I veckan som gått har jag och min kollega Lars Backman varit och genomfört en arkeologisk utredning i byn Gäddvik, ca 5,5 km väster om Luleå centrum. Anledningen till att vi varit där var att man vid vägarbeten 1933 hittade två gravar i en åker i anslutning till korsningen vid södra brofästet av gamla Gäddviksbron. Gravarna kopplades samman med kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809. 2016 är det dags för nya arbeten på vägen så vårt uppdrag var att ta reda på om fler gravar eller andra fornlämningar riskerade att påverkas av de planerade arbetena.

Tyvärr, ur vårt perspektiv, så hittade vi inga nya fornlämningar eller gravar i området. Däremot fick vi anledning att återigen gräva oss ned i vårt arkivs och biblioteks samlingar om det senaste krig som drabbade Norrbotten för drygt 200 år sedan. Vilka var dessa två personer som hade begravts i en åker på blotta 60 centimeters djup?

1808-1809 utkämpades det krig som även har kallats det finska kriget. Kriget var en del av Napoleonkrigen och kom att bli slutet på den 600-åriga riksgemenskapen mellan Sverige och Finland. I korthet blev Sverige klämt mellan stormakterna i valet mellan att antingen gå med på Frankrikes och Rysslands handelsblockad och hamna i krig med Storbritannien eller att fortsätta bedriva handeln och hamna i konflikt med Frankrike och Ryssland. Det blev det senare.

Slutresultatet blev som nämnts att Sverige fick avträda Finland till Ryssland, en tredjedel av rikets yta och en fjärdedel av sin befolkning.

Nog om storpolitiken.

Vintern 1808-1809

Vintern 1808-1809 var kall med kyla ned mot -35 grader redan i slutet av december 1808. I denna kyla så rörde sig delar av den slagna svenska armén mot vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Säkerligen dog en del soldater av kölden men den största anledningen till förlusterna var fältsjukan.

Fältsjukan var ett dåtida samlingsnamn på ett flertal olika smittsamma tarmsjukdomar som drabbade soldater i fält, sjukdomar som dysenteri, fläcktyfus och tyfoidfeber. Dessa sjukdomar blossade upp på grund de hemska förhållanden som rådde under fälttågen, med bristfällig mat, smutsigt dricksvatten och svåra hygienförhållanden.

Fältsjukan hade redan drabbat den retirerande svenska armén under sensommaren och hösten 1808 på sin väg mot vinterförläggning. I slutet av januari 1809 hade mer än 3200 soldater insjuknat, general Klercker, befälhavare över den svenska armén beklagade sig i en rapport till kungen att han inte skulle ha en armé till våren om inte sjukdomen klingade av. De finska regementena blev inkvarterade i trakterna i och omkring Torneå medan de svenska regementena fick fortsätta söderut efter Norrbottenskusten.

Enbart Björneborgs regemente fick begrava närmare 250 soldater under tiden de var inkvarterade i Torneå. Totalt kom den svenska armén att förlora mer än 2000 soldater innan den kommit fram till Västerbotten i mars 1809.

De svenska regementena anlände söndag den 18:e december vid middagstid till vinterförläggningen i Luleå socken. Kyrkstugorna i Gammelstad hade upplåtits av landshövdingen för trupperna att använda, men även byarna Persön och framför allt Alvik-Långnäs fick trupper inkvarterade i gårdarna.

Bostäder och sjuksalar

Soldaterna hade som sagt redan med sig fältsjukan när de anlände, många hade till och med stupat efter vägen antingen på grund av sjukdomen eller kylan, eller som en kombination av bäggedera.

I Norrbottens museum årsbok från 1925 kan man läsa följande gestaltning:

Det måste ha varit hjärtskärande scener som vinternattens stjärnor bevittnade dessa bistra dagar. Man kan lätt förstå hur den sjuke skulle känna sig till mods, där han låg, långt från hemmet och de kära, med landsvägen till sjukbädd medan hungriga vargar med sitt hemska ylande förkunnade sin längtan att stilla sin hunger med den sjukes eget kött. Ja, det lär till och med ha inträffat att sjuka efterliggare uppätits på den s.k. Gökviken vid Antnäs.

För att hjälpa de arma stackare, vilkas krafter ej räckte till att fortsätta marschen till förläggningen vidtog befälet alla nödvändiga åtgärder, men resurserna voro för små och nöden och behov av hjälp för stora.

Det blev det nu en svår tid och svår jul både för bönderna och soldaterna. För bönderna som nu var tvungna att iordningställa sina gårdar för att ta emot en stor mängd soldater varav många var sjuka, att upplåta mat, husrum och riskera sin egen hälsa och sitt liv genom att ta hand om de sjuka. Detta under redan knappa förhållanden, krigspålagor och en svår vinter.

För soldaterna för att de befann sig långt ifrån sina familjer, många var sjuka eller var rädda för att insjukna i sjukdomar som för ett stort antal skulle leda till deras död. De regementen som inkvarterades i Luleå socken var nämligen från Livgrenadjärregementet upprättat i Östergötland samt från Upplands och Västmanlands regementen.

Fältsjukan slår till med full kraft

Uppgifterna om att soldater lämnats kvar efter kustlandsvägen härrör från Per av Bjerkén, förste fältläkare vid de svenska trupperna som var förlagda i vinterkvarter längs med Norrbottenskusten. Denne svarar landshövding Ekorn i en skrivelse:

Att en i sträng köld marscherande armé förmodligen av brist på hästar varit nödsakad qvarlemna sina sjuka i koijor, byar och kanske på självaste landsvägen, samt att varken förste fältläkaren i samma proportion kunnat lämna läkare eller medikamenter, är visst beklageligt, men icke så lätt avhulpet som det är att däröver declamera.

Bakgrunden till skrivelsen återfinns i en påtryckning från landshövdingen till arméchefen om det olämpliga att förlägga en så stor mängd sjuka soldater enbart inom Alvik-Långnäs byar. Ekorn ville sprida de sjuka mer för att fältsjukan skulle slå mindre hårt mot civilbefolkningen. Tyvärr lyckades inte landshövdingen åstadkomma detta i brist på resurser både hos armén och inom den civila förvaltningen.

Första kända offret för fältsjukan var soldaten Frost, n:r 136, från Sigtuna kompani som avled på julaftonen. Dag för dag ökade nu antalet döda och insjuknade. Vården var mycket bristfällig, utrymmena var knappa, så knappa att när någon ansågs vara bortom räddning hände det att personen släpades ut på gårdsplanen så att kylan fick avsluta lidandet och någon mer behövande, som man hade hopp om skulle överleva, kunde ta platsen på britsen.

Albert Nordberg, prost och historiker, nedtecknade i sin bok Anteckningar till Luleå sockens historia  (1965) följande:

I byn Alvik, där 144 man av Upplands regemente avled, hade provisoriska sjukhus anordnats i flera gårdar och man talar ännu om de travar av lik som varit upplagda i en portbyggnad innan de fraktats upp på bergssluttningen till en massgrav för att begravas. Tillgången på föda skall ha varit så knapp att man tvingats äta svamp.

Civilbefolkningen drabbades också de hårt. Enbart i Luleå socken räknade Nordberg ut, baserat på kyrkböckerna, att det under 1809 dog omkring 8,5 % av socknens befolkning, motsvarande drygt 600 personer. Det skulle mot dagens befolkning i Luleå kommun motsvara nästan 6 500 personer.Det var med andra ord alltså en enorm tragedi som drabbade även den civila befolkningen.

Vilka var de?

Ja, vilka var de två som begravdes i en åker i Gäddviks by? Vi kan inte säga vad hette, hur gamla de var eller vad de dog av då deras kroppar återbegravdes på Gammelstads kyrkogård samma år som de hittades. En utgrävning med dagens teknik och analyser hade kunnat svara på många frågor, förutom namnen då.

En sannolik tolkning är däremot att de soldater, dels på grunderna av att man inte hittade några fynd i gravarna och dels på gravens placering i närheten av en gård i åkermark. Skildringar från tiden beskriver att de avlidna soldaterna kläddes av i samband med att de dog och deras kläder och tillhörigheter brändes i tron att det skulle hindra smittospridning. Det är troligen därför gravarna bara innehöll själva skeletten.

De begravdes i grund grav i åkermark och i närheten av en gård istället för på kyrkogården och i helgad mark som en församlingsmedlem från orten bör ha blivit. Detta finns även det beskrivet i skildringar från kriget, bland i en svensk regementsorder från den 28 december 1808, undertecknad majoren Otto von Friesen:

Som klagomål inkommit att de döda skola begravas nära byn (Alvik) och ej i tillräckligt djupa gravar, utser varje bataljon ett begravningsställe i samråd med byns ålderman Nils Månsson. Detta begravningsställe bör utses långt från byn.

Kriget 1808-1809 var en politisk och militär katastrof men det drabbade, precis som alla krig, de meniga soldaterna och civilbefolkningen värst. En reflektion att ta med sig om någon.

Fridfull ängsmark idag men för drygt 200 år sedan utspelade sig hemska scener här under den kalla vintern 1808-1809. Fotograf: Nils Harnesk. Creative Commons, Publik Licens 4.0

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.