Lundforsboplatsen, en sänksten och uppordnande av tidigare arkeologers kvarlämnade arbetsuppgifter

Arkeologerna på Skellefteå museum fick möjlighet att gå igenom fyndmaterial från Lundfors i museets samling, med anledning av en vattenskada. Lundforsboplatsen är en stenåldersboplats ca 12 km sydväst om Skellefteå som undersöktes för 50 år sedan. Det förekommer att fyndmaterial från äldre undersökningar inte har sorterats upp ordentligt sedan den tiden när rapporterna skrevs. I detta fall levererades till och med en doktorsavhandling som byggde på det som hittades i Lundfors, men materialet blev aldrig riktigt uppordnat och har legat mer eller mindre orört sedan dess, i fyndpåsar och diverse fyndaskar i konstiga format.

Sänksten från Lundfors i Skellefteå museums samling med inventarienummer SM 8657.

År 1968 påbörjades arkeologiska undersökningar i Lundfors ca 12 km sydväst om Skellefteå, mellan byarna Gummark och Djupgroven. Undersökningen var en forskningsgrävning i ett större projekt som hette Nordarkeologi. Fornlämningen som undersöktes (Raä Skellefteå stad 153:1 eller med den nya nummerserien i fornlämningsregistret: L1938:2985 ) var en av flera i Lundfors som redan då varit kända sedan länge för Skellefteå museum. Gustav Hallström och Ernst Westerlund undersökte platsen redan 1922 och 1924, och att det fanns saker att hitta i marken hade varit känt ännu längre av lokalbefolkningen som brukat åkrarna på platsen. Hundratals nätsänken påträffades vid plöjning och många skänktes bort. Några tiotal finns idag i Skellefteå museums samlingar. 

På kartan är stenåldersboplatsen som undersöktes 1968-1970 i Lundfors markerad med en turkosfärgad punkt.

Sänkstenen
Ett föremål som har påträffats i samband med dessa undersökningar var en sänksten som fått inventarienumret SM 8657. Den är i nuläget ett av få föremål från Lundfors som är lätt sökbart i Skellefteå museums samlingar. Om sänkstenen SM 8657 står det i Skellefteå museums digitala samling på internet:

Fyndplats: ”Norr om diket i dalens mitt på Bjurs skifte 5:15 IV. Mellan diket och landsvägen. Kom till museet i samband med utgrävningar i Lundfors, Gummark sommaren 1968.”

Sänkstenen påträffades alltså troligtvis lokalbefolkningen på en av åkrarna söder om den nämnda boplatsen och lämnades då över till arkeologerna med lägesangivelsen. Idag hade vi helst velat mäta in det exakta läget för fyndet med mätutrustning. Men att döma av beskrivningen har sänkstenen hittats någonstans i närheten av fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten (SM 6703) (Raä Skellefteå stad 254:1, eller L1938:2753). Sänkstenens form är enkel. Det är bara en vanlig sten som någon knackat ut två skåror eller urtag i sidorna på. Skårorna är till för att bättre kunna knyta fast ett rep för att fästa sänkstenen mot ett fisknät eller sälnät.

På kartan ovan är den ungefärliga fyndplatsen för SM8657 utmärkt med en turkos punkt, det är också den ungefärliga fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten. (Den som har skarpa ögon märker att fastighetsbeteckningarna på dagens karta inte är desamma som de var 1968, men det är rätt fastighet).

Undersökningarna vid Lundfors  – boplatser med fokus på säljakt
Åren 1968-1975 undersöktes flera av boplatserna vid Lundfors (Raä 153:1, Raä 251:1 och Raä 164:1), de första två åren under ledning av arkeologen Ann-Margret Willebrand, de senare åren av arkeologen Noel Broadbent.

Dateringarna som gjordes i samband med undersökningarna visade att boplatserna var ungefär 6000 år gamla. Förutom ett mycket rikligt stenmaterial (kvarts, skiffer, röktopas och bergart), påträffade över 11 000 bitar av brända ben. Av de ben som gick att artbestämma kom 98 % från vikaresäl. Övriga djur som fanns representerade var älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Dessutom fanns ben som kan härröra från ren. Men den massiva merparten kom alltså från vikaresäl.

Boplatserna vid havsviken vid Lundfors. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. Grått är vatten, vitt är land. (Broadbent 1982).

I säljakten har nätet varit avgörande för de som bodde vid Lundfors för 6000 år sedan. Sälen gick in i vikar och upp efter älvarna för att jaga lax på hösten. Skellefteälven och havsviken i Lundfors var idealisk för människorna att jaga både lax och säl i samma nät (att sälbenen är så dominerande i benmaterialet kan bero på att fiskbenen inte bevarats lika bra som de kraftigare sälbenen).

Sänkstenarna har påträffats på botten av havsviken (dagens åkermark). De har fungerat som tyngder för att hålla nät sträckta ned mot djupet, men under användningen har vissa av dem lossnat och fallit till botten. Flötena i nätens överända har inte hittats men har förmodligen varit gjorda av trä eller bark. Det finns också uppgifter om att ett grovmaskigt nät av bast har påträffats på 1930-talet på Skråmträskängarna väster om Lundfors, men det nätet finns tyvärr inte bevarat. 

Sänkstenen SM 8657 är bara en av många som påträffats på åkrarna nedanför boplatserna. För 6000 år sedan var åkrarna täckta av en havsvik och Raä 153:1 och de övriga boplatserna låg vid havsvikens norra strand. Av spridningen av påträffade nätstenar går det att gissa hur näten varit lagda över viken (se nedanstående karta).

Påträffade sänkstenar på botten av havsviken vid Lundfors och tänkbara nätsträckningar. Även platsen för det nätfynd som påträffades på 1930-talet på Skråmträskängarna har markerats. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. (Broadbent 1982).

Arbetet med materialet idag
Arkeologerna som jobbar på Skellefteå museum konstaterade efter upptäckten av vattenskadan i magasinet i höstas att delar av Lundforsmaterialet har påverkats och att där finns skador även efter att det har torkat. En del fyndaskar har skadats allvarligt och etiketter som anger var fynden påträffats har blivit svåra att läsa och vi måste ta itu med detta medan det ännu är möjligt att tyda vad som är skrivet. En del fynd har tydliga koordinater, andra inte. Vi som jobbar på museet idag har fortfarande kunskap som vi fått av våra föregångare på museet, dels om metodiken om hur undersökningar genomfördes på den här tiden, dels om var arkivmaterial med originalanteckningarna finns. Det är inte säkert att nästa generation arkeologer har möjligheter att lista ut vad koordinaterna och anteckningarna berättar.

Vi ska nu sätta fynden i moderna fyndasar, och askarna i moderna fyndbackar, som placeras i fyndhyllor anpassade till arkeologiskt fyndmaterial. Bytet av fyndaskar och renskrivning av fyndetiketter går relativt snabbt. Det som kommer att ta tid är att katalogisera fynden (tusentals avslag, stenföremål och brända ben) och sedan föra in dem i vår databas på internet så att det blir sökbart för alla. Vår förhoppning är att framtida forskare då lättare ska kunna få en överblick över fyndmaterialet från Lundfors. Vi hoppas också att vi själva lättare ska kunna plocka fram enskilda fynd när det behövs. Arbetet kommer dock att ta tid, bland annat för att en stor magasinsflytt ska genomföras de närmaste åren. Arbeten vi utför med arkeologisamlingen är också begränsat till vintertid när vi inte är ute i fält, eller avrapporterar sommarens fältarbeten.

Allt möjligt har använts till att förvara fynden i. Den här gamla EPA-kassen är i sig ett tidsdokument. I en sådan kasse kan vi hitta fyndaskar som ser ut så här…  (se nedan).
”Ensamma ladan vid s-ö-”…? En uppgift om fyndplats i Lundfors som inte är helt självklar drygt 50 år senare.
Denna lägesangivelse är en smula bättre, om det inte vore för det, att fastighetsbeteckningarna delvis har ändrats efter 50 år. ”Gummark 3:8 VII, 3:7 V.. Omedelbart S  om landsvägen omedelbart V och NV om ladan på 3:7 V”. Som tur är finns fastighetskartor kvar från tidigt 1970-tal att jämföra med.


Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum

Referenslista

Otryckta källor

Fornsök

Lundfors boplats Raä Skellefteå stad 153:1 Fornsök (raa.se)

Lundfors. Fyndplats bryne av röd sandsten Raä Skellefteå stad 254:1 Fornsök (raa.se)

0150-0254-01-D.jpg (2832×2320) (raa.se)

Skellefteå museums samling

Sänksten SM 8657. Källhänvisning “Sänksten,” Samlingar Skellefteå museum, hämtad 30 mars 2023, https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/1187.

Litteratur:

Broadbent, Noel (1979). Coastal resources and settlement stability: a critical study of a Mesolithic site complex in northern Sweden. Diss. Uppsala : Univ.

Broadbent, Noel (1982). Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Skelleftebygdens historia. Del 3.  Skellefteå: Skellefteå kommun.

Benen från Sammakko

I veckans blogginlägg ska vi återbesöka den mesolitiska boplatsen Sammakko i Gällivare. Mina kollegor utförde en så kallad forskningsundersökning av boplatsen 2020 där de undersökte en härd som innehöll en hel del ben. De hade räknat med att påträffa en del osteologiskt material, vilket är benmaterial. Men de hade inte räknat med att påträffa mer än ett kilo! Jag har haft lyxen att få analysera materialet och detta blogginlägg kommer därför att handla om vad som gömde sig bland det osteologiska materialet.

I och med att vi påträffade en betydligt större mängd ben än vad vi hade förväntat oss innebar det att mina kollegor fick samla in en del material i form av så kallade preparat. I fall när man ser att tiden inte riktigt räcker till eller att väderförhållandena ställer till det kan man ta in exempelvis delar av en härdfyllning som preparat, man för då över innehållet från lämningen till påsar som därefter sållas inne på kontoret istället.  

Såhär såg det ut när vi med pincetter plockade ut de små benfragmenten ur preparaten. Den lite större högen längst ned i bildens högra hörn utgör benfragment. Den mindre högen som syns högst upp till höger är kvartsfragment. Foto: Emma Boman, Norrbottens museum.

Redan i detta skede kunde jag se att det skulle bli en hel del väldigt små fragment att gå igenom… Inför varje osteologisk analys som jag utför skapar jag analysblanketter i Excel och gör en metodförklaring som beskriver hur exempelvis storleksbedömningen är utförd. En del i analysen är självklart att räkna alla fragment i de olika poster som de tillfaller. Det har blivit ett par timmars räknande av väldigt små benfragment. När jag var klar landade antalet fragment på 28 687 stycken. Varav majoriteten av dessa är mindre än 0,5 cm kanske även ska nämnas… Sammanlagt vägde benfragmenten 1231,03 gram.

Tabell 1. Fragmenteringsgrad i relation till antal (A=0-0,5 cm, B=0,5-1 cm, C=1-2 cm och D=>2 cm).

Som tabell 1 visar är materialet kraftigt fragmenterat vilket kan ses på storleksfördelningen. 23 148 fragment tillfaller storleksklass A vilket innebär att de som störst är 0,5 cm. Enbart 21 fragment är större än 2 cm. Den kraftiga fragmenteringsgraden har påverkat möjligheten till både art- och elementbestämning.  

De djur som har kunnat identifieras i benmaterialet är ren, fågel, gädda och fisk. Majoriteten av fragmenten har dock enbart kunnat bedömas till mindre däggdjur, däggdjur och större däggdjur. Anledningen till att samtliga tre storleksklasser för däggdjur finns med beror på storleken på fragmenten. Fragment bedömda till storleksklass D är större än 2 cm vilket innebär att tillfaller exempelvis arten större däggdjur.

ArterAntal     
Däggdjur24968
Däggdjur?4
Däggdjur?/gädda?1
Fisk1
Fågel2
Fågel?4
Fågel?/Däggdjur?1
Gädda4
Mindre däggdjur8
Ren57
Ren?14
Större däggdjur3623
Totalsumma28687
Tabell 2. Identifierade arter samt antal.

Genom tabell 2 blir det tydligt att det är ren som dominerar av de arter som har kunnat identifieras. Jag har även tittat på hur många renar det finns representerade i materialet genom en så kallad kvantifiering. I detta fall har jag tittat på minsta antal individ i materialet och landade i att det finns minst tre renar representerade. En av dessa tre renar är en kalv och de andra två representerar vuxna renar. 

Tabell 3. Anatomisk representation över fragmenten identifierade till ren och ren?.

Tabell 3 visar de anatomiska regioner som finns representerade när det gäller de benfragment som har identifierats till ren samt trolig ren. Genom att se på vilka anatomiska delar av renen som finns i materialet kan man se om hela renar finns representerade eller enbart vissa delar av renen. I detta fall finns alla anatomiska delar representerade vilket säger oss att hela renar finns i materialet. Detta säger oss även att renarna med största sannolikhet har slaktats på platsen eller alldeles i närheten.

Genom den osteologiska analysen kan vi nu veta att huvudfödan vid denna boplats primärt har utgjorts av ren. Då hela renar även finns representerade i materialet kan vi även med största sannolikhet veta att renarna har slaktats i boplatsens närhet. De enstaka fågel- och fiskbenen som finns i materialet kan indikera att dessa arter har utgjort ett komplement till huvudfödan.

För er som följt vår blogg en längre tid vet att vi efterlyser osteologiskt referensmaterial. Så om ni påträffar djurskelett när ni är ute på era skogspromenader så tar vi tacksamt emot dem!

Vid tangentbordet denna vecka:

Emma Boman, arkeolog och osteolog