Jag och säkerligen många med mig har många gånger fantiserat över hur det skulle vara att få resa tillbaka i tiden. Att få uppleva platser och händelser i det dåtida nuet, dofterna, smakerna, ljuden, upplevelserna och inte minst färgerna. Det är väl lite det som arkeologi handlar om, att utifrån resterna av förhistoriska människor och samhällen att försöka levandegöra dessa på nytt.
Det var nog det som ledde mig in på att kolorera, färglägga, svartvita fotografier. Vi har nog alla suttit och tittat i gamla släkt- och familjealbum, sett dokumentärer som haft filmat material som känts så avlägset och främmande bara för att det saknat färg. Samtidigt är det inte länge sen många av de personer och händelser som skildras levt eller har ägt rum. Lika fascinerad har jag varit över hur nära alla dessa fotografier och journalfilmsmaterial kommer när det kolorerats. Helt plötsligt kan man uppleva en person eller en händelse i färg, precis som de upplevdes då. Historien blir levande på ett helt annat sätt.
Men blir det rätt färger då kanske någon undrar? Svaret på den frågan är lite som en beskrivning av arkeologi och arkeologisk metod, det blir en kvalificerad tolkning baserat på den faktagrund och kunskap som vi har att tillgå. Vissa saker går att ta reda på vilken färg de hade i dåtiden, baserat på bevarade föremål och skriftliga källor, andra saker är oförändrade, gräset är fortfarande grönt, himlen är fortfarande blå. Andra saker får helt enkelt bli ett antagande i kontexten då det inte finns några referenser att basera färgläggningen på.
Nog om källkritiken. Nu tänkte jag visa några av de fotografier som jag själv kolorerat.
Fotografiet ovan är en av rösträttsrörelsens mest berömda bilder. Det är journalisten, författaren, feministen och aktivisten Elin Wägner (1882-1949) som står invid de 30 inbundna volymerna innehållande omkring 350 000 namnunderskrifter från kvinnor över hela Sverige.
Insamlingen gjordes åren 1913-1914 av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Insamlingsresultatet motsvarade ca 18 procent av de kvinnor i Sverige som var över 18 år.
Som en del av uppmärksammandet av demokratins genombrott och att det är 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes där män och kvinnor fick rösta i samtliga val har Riksarkivet digitaliserat alla dessa namnunderskrifter och gjort dem sökbara.
Det går äntligen att från din dator och kostnadsfritt studera materialet, län för län. I Norrbotten finns det 7409 namn att söka bland, uppdelat på städer, byar och socknar.
Länken till materialet: https://riksarkivet.se/nyheter-och-press?item=116935
Fotografiet visar Gustaf Retzius i färd med att mäta samen Fjellstedts huvud, som en del av rasbiologisk forskning. Gustaf och hans far Anders var centrala i uppbyggnaden av den vetenskapliga rasismen i Sverige.
Detta gjorde de genom storskaliga undersökningar av befolkningen där allt från kroppens storlek, kraniets mått, färg på hår och ögon och bostadsort noterades. De bedrev även arbete genom insamling av mänskliga kvarlevor. Däribland samiska och finska kvarlevor.
Det här var en tid när man försökte få ”äkta” européer beskrivna för att dra gränser och skapa hierarkier gentemot andra folk. I försöken att bevisa denna föreställning behövdes människor, grupper, som kunde pekas ut som underlägsna. I Sverige var det framför allt den samiska och finska befolkningen som blev föremål för denna rasism.
I varje reproduktion av detta fotografi återfinns endast efternamnet på Fjellstedt. Det ska ses mot bakgrund av fotots tillkomst; han ses som ett studieobjekt inte en person.
Här kommer därför hans berättelse.
Hans Nilsson Fjellstedt föddes den 22 juni år 1872 i Hartkjölfjället i Snåsa kommun i Trøndelags fylke. Han flyttade med sin familj till Oviksfjällen, Luvlietjahkh, i västra Jämtland år 1876. Endast 16 år gammal blev han föreslagen av kyrkoherden i Oviken för att utbildas till kateket, det vill säga lärare.
Kort efter detta inledde han en tolv månader lång utbildning vid Östersunds småskoleseminarium. I december 1890 utexaminerades han och 1891 blev han anställd som kateket för Oviksfjällen.
Mellan 1891 och 1892 blev därefter mellan 7 och 15 barn från Oviksfjällen, Undersåkersfjällen och Storsjöfjällen varje termin undervisade av Hans Nilsson i Ovikens och Härjedalens fjäll. De fick lära sig biblisk historia, katekes, skrivning, räkning, läsning och sång.
1893 avgick Hans till Härnösands seminarium för vidareutbildning. Han återkom som lärare 1894 och hade då lagt till efternamnet Fjellstedt.
Gustaf Retzius avled 1919. Hans Nilsson Fjellstedt avled 1920. År 1921 inrättades ett rasbiologiskt institut i Sverige, baserat på far och son Retzius arbete.
Texten om Hans Nilsson Fjellstedt är baserad på boken “Två kåtor- Berättelsen om två kåtor – en skolkåta och en vinterkåta i Tåssåsens sameby av Ann Kristin Solsten och Ewa Ljungdahl.
Radion har gjort sitt intåg ända ute på Liggskär. Här avlyssnas kanske de senaste nyheterna i Frans August Bergströms stuga. De första radiosändningarna i Sverige hade genomförts bara några år tidigare, 1921, mellan Boden och Luleå.
Det var Kung Gustaf V som invigde radiosändningarna den 12 juli 1921 när han bevistade Luleås 300-årsfirande. Konungen skulle få lyssna på rundradio från Boden-sändaren.
Axel Jenner; radiokommissarien i Boden, hade övat och var väl förberedd.
Men något blev fel… Axel Jenner började sitt hälsningsanförande innan sändarantennen var inkopplad.
Han drog till med ett ”Djävlar anamma” samtidigt som teknikern kopplade in antennen och det var det första som hördes i hörlurarna.
Konungen hade sett en aning snopen ut, vände sig till landshövdingen Ringstrand och sa:
”Ja det hörs ju bra det här Ringstrand.”
Sedan genomfördes en korrekt radiohälsning och Boden radio bjöd på grammofonmusik.
Orsaken till att Hornberg körde elmoped var att det inte fanns bensin till hans båt, som han i vanliga fall färdades med från stugan i Gäddvik till sitt arbete som handelsman i kv Hunden i Luleå. Anledningen till drivmedelsbristen var det pågående världskriget som tvingade fram alternativa drivmedel, främst gengas men som synes även elfordon.
År 1911 grundade Johan Abel Hornberg (1882-1968) en matvaruaffär. Först hyrde han lokal vid Timmermansgatan med flyttade år 1920 firman till egen lokal i hörnet Skomakargatan-Skeppsbrogatan. Hornberg bosatte sig ovanför affären 1925. Affären fanns till slutet av 1960-talet.
Under sommaren 1899 anlände ett flertal familjer till nybyggarkolonin Luossajärvi. En av dessa nyanlända familjer var Söderbergs, Ingeborg Söderberg och hennes make Anders. Paret hade vid flytten från Malmberget till Luossajärvi med sig sina tre barn: Nestor, Klara och Paulus. Ingeborg var gravid och födde den 21 augusti det första barnet i det nya samhället, dottern som fick namnet Kiruna.
De står på fotografiet framför sitt hus av kasserade bräder, isolerat med torv.
Anders var snickare till yrket, född i Hassela, Hälsingland. Ingeborg tog hand om hushåll och familj under de ständiga flyttarna efter arbete. Hon var född i Hotagen, Jämtland.
Maria Taaveniku berättade i en intervju 1941 för Astrid Odstedt om Kiruna Söderbergs födelse:
”Fru Söderberg var den första kvinnan, som fick barn här. Disponenten ville att barnet skulle heta Kiruna. Alla stora herrar kom hit då rälstippen kom till Kiruna och det blev kalas hos disponenten. Och då samlades pengar på en tallrik till barnet (Kiruna). Jag var där hos disponenten då och hjälpte till. Herrarna drack mycket, men disponenten har jag aldrig sett drucken.”
Kiruna Söderberg gifte sig den 22 december 1922 med John Forsberg. Paret fick en dotter den 18 december 1923 som även hon fick namnet Kiruna. Namnet Kiruna har förts vidare till en sjätte generation, då en flicka föddes 2009 och döptes till Kiruna. Kiruna Söderberg avled bara en vecka efter Hjalmar Lundbohm, i april 1926. Hon fick en ståtlig begravning, eftersom man lämnat kvar blomsterprakten i Kiruna kyrka efter Lundbohms begravning några dagar innan, för att hedra Kiruna samhälles förstfödde innevånare.
Det här är bara ett litet urval av de koloreringar jag gjort. Det som är spännande, utöver själva koloreringen, är att hitta fotografier och berättelserna, själva historierna som finns bakom.
Vill du veta mer om kolorisering av svartvita fotografier? Om hur man gör? Metoder? Källkritik? Den 9/2 kl. 18:00 anordnar Norrbottens museum ett live-sänt samtal på vår Facebook-sida med rubriken “Historia i färg – att kolorera svartvita fotografier”
Samtalet sker med Julius Jääskeläinen, mer känd som @julius.colorization på Instagram, arkeologistuderande på Gotland med närmare 40 000 följare. Följ med i ett samtal om att levandegöra historia genom att färglägga svartvita fotografier, källkritik, hur Julius arbetar och varför det finns så stort intresse kring detta.
Ett annat intressant konto på Instagram är @colourmypast som drivs av samen Per Ivar Somby som specialiserat sig på att kolorisera fotografier från Sápmi. Mestadels personporträtt men även filmat material.
Är du intresserad av andra världskriget eller andra konflikter finns det en myriad olika konton som alla har fokus på att kolorisera fotografier från världskrigen eller andra konflikter, några riktigt intressanta är @tim_colorization som blandar allt från de allra äldsta fotografierna omkring 1850 fram till 1970-tal, dock inte enbart krig och konflikter utan även vardagliga motiv. @heron.colorization sysslar dock enbart med att kolorera fotografier från de bägge världskrigen och kalla kriget.
Vill du specifikt kika på fler kolorerade fotografier från Norrbotten och norra Skandinavien och Arktis så kan du alltid besöka kontot @kolorerad_historia på Instagram som drivs av mig själv. Det finns, mig veterligt, inga andra konton som har fokus på norra Sverige, om ni känner till något så tipsar vi gärna.
Jag har förgäves försökt hitta museer som börjat jobba med den här tekniken, det vore intressant att veta. Tipsa gärna!
Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.
