Stensplitter, keramikskärvor, benbitar, glasfragment och trasiga metallföremål. I dagens sophantering räknas oftast sådana saker som skräp, men ligger de i förhistorisk eller historisk jord så är de guld värda för en arkeolog. På Norrbottens museum Björkskatan förvaras 10 000-tals sådana fynd i de arkeologiska samlingarna. Jag arbetar som antikvarie med museets föremålssamlingar och eftersom jag är arkeolog är just de arkeologiska samlingarna mitt huvudansvar. Därför är det dem jag vill berätta lite om i detta inlägg.
Museets arkeologiska samlingar består som sagt av flera tusentals fynd och prover från olika delar av Norrbottens län. De flesta fynd och prover kommer från arkeologiskt fältarbete och en liten del består av lösfynd som lämnats in av framför allt privatpersoner. Arkeologiska föremål från Norrbotten förvaras även på Silvermuseet i Arjeplog, på Ájtte i Jokkmokk och på Historiska museet i Stockholm.
Jag ansvarar för att ta emot arkeologiska fynd från de undersökningar som sker i länet och ser till att de förvaras på ett säkert sätt i arkeologimagasinet. Det kan t.ex. handla om att packa upp, packa om eller registrera in fynden i vår databas Carlotta. Jag gör även inventeringar för att se att fynden mår bra och kontrollerar om de är i behov av t.ex. konservering eller andra bevarande åtgärder. Vi förvarar våra fynd och prover i ett kompaktsystem med hyllor för att nyttja utrymmet i magasinet så effektivt som möjligt. Fynden växer nämligen hela tiden i antal eftersom nya fynd lämnas till oss löpande. Utrymmet minskar även i samma takt som föremål från äldre fältarbeten packas upp ur kartonger och placeras i fyndbackar.
Utöver fynden så förvaras ganska stora mängder påsar med sand och förkolnat trä i magasinet. Anledningen till att vi sparar dessa är att innehållet kan genomgå en rad olika analyser som kan ge viktig information om platsen där de samlades in. Påsarna innehåller ofta delar av så kallade anläggningar, t.ex. fyllningen från en härd eller kokgrop. Genom att studera materialet i mikroskåp eller utföra olika kemiska tester, kan vi få reda på vilka växter som fanns i området, hur gammal anläggningen är eller vilken typ av trä kolet består av. Här på museet har vi inte möjlighet att utföra analyserna själva, så vi skickar därför proverna till olika laboratorier i Sverige och ibland utomlands. Eftersom man aldrig kan veta vilka typer av analyser som blir möjliga i framtiden, är det bra att vi sparar de flesta provpåsarna tills vidare.
Mängder av djurben, obrända och brända, finns också i våra samlingar. Man kan fråga sig varför det är nödvändig att spara sådant. Djurbenen kan nämligen liksom proverna också analyseras. En osteolog (benexpert) kan ta reda på vilka djur benen kommer från och på så sätt kan vi få reda vilka djur som man hade nytta av på den aktuella platsen. Benen hittas ofta kastade i gamla eldstäder och utgör därför troligtvis delar av avfallet från t.ex. måltider. Benresterna kan också dateras med hjälp av C14-metoden.
Sen har vi alla dessa stenar! Stora, små, pyttesmå, runda, kantiga och i alla möjliga färger. Varför sparar vi alla dessa egentligen? Jo, vissa av stenarna har använts som redskap under förhistorisk tid. Man har skurit, huggit och bänt med dessa redskap under tider då det inte fanns många andra hållbara redskap att använda sig av. Många av stenarna i museets samlingar utgörs av så kallade avslag, med andra ord avfallet som blir över då man tillverkat ett redskap i sten. Både redskapen själva och avslagen jag ge oss mycket information om hur man använde redskap och hur redskapen tillverkades.
Redskap i metall har vi också många exempel på i samlingarna. Dessutom har vi fynd av rester från järnsmide som liksom stenavslagen kan ge oss information om järnsmidesprocessens olika delar. Dessa rester utgörs bl.a. av smidesslagg av olika storlek och sammansättning. Smält (sintrad) sand och lera som funnits i smideshärdar och järnframställningsugnar finns också förvarade. Samlingarna innehåller även andra typer av metallföremål, t.ex. spik, knivblad och smycken.
Det finns mycket, mycket mer att berätta om ur våra arkeologiska samlingar. Men jag avslutar nu för denna gång, i hopp om att kunna återkomma och blogga mer en annan gång.
De arkeologiska samlingarna förvaras i en magasinslokal som vanligtvis inte används för visningar eller utställningar. Meningen är att fynden vid tillfälle ska kunna visas upp i någon av museets utställningslokaler, på vår hemsida eller på sociala medier. Om man är intresserad av att få titta på de arkeologiska föremålen kan man däremot kontakta mig på Avdelningen Bildarkiv och samlingar.
Vid tangentbordet,
Mirjam Jonsson