Blomsterängar och förkolnade frön – en arkeobotanisk tillbakablick

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag introducerat er läsare för ämnet arkeobotanik. Det var förra året när jag analyserade prover från härdarna i Esrange. De arkeobotaniska analyserna har fortsatt i år och jag och min kollega Ida Lundberg har analyserat prover från två undersökningar, bland annat Silbojokk som jag tänkte berätta lite mer om i detta inlägg. Att se tillbaka på växtbruket på så nära håll kan dock göra helhetsbilden svårförstådd. Därför skall jag även kortfattat ta upp det biologiska kulturarvet som finns bevarat än idag och vittnar om tidigare växtanvändning.

Från fäbodvallens blomster till fossil åkermark – hur dåtiden ser ut idag

Lämningar efter fäbodar är vanliga i norra och mellersta Sveriges skogar. De utgörs av säsongsbosättningar dit man fört kreaturen till sommarbete. Fäbodkulturen startade någon gång under medeltiden och fortsatte in i tidigmodern tid. Därför finns många av dessa lämningar kvar idag i form av gamla timmerstugor och gräsvallar. Men bruket har även lämnat spår efter sig i den kvarlevande vegetationen. Eftersom bruket tog så stora ytor i anspråk och föregick under så lång tid har både landskap och arter påverkats och förändrat skogens ekologiska förutsättningar och skapat ett biologiskt kulturarv.

Fäboden utgörs av den inhägnade gräsbevuxna fäbodtäkten, eller vallen, bestående av öppen slåttermark med boningshus, fähus, härbren och lador. Från fäbodvallen löper stigar där kreaturen vallades ut till betesmarkerna.

Några utvalda växter

Flera av de växter som gynnats av bruk eller som odlades på platsen finns kvar än idag. Det kan exempelvis vara köks- och medicinalväxter man odlat för att klara sig i utmarkerna. Mästerrot (Peucedanum ostruthium) är en läkeväxt som ofta återfinns vid fäbodarna. Den har även kallats ”Kobot”. Den började användas under 1700-talet och ansågs vara en fullgod ersättning för antikens sägenomspunna ”silphion” vilken sades läka sår, gav synen åter till de blinda och gamla ungdomen åter. Man kan alltså förstå att mästerroten var populär. Andra användningsområden för växten (och förmodligen mer lyckade) har varit som brännvinskrydda. Den har även använts inom folkmedicinen mot gulsot, leversjukdomar, luftrörskatarr och används än idag inom folkmedicin som lugnande och matsmältningsfrämjande. Andra kulturväxter som förekommer vid fäbodar är humle (Humelus lupulus) som även den har använts vid ölbryggning och som medicinalväxt.

Många år av slåtter har gynnat lågt växande blommor som annars trängs undan av kraftigare arter. De fäbodvallar som fortfarande slås på traditionellt sätt med lie – vilket skonar de lågt växande blommorna och är skonsammare mot frökapslar – är än idag väldigt blomsterrika. Några arter som indikerar ett långvarigt slåtterbruk är bland andra fältgentiana (Gentianella campestris), sätergentiana (Gentianella campestris var. Islandica), låsbräken (Botrychium lunaria), slåttergubbe (Arnica montana), kattfot (Antennaria dioica) slåtterfibbla (Hypochaeris maculata), blåsuga (Ajuga pyramidalis), prästkrage (Leucanthemum vulgare), smultron (Fragaria vesca) och liten blåklocka (Campanula rotundifolia).

Kulturreservatet Hanhivittikko

När jag och min kollega Åsa Lindgren granskade tips runt Övertorneå gjorde vi ett studiebesök på kulturreservatet Hanhivittikko fäbod.

Fig. 1. Solen skiner över Hanhivittikkos gräsbevuxna fäbodvall. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Fäbodvallen kom till på 1860-talet och brukades fram till 1965. Här frodas än idag utrotningshotade arter på ängs- och betesmarkerna. Här och var växer för landskapet främmande växter, såsom backnejlikan (Dianthus deltoides) vilken annars är vanlig i södra till mellersta Sverige.

Fig. 2. Höskörden med blommor och gräs visar upp platsens biologiska mångfald. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Här växer även luddhavre (Helictotrichon pubescens) och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum). På platsens informationsskyltar kan man läsa att arterna har förts hit med hö som fraktades från södra Sverige under andra världskriget då fäboden var ett militär- och flyktingläger. Ni kan läsa med om platsen i tidigare inlägg. 

Fossil åkermark

Under tidigt 1900-tal rådde brist på odlingsmark. Slåtterängar som tidigare betats och skördats med lie blev nu plöjda, gödslade och skördade med slåttermaskin vilket ökade produktionen på artrikedomens bekostnad. Många fossila åkrar har dock slagits ut från videsnår där starrmyrarna var nog för att producera hö redan från början.

Fossil åkermark är någonting vi ofta springer på ute i fält, bland annat när jag tillsammans med min kollega Lars Backman granskade tips runt Gällivare. De fossila åkrarna ser annorlunda ut här uppe än i södra Sverige då de ofta tillkommit under tidigmodern tid. Många gånger kan de fortfarande utskiljas på ortofoton. De består av övervuxna, utdikade åkermarker – inte sällan intill myrmark. Gamla timrade slåtterlador kan finnas kvar, ibland med kvarlämnade maskiner intill (fig. 3).

Fig. 3 En slåttermaskin vittnar om tidigare odling i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fig. 4. Fossil åkermark i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Det som idag växer på åkermarken utgörs till större del av olika typer av gräs vilka gynnats av utmarksbruket. Styltstarr (Carex nigra ssp. juncella) är en vanlig art. Gräset kallas ibland ”rysshuvuden”, förmodligen på grund av sitt växtsätt där de stora tuvorna sticker upp som lurviga huvuden ur vegetationen, som om de ligger på lur. Arter som gynnats på grund av sitt fodervärde är exempelvis flaskstarr (Carex rostata), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa), tuvsäv (Trichophorum cespitosum) medan arter såsom norrlandsstarr (Carex aquatilis) har gynnats då det använts som skohö.

Timmerladorna, slåtterlador, kan bidra till den biologiska mångfalden. Vissa svampar och lavar, som endast tar upp näring från luften, trivs på det obehandlade timmerbyggnadernas norr- och östsidor vilka inte utsetts för så intensivt solljus. Om en lada flyttats och bytt orientering dör lavarna. En lavrik lada kan således visa att en timring har fått stå orörd länge. Sotlaven (Acolium inquinans) är ett sådant exempel, vilken uppträder som små svarta fläckar på timmer som utsatts för väder och vind i ungefär ett sekel. Varglaven (Letharia vulpina) vilken är en hotad art och som annars växter på torrfuror, kan påträffas på gamla och lite nyare timmerbyggnader. Laven har en stark gulaktig färg vilken kommer från den giftiga vulpinsyran. Denna har länge använts för att förgifta åtlar, det är så den har fått sitt namn.

Ladorna kan innehålla andra berättelser om växtbruk, såsom barktäkter (fig. 5). Vid byggandet av denna lada i Avvakko har man tagit en tall från vilken man skördat bark. Skadan är invallad, vilket tyder på att trädet har stått i många år innan den fällts till timmer.

Fig. 5. Från en typ av skörd till en annan. Insidan av en slåtterlada i Avvakko bär märken av äldre tiders växtbruk – en barktäkt. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Arkeobotanik

Ovan har vi sett lite av vad som idag finns kvar av växtbruket på lämningar knutna till odlade marker. I alla fall av vad som är synligt, för mycket av dåtiden gömmer sig under markytan och platser som ser artfattiga ut kanske vilar på ett underjordiskt, dåtida ekosystem.

Silbojokk

Platsen och projektet Silbojokk behöver knappast någon introduktion, men någonting som är nytt för platsen är att vi i år har gjort arkeobotaniska analyser. Först och främst behövs det påpekas att fler analyser behöver göras för att dra några slutsatser. Silbojokk är nämligen en plats med komplicerade förhållanden som inte bevarar organiskt material särskilt väl och kontexterna är svåra att provta. Det var inte många arter som dök upp i proverna, men de prov som togs gav några resultat, vilka vi kan kika närmre på.

Ett prov togs utanför kyrkan, under en syllsten. Resultatet finns representerat i tabell 1 ovan. Tillsammans verkar provet spegla en utomhusmiljö som har påverkats av mänsklig aktivitet. Kråkbäret representerar den naturliga fjällmiljön på platsen medan gräs, lomme och målla tyder på en berikad och upptrampad mark dit gräs och ogräs har spritts och frodats. Exempelvis kan djurhållning sprida ogräs genom fodring och spillning. Odling kan också sprida ogräs in i miljöer där de normalt inte förekommer. Att ha en bild av floran på platsen är användbart för att skilja mellan naturligt förekommande växter och växter som kanske har brukats eller deponerats.

Det togs även prover i gravar om låg under kyrkan (se tabell 1). I två av dessa återfanns frön. Här återfanns kråkbäret igen samt älggräs (Filipendula ulmaria) och viol (Viola sp.). Proverna togs i raseringslager ytligt i gravfyllningen i gravarna vilka har legat inne under kyrkans golv.

Fig. 6. Bild på brända frön på mm papper av kråkbär och, förmodligen, älggräs, från en grav i Silbojokk. Bilden tagen genom stereolupp av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

De få fynd av frön som gjordes i proverna kan ha följt med fyllnadsmassorna i samband med gravsättningen. En annan tolkning är att de har följt med jordmassorna när gravens väggar har kollapsat. Det är troligt att fyndmaterialet från en grav inne i kyrkan skulle skilja sig från en grav lokaliserad i en utomhusmiljö. Det är även troligt att en grav inne i kyrkan inte hade fyllts igen med lika stor mängd jord som en utomhusgrav. Dels ville man förmodligen inte gräva upp stora mängder jord in i kyrkan och dels såg man troligtvis inte samma behov av att täcka kistan, eftersom den likväl skulle döljas av golvplankorna. När en kista kollapsar och jorden i graven sjunker åtgärdas detta genom att tillföra jordmassor ovanpå graven. Detta hade inte varit möjligt eller hade åtminstone inte varit nödvändigt för en grav som ändå ligger dold under kyrkgolvet. Fröna bör därför ha tillförts graven i samband med gravsättningen eller i samband med att raseringslagren bildas. Graven har grävts under kyrkgolvet i samband med gravsättning och sedan fyllts igen med samma jordmassor varefter golvet lagts igen. Detta kan betyda att fröna som återfanns i gravfyllningen tillhört en gravsättningsritual, då det är mindre risk för kontaminering utifrån. Det rör sig nog inte om rester av gravgåvor eller liknande eftersom de förekom ytligt i gravarna. De kan däremot vara spår efter kyrkans dekoration vid exempelvis en gravsättningsceremoni. Tänkbart är att man strött älggräs på kyrkgolvet för att dölja dofter, vilket det finns historiska belägg för. Bland annat finns det beskrivet hur man vid en begravning i Lidköping 1839 spritt klöver och älggräs på farstugolvet för att ”dölja ångorna av det förskräckliga”. Även om växterna har använts för att dölja eventuella dofter eller för att smycka kyrkan behöver de inte vara knutna till en begravningsceremoni, utan kan ha prytt kyrkan även under andra tillfällen. Linné skriver att älggräs lades ut på golvet under högtider för doftens skull. Fröna kan även ha följt med in i kyrkan eller ned i graven på andra vägar. De kan ha deponerats i jorden på naturlig väg eller följt med människor in i kyrkan, under skor eller på kläder. Om så var fallet vore det däremot troligt att proverna från gravarna skulle likna det från under syllstenen.

Hur man har använt sig av naturen och dess växter kan ge oss viktig information om människans förutsättningar genom tiderna och det finns många sätt att studera detta bruk på: det kvarlevande biologiska kulturarvet, skriftliga källor eller genom arkeobotanika analyser. Det är spännande ämnen som kompletterar varandra och historieskrivningen i stort. Förhoppningsvis får vi se mer av arkeobotaniken i arkeologiska undersökningar i Norrbotten framöver.

Till dess önskar jag er ett gott nytt år.

Hanna Larsson, miljöarkeolog

Referenser

Ljung, T., (2011). Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald. En studie av fyra fäbodar i Dalarna. CBM skriftserie nr 49. Centrum för biologisk mångfald. Uppsala.

Mossberg, B., Stenberg, Lt., & Ericsson, S. (2003). Den nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Nielsen, H., (1991). Läkeväxter förr och nu. Borås

Riksantikvarieämbetet (2013). Vårda väl, biologiskt kulturarv Fäbodar och fäbodskogar Biologiskt kulturarv i nordliga skogar”

Svanberg, I. 1998. Människor och växter: svensk folklig botanik från ”Ag” till ”Örtbad”. Stockholm

Tranberg, A., Alenius, T., Kallio-Seppä, T., Buckand P. I., Mullins, P. R., Ylimaunu, T. (2020) The Late Medieval Church and Graveyard at Ii Hamina, Northern Ostrobothnia, Finland: Pollen and macro remains from graves.In: Journal of Nordic Archaeological Science 19 (2020)

Arkeologisk botanik

Kulturreservatet Hanhivittikko fäbod

Fjällnäs – en lång väg från ”slott” till hotell

Att forska om byggnaders historia är inte bara en arkitektonisk utan också en social fråga. En bostad är inte bara ett hus med väggar, tak, fönster och dörrar, en plats där vi bara bor i. En byggnad tillfredsställer ett samhälles behov i termer av behändighet, representation av status, smak och stil under en viss era. Bebyggelsens förändringar över tid återspeglar mer än vad vi bara ser. Därför är det viktigt att skapa kontext och att samla dokument, information och detaljer runt omkring en byggnad.

Det som ligger bakom Fjällnäs, till exempel, är en berättelse där historia, arkitektur och samhälle vävs ihop med dåtid och nutid, privata önskningar och offentliga intressen.
Fjällnäs handlingar börjar i slutet på 1880-talet, när överste Carl Otto Bergman (1828–1901) beställde ett sommarresidens vid Dundrets fot. Han var en smart industriman som då tog ledningen i malmföretaget Gellivare AB (senare AB Gellivare Malmfält, AGM) med andelar i området. Att bygga en representativ semesterbostad med tillbehör (terrasser, växthus, stallar, trädgård osv.) kändes som en naturlig utveckling av Bergmans professionella roll. Resurser var inte ett problem eftersom huset, som uppfördes 1888, kostade 105 000 kr: det betyder att ”uppskattningsvis skulle det idag motsvara c:a 16-20 miljoner kr” (Krigsman 2000). Resultat blev en mörk 3-våningsbyggnad i Schweizerstil målad med trätjära. Timmerstrukturen med bas i granit blev symmetrisk och imponerande också tack vare ett inglasat torn med balkong som steg upp mitt i taket. Invändigt var de två nedersta våningarna likadana medan den tredje – som användes som laboratorium av Axel Otto, Carl Ottos son – skilde sig från de andra. Dessutom fanns det en stor källare med skafferi och vinkällare under hela huset.

Porträtt av Carl Otto Bergman (1890) ur Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.
Fjällnäs 1890 ur Mats Krigsmans bok, 2000.

Elegans och snickarglädje: Fjällnäs första år
Efter uppförandet av Fjällnäs skedde mycket under en 2-årsperiod. 1891 köpte AGM fastigheten, som då blev chefen Bergmans bostad samt kontor. Ett år senare brann Fjällnäs laboratorium och elden påverkade nästan hela huset.
Det var inte av en slump att arkitekten Carl Österman (1859-1938) blev tillkallad för att genomföra residensets ombyggnation då han var bekant med design av representativa och lyxiga byggnader, som exempelvis Sockerslottet i Karlstad (1898-1899) och Wollinska trähuset i Borgholm (1900). Ombyggnationen av Fjällnäs visar faktiskt på sparsamma men återkommande mönster, speciellt vad gäller dekorationerna. Här blir träsniderierna den röda tråden som upprepades från grund till tak. Nu byggdes två sidotorn istället för ett centralt torn, med utstickande tak. De större glasdörrarna med balkong som funnits på tredje våning ersattes med ett band av små fönster. Dessutom, som Mats Krigsman skriver, var ”Fjällnäs lika påkostad invändigt som utvändigt med målningar, marmoreringar, svarvade pelare stuckatur, träsniderier och vackra ekpaneler. Möbler var i typiskt vacker 1800 tals stil, där fanns även urnor, tavlor, statyer och andra prydnadsföremål”. Ytterligare utsmyckningar uppfördes runt omkring huset – bl.a. en extern träpaviljong på Tingvallskulle med utsikt mot malmkroppen – till kungen Oscar II:s samt Riksdagens besök som ägde rum år 1894 respektive år 1900.
I sin helhet blev bostaden ännu mer grandios och kan idag anses som en norr-nordisk variant av nationalromantisk stil. Fjällnäs slott omvandlades från ett sommarhus till ett (mindre) slott.

Ritning av arkitekten Carl Österman, ca. 1892. Bild ur Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD6, Gällivare socken, Gällivare samhälle.
Svenska riksdagsmän på Norrlandsresa fotograferade framför Fjällnäs slott av Borg Mesch den 3 juli år 1900. Ur tidningen Idun. Källa Wikipedia.

När festen tystnar (1900–1970)
Även om både fadern Carl Otto och sonen Axel Otto avled ganska kort därefter (1901 och 1914) bodde familjen Bergman i huset tills även Elisabeth, Axel Ottos änka, dog (1934). Platsen levde upp regelbundet, som vi läser i jägmästarens dotters berättelse om Fjällnäs liv mellan 1913 och 1970. Laila Hallén (f. Holm) mindes faktiskt att ”någon gång på året var det bal på Fjällnäs. Då rullades mattan undan i stora salongen, och möblerna ställdes utefter väggarna, och man dansade de gamla danserna alltifrån fransäs till polka och hambo. Ibland spelade mamma och pappa fyrhändigt på pianot, och då blev det sådan fart på dansen, att hela golvet gungade, och det hände sig en gång, att överstinnans väldiga kristallkrona på undre botten började svänga fram och tillbaka. De förskräckta tanterna därnere väntade, att den skulle braka i golvet närsomhelst, och för att hindra en större katastrof stor de under hela dansen med ett uppspänt lakan mellan sig, följande kronans svängningar. Men ingenting hände, några klagomål hördes inte, och vi visste ingenting om detta förrän långt senare, då tant Betty berättade det” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Fester, sammankomster, bröllop och middagar på slottet var någonting som fortsatte även senare, tills när ”LKAB inte ville ha någon mer hyresgäst på nedre botten, som kunde göra anspråk på reparationer”. Det var precis 1970 när också jägmästaren Holm, sista hyresgästen, flyttade ut ”efter 57 fjällnäsår” (NMB, enskilt arkiv nr. 397).

Under den perioden förändrades slottet både i struktur och inredning: många av de fina möblerna såldes på auktion, planlösningen justerades efter behov, belysning kom ganska snabbt och centralvärme installerades på 1940-talet. Utvändigt målades fastigheten vit under 1950-talet och en del träsniderier togs bort, ”då det var besvärligt vid ommålningar med alla dessa krusiduller” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Ljusa färger lät och låter byggnaden påminna om en kyrka mer än ett residens. De ljusa färgerna placerar Fjällnäs i en sagokontext som når dess klimax på vintern, när snön glittrar och lyser upp byggnaden i mörkret.

Fjällnäs slott 1972. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.

En plats öppen för alla?
1972 gjorde Norrbottens museum en noggrann dokumentation av Fjällnäs (NBMs arkiv, vol. FO AD:6). Då konstaterades att byggnaden gått genom mindre förändringar som mest påverkade rumsindelningen. Tapeter samt en del kakelugnar var kvar och likaså trapphuset. ”Den största förlusten ur kulturhistorisk synvinkel är dock att samtliga gamla listverk, undantaget foderlister kring välvda fönster, bytts ut. Borta är även en del kakelugnar och de båda öppna spisarna” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Byggnadens värde, om inte helt intakt, var ändå högt.
Det var vid den tiden LKAB donerade huset till Luleå stift för att stötta kreativa och rekreativa verksamheter för ungdomar och familjer (NK, 22 feb. 1974) – vilket dock inte kunde göras utan en omfattande renovering.
Stiftelsen Fjällnäs blev då ansvarig för husets konservering samt förvaltning, tack vare gåvor samt ”bidrag till upprustning av herrgården” från, bl.a., Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Renoveringsarbetet pågick mellan åren 1978-1984, men var inte helt klart när slottet invigdes av biskop Olaus Brännström. I huset bodde då familjerna Larsson och Bergman – förmodligen släktningar till Fjällnäs grundare – men allmänna planen var att öppna huset inte bara för ”kyrkans människor”, utan också för lokala ”föreningar av olika slag” (NSD, 2 okt. 1984). Flera källor visar att bostaden faktiskt hade rum för någonting annat än bara lägenheter: 1975 skickade MAF Arkitektkontor en föranmäla till Arbetsmarknadsstyrelsen för att öppna en restaurang; och åtminstone till och med 1984 var Fjällnäs Café operativ. Men trots alla ansträngningar kom den delen av slottets historia snabbt till ett slut.

Fjällnäs herrgård 1984. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.
Fjällnäs innan och efter parkeringsbyggnation. Foton ur Norrbottens museums arkiv.

”I början av 1980-talet förvärvades fastigheten av Riksbyggen. Flygellängorna revs då och parkområdet framför huset exploaterades och bebyggdes med tvåvåniga bostadslängor” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Riksbyggen ingriper då i Fjällnäs historia åtminstone 1985 och det som kommer efter är ganska tydligt: 1987 bildades bostadsföreningen BRF Fjällnäs, som handledde byggnation av 44 fastigheter med 176 lägenheter placerade runt residenset. ”Byggnaderna är uppförda 1989-1991. Fastigheternas adress är Fjällnäsgränd 1-44” (RBF Fjällnäs) medan slottet ligger på Fjällnäsgränd 45. Man gissar att även Fjällnäs återigen användes, åtminstone under en kort period, som bostad. Sedan dess är dock slottets historia svårare att följa och mindre spårbart. 1996 försökte Länsstyrelsen att genomföra en byggnadsminnesförklaring som påbörjades på 1970-talet men som aldrig blev av. Efter detta finns det en stor lucka till och med början av nästa århundrade. 2003 köpte det italienska paret Mordini fastigheten och investerade 20 miljoner kronor för att ”rusta upp och omvandla byggnaden till restaurang och lägenhetshotell” (NK, 26 sep. 2011). Ett stort renoveringsarbete utfördes mellan 2004 och 2007 i avsikt att utveckla turismen i området. Lyxiga standarder avslöjade höga förväntningar som, tyvärr, snart blev misslyckade. Faktiskt, som ”Norrbottens Kuriren” rubriksatte, Fjällnäs byter ägare – bara 4 år senare. 2011 såldes slottet till ”hotellkung Peter Aasa” och idag, efter ytterligare förnyelser, har ’Fjällnäs Castle’ öppet som en luxuös bostadsmöjlighet vid Dundrets fot. Ni som är nyfikna och vill titta på sista inredningsbytet, ommålning och omorganisation, kan titta på ’Fjällnäs Castle’ Instagram konto.

I många ord var det en berättelse om Fjällnäs slott från slutet av 1800-talet till och med idag. Ett residens som, under tiden, inbjöd till flera förändringar både ut- och invändigt. Det tänktes som privat residens men blev sedan statligt, kyrko-, förenings- och även bolagsägt. Dess rum underhöll chefer och vetenskapsmän, familjer, änkor och barn, men också inneboende och turister. Fjällnäs har då blivit huset för drömmar och mardrömmar, hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lycka och misslycka.  Och dess handlingar kommer säkert att fortsätta i framtiden.

Silvia Colombo
Norrbottens museums bibliotekarie

Källor:
Fjällnäsgården måste rivas?, i Norrbottens Kuriren, 22 februari 1974.

Fjällnäs invigt, i NSD, 2 oktober 1984.

Mats Krigsman, Fjällnäs. Slottet i Gällivare och Öfverste Carl-Otto Bergman, Grofex, 2000.

Italienare tar över Fjällnäs, på P4 Norrbotten, 5 februari 2003: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=180469

Fjällnäs byter ägare, i Norrbottens Kuriren, 26 september 2011.

Riksbyggen, RBF Fjällnäs – Årsredovisning 2017.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 397.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD:6, Gällivare socken, Gällivare samhälle, Fjällnäs.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. Ö 3 BAD, Tidningsklipp, Gällivare socken, 1983–1984.