Vid årsskiftet 1 januari 2014 började den reviderade kulturmiljölagen att gälla. En mindre förändring är att lagen byter namn, från Lagen (1988:950) om kulturminnen till Kulturmiljölagen (1988:950). Det här innebär att lagen nu heter det man tidigare kallat den och att förkortningen KML blir mer naturlig. Även fornlämningsbegreppet förenklas från att tidigare ha hetat Fast fornlämning till att nu bara heta Fornlämning.
En av de mer påtagliga förändringarna gäller bedömningen av vad som ska klassas som fornlämning eller inte. Listan över vilka typer av lämningar som kan bli aktuella och de tre kriterierna (eller rekvisiten som det heter när det har med juridik att göra), som jag skrivit om i tidigare inlägg, är kvar. Det som är nytt nu är att lämningen även skall antas ha tillkommit före 1850 och om det gäller skeppsvrak så skall det ha förlist före 1850. Länsstyrelsen har dock fått möjlighet att fornlämningsförklara lämningar som uppfyller de tre kriterierna, men som är yngre än 1850, om det finns särskilda skäl med hänsyn till lämingens kulturhitsoriska värde.
Inför revideringen av lagen tillsattes en utredning (Kulturutredningen) på regeringens uppdrag och dess uppgift var att se över lagstiftningen och de nationella målen för kulturmiljön. Kulturutredningen menade att begreppen ”forna tider” och ”äldre tiders bruk” är alltför vaga när det gäller att fastställa vad som enligt lag är en fornlämning. Utredningen menade även att tillämpningen av lagen inte motsvarar vad som i vanligt språkbruk menas med forna tider. Tidigare utredningar, inför tidigare revideringar av KML, har diskuterat dessa kriterier och redogjort för intentionen med dem. Tanken var att det skulle finnas en flexibilitet över tid och möjlighet till regionala skillnader. Personligen tycker jag att de tre kriterierna fungerar bra, även om praxis vid bedömningen av lämningar inte alltid strikt följt lagen. Tydliggöranden av vad som gäller är välkommet, men jag vet inte om en tidsgräns är rätt sätt… Hur som helst så föreslog Kulturutredningen 1750 som tidsgräns för fornlämningar. Utifrån inkomna remissvar ändrades gränsen till 1850.
Den gränsen är satt då det är vid mitten av 1800-talet som det moderna Sverige börjar växa fram, med förändringar på flera plan. Jordbruksreformer och skiften förändrar landsbygden; kommunallagarna och representationsreformen ersätter gamla förvaltningsformer; industrialiseringen och det moderna skogsbruket inleds; kommunikationsnäten byggs ut, näringsfrihet och frihandel införs. 1850 känns som en rimligare gräns än 1750, men även om det kan tyckas att en tidsgräns är tydlig och konkret, så kommer det i praktiken att kunna ställa till problem. Hur ska vi veta hur gammal än lämning är utan att undersöka den?
Översikt över Riksarkivets databas Sveriges äldsta storskaliga kartor 1630-1655 visar att underlag saknas för större delen av Norrbottens län. Något fler kartor finns i Lantmäteriets historiska kartor, men stora delar av länet saknar historiska kartor.
När det finns historiska källor i form av till exempel kartor som kan vittna om en lämnings tillkomst blir bedömningen kanske inte så svår. Men i andra fall, särskilt när det gäller lämningar som ligger i gränslandet 1800-1900-tal, blir det knepigare. Här i Norrbotten är vi inte bortskämda med omfattande arkivmaterial och många lämningar är av sådan karaktär att de sett likadana ut under lång tid. Andra lämningar är tillkomna med ålderdomliga metoder, men ändå inte så gamla. I dessa fall skulle det vara bra med ett dateringsinstrument, som de hade i filmen Prometheus. Det lilla handhållna instrumentet sticks in det objekt som ska dateras och sedan är det bara att läsa av resultatet på en liten display. Hepp! Då ingen har uppfunnit någon sådan än, så får vi klara oss med noggranna efterforskningar, sonden och erfarenhet vid bedömningen av lämningar i fält!
Arkeologens bästa vän – jordsonden – som används för att se hur lämningen ser ut inuti och en stor hjälp vid den antikvariska bedömningen. Fotograf Åsa Lindgren © Norrbottens museum
Riksantikvarieämbetet har som tur är skrivit en vägledning ”Fornlämningsbegreppet och fornlämningsförklaring” och reviderat lämningstypslistan (som nu heter ”Lista med lämningstyper”). De dokumenten kommer att vara till god hjälp vid bedömningen av lämningar. Som med så mycket annat så kommer man nog till en början att tycka att åldersgränsen krånglar till det, men när det väl kommer till kritan så blir det nog inga större problem. I alla fall så länge lämningarna får ligga orörda.
En risk med den nya lagen är att det kommer att bli fler fall av lämningar som klassats som fornlämning vid till exempel en utredning, men vid undersökning visar sig vara yngre än 1850. Då befrias exploatören från kostnadsansvar och vi skattebetalare får stå för notan. En annan värre risk är att fornlämningar inte kommer att undersökas överhuvudtaget, då man vid ”betydande osäkerhet” ska bedöma en lämning som övrig kulturhistorisk lämning och inte fornlämning. Vid exploateringar finns ju dock möjligheten att göra mindre undersökningar i utredningsskedet och med en tidsgräns kommer behovet av dessa undersökningar att öka.
Vid bloggen denna soliga fredag
/ Åsa Lindgren