Ja, är en spik bara en spik, eller…?

I senaste numret av Byggnadskultur (nr 1, 2017) finns en artikel som handlar om smidda spikar. När jag fick höra talas om artikeln sa jag spontant – Vad intressant! Sedan funderade jag en stund på hur många fler än jag som tycker att spik är intressant… Nu när jag läst artikeln och även den rapport som finns hänvisad till där, håller jag fast vid att det är intressant med spik!

Artikeln handlar om de spikar som påträffats i resterna efter Södra Råda gamla kyrka, som brann 2001. Beräkningar visar att kyrkan kan ha innehållit 30 000 handsmidda spikar när den stod klar vid början av 1300-talet. Vid den tiden användes huvudsakligen två typer av spikar med varierande längder. Därefter har kyrkan byggts om och renoverats i omgångar, så flera olika typer av spikar har tillkommit. Bland annat senare tiders klippspik, som började tillverkas under första halvan av 1800-talet och trådspik, som kom under 1900-talet.

Vid de arkeologiska undersökningarna behandlades spikarna som massmaterial och samlades in hinkvis. Men naturligtvis noterade arkeologerna var i kyrkan de olika spikarna tagits tillvara. Länge låg de 150 kg spik undangömda i ett magasin. När rekonstruktionsprojektet Södra Råda startades upp 2014 plockades de fram för att studeras av hantverkare, smeder och byggnadsantikvarier. Omkring hälften av all spik bestod av klipp- eller trådspik. Det resterande materialet bestod av åtta typer av spik, varav två som sagt kom från den ursprungliga byggnationen av kyrkan.

I arbetet med rekonstruktionen ingick att ta fram spikar så lika originalen som möjligt. Smeden Mattias Helje utförde arbetet som ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet, Göteborgs Universitet, 2015. Arbetet presenteras i rapporten MEDELTIDA BYGGNADSSPIK, En undersökning av spikmaterialet från Södra Råda gamla kyrka.

Praktiska smidesförsök
Arbetet utfördes med praktiska smidesförsök, från början, med beredning av ämnesjärn och genom hela smidesprocessen till färdig spik. Det var inte bara utseendet som var viktigt, utan även materialets egenskaper och den färdiga produktens funktion. Som hjälp vid tolkning och datering fanns referensmaterial i form av spikar från andra medeltida kyrkor. De timmermän som var engagerade i rekonstruktionsprojektet bidrog även de med ledtrådar till användning utifrån sina erfarenheter.

En spik är inte bara en spik!
Smidesförsöken ledde till en djupare förståelse av dels smideshantverket och spikarnas användning, funktion och datering. Spikarna från Södra Råda och smidesförsöken har bidragit till följande tolkningar och kunskaper om kyrkans historia:

• Spiktyp 2 har använts till att fästa tak- och väggspån (smal spik, platt huvud). Vittnar om att Södra Råda kyrka troligen var spånbeklädd redan på 1300-talet
• Efterspikning av kyrkans valv (1400-tal)
• Tidpunkt för när taklister monteras (1650-tal)
• Spiktyp 6 har påträffats vid kyrkans hörnknutar och har sannolikt haft som funktion att hindra knutarna att glida isär. Troligt samband med renoveringar år 1666
• Samma typ av spik kan ha påverkats olika mycket av väder och vind. De har haft liknande funktion, men suttit i olika delar av kyrkan

I rapporten berättar Mattias Helje om ett fynd av ett nageljärn från Lödöse. Nageljärn är det verktyg som används när spikens huvud ska formas. Intill hålet där spiken sätts ner är fyra små gropar, vilket gör att spiken får prickar, eller små förhöjningar på undersidan av huvudet. Sådana spikar har hittats i Lödöse, i Vendels kyrka i Uppland och även i några Norska kyrkor.

Här har vi ytterligare ett belägg för att en spik inte bara är en spik! En sådan spik och nageljärn bär på värdefull information som kan kopplas till en smed, en smedja, ett verksamhetsområde, en handelsväg och så vidare.

Formen på hålet i nageljärnet kan även ge ledtrådar till om smeden var specialiserad spiksmed (fyrkantiga hål), eller hade större behov av flexibilitet (runda hål). Med runda hål kan även nitar till exempelvis tänger smidas. Det finurliga är att själva nageljärnet inte behövs för att lista ut formen på hålen. Spikar som smitts i runda hål har en fasning av läggen – själva spikkroppen, mellan huvud och udd. Detta för att en fyrkantig lägg lätt fastnar i ett runt hål om den är lite för stor.

Smedens arbetsmiljö
Spiktyp 1 i Södra Råda har en lite märklig form på huvudena. Kanten på spikhuvudet är lite tunnare på ena sidan. Så blev inte spikarna vid provsmidet, när de skulle rekonstrueras. Deras kanter blev jämtjocka runt om. Vid en jämförelse med en bild av en medeltida smed testades ett annat arbetssätt. Den medeltida smeden sitter ner och når då inte lika bra till den bortre kanten av spiken. På så sätt blir den kanten något tjockare.

Spiksmed i arbete. Das Hausbuch der Mendelschen Zwölfbrüderstiftung in Nürnberg, 1425

Här får vi alltså en tydlig inblick i smedens fysiska arbetsmiljö. Var det kanske lågt i tak i smedjan, eller alldeles för varmt uppe under taket, så att det var bättre att sitta ner? Kanske var det bara så traditionen var, att spiksmide utfördes sittande?

Mitt spikintresse
Varför tycker då jag att det är så intressant med smidd spik? Ja, det har naturligtvis med Silbojokk att göra. Där består fyndmaterialet till största delen av spik. Dels är det spikar som kommer från de två kyrkor som stått på platsen, dels är det spikar från kistor. Till skillnad från spikarna i Södra Råda är många av de i Silbojokk i väldigt dåligt skick och mycket rostiga. De har påverkats av väder och vind under en lång tid, eftersom kyrkorna i Silbojokk brann för 350 respektive 270 år sedan. Kistspikarna har legat i jorden och ömsom torkat och ömsom blivit genomdränkta av regn under 250-370 år. Framförallt kistspikarna är mycket rostiga och består ofta av stora, rostiga sandklumpar.

Utgallrade spikar från undersökningarna i Silbojokk. Foto: Lars Backman (CC BY)

Utan konservering går det inte att säga något om hur de ursprungliga spikarna sett ut. Det kanske till och med kan vara något annat – båtnitar kanske? Vi rör oss ju nära kalfjället och den knappa tillgången på trä kan ha gjort att uttjänta båtar, slädar, ackjor har använts som kistor.

Spikar och ett beslag vid undersökning i Silbojokk. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Vid de första undersökningarna 2003-2005 samlade vi in allt fyndmaterial efter noga inmätning av fyndplatsen. Det har vi även gjort vid den senare omgången undersökningar som startade 2015. Skillnaden nu är att spikarna inte ska sparas, utifrån Länsstyrelsens direktiv. Hittills så har jag gått med på det, men det var innan jag läste Mattias Heljes artikel och rapport…

Vid tangentbordet denna vecka
// Åsa Lindgren, arkeolog