Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Under 2022 genomför Norrbottens museum tillsammans med Luleå Tekniska Universitet (LTU) fältarbeten i Norrbotten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Projektet, som drivs av LTU, är ett samarbetsprojekt där även Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv ingår. Inför vattenkraftsutbyggnaden under 1940-1980-talet genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar och dokumentationer av områden som skulle påverkas av vattenkraften, varvid ett flertal fornlämningar kom att registreras. Sedan dämningen av vattendragen och sjöarna genomfördes har vattennivåerna regelbundet höjts och sänkts, vilket har bidragit till att både många kända men också tidigare okända fornlämningar och kulturhistoriska lämningar har skadats och förstörts. Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer tar avstamp i Riksantikvarieämbetets dokumentationer som genomfördes inför vattenkraftsutbyggnaden. Med utgångspunkt i de rapporter som Riksantikvarieämbetet upprättade, har LTU och Norrbottens museum varit ut i några olika områden i Jokkmokks kommun och återbesökt ett antal platser och lämningar. Förutom undertecknad från Norrbottens museum har Dag Avango, professor i historia vid LTU, samt Felicia Söderqvist och Johan Cederqvist, doktorander i historia vid LTU, hittills deltagit i fältarbetet.

Vi vill dels undersöka hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Vi vill också studera hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. För att kunna få kunskap om vattenkraftens påverkan på vårt kulturarv och hur människor och miljöer påverkats av vattenkraftsutbyggnaden genomför vi fältarbeten, arkivstudier och intervjuer.

Ta gärna del av mer information om projektet på Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Denna hemsida kommer att uppdateras löpande.

Tidigare i juni genomfördes en fältvecka i området mellan Letsi kraftstation och Akkats kraftstation i Jokkmokks kommun. Denna sträcka inventerades av Riksantikvarieämbetet 1959, men enbart en fångstgrop påträffades i närheten av Padjerim på södra sidan om Lilla Lule älv strax nordväst om Vuollerim. Under 1980-talet genomförde Umeå universitet inventeringar och undersökningar av valda områden i Lule älvdal, inom det s.k. Luleälvsprojektet. I samband med detta inventerades stränderna kring Nelkerim, mellan Letsi och Akkats. En mycket stor mängd lämningar påträffades. Merparten av dem utgjordes av strandbundna och erosionsskadade boplatser av stenålderskaraktär – som helt hade missats i samband med Riksantikvarieämbetets inventeringar 1959. Den ökade erosionen som vattenkraftsregleringen medfört hade helt enkelt lett till att boplatser som tidigare varit helt överväxta nu hade blottlagts. Dessutom hade kunskapen om fornlämningstyper i Norrbotten ökat markant sedan 1959 och arkeologer hade även börjat använda sig av jordsond till hjälp att identifiera lämningar och lagerföljder i marken. Kunskapsläget var därmed bättre på 1980-talet än när Riksantikvarieämbetet genomförde sina inventeringar 1959. Trots detta är det mycket olyckligt att så många fornlämningar inte upptäcktes vid 1959 års inventering, då dessa lämningar är kraftigt skadade idag och mycket arkeologisk kunskap har gått förlorad.

En av boplatserna i Nelkerim är belägen på en sandstrand. I sanden ligger ansamlingar av eldpåverkad/skörbränd sten och fynd från bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig som arkeolog var det en märklig känsla att gå över sandstränderna i Nelkerimområdet längs med Lilla Lule älv. Boplatsmaterial i form av härdar och koncentrationer av skärvsten, det vill säga eldpåverkad sten, ligger fullt synliga på sandstränderna. Även rester efter bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit och brända ben från matrester som en gång har slängts in i dessa eldstäder ligger spritt på stränderna. Sorgligt och fascinerade på en och samma gång. Härdarna med sina stenar ligger kvar någorlunda i sina positioner, men i merparten av anläggningarna har innehållet sannolikt sköljts ur flera gånger. Tyvärr så finns det antagligen inte kvar något arkeologiskt material i de flesta härdar, utöver stenarna. Daterbart kol och brända ben som inte väger lika mycket som sten har försvunnit ut i älven. Möjligheten till att få ut arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar har i princip försvunnit, vilket gör mig väldigt ledsen. I ett fåtal av härdarna kunde jag dock få fram kol och rödbränd sand när jag sondade i dem, vilket faktiskt visar att det fortfarande kan finnas möjlighet att få ut någon arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar. Dessutom har många nya lämningar också eroderat fram i områden mellan boplatser som har registrerats sedan tidigare. I flera fall rör det sig om anläggningar som relativt nyligen har eroderat fram på stränderna, vilket gör att det fortfarande finns möjlighet att få ut ny arkeologisk kunskap om området.

Härdar/skärvstenspackningar på stranden längs med Lilla Lule älv i Nelkerimområdet. I förgrunden syns en av härdarna. I bakgrunden strax ovanför vattenlinjen, i anslutning till skelleftepiken som står placerad på stranden, är ytterligare en härd. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av de härdar där det faktiskt fortfarande finns kvar kol. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av 30-talet härdar på Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nelkerim har i tidigare arkeologisk litteratur beskrivits som en samlingsboplats för jägare och samlare, som uppehållit sig i området i anslutning till de mycket laxrika forsarna i Lilla Lule älv. Vid Umeå universitets inventeringar på 1980-talet konstaterades att det i Nelkerimområdet saknas lämningar under nivån för vårfloden, vilket talar för en trolig bosättningsperiod under högsommaren, då tillgången på mat har varit riklig. Inom den arkeologiska forskningen så har man ansett att det är tillgången på lax i Nelkerimområdet som har varit bidragande till boplatsernas lokalisering. Tyvärr så är det mycket svårt att faktiskt finna arkeologiska bevis för detta, utöver läget och kunskapen om goda laxvatten under historisk tid. På grund av att boplatserna upptäcktes först efter vattenkraftsutbyggnaden så kan eventuella fiskben ha spolats ut i älven för länge sedan. Vid årets inventeringar har ett antal brända ben från olika boplatser hittats och samlats in. En osteologisk analys av benmaterialet kommer att genomföras, och förhoppningsvis går det att identifiera djurarter. Det kan även vara möjligt att genomföra C14-analyser, om det finns lämpliga daterbara brända ben. Jag vill gärna också studera tidigare insamlat fyndmaterial från området, det kan finnas mycket kunskap i detta. Förhoppningsvis kan vi därmed få fram ny information om boplatserna i Nelkerimområdet. Det vore ett ytterst värdefullt bidrag till kunskapen om en del av vår gemensamma förhistoria som påverkats av vattenkraftsutbyggnaden i området.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog

Lite om den arkeologiska samlingen

Tänkte skriva lite om vad vi har haft för oss i den arkeologiska samlingen under året. Tidigare hörde de arkeologiska samlingarna under avdelningen Bildarkiv och samlingar, men nu har avdelningen Kulturmiljö haft ansvar för denna del av museets samlingar i nästan två år. Det betyder att vi som tar in fynden från fält också tar hand om dem efter fältjobbet.

Det vi har lagt krut på är uppordning av olika slag. Som det tidigare skrivits om har vi jobbat på med det stora Nordarkeologi materialet, se exempelvis Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter. Vi registrerar fynden i en databas och lägger upp dem i askar. Allt för att materialet ska bli sökbart och kunna användas för tex utställningar och forskning. Vi har också börjat ordna upp andra äldre material, främst från Arjeplog, däribland fynden från undersökningarna på Nåttiholmen, Sveggejaur.

Vårdlokalen. Här sker uppordningen och registreringen av fynden. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Ordningen i själva magasinet har också gjorts om. Numer är allt ordnat topografiskt. Det vill säga att alla fynd från en socken står på samma ställe i inventarienummerordning. Också det för att det ska vara lättare att hitta bland fynden. Det som ännu inte är uppordnat står också i den här ordningen, men för sig.

Hyllan med fynd från Arvidsjaur. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Vi fortsätter också att lägga metallfynd i ett speciellt skåp. Metaller behöver jämn och låg luftfuktighet för att klara sig bra och därför har vi börjat lägga in dom i ett specialbyggt skåp där vi kan kontrollera luftfuktigheten.

Klimatskåpet för metallfynd. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Vi har också börjat ett arbete med att göra i ordning ett avskilt ställe i magasinet till förvaring av de mänskliga kvarlevor som finns i de arkeologiska samlingarna.

Vad ska nu allt detta vara bra för kan man ju undra? Jo, i och med att materialet i magasinet blir lättare att hitta i blir det också tillgängligt. Det öppnar för möjligheter att ställa ut fler föremål. Både forskare, allmänheten och vi själva på museet kan använda fynden för att berätta om historien här uppe. Och allt eftersom vi hittar ny kunskap, kan vi går tillbaka till de gamla fynden och kanske tolka dem på nytt och få fram ny spännande kunskap.

Vid tangentbordet:
Lars Backman, arkeolog

Läs fler äldre blogginlägg om Nordarkeologi:
Nordarkeologi
Nordarkeologi återbesöks
Selholmen – en arkeologisk sensation?