Semestern närmare sig och ett blogginlägg ska skrivas innan jag aktiverar mailens automatiska svarsfunktion, loggar ut en sista gång och låter jobbmobilens batteri laddas ur för några veckors vila. De senaste veckorna har mitt arbete främst handlat om att renskriva anteckningar, transkribera intervjuer och följa upp planering och leveranser av fotografier inom stadshusdokumentationen. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om transkribering och att man egentligen aldrig riktigt vet vad man får för information eftersom informanterna ibland har en egen berättelse de vill förmedla utöver de frågor intervjuaren ställer. Men så var jag på en konsert på Stadsfesten i Skellefteå och fick en ny idé tema för sommarens blogginlägg.
Till saken hör nog att det är så där 5-6 år sedan jag gick regelbundet på konserter. Med små barn hemma har det inte varit prioriterat eller så har vi varit bortresta när tillfällen har funnits för att gå och njuta av livemusik. Under denna tid har mobilerna utvecklats till smartphones och fått en helt annan funktion och betydelse för många användare. Det är inte längre bara en telefon som används för att ringa eller sms:a vänner och bekanta utan det är både en minidator och en dokumentationsutrustning som vi kan fota och filma våra vardagsupplevelser. Och det blev så tydligt där i ösregnet då Mirjam Bryant spelade på Skellefteås torg där följande företeelser fångade min uppmärksamhet.
För det första en obligatoriska selfie eller groupie (kan också benämnas wefie). Det sker för det mesta i början av konserten. Den som fotograferar vänder ryggen åt scenen och artisten. Står sedan och vänder och vrider på sin smartphone för att få till en vinkel så att förutom närbilden på sig själv så syns artisten i bakgrunden. Ett stort leende klistras på och så tar man en bild eller man tar några bilder för att vara säker på att en av dem blev bra. Bland de yngre i publiken verkade det vara mer viktigt att ta kompisfoton eller gruppbilder där alla trängdes för att synas på skärmen.
För det andra gäller det att fota, fota och fota. Oavsett om det regnar eller solen skiner så ska det fotas. Många tar upp sin smartphone i början av varje låt för ta en bild och sätter sedan undan den tills nästa nya låt. Det är i huvudsak samma motiv och man försöker zooma in och få en bra närbild på artisten. Ibland sträcks en handen upp i luften och smartphonen vänds bakåt för att ta en översiktsbild av publiken. Bland de yngre märkte jag också att det experimenterades med ”vinkelfoton” dvs smartphonen ställs lite sned för att få till en sned bild.
För det tredje när det inte fotas så filmas det i stället. Idag har ju de flesta smartphones inte bara en avancerad kamera utan också inspelningsfunktion. Det fanns de som filmade enstaka låtar, kanske deras favoritlåt, och så fanns det de som verkade filma en kort snutt i början av låtarna eller refrängen. Vissa tänkte på att de filmade och stod stilla medan andra fortsatte hoppa och dansa och sjunga med medan de filmade. Man undrar ju hur tittarvänliga de filmerna blir?
För det fjärde ska bilder och filmklipp helst laddas upp på något socialt medium i realtid t.ex. på Snapchat, Instagram eller Facebook. Då jag ser på flödet på Instagram och Facebook strömmar det förbi många festival- och konsertbilder under dessa dagar. Och även under konserten kan man se då någon för en stund mentalt lämnar torget på Skellefteå för att gå in i den digitala sfären och skriva ett inlägg medan artisten spelar vidare på scenen.
Att var och varannan i publiken filmar eller fotar är troligen ingen ovanlig syn på sommarens festivaler och konserter.
Jag tog också foton på konserten och det brukar jag göra vid dylika tillfällen för att bland annat lägga upp det på Instagram och dela på Facebook. Men ska jag rannsaka mig själv så vet jag inte om jag har något bra svar på varför jag gör det. Varför lägger vi ut selfies från konserter eller från våra semesterresor där en sandstrand eller solnedgång syns i bakgrunden? Vad är det egentligen vi vill kommunicera med alla bilder vi delar? Vad är det vi berättar? Och åt vem berättare vi? Och vad säger du egentligen när du gillar dina vänners bilder?
En annan sak som jag ofta har funderar på är vad vi gör med alla foton vi tar idag. Hur många laddar över sina bilder från sin smartphone och sorterar dem på samma sätt som man gjorde med de analoga bilderna som noggrant limmades in i album? Hur ofta tittar man på alla sina gamla digitala bilder? Eller samlas de i en digital fotohög någonstans på datorn för framtida användning. Förr hade man kanske bara råd att fota ett begränsat antal bilder och samlingens storlek var därför mer hanterbar. Idag blir den privata bildsamlingen för de flesta ofantligt mycket större. Eller kanske är det så att vi inte reflekterar över bevarandet idag. Det kanske är nuet och de bilder man delar på sociala medier som är viktiga? Kanske fotar vi inte för att minnas och bevara utan för att uppleva?
De förgängliga vardagsfotona och de sociala digitala bilderna är också något som man har grubblat på inom musei- och arkivvärlden de senaste åren. Hur ska vi bevara dessa bilder för framtiden? De som publiceras på olika sociala medier som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till och hur vi ska samla in. Det har pågått en rad större och mindre projekt som handlat om detta på många hålla, några av dem presenterades på DOSS höstmöte 2015. (Läs tidigare inlägg)
Medan jag sitter och skriver detta sker ett sånt där roligt sammanträffande som ibland händer. Det kommer ett pressmeddelandet om att projektet ”Samla sociala digitala fotografi” har tilldelats fem miljoner från Kungliga Vitterhetsakademin och Riksbankens Jubileumsfond. Det är ett samverkansprojekt mellan Nordiska museet, Stockholms läns museum, Finlands fotografiska museum och Aalborgs stadsarkiv och påbörjas 2017 och kommer att pågå i 3,5 år. Syftet är att ta fram metoder för hur museer ska samla in och spara allmänhetens sociala digitala fotografier, alltså de bilder som förekommer på sociala medier. Man kommer inte att fokusera på fotograferandets betydelse och bildernas användning utan vill ta fram fungerande metoder för insamlingen som kulturinstitutionerna ska kunna tillämpa för att bevara dessa bilder för framtiden. Det ska bli intressant att följa projektet och ta del av deras metodutveckling.
Sommarens reflektionsinlägg är skrivet av etnolog Sophie Nyblom (som troligen kommer att använda en del av sina semesterkvällar till att sortera och organisera sina digitala bilder)