Att färglägga historien

Jag och säkerligen många med mig har många gånger fantiserat över hur det skulle vara att få resa tillbaka i tiden. Att få uppleva platser och händelser i det dåtida nuet, dofterna, smakerna, ljuden, upplevelserna och inte minst färgerna. Det är väl lite det som arkeologi handlar om, att utifrån resterna av förhistoriska människor och samhällen att försöka levandegöra dessa på nytt.

Det var nog det som ledde mig in på att kolorera, färglägga, svartvita fotografier. Vi har nog alla suttit och tittat i gamla släkt- och familjealbum, sett dokumentärer som haft filmat material som känts så avlägset och främmande bara för att det saknat färg. Samtidigt är det inte länge sen många av de personer och händelser som skildras levt eller har ägt rum. Lika fascinerad har jag varit över hur nära alla dessa fotografier och journalfilmsmaterial kommer när det kolorerats. Helt plötsligt kan man uppleva en person eller en händelse i färg, precis som de upplevdes då. Historien blir levande på ett helt annat sätt.

Men blir det rätt färger då kanske någon undrar? Svaret på den frågan är lite som en beskrivning av arkeologi och arkeologisk metod, det blir en kvalificerad tolkning baserat på den faktagrund och kunskap som vi har att tillgå. Vissa saker går att ta reda på vilken färg de hade i dåtiden, baserat på bevarade föremål och skriftliga källor, andra saker är oförändrade, gräset är fortfarande grönt, himlen är fortfarande blå. Andra saker får helt enkelt bli ett antagande i kontexten då det inte finns några referenser att basera färgläggningen på.

Nog om källkritiken. Nu tänkte jag visa några av de fotografier som jag själv kolorerat.

Elin Wägner (1882-1949) som står vid volymerna innehållande omkring 350 000 namnunderskrifter från kvinnor över hela Sverige.
Fotografiet är taget 1914 av en okänd fotograf. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek. Public Domain.

Fotografiet ovan är en av rösträttsrörelsens mest berömda bilder. Det är journalisten, författaren, feministen och aktivisten Elin Wägner (1882-1949) som står invid de 30 inbundna volymerna innehållande omkring 350 000 namnunderskrifter från kvinnor över hela Sverige.

Insamlingen gjordes åren 1913-1914 av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Insamlingsresultatet motsvarade ca 18 procent av de kvinnor i Sverige som var över 18 år.

Som en del av uppmärksammandet av demokratins genombrott och att det är 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes där män och kvinnor fick rösta i samtliga val har Riksarkivet digitaliserat alla dessa namnunderskrifter och gjort dem sökbara.

Det går äntligen att från din dator och kostnadsfritt studera materialet, län för län. I Norrbotten finns det 7409 namn att söka bland, uppdelat på städer, byar och socknar.

Länken till materialet: https://riksarkivet.se/nyheter-och-press?item=116935

Motivet visar Gustaf Retzius i färd med att mäta samen Fjellstedts huvud, som en del av rasbiologisk forskning.
Gustaf och hans far Anders var centrala i uppbyggnaden av den vetenskapliga rasismen i Sverige. Fotografiet är taget 1905 av Axel Dahllöf.

Fotografiet visar Gustaf Retzius i färd med att mäta samen Fjellstedts huvud, som en del av rasbiologisk forskning. Gustaf och hans far Anders var centrala i uppbyggnaden av den vetenskapliga rasismen i Sverige.

Detta gjorde de genom storskaliga undersökningar av befolkningen där allt från kroppens storlek, kraniets mått, färg på hår och ögon och bostadsort noterades. De bedrev även arbete genom insamling av mänskliga kvarlevor. Däribland samiska och finska kvarlevor.

Det här var en tid när man försökte få ”äkta” européer beskrivna för att dra gränser och skapa hierarkier gentemot andra folk. I försöken att bevisa denna föreställning behövdes människor, grupper, som kunde pekas ut som underlägsna. I Sverige var det framför allt den samiska och finska befolkningen som blev föremål för denna rasism.

I varje reproduktion av detta fotografi återfinns endast efternamnet på Fjellstedt. Det ska ses mot bakgrund av fotots tillkomst; han ses som ett studieobjekt inte en person.

Här kommer därför hans berättelse.

Hans Nilsson Fjellstedt föddes den 22 juni år 1872 i Hartkjölfjället i Snåsa kommun i Trøndelags fylke. Han flyttade med sin familj till Oviksfjällen, Luvlietjahkh, i västra Jämtland år 1876. Endast 16 år gammal blev han föreslagen av kyrkoherden i Oviken för att utbildas till kateket, det vill säga lärare.

Kort efter detta inledde han en tolv månader lång utbildning vid Östersunds småskoleseminarium. I december 1890 utexaminerades han och 1891 blev han anställd som kateket för Oviksfjällen.

Mellan 1891 och 1892 blev därefter mellan 7 och 15 barn från Oviksfjällen, Undersåkersfjällen och Storsjöfjällen varje termin undervisade av Hans Nilsson i Ovikens och Härjedalens fjäll. De fick lära sig biblisk historia, katekes, skrivning, räkning, läsning och sång.

1893 avgick Hans till Härnösands seminarium för vidareutbildning. Han återkom som lärare 1894 och hade då lagt till efternamnet Fjellstedt.

Gustaf Retzius avled 1919. Hans Nilsson Fjellstedt avled 1920. År 1921 inrättades ett rasbiologiskt institut i Sverige, baserat på far och son Retzius arbete.

Radion har gjort sitt intåg ända ute på Liggskär. Här avlyssnas kanske de senaste nyheterna i Frans August Bergströms stuga.
Personerna på bilden från vänster: Tullförvaltare Karl Birger Ridderstråle, registrator C G Lindgren och kustuppsyningsman Frans August Bergström. Fotografiet taget omkring 1926 av Karl Gustaf Lindgren. Luleå kommuns stadsarkiv. Public Domain.

Radion har gjort sitt intåg ända ute på Liggskär. Här avlyssnas kanske de senaste nyheterna i Frans August Bergströms stuga. De första radiosändningarna i Sverige hade genomförts bara några år tidigare, 1921, mellan Boden och Luleå.

Det var Kung Gustaf V som invigde radiosändningarna den 12 juli 1921 när han bevistade Luleås 300-årsfirande. Konungen skulle få lyssna på rundradio från Boden-sändaren.

Axel Jenner; radiokommissarien i Boden, hade övat och var väl förberedd.

Men något blev fel… Axel Jenner började sitt hälsningsanförande innan sändarantennen var inkopplad.

Han drog till med ett ”Djävlar anamma” samtidigt som teknikern kopplade in antennen och det var det första som hördes i hörlurarna.

Konungen hade sett en aning snopen ut, vände sig till landshövdingen Ringstrand och sa:

”Ja det hörs ju bra det här Ringstrand.”

Sedan genomfördes en korrekt radiohälsning och Boden radio bjöd på grammofonmusik.

Johan Abel Hornberg kör elmoped till arbetet sommaren 1944. Baktill sitter hans fru, Selma Hornberg f Karlsson, och Lars-Göran Öhman.
Fotograf: Karin Hornberg. Luleå kommuns stadsarkiv. Public Domain.

Orsaken till att Hornberg körde elmoped var att det inte fanns bensin till hans båt, som han i vanliga fall färdades med från stugan i Gäddvik till sitt arbete som handelsman i kv Hunden i Luleå. Anledningen till drivmedelsbristen var det pågående världskriget som tvingade fram alternativa drivmedel, främst gengas men som synes även elfordon.

År 1911 grundade Johan Abel Hornberg (1882-1968) en matvaruaffär. Först hyrde han lokal vid Timmermansgatan med flyttade år 1920 firman till egen lokal i hörnet Skomakargatan-Skeppsbrogatan. Hornberg bosatte sig ovanför affären 1925. Affären fanns till slutet av 1960-talet.

Kirunas förstfödda medborgare Kiruna Söderberg. Fotografiet taget av Borg Mesch år 1900.
Fotografi från Järnvägsmuseet. Public Domain.

Under sommaren 1899 anlände ett flertal familjer till nybyggarkolonin Luossajärvi. En av dessa nyanlända familjer var Söderbergs, Inge­borg Söderberg och hennes make Anders. Paret hade vid flytten från Malmberget till Luossajärvi med sig sina tre barn: Nestor, Klara och Paulus. Ingeborg var gravid och födde den 21 augusti det första barnet i det nya samhället, dottern som fick namnet Kiruna.

De står på fotografiet framför sitt hus av kasserade bräder, isolerat med torv.

Anders var snickare till yrket, född i Hassela, Hälsingland. Ingeborg tog hand om hushåll och familj under de ständiga flyttarna efter arbete. Hon var född i Hotagen, Jämtland.

Maria Taaveniku berättade i en intervju 1941 för Astrid Odstedt om Kiruna Söderbergs födelse:

”Fru Söderberg var den första kvinnan, som fick barn här. Disponenten ville att barnet skulle heta Kiruna. Alla stora herrar kom hit då rälstippen kom till Kiruna och det blev kalas hos disponenten. Och då samlades pengar på en tallrik till barnet (Kiruna). Jag var där hos disponenten då och hjälpte till. Herrarna drack mycket, men disponenten har jag aldrig sett drucken.”

Kiruna Söderberg gifte sig den 22 december 1922 med John Forsberg. Paret fick en dotter den 18 december 1923 som även hon fick namnet Kiruna. Namnet Kiruna har förts vidare till en sjätte generation, då en flicka föddes 2009 och döptes till Kiruna. Kiruna Söderberg avled bara en vecka efter Hjalmar Lundbohm, i april 1926. Hon fick en ståtlig begravning, eftersom man lämnat kvar blomsterprakten i Kiruna kyrka efter Lundbohms begravning några dagar innan, för att hedra Kiruna samhälles förstfödde innevånare.

Det här är bara ett litet urval av de koloreringar jag gjort. Det som är spännande, utöver själva koloreringen, är att hitta fotografier och berättelserna, själva historierna som finns bakom.

Vill du veta mer om kolorisering av svartvita fotografier? Om hur man gör? Metoder? Källkritik? Den 9/2 kl. 18:00 anordnar Norrbottens museum ett live-sänt samtal på vår Facebook-sida med rubriken ”Historia i färg – att kolorera svartvita fotografier”

Samtalet sker med Julius Jääskeläinen, mer känd som @julius.colorization på Instagram, arkeologistuderande på Gotland med närmare 40 000 följare. Följ med i ett samtal om att levandegöra historia genom att färglägga svartvita fotografier, källkritik, hur Julius arbetar och varför det finns så stort intresse kring detta.

Ett annat intressant konto på Instagram är @colourmypast som drivs av samen Per Ivar Somby som specialiserat sig på att kolorisera fotografier från Sápmi. Mestadels personporträtt men även filmat material.

Är du intresserad av andra världskriget eller andra konflikter finns det en myriad olika konton som alla har fokus på att kolorisera fotografier från världskrigen eller andra konflikter, några riktigt intressanta är @tim_colorization som blandar allt från de allra äldsta fotografierna omkring 1850 fram till 1970-tal, dock inte enbart krig och konflikter utan även vardagliga motiv. @heron.colorization sysslar dock enbart med att kolorera fotografier från de bägge världskrigen och kalla kriget.

Vill du specifikt kika på fler kolorerade fotografier från Norrbotten och norra Skandinavien och Arktis så kan du alltid besöka kontot @kolorerad_historia på Instagram som drivs av mig själv. Det finns, mig veterligt, inga andra konton som har fokus på norra Sverige, om ni känner till något så tipsar vi gärna.

Jag har förgäves försökt hitta museer som börjat jobba med den här tekniken, det vore intressant att veta. Tipsa gärna!

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Jag fotade, alltså var jag där – en etnologs festivalreflektion

Semestern närmare sig och ett blogginlägg ska skrivas innan jag aktiverar mailens automatiska svarsfunktion, loggar ut en sista gång och låter jobbmobilens batteri laddas ur för några veckors vila. De senaste veckorna har mitt arbete främst handlat om att renskriva anteckningar, transkribera intervjuer och följa upp planering och leveranser av fotografier inom stadshusdokumentationen. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om transkribering och att man egentligen aldrig riktigt vet vad man får för information eftersom informanterna ibland har en egen berättelse de vill förmedla utöver de frågor intervjuaren ställer. Men så var jag på en konsert på Stadsfesten i Skellefteå och fick en ny idé tema för sommarens blogginlägg.

Till saken hör nog att det är så där 5-6 år sedan jag gick regelbundet på konserter. Med små barn hemma har det inte varit prioriterat eller så har vi varit bortresta när tillfällen har funnits för att gå och njuta av livemusik. Under denna tid har mobilerna utvecklats till smartphones och fått en helt annan funktion och betydelse för många användare. Det är inte längre bara en telefon som används för att ringa eller sms:a vänner och bekanta utan det är både en minidator och en dokumentationsutrustning som vi kan fota och filma våra vardagsupplevelser. Och det blev så tydligt där i ösregnet då Mirjam Bryant spelade på Skellefteås torg där följande företeelser fångade min uppmärksamhet.

För det första en obligatoriska selfie eller groupie (kan också benämnas wefie). Det sker för det mesta i början av konserten. Den som fotograferar vänder ryggen åt scenen och artisten. Står sedan och vänder och vrider på sin smartphone för att få till en vinkel så att förutom närbilden på sig själv så syns artisten i bakgrunden. Ett stort leende klistras på och så tar man en bild eller man tar några bilder för att vara säker på att en av dem blev bra. Bland de yngre i publiken verkade det vara mer viktigt att ta kompisfoton eller gruppbilder där alla trängdes för att synas på skärmen.

För det andra gäller det att fota, fota och fota. Oavsett om det regnar eller solen skiner så ska det fotas. Många tar upp sin smartphone i början av varje låt för ta en bild och sätter sedan undan den tills nästa nya låt. Det är i huvudsak samma motiv och man försöker zooma in och få en bra närbild på artisten. Ibland sträcks en handen upp i luften och smartphonen vänds bakåt för att ta en översiktsbild av publiken. Bland de yngre märkte jag också att det experimenterades med ”vinkelfoton” dvs smartphonen ställs lite sned för att få till en sned bild.

För det tredje när det inte fotas så filmas det i stället. Idag har ju de flesta smartphones inte bara en avancerad kamera utan också inspelningsfunktion. Det fanns de som filmade enstaka låtar, kanske deras favoritlåt, och så fanns det de som verkade filma en kort snutt i början av låtarna eller refrängen. Vissa tänkte på att de filmade och stod stilla medan andra fortsatte hoppa och dansa och sjunga med medan de filmade. Man undrar ju hur tittarvänliga de filmerna blir?

För det fjärde ska bilder och filmklipp helst laddas upp på något socialt medium i realtid t.ex. på Snapchat, Instagram eller Facebook. Då jag ser på flödet på Instagram och Facebook strömmar det förbi många festival- och konsertbilder under dessa dagar. Och även under konserten kan man se då någon för en stund mentalt lämnar torget på Skellefteå för att gå in i den digitala sfären och skriva ett inlägg medan artisten spelar vidare på scenen.

DSC_5289

Att var och varannan i publiken filmar eller fotar är troligen ingen ovanlig syn på sommarens festivaler och konserter.

Jag tog också foton på konserten och det brukar jag göra vid dylika tillfällen för att bland annat lägga upp det på Instagram och dela på Facebook. Men ska jag rannsaka mig själv så vet jag inte om jag har något bra svar på varför jag gör det. Varför lägger vi ut selfies från konserter eller från våra semesterresor där en sandstrand eller solnedgång syns i bakgrunden? Vad är det egentligen vi vill kommunicera med alla bilder vi delar? Vad är det vi berättar? Och åt vem berättare vi? Och vad säger du egentligen när du gillar dina vänners bilder?

En annan sak som jag ofta har funderar på är vad vi gör med alla foton vi tar idag. Hur många laddar över sina bilder från sin smartphone och sorterar dem på samma sätt som man gjorde med de analoga bilderna som noggrant limmades in i album? Hur ofta tittar man på alla sina gamla digitala bilder? Eller samlas de i en digital fotohög någonstans på datorn för framtida användning. Förr hade man kanske bara råd att fota ett begränsat antal bilder och samlingens storlek var därför mer hanterbar. Idag blir den privata bildsamlingen för de flesta ofantligt mycket större. Eller kanske är det så att vi inte reflekterar över bevarandet idag. Det kanske är nuet och de bilder man delar på sociala medier som är viktiga? Kanske fotar vi inte för att minnas och bevara utan för att uppleva?

De förgängliga vardagsfotona och de sociala digitala bilderna är också något som man har grubblat på inom musei- och arkivvärlden de senaste åren. Hur ska vi bevara dessa bilder för framtiden? De som publiceras på olika sociala medier som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till och hur vi ska samla in. Det har pågått en rad större och mindre projekt som handlat om detta på många hålla, några av dem presenterades på DOSS höstmöte 2015. (Läs tidigare inlägg)

Medan jag sitter och skriver detta sker ett sånt där roligt sammanträffande som ibland händer. Det kommer ett pressmeddelandet om att projektet ”Samla sociala digitala fotografi” har tilldelats fem miljoner från Kungliga Vitterhetsakademin och Riksbankens Jubileumsfond. Det är ett samverkansprojekt mellan Nordiska museet, Stockholms läns museum, Finlands fotografiska museum och Aalborgs stadsarkiv och påbörjas 2017 och kommer att pågå i 3,5 år. Syftet är att ta fram metoder för hur museer ska samla in och spara allmänhetens sociala digitala fotografier, alltså de bilder som förekommer på sociala medier. Man kommer inte att fokusera på fotograferandets betydelse och bildernas användning utan vill ta fram fungerande metoder för insamlingen som kulturinstitutionerna ska kunna tillämpa för att bevara dessa bilder för framtiden. Det ska bli intressant att följa projektet och ta del av deras metodutveckling.

 

Sommarens reflektionsinlägg är skrivet av etnolog Sophie Nyblom (som troligen kommer att använda en del av sina semesterkvällar till att sortera och organisera sina digitala bilder)