Nya kulturmiljölagen

Vid årsskiftet 1 januari 2014 började den reviderade kulturmiljölagen att gälla. En mindre förändring är att lagen byter namn, från Lagen (1988:950) om kulturminnen till Kulturmiljölagen (1988:950). Det här innebär att lagen nu heter det man tidigare kallat den och att förkortningen KML blir mer naturlig. Även fornlämningsbegreppet förenklas från att tidigare ha hetat Fast fornlämning till att nu bara heta Fornlämning.

En av de mer påtagliga förändringarna gäller bedömningen av vad som ska klassas som fornlämning eller inte. Listan över vilka typer av lämningar som kan bli aktuella och de tre kriterierna (eller rekvisiten som det heter när det har med juridik att göra), som jag skrivit om i tidigare inlägg, är kvar. Det som är nytt nu är att lämningen även skall antas ha tillkommit före 1850 och om det gäller skeppsvrak så skall det ha förlist före 1850. Länsstyrelsen har dock fått möjlighet att fornlämningsförklara lämningar som uppfyller de tre kriterierna, men som är yngre än 1850, om det finns särskilda skäl med hänsyn till lämingens kulturhitsoriska värde.

Inför revideringen av lagen tillsattes en utredning (Kulturutredningen) på regeringens uppdrag och dess uppgift var att se över lagstiftningen och de nationella målen för kulturmiljön. Kulturutredningen menade att begreppen ”forna tider” och ”äldre tiders bruk” är alltför vaga när det gäller att fastställa vad som enligt lag är en fornlämning. Utredningen menade även att tillämpningen av lagen inte motsvarar vad som i vanligt språkbruk menas med forna tider. Tidigare utredningar, inför tidigare revideringar av KML, har diskuterat dessa kriterier och redogjort för intentionen med dem. Tanken var att det skulle finnas en flexibilitet över tid och möjlighet till regionala skillnader. Personligen tycker jag att de tre kriterierna fungerar bra, även om praxis vid bedömningen av lämningar inte alltid strikt följt lagen. Tydliggöranden av vad som gäller är välkommet, men jag vet inte om en tidsgräns är rätt sätt… Hur som helst så föreslog Kulturutredningen 1750 som tidsgräns för fornlämningar. Utifrån inkomna remissvar ändrades gränsen till 1850.

Den gränsen är satt då det är vid mitten av 1800-talet som det moderna Sverige börjar växa fram, med förändringar på flera plan. Jordbruksreformer och skiften förändrar landsbygden; kommunallagarna och representationsreformen ersätter gamla förvaltningsformer; industrialiseringen och det moderna skogsbruket inleds; kommunikationsnäten byggs ut, näringsfrihet och frihandel införs. 1850 känns som en rimligare gräns än 1750, men även om det kan tyckas att en tidsgräns är tydlig och konkret, så kommer det i praktiken att kunna ställa till problem. Hur ska vi veta hur gammal än lämning är utan att undersöka den?

Översikt över Riksarkivets databas Sveriges äldsta storskaliga kartor 1630-1655 visar att underlag saknas för större delen av Norrbottens län. Något fler kartor finns i Lantmäteriets historiska kartor, men stora delar av länet saknar historiska kartor.

Översikt över Riksarkivets databas Sveriges äldsta storskaliga kartor 1630-1655 visar att underlag saknas för större delen av Norrbottens län. Något fler kartor finns i Lantmäteriets historiska kartor, men stora delar av länet saknar historiska kartor.

När det finns historiska källor i form av till exempel kartor som kan vittna om en lämnings tillkomst blir bedömningen kanske inte så svår. Men i andra fall, särskilt när det gäller lämningar som ligger i gränslandet 1800-1900-tal, blir det knepigare. Här i Norrbotten är vi inte bortskämda med omfattande arkivmaterial och många lämningar är av sådan karaktär att de sett likadana ut under lång tid. Andra lämningar är tillkomna med ålderdomliga metoder, men ändå inte så gamla. I dessa fall skulle det vara bra med ett dateringsinstrument, som de hade i filmen Prometheus. Det lilla handhållna instrumentet sticks in det objekt som ska dateras och sedan är det bara att läsa av resultatet på en liten display. Hepp! Då ingen har uppfunnit någon sådan än, så får vi klara oss med noggranna efterforskningar, sonden och erfarenhet vid bedömningen av lämningar i fält!

Arkeologens bästa vän – jordsonden – som används för att se hur lämningen ser ut inuti och en stor hjälp vid den antikvariska bedömningen. Fotograf Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Arkeologens bästa vän – jordsonden – som används för att se hur lämningen ser ut inuti och en stor hjälp vid den antikvariska bedömningen. Fotograf Åsa Lindgren © Norrbottens museum

Riksantikvarieämbetet har som tur är skrivit en vägledning ”Fornlämningsbegreppet och fornlämningsförklaring” och reviderat lämningstypslistan (som nu heter ”Lista med lämningstyper”). De dokumenten kommer att vara till god hjälp vid bedömningen av lämningar. Som med så mycket annat så kommer man nog till en början att tycka att åldersgränsen krånglar till det, men när det väl kommer till kritan så blir det nog inga större problem. I alla fall så länge lämningarna får ligga orörda.

En risk med den nya lagen är att det kommer att bli fler fall av lämningar som klassats som fornlämning vid till exempel en utredning, men vid undersökning visar sig vara yngre än 1850. Då befrias exploatören från kostnadsansvar och vi skattebetalare får stå för notan. En annan värre risk är att fornlämningar inte kommer att undersökas överhuvudtaget, då man vid ”betydande osäkerhet” ska bedöma en lämning som övrig kulturhistorisk lämning och inte fornlämning. Vid exploateringar finns ju dock möjligheten att göra mindre undersökningar i utredningsskedet och med en tidsgräns kommer behovet av dessa undersökningar att öka.

Vid bloggen denna soliga fredag
/ Åsa Lindgren

Fornminnesinventering i Norrbotten

Nu i november går tankarna mot nästa års planering och budget. En del i det är även äskandet av Riksantikvarieämbetets (Raä) medel för kulturmiljövård (mer info via länk nedan). Det söks via Länsstyrelsen vid mitten av månaden. Min plan är att söka pengar för fornminnesinventering och det är även temat på veckans blogginlägg.

Fornminnesinventeringen har sina rötter i den så kallade rannsakningen 1666. Då kom den första nationella uppmaningen till dokumentation av landets kulturhistoria. ”Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter” kan ses som vår (och världens) första kulturminneslag. Det var kyrkans män som fick uppdraget att dokumentera bland annat borgar, fornborgar, runstenar, gravhögar och gravstenar samt ”Alla ting som kan tjäna som minnesmärke över någon historisk bedrift, person, ort eller släkt.” Syftet med rannsakningen var att lämningarna skulle skyddas ”til Wåra förfäders och hele Wårt Rijkes odödelige Beröm”. Här anar vi 1600-talets anda där det var viktigt att hävda rikets gamla och ärofyllda historia för att bekräfta rätten till marken.

Rannsakningarna nådde tyvärr inte så långt norrut som till vårt län. Det finns i alla fall inget noterat i de rapporter som finns, men resultat från Lappland presenteras i Scheffreus ”Lapponia” som kom ut 1673. Rannsakningen bedrevs fram till 1693 då Johan Hadorph, Sveriges förste riksantikvarie och eldsjälen bakom projektet, avled. Det skulle sedan dröja över 240 år innan nästa rikstäckande rannsakning. Därmed inte sagt att det inte samlades in antikvariska uppgifter under den tiden! Det skulle bli ett långt blogginlägg om jag presenterade alla inventeringar som utfördes, men det kan få bli innehåll i ett annat inlägg.

1938 påbörjades Raäs systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning. 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge gjorde att man gick på tips och registrerade tydliga och ofta redan kända lämningar, såsom gravrösen, tomtningar, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Under 1960- och 1970-talen inventerades delar av inlandets skogs- och fjällområden, men även den inventeringen var ytterst översiktlig, framförallt i fjällen.

Tomtning på Stor-Räbben, Piteå skärgård.

Tomtning på Stor-Räbben, Piteå skärgård.

I och med en ny ekonomisk kartläggning inrättade Raä ett regionkontor i Luleå 1984, med ansvar för fornminnesdokumentationen i Norrbotten och Västerbotten. Kontoret hade under sin glans dagar sex tillsvidareanställda arkeologer och under fältsäsongen uppåt ett 30-tal extraanställda arkeologer. Man upprättade ett forsknings- och utvecklingsprogram (FoU) för övre Norrland där fem prioriteringsområden presenterades: förhistoriska boplatser, den nutida skärgårdens fornlämningar, medeltida och yngre bebyggelselämningar, fornlämningar i det samiska kulturlandskapet samt gravar från stenåldern och jägarsamhällen i övre Norrland. Syftet med FoU-programmet var dels kompetensutveckling av personalen, dels att skapa en större medvetenhet om övre Norrlands intressanta forntid, samt att stimulera forskningen på området. Ett antal doktorander deltog i arbetet och det var inte bara inventering som bedrevs i regionkontorets regi. Specialkarteringar, undersökningar och analyser utfördes också på intressanta objekt. Även en del specialinventeringar utfördes inför planerade exploateringar, på förfrågan av externa uppdragsgivare – ren uppdragsarkeologi alltså.

Fornminnesinventeringen omorganiserades 1995 och regionkontoret i Luleå lades ner. Ansvaret fördelades på de regionala museerna Ájtte, Silvermuseet och Norrbottens museum, i samarbete med Raä och Länsstyrelsen. I denna form bedrevs fornminnesinventeringen fram till 2002. Det första året under denna period utfördes inventeringen utifrån två olika utgångspunkter. I Jokkmokk utgick man från olika ekologiska zoner och i Arjeplog lades områdena ut slumpmässigt. Den fortsatta inventeringen bedrevs enligt Arjeplogs-modellen, med ett basrutnät som är jämnt fördelat över länet.

Inventerade kartblad 1984-2011. ©Lantmäteriet i2013/00378

Inventerade kartblad 1984-2011. ©Lantmäteriet i2013/00378

De vita ytorna på kartbilden är de som inte har genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen (1984 och framåt) och de svartrutiga har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar. Blå och rosa kartblad är sådana som inventerats efter 2002, dels i det rikstäckande projektet Skog och historia, dels i andra inventeringar. De senare utgörs av både formell fornminnesinventering (2008 och 2010) och av specialinventeringar (2009 och 2011). Vid den formella fornminnesinventeringen har Raä varit garant för arbetet och stått för största delen av finansieringen. Specialinventeringarna har utförts av Silvermuseet och Norrbottens museum, dels i samarbete och dels var för sig. Dessa har haft samma upplägg som den formella inventeringen, men finansierats av respektive institution.

Som ni ser finns det ett behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten. Inte minst med tanke på det intensiva skogsbruket i just de områden som inte inventerats. De vita ytorna utgör drygt 50 % av länet. Därför är det dags att äska om inventeringsmedel till Norrbotten!

Idag gick det bättre med bilderna 🙂

Och här är länken till Raäs hemsida om Kulturmiljöanslaget:
http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/bidrag-anslag/kulturmiljovardsanslaget/

Vid tangentbordet
/Åsa Lindgren