Benen från Sammakko

I veckans blogginlägg ska vi återbesöka den mesolitiska boplatsen Sammakko i Gällivare. Mina kollegor utförde en så kallad forskningsundersökning av boplatsen 2020 där de undersökte en härd som innehöll en hel del ben. De hade räknat med att påträffa en del osteologiskt material, vilket är benmaterial. Men de hade inte räknat med att påträffa mer än ett kilo! Jag har haft lyxen att få analysera materialet och detta blogginlägg kommer därför att handla om vad som gömde sig bland det osteologiska materialet.

I och med att vi påträffade en betydligt större mängd ben än vad vi hade förväntat oss innebar det att mina kollegor fick samla in en del material i form av så kallade preparat. I fall när man ser att tiden inte riktigt räcker till eller att väderförhållandena ställer till det kan man ta in exempelvis delar av en härdfyllning som preparat, man för då över innehållet från lämningen till påsar som därefter sållas inne på kontoret istället.  

Såhär såg det ut när vi med pincetter plockade ut de små benfragmenten ur preparaten. Den lite större högen längst ned i bildens högra hörn utgör benfragment. Den mindre högen som syns högst upp till höger är kvartsfragment. Foto: Emma Boman, Norrbottens museum.

Redan i detta skede kunde jag se att det skulle bli en hel del väldigt små fragment att gå igenom… Inför varje osteologisk analys som jag utför skapar jag analysblanketter i Excel och gör en metodförklaring som beskriver hur exempelvis storleksbedömningen är utförd. En del i analysen är självklart att räkna alla fragment i de olika poster som de tillfaller. Det har blivit ett par timmars räknande av väldigt små benfragment. När jag var klar landade antalet fragment på 28 687 stycken. Varav majoriteten av dessa är mindre än 0,5 cm kanske även ska nämnas… Sammanlagt vägde benfragmenten 1231,03 gram.

Tabell 1. Fragmenteringsgrad i relation till antal (A=0-0,5 cm, B=0,5-1 cm, C=1-2 cm och D=>2 cm).

Som tabell 1 visar är materialet kraftigt fragmenterat vilket kan ses på storleksfördelningen. 23 148 fragment tillfaller storleksklass A vilket innebär att de som störst är 0,5 cm. Enbart 21 fragment är större än 2 cm. Den kraftiga fragmenteringsgraden har påverkat möjligheten till både art- och elementbestämning.  

De djur som har kunnat identifieras i benmaterialet är ren, fågel, gädda och fisk. Majoriteten av fragmenten har dock enbart kunnat bedömas till mindre däggdjur, däggdjur och större däggdjur. Anledningen till att samtliga tre storleksklasser för däggdjur finns med beror på storleken på fragmenten. Fragment bedömda till storleksklass D är större än 2 cm vilket innebär att tillfaller exempelvis arten större däggdjur.

ArterAntal     
Däggdjur24968
Däggdjur?4
Däggdjur?/gädda?1
Fisk1
Fågel2
Fågel?4
Fågel?/Däggdjur?1
Gädda4
Mindre däggdjur8
Ren57
Ren?14
Större däggdjur3623
Totalsumma28687
Tabell 2. Identifierade arter samt antal.

Genom tabell 2 blir det tydligt att det är ren som dominerar av de arter som har kunnat identifieras. Jag har även tittat på hur många renar det finns representerade i materialet genom en så kallad kvantifiering. I detta fall har jag tittat på minsta antal individ i materialet och landade i att det finns minst tre renar representerade. En av dessa tre renar är en kalv och de andra två representerar vuxna renar. 

Tabell 3. Anatomisk representation över fragmenten identifierade till ren och ren?.

Tabell 3 visar de anatomiska regioner som finns representerade när det gäller de benfragment som har identifierats till ren samt trolig ren. Genom att se på vilka anatomiska delar av renen som finns i materialet kan man se om hela renar finns representerade eller enbart vissa delar av renen. I detta fall finns alla anatomiska delar representerade vilket säger oss att hela renar finns i materialet. Detta säger oss även att renarna med största sannolikhet har slaktats på platsen eller alldeles i närheten.

Genom den osteologiska analysen kan vi nu veta att huvudfödan vid denna boplats primärt har utgjorts av ren. Då hela renar även finns representerade i materialet kan vi även med största sannolikhet veta att renarna har slaktats i boplatsens närhet. De enstaka fågel- och fiskbenen som finns i materialet kan indikera att dessa arter har utgjort ett komplement till huvudfödan.

För er som följt vår blogg en längre tid vet att vi efterlyser osteologiskt referensmaterial. Så om ni påträffar djurskelett när ni är ute på era skogspromenader så tar vi tacksamt emot dem!

Vid tangentbordet denna vecka:

Emma Boman, arkeolog och osteolog

Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Under 2022 genomför Norrbottens museum tillsammans med Luleå Tekniska Universitet (LTU) fältarbeten i Norrbotten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Projektet, som drivs av LTU, är ett samarbetsprojekt där även Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv ingår. Inför vattenkraftsutbyggnaden under 1940-1980-talet genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar och dokumentationer av områden som skulle påverkas av vattenkraften, varvid ett flertal fornlämningar kom att registreras. Sedan dämningen av vattendragen och sjöarna genomfördes har vattennivåerna regelbundet höjts och sänkts, vilket har bidragit till att både många kända men också tidigare okända fornlämningar och kulturhistoriska lämningar har skadats och förstörts. Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer tar avstamp i Riksantikvarieämbetets dokumentationer som genomfördes inför vattenkraftsutbyggnaden. Med utgångspunkt i de rapporter som Riksantikvarieämbetet upprättade, har LTU och Norrbottens museum varit ut i några olika områden i Jokkmokks kommun och återbesökt ett antal platser och lämningar. Förutom undertecknad från Norrbottens museum har Dag Avango, professor i historia vid LTU, samt Felicia Söderqvist och Johan Cederqvist, doktorander i historia vid LTU, hittills deltagit i fältarbetet.

Vi vill dels undersöka hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Vi vill också studera hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. För att kunna få kunskap om vattenkraftens påverkan på vårt kulturarv och hur människor och miljöer påverkats av vattenkraftsutbyggnaden genomför vi fältarbeten, arkivstudier och intervjuer.

Ta gärna del av mer information om projektet på Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Denna hemsida kommer att uppdateras löpande.

Tidigare i juni genomfördes en fältvecka i området mellan Letsi kraftstation och Akkats kraftstation i Jokkmokks kommun. Denna sträcka inventerades av Riksantikvarieämbetet 1959, men enbart en fångstgrop påträffades i närheten av Padjerim på södra sidan om Lilla Lule älv strax nordväst om Vuollerim. Under 1980-talet genomförde Umeå universitet inventeringar och undersökningar av valda områden i Lule älvdal, inom det s.k. Luleälvsprojektet. I samband med detta inventerades stränderna kring Nelkerim, mellan Letsi och Akkats. En mycket stor mängd lämningar påträffades. Merparten av dem utgjordes av strandbundna och erosionsskadade boplatser av stenålderskaraktär – som helt hade missats i samband med Riksantikvarieämbetets inventeringar 1959. Den ökade erosionen som vattenkraftsregleringen medfört hade helt enkelt lett till att boplatser som tidigare varit helt överväxta nu hade blottlagts. Dessutom hade kunskapen om fornlämningstyper i Norrbotten ökat markant sedan 1959 och arkeologer hade även börjat använda sig av jordsond till hjälp att identifiera lämningar och lagerföljder i marken. Kunskapsläget var därmed bättre på 1980-talet än när Riksantikvarieämbetet genomförde sina inventeringar 1959. Trots detta är det mycket olyckligt att så många fornlämningar inte upptäcktes vid 1959 års inventering, då dessa lämningar är kraftigt skadade idag och mycket arkeologisk kunskap har gått förlorad.

En av boplatserna i Nelkerim är belägen på en sandstrand. I sanden ligger ansamlingar av eldpåverkad/skörbränd sten och fynd från bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig som arkeolog var det en märklig känsla att gå över sandstränderna i Nelkerimområdet längs med Lilla Lule älv. Boplatsmaterial i form av härdar och koncentrationer av skärvsten, det vill säga eldpåverkad sten, ligger fullt synliga på sandstränderna. Även rester efter bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit och brända ben från matrester som en gång har slängts in i dessa eldstäder ligger spritt på stränderna. Sorgligt och fascinerade på en och samma gång. Härdarna med sina stenar ligger kvar någorlunda i sina positioner, men i merparten av anläggningarna har innehållet sannolikt sköljts ur flera gånger. Tyvärr så finns det antagligen inte kvar något arkeologiskt material i de flesta härdar, utöver stenarna. Daterbart kol och brända ben som inte väger lika mycket som sten har försvunnit ut i älven. Möjligheten till att få ut arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar har i princip försvunnit, vilket gör mig väldigt ledsen. I ett fåtal av härdarna kunde jag dock få fram kol och rödbränd sand när jag sondade i dem, vilket faktiskt visar att det fortfarande kan finnas möjlighet att få ut någon arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar. Dessutom har många nya lämningar också eroderat fram i områden mellan boplatser som har registrerats sedan tidigare. I flera fall rör det sig om anläggningar som relativt nyligen har eroderat fram på stränderna, vilket gör att det fortfarande finns möjlighet att få ut ny arkeologisk kunskap om området.

Härdar/skärvstenspackningar på stranden längs med Lilla Lule älv i Nelkerimområdet. I förgrunden syns en av härdarna. I bakgrunden strax ovanför vattenlinjen, i anslutning till skelleftepiken som står placerad på stranden, är ytterligare en härd. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av de härdar där det faktiskt fortfarande finns kvar kol. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av 30-talet härdar på Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nelkerim har i tidigare arkeologisk litteratur beskrivits som en samlingsboplats för jägare och samlare, som uppehållit sig i området i anslutning till de mycket laxrika forsarna i Lilla Lule älv. Vid Umeå universitets inventeringar på 1980-talet konstaterades att det i Nelkerimområdet saknas lämningar under nivån för vårfloden, vilket talar för en trolig bosättningsperiod under högsommaren, då tillgången på mat har varit riklig. Inom den arkeologiska forskningen så har man ansett att det är tillgången på lax i Nelkerimområdet som har varit bidragande till boplatsernas lokalisering. Tyvärr så är det mycket svårt att faktiskt finna arkeologiska bevis för detta, utöver läget och kunskapen om goda laxvatten under historisk tid. På grund av att boplatserna upptäcktes först efter vattenkraftsutbyggnaden så kan eventuella fiskben ha spolats ut i älven för länge sedan. Vid årets inventeringar har ett antal brända ben från olika boplatser hittats och samlats in. En osteologisk analys av benmaterialet kommer att genomföras, och förhoppningsvis går det att identifiera djurarter. Det kan även vara möjligt att genomföra C14-analyser, om det finns lämpliga daterbara brända ben. Jag vill gärna också studera tidigare insamlat fyndmaterial från området, det kan finnas mycket kunskap i detta. Förhoppningsvis kan vi därmed få fram ny information om boplatserna i Nelkerimområdet. Det vore ett ytterst värdefullt bidrag till kunskapen om en del av vår gemensamma förhistoria som påverkats av vattenkraftsutbyggnaden i området.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog