om den arkeologiska utredningen mellan Porjus och Gällivare

Malmbergets kåkstad  – arbete, familjeliv och missbruk i gruvsamhällets utkant

I det här inlägget fortsätter vi alltså att följa Rallarstigen och gör nästa djupdykning en bit västsydväst om Malmberget, vid Nietsak och Abborrträskets nybygge. Men först behöver vi överblicka landskapet och se i vilken miljö och ur vilka omständigheter detta nybygge växte fram.

Under 1500-talet fanns det ingen fast bebyggelse i det man kallade ”lappmarken”. Den samiska befolkningen inom Lule lappmark var indelade i byarna Tuorpenjaur, Sirkasluokta, Jokkmokk och Sjokksjokk. Markerna kring Gällivare och ner mot Abborrträsket ligger inom dåvarande Sjokksjokks sameby och markerna runt Porjus ligger inom dåvarande Sirkasluokta. Det går tre äldre flyttleder genom markerna som utgjorde 2022 års utredningsområde, det vill säga en sträcka mellan Porjus och Gällivare. En flyttled går genom områdets allra nordligaste del, en vid Dundrets norra fot och en i utredningsområdets sydvästra del. Där finns även en renbeteshage (rengärda) och ett viste. Under 1500-talet låg Abborrträskområdet inom den dåvarande Sjokksjokks sameby. Det omfattade hela nedre delen av Lule Lappmark, från området kring Pite älv till Kalix älv och Vettsajärvi. Fisket var en viktig resurs för samerna i Sjokksjokk. I den första fiskeskattelängden från år 1559 står att fyra Sjokksjokksbor fiskar i Saivo och Njiehtsakjávrre: Ivar Knutsson, Nils Knutsson, Nils Andersson och Anders Jonsson. De är det äldsta kända namngivna personerna som med säkerhet kan knytas till Gällivare. De skattade fisket med torkad gädda, sik och abborre.

Under mitten av 1600-taket blev den nordliga delen av Sirkasluokta en egen sameby; Kaitumjaur. Byarna utgjorde även skatteområden. Det var vanligt att man skattade för flera fiskesjöar som kunde ligga långt ifrån varandra. Det var även vanligt att flera personer skattade för samma sjö. I dessa områden livnärde man sig på jakt, fiske och renskötsel. Innan den intensiva renskötsels övertag var människornas bosättningsmönster cirkulärt. Under 1600- och 1700-talen blev tamrenskötseln den huvudsakliga näringen vilket hade stor inverkan på människans ekonomi och bosättningsmönster som nu följde renens betesbehov i långsmala sträckor mellan fjäll och skogsland. Det finns dock skillnader i resursutnyttjandet mellan, exempelvis, fjällsamebyarnas renskötsel och den skogssamiska renskötseln vilken kunde kombinera renskötseln med jakt, fiske och ibland gårdsbruk.

Under 1600-talet började kronan alltmer intressera sig för Norrbottens inland, som dessförinnan setts som enbart renbetesland. Kustens bönder hade enstaka jaktmarker i inlandet men nu ville man uppmuntra att fasta skattehemman anlades för att bistå med arbetskraft till de nya gruvorna. Det fanns även militära och religiösa intressen bakom den utökade kolonisationen. Genom de så kallade lappmarksplakaten 1673 och 1695 ville man gynna fast bosättning och uppodling och år 1749 infördes mellan 15 och 40 år skattefrihet för att ytterligare uppmuntra nybyggen. Till en början skedde ingen större inflyttning från andra landskap. Några nybyggen etablerades på gamla fiskeplatser som nyttjats av kustbönder under medeltiden. En del samer gjorde om sina visten till gårdsbruk och ägnade sig åt boskap och odling vid sidan av eller i stället för renskötseln. Detta var också ett sätt för samerna att hålla renbeteslanden fredade från nya kolonister. De samiska nybyggena ligger ofta i närheten av eller på gamla renvallar och har samiska ortnamn.

Det var först under 1800-talet som nybyggandet tog ordentlig fart i inlandet. För att få ta del av skattefriheten skulle nybyggena bedriva åkerodling. Odlingarna anlades på en skogs- eller bergssluttning i söderläge, på holmar eller uddar i sjöar. Korn var det som i huvudsak odlades, i viss mån även havre men det var förmodligen vanligare vid kusten än i inlandet, och från och med 1800-talets mitt började potatisen ta över rovans plats. Odlingsytorna var oftast mycket små, det var boskapen som gav den huvudsakliga inkomst vilket krävde stora ytor till slåttermark för vinterfoder. Binäringar till nybyggena var kolning och skogsbruk som också var viktigt för den framväxande gruvnäringen.

Med utsikt över myrlanskapet

Cirka 15 km västsydväst om Gällivare, där berget Peltovaaras nordvästra sluttning möter Abborrträskets nordöstra strand, finner vi Nietsak eller Abborrträskets nybygge, beläget strax norr om 2022 års utredningsområde. Nybygget upptogs år 1757 och grundades med så kallad frälserätt av gruvägaren Kapten Meldercreutz som bedrev gruvbruk i Gällivare. Vid slutet av 1700-talet köptes Gällivare gruva av Samuel Gustav Hermelin varpå även nybygget bytte ägare. För att underlätta transporterna från gruvan i Gällivare anlade Hermelin flera nybyggen. Nybygget vid Abborrträsket var bebott fram till 1945. Bostadshuset som står kvar på platsen idag är från 1900-talets början. Det är inte alltid så lätt att finna information om de tidiga nybyggena i Norrbottens inland. Än svårare att utröna varför vissa platser valdes och hur de brukats dessförinnan. Att platsen brukats länge vittnar fornlämningsbilden om. Här finns flera härdar, en kokgrop, ett boplatsområde, en boplatsvall och en stenugn. Stenugnen har förmodligen använts vid fiske. Här finns även en begravningsplats, en husgrund och en möjlig husgrund. De var tips som lämnades in av Gellivare hembygdsförening till museet i samband med utredningen. Det är hembygdsföreningen som rår om Abborrträsket idag och vid besöket granskades och registrerades tipsen.

Två offerplatser (L1994:6652 och L1994:4791) är registrerade vid sjön Saivo cirka 3 km sydöst om Abborrträsket. Runt sjön finns flera härdar, boplatsområden och en kokgrop. Ytterligare en offerplats skall finnas på berget Akkavaara, strax väster om Saivosjön. Föremålen som hittats vid offerplatserna har bedöms härröra från perioden mellan 1000-talet och 1100-talet e. Kr. Det skall även finnas flera barktäkter i området vilka har daterats i samband med ett uppsatsarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Barktäkterna är emellertid inte registrerade i Fornsök och deras exakta position är således inte känd. Men enligt studien som SLU gjorde, där man daterade barktäkter i området, skall dateringarna sträcka sig från mitten av 1500-talet till tidigt 1800-tal. Föremålen från offerplatserna och dateringarna av barktäkterna visar på kontinuerligt och långvarigt bruk och resursutnyttjande i området.

Kär plats har många namn. Vad kan ortnamnen förtälja om historien?

Ortnamnen i Gällivare kommun präglas av tre språkkulturer: samiska, finska och svenska och det finns i kommunen fyra språkgränser, nämligen finskans västgräns, samiskans östgräns, gränsen mellan lulesamiska och nordsamiska och gränsen mellan gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Många av de finska och samiska ortnamnen är felstavade, då kartograferna under 1800- och 1900-talen i huvudsak var svenskspråkiga och inte talade finska eller samiska. Det var därför vanligt att sagesmännen tolkade felaktigt på grund av språksvårigheterna. En annan anledning bakom felstavningen i de finska och samiska ortnamnen är att de ofta är mycket gamla. Språk förändras med tiden och kan genom muntlig tradition förvanskas. Västgränsen för finskan samt dialekt- och ortografiska gränsen mellan nordsamiska och lulesamiska korsar varandra nära Abborrträsket och Nietsak. Eventuella språkliga korsningarna och felstavningar kan anas i ortnamnen vid språkgränserna. Det finns två tolkningar av namnet Nietsak. Antingen kommer namnet av njietsak (njiehtsagis) som antingen kan översättas till: (nedre) märgben (i bakfoten hos ren)/smalben (hos människa) eller vattengenomdränk gammalt trä. Namnet skulle således kunna betyda ”Märgbenet” eller ”Surveden”. Ett namn som ”Märgbenet” skulle kunna syfta till en plats där man slaktat ren. ”Surveden” skulle kunna komma av vattensjuk mark eller syfta på äldre byggnader som fått stå och förfalla. Undertecknad är inte en språkvetare eller ortnamnsspecialist, men om jag tillåts att spekulera så finns det tre nordsamiska ord som skulle kunna vara ursprunget till namnet: niitti (slå hö), niitu (slåtteräng) och sakka (väldigt, mycket). Med lite fantasi kan namnet Nietsak alltså betyda någonting i stil med ”(platsen med) mycket ängsslåtter”.

– Bild 7. Raststugan på Peltovaara med inskriptioner. Foto: Kjell-Åke Aronsson, 1983. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:269:25-37

– Bild 8. Odlingsytor på Peltovaara. Foto: Kjell-Åke Aronsson, 1983. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:269:25-37

Det finns andra ortnamn i närheten med både finsk och samiskt ursprung. Namnet Peltovaara är en blandning av finska och samiska och kan översättas till ”åkerberget”. Peltovaara är ett berg beläget strax sydöst om Abbrrträsket. Precis som namnet antyder nyttjades berget Peltovaara för odling av korn och potatis. Solen värmde marken på bergets sydsluttning vilket gjorde att grödorna inte angreps av frost lika tidigt och sent på säsongen. Efter odlingarna på Peltovaara skall den övergivna åkerytan finnas avgränsad av delvis övertorvade stensträngar och odlingsrösen. Vidare har den sydsydöstra viken på Njiehtsakjávrre det finska namnet ”Myllylahti” vilket betyder ”kvarnviken”. Området kring Abborrträsket verkar alltså ha präglats av odling, slåtter/myrhö och fiske. Markanvändningen och namnet Nietsak för även tanken åt andra nordsamiska ord: niestelávka (matsäck), niesti (proviant) och niestteheapme/niesttehis (som saknar (eller har lite) proviant). Kan namnet Nietsak, Njiehtsakjávrre och Nijethsagistjåhkkå syfta på en plats där man kan stanna till på sin resa genom myrmarkerna för att fylla på sin matsäck/proviant med fisk, potatis, märgben och lite nytt, torrt skohö? Eller antyder namnet på en mötesplats för byteshandel mellan nybyggena? Den led som går mellan Porjus och Gällivare och som idag kallas Rallarstigen har sina anor i 1700 och 1800-talet. Då nyttjades den av nybyggare i Abborrträsk, Jutsarova, Rovanen och Stubba. Vid Abborrträsk förgrenades leden i två delar som gick antingen över Rovanen eller över Stubbavallen.
Under slutet av 1800-talet fick turismen och längtan till naturen ett uppsving och det var då som Svenska Turistföreningen bildades. De lät bygga stugor och spånga leder för att underlätta för vandring upp mot fjällen. År 1891 lät Turistföreningen spånga den gamla stigen Gällivare-Abborrträsk-Stubbavallen-Porjus. Leden kallades sedan ”Turistleden”. Det var troligen i samband med det som nybyggarna i Abborrträsk byggde rastkojan på Peltovaara. I kojan finns inskriptioner av besökare från 1890-talet och framåt i tiden.

…”om att skörda tidens sådd”

Vid Abborrträskets nybygge bedrev man myrslåtter. Det var vanligt och en viktig del i försörjningen och boskapsskötseln. Att markerna runt Abborrträsket har lämpat sig för hö och slåtter syns tydligt än idag. Myrmarkerna är blöta, flacka och gräsbevuxna. Under utredningen 2022 påträffades en fossil åker på den gräsbevuxna myren just sydöst om Abborrträsket. Den är intill 400×150 meter stor och består av utdikad myrmark, med flera delvis igenvuxna diken. En bit in i åkerns nordvästra del fanns rester av stängsel eller hässjeställning. Min kollega Frida Palmbo har skrivit ett inlägg här på bloggen om myrslåtter. Ni som vill grotta ner er i det kan läsa inlägget här: Myrslåtter – en del av naturahushållningen.

Det finns även belägg för myrslåtter på en karta från år 1792. En plätt myrslåtter går att urskilja på kartan vid Abborrträskets sydöstra kant, just sydväst om det lilla vattendrag som även korsar den fossila åkern. Var gränsen går och om ytan för den fossila åkern innefattar delar av den äldre plätten med myrslåtter är osäkert. Försöker man mäta avstånden är myrslåtterplätten enligt kartan ca 200 alnar bred vilket blir drygt 120 meter. Den fossila åkern ligger 80 meter från sjökanten. Utifrån kartmaterialet kan den fossila åkern alltså vara en fornlämning. Åkern blev därför registrerad som en möjlig fornlämning i Fornsök.

Jag gjorde ett försök att koordinatsätta den historiska kartan och jämföra mot nutida topografiska kartan. Det blir aldrig exakt, men det ger ändå en fingervisning. På kartan nedan kan ni se hur fossilåkern (här en röd yta) överlappar myrslåttermarken på kartan från år 1792.

Det var vad jag hade att dela med mig utav denna gång. Jag avslutar med en slåtterbild från Heden i Gällivare från år 1918. Männen på fotot är Sten Apelqvist och Fredrik Ulven. De har tagit en paus från slåtterarbetet och en av dem har plockat en bukett prästkragar.

Nu tar även jag en paus från arbetet och lämnar Gällivare-Porjus utredningen för den här gången. Vi kanske får skäl att återvända till denna följetång framöver, med fler djupdykningar längs Rallarstigen. Tills dess önskar jag er en trevlig och solig helg!

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson – arkeolog, osteolog, arkeobotaniker och samlingsansvarig på Norrbottens museum.