3D-teknik inom kulturmiljövården

3D-tekniken har länge använts inom spelindustrin. På senare år har man också insett fördelar med tekniken inom andra områden, till exempel inom mäklarbranschen där man kan skapa virtuella visningar på nätet, eller inom läkarvetenskapen där man kan höja precisionen vid operationen med hjälp av 3D-teknik. Inom museivärlden kan 3D-tekniken användas inom flera områden. Här ska vi titta närmre på några av dessa.

Användningsområden
Inom kulturmiljövården kan vi använda 3D-tekniken för att skapa modeller av utgrävningsytor, lämningar ovan mark och föremål. Byggnadsantikvarier kan vara intresserade av att få veta vilket hustakens skick är i. Det är då på många sätt säkrare och smidigare att fotografera svåråtkomliga exteriörer med t ex drönare än att klättra upp på hustaken, i synnerhet om man inte känner sig säker på takens hållbarhet.

Arkeologi
Fornlämningar ovan mark

DSC_0340_red_Arkeologstigen_Jävre

Figur 1. Gravröse vid Arkeologstigen, Jävre, Norrbottens län. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Att skapa en 3D-modell av ett fornminne ovan mark är ett bra sätt att dokumentera fornminnets storlek, tillstånd och omgivande vegetation. Detta är ett bra komplement till beskrivningar i skrift, tvådimensionella bilder och inmätningar med gps. Speciellt användbar är tekniken för fornlämningar som ligger utsatta i terrängen; såsom välbesökta sevärdheter eller fornlämningar i naturområden där maskiner och fordon används ofta och intensivt.

Utgrävningsytor
Det blir mer och mer vanligt att dokumentera utgrävningsytor med hjälp av 3D-teknik. Framför allt är detta en fördel vid stenåldersgrävningar när man gräver sig nedåt lager för lager. En modell över en utgrävd yta ger fördelen att man efteråt, vid datorn, kan skala av lager för lager och i vissa fall omvärdera tidigare tolkningar. Också vid anläggningsgrävningar av konstruktioner, som till exempel järnframställningsugnar, är metoden användbar ur forskningssynpunkt men också förmedlingssynpunkt då man exakt kan återge hur lämningen sett ut från olika vinklar in situ.

Silbojokk_Sketchfab

Figur 2. Lodfoto av en utgrävningsyta i Silbojokk, Arjeplogs kommun. En 3D-modell av samma utgrävningsyta finns att se på https://sketchfab.com/Norrbottensmuseum

Byggnadsantikvariskt arbete
Interiörer
Interiörer är svåra att förmedla på ett tillfredsställande sätt tvådimensionellt. Det går i och för sig att använda sig av objektiv med liten brännvidd, så kallade vidvinkelobjektiv, men ofta blir bilder tagna med sådana objektiv förvrängda och måste behandlas i ett bildbehandlingsprogram för att de ska se verklighetstrogna ut. En 3D-modell av en interiör är ett bra alternativ till en tvådimensionell bild. Betraktaren kan då vid datorn ”vända sig om” och se hela interiören och få den tredimensionella känslan som man aldrig får när man tittar på vanliga bilder. Tekniken kan användas för digitala utställningar på museers hemsidor och kan på så sätt nå ut till fler människor och kanske också väcka intresse för att besöka museet i fråga, fysiskt.

Exteriörer
För byggnadsantikvaren är det en stor fördel att kunna använda sig av drönare i jobbet för att kunna dokumentera och värdera detaljer på byggnader som kan vara svåråtkomliga. Är byggnaden av sämre skick kan det också vara en säkerhetsrisk att ta sig upp på exempelvis tak. Då är drönare och exteriörfotografering ett ovärderligt hjälpmedel.

B+157_Fiskebod_ Laxholmen

Figur 3. Fiskebodar på Laxholmen, Bodens kommun. Foto: Gustaf Holmström © Norrbottens museum.

Fotografering av föremål
En del föremål i museernas samlingar är ömtåliga och måste hanteras varsamt. Det kan därför vara en stor fördel att fotografera av sådana och använda 3D-modellen vid förmedling istället för det aktuella föremålet. En sådan modell är dessutom lätt att dela med sig digitalt så att man i vissa fall inte behöver sända föremålen mellan museer för utställningsverksamhet eller institutioner för forskning.

2001_297_Nyckel_rostig_kompr

Figur 4. Ömtåliga föremål kan förmedlas genom 3D-teknik. Här visas en nyckel som påträffades vid grävningar vid Gammelstads kyrka 1969-70. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Publikt arbete
Att förmedla historia och kunskap med VR (Virtual reality) är en förmedlingsform som blir allt mer populär på museer. Denna innebär att man förser besökare med headsets med hörlurar och bildskärmar och på så sätt försöker levandegöra miljöer med film, ljud och bild i 3D-format.
3D-tekniken är också användbar för att skapa modeller för besökare med nedsatt syn. Här kan fysiska föremål och modeller vara ett bra komplement till audiell information som förmedling.
Flera museer har idag digitala utställningar på sina hemsidor. Detta kan röra sig om 3D-modeller av interiörer från museets lokaler eller modeller av enskilda föremål. Längst ned i detta blogginlägg finns några länkar till hemsidor som är värda att besöka.

Fotogrammetri – hur gör man?
För att skapa en 3D-modell genom fotogrammetri behöver man en bra kamera med stort antal megapixlar och vid exteriörfotografering/landskapsfotografering – en drönare. En serie med bilder tas på önskad yta/interiör/exteriör/föremål, behandlas i bildredigeringsprogram och laddas därefter upp i ett 3D-program. För att installera ett 3D-program på datorn måste denna har hög kapacitet och stort minne. För att skapa en modell jobbar sedan programmet med att känna igen gemensamma utsnitt på bilderna. Därför måste bilderna i bildserien överlappa varandra, helst med 50 % eller mer. Att ta fotogrammetriserier är tidskrävande men ju mer noggrann man är desto bättre blir slutresultatet, det vill säga 3D-modellen.

sketchfab.com
sketchfab.com är en plattform för 3D-modeller där man kan publicera, dela, ladda ner och köpa 3D-modeller online. Norrbottens museum har ett konto som man kan följa. Här kommer vi att ladda ner 3D-modeller från utredningar och utgrävningar samt föremål från museets samlingar.

Följ oss på sketchfab.com/Norrbottensmuseum

Nedan kan du se hur en tand ser ut i en 3D-modell. För att förstora och förminska tanden skrollar man med muspekaren. För att vända på tanden trycker man ned vänsterdelen av muspekaren. För att flytta tanden sidledes håller man vänster- och högerdelen på muspekaren intryckta samtidigt. För att se tanden i 3D klickar du på länken nedan så kommer ett pdf-dokument att öppnas. Välj att lite på dokumentet samt klicka på det lilla röda frågetecknet längst upp i vänstra hörnet.

Tand i 3D

Tand till blogg

Tand som kan ses i 3D genom att klicka på länken Tand i 3D ovan.

För den intresserade kan följande länkar ge inspiration till hur 3D-tekniken används idag inom museivärlden:

Fotogrammetri för Nybörjare
Gustav Vasas hjälm
Tavelgalleriet i Hallwylska museet
Iconem

Vid tangentbordet:
Jannica Grimbe

Jag fotade, alltså var jag där – en etnologs festivalreflektion

Semestern närmare sig och ett blogginlägg ska skrivas innan jag aktiverar mailens automatiska svarsfunktion, loggar ut en sista gång och låter jobbmobilens batteri laddas ur för några veckors vila. De senaste veckorna har mitt arbete främst handlat om att renskriva anteckningar, transkribera intervjuer och följa upp planering och leveranser av fotografier inom stadshusdokumentationen. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om transkribering och att man egentligen aldrig riktigt vet vad man får för information eftersom informanterna ibland har en egen berättelse de vill förmedla utöver de frågor intervjuaren ställer. Men så var jag på en konsert på Stadsfesten i Skellefteå och fick en ny idé tema för sommarens blogginlägg.

Till saken hör nog att det är så där 5-6 år sedan jag gick regelbundet på konserter. Med små barn hemma har det inte varit prioriterat eller så har vi varit bortresta när tillfällen har funnits för att gå och njuta av livemusik. Under denna tid har mobilerna utvecklats till smartphones och fått en helt annan funktion och betydelse för många användare. Det är inte längre bara en telefon som används för att ringa eller sms:a vänner och bekanta utan det är både en minidator och en dokumentationsutrustning som vi kan fota och filma våra vardagsupplevelser. Och det blev så tydligt där i ösregnet då Mirjam Bryant spelade på Skellefteås torg där följande företeelser fångade min uppmärksamhet.

För det första en obligatoriska selfie eller groupie (kan också benämnas wefie). Det sker för det mesta i början av konserten. Den som fotograferar vänder ryggen åt scenen och artisten. Står sedan och vänder och vrider på sin smartphone för att få till en vinkel så att förutom närbilden på sig själv så syns artisten i bakgrunden. Ett stort leende klistras på och så tar man en bild eller man tar några bilder för att vara säker på att en av dem blev bra. Bland de yngre i publiken verkade det vara mer viktigt att ta kompisfoton eller gruppbilder där alla trängdes för att synas på skärmen.

För det andra gäller det att fota, fota och fota. Oavsett om det regnar eller solen skiner så ska det fotas. Många tar upp sin smartphone i början av varje låt för ta en bild och sätter sedan undan den tills nästa nya låt. Det är i huvudsak samma motiv och man försöker zooma in och få en bra närbild på artisten. Ibland sträcks en handen upp i luften och smartphonen vänds bakåt för att ta en översiktsbild av publiken. Bland de yngre märkte jag också att det experimenterades med ”vinkelfoton” dvs smartphonen ställs lite sned för att få till en sned bild.

För det tredje när det inte fotas så filmas det i stället. Idag har ju de flesta smartphones inte bara en avancerad kamera utan också inspelningsfunktion. Det fanns de som filmade enstaka låtar, kanske deras favoritlåt, och så fanns det de som verkade filma en kort snutt i början av låtarna eller refrängen. Vissa tänkte på att de filmade och stod stilla medan andra fortsatte hoppa och dansa och sjunga med medan de filmade. Man undrar ju hur tittarvänliga de filmerna blir?

För det fjärde ska bilder och filmklipp helst laddas upp på något socialt medium i realtid t.ex. på Snapchat, Instagram eller Facebook. Då jag ser på flödet på Instagram och Facebook strömmar det förbi många festival- och konsertbilder under dessa dagar. Och även under konserten kan man se då någon för en stund mentalt lämnar torget på Skellefteå för att gå in i den digitala sfären och skriva ett inlägg medan artisten spelar vidare på scenen.

DSC_5289

Att var och varannan i publiken filmar eller fotar är troligen ingen ovanlig syn på sommarens festivaler och konserter.

Jag tog också foton på konserten och det brukar jag göra vid dylika tillfällen för att bland annat lägga upp det på Instagram och dela på Facebook. Men ska jag rannsaka mig själv så vet jag inte om jag har något bra svar på varför jag gör det. Varför lägger vi ut selfies från konserter eller från våra semesterresor där en sandstrand eller solnedgång syns i bakgrunden? Vad är det egentligen vi vill kommunicera med alla bilder vi delar? Vad är det vi berättar? Och åt vem berättare vi? Och vad säger du egentligen när du gillar dina vänners bilder?

En annan sak som jag ofta har funderar på är vad vi gör med alla foton vi tar idag. Hur många laddar över sina bilder från sin smartphone och sorterar dem på samma sätt som man gjorde med de analoga bilderna som noggrant limmades in i album? Hur ofta tittar man på alla sina gamla digitala bilder? Eller samlas de i en digital fotohög någonstans på datorn för framtida användning. Förr hade man kanske bara råd att fota ett begränsat antal bilder och samlingens storlek var därför mer hanterbar. Idag blir den privata bildsamlingen för de flesta ofantligt mycket större. Eller kanske är det så att vi inte reflekterar över bevarandet idag. Det kanske är nuet och de bilder man delar på sociala medier som är viktiga? Kanske fotar vi inte för att minnas och bevara utan för att uppleva?

De förgängliga vardagsfotona och de sociala digitala bilderna är också något som man har grubblat på inom musei- och arkivvärlden de senaste åren. Hur ska vi bevara dessa bilder för framtiden? De som publiceras på olika sociala medier som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till och hur vi ska samla in. Det har pågått en rad större och mindre projekt som handlat om detta på många hålla, några av dem presenterades på DOSS höstmöte 2015. (Läs tidigare inlägg)

Medan jag sitter och skriver detta sker ett sånt där roligt sammanträffande som ibland händer. Det kommer ett pressmeddelandet om att projektet ”Samla sociala digitala fotografi” har tilldelats fem miljoner från Kungliga Vitterhetsakademin och Riksbankens Jubileumsfond. Det är ett samverkansprojekt mellan Nordiska museet, Stockholms läns museum, Finlands fotografiska museum och Aalborgs stadsarkiv och påbörjas 2017 och kommer att pågå i 3,5 år. Syftet är att ta fram metoder för hur museer ska samla in och spara allmänhetens sociala digitala fotografier, alltså de bilder som förekommer på sociala medier. Man kommer inte att fokusera på fotograferandets betydelse och bildernas användning utan vill ta fram fungerande metoder för insamlingen som kulturinstitutionerna ska kunna tillämpa för att bevara dessa bilder för framtiden. Det ska bli intressant att följa projektet och ta del av deras metodutveckling.

 

Sommarens reflektionsinlägg är skrivet av etnolog Sophie Nyblom (som troligen kommer att använda en del av sina semesterkvällar till att sortera och organisera sina digitala bilder)