Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer går mot sitt slut. Projektet undersöker bland annat hur vattenkraften har påverkat våra forn- och kulturlämningar och hur människor och samhällen som lever längs med de dämda vattendragen har påverkats. Nu pågår arbete med att sammanställa all data som vi samlat in sedan 2022, vilket är ett gediget arbete. För att avrunda projektet i år har vi genomfört några sista fältarbeten, för att följa upp lite trådar som vi arbetat med under tidigare år. En del av årets fältarbeten har vi redan hunnit berätta om här på bloggen: Keddek – dränkta spår från det förflutna Snavva – ett dränkt samiskt nybygge
I år har det under vår och sommar varit mycket låga vattenflöden i Luleälven, för att nu under sensommar och höst övergå i höga vattenflöden efter allt regn som fallit de senaste månaderna. De extremt låga vattenflödena under försommaren medförde att ett nytt område med anläggningar framkom vid den stora boplatsen i Nelkerim, som vi genomförde en mindre arkeologisk forskningsundersökning av inom Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer förra året: Fragmentariska ögonblick av det förflutna
Dag Avango, professor i historia och projektledare för forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, flyger drönare över den ”nya” boplatsytan i Nelkerim. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
I år framkom bland annat en anläggning som fortfarande innehöll brända ben från matrester, vilket vi knappt hittade något av under 2025 års grävning. Organiskt material som brända ben väger så lite, vilket gör att den typen av material snabbt eroderar bort och rinner ut i älven. Vi bestämde oss därför för att göra en kompletterande undersökning i år efter att vi fick tillstånd från Länsstyrelsen, för att kunna samla in de brända matresterna innan det var för sent och den typen av information hade gått förlorad för alltid.
Anläggning med brända ben som påträffades precis ovanför vattenlinjen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
De anläggningar och fynd som påträffades i Nelkerim i år framkom på en annan sida av ett stenigt område, som avgränsar den stora boplatsen. Utifrån registreringspraxis så ligger denna boplatsyta för långt bort från den stora sammanhängande boplatsytan, vilket gör att det kommer bli en ny registrerad boplats i detta område. Inom denna boplatsyta har vi karterat in de lösfynd som påträffades och även de anläggningar som låg synliga. De utgörs både av fyllda och ofyllda härdar samt skärvstenspackningar, vilket gör att jag misstänker att det är lämningar både från förhistorisk och historisk tid. Vi kommer att jämföra fynden som samlades in från denna boplatsyta med de fynd som vi samlade in förra året för att se om det går att se några skillnader i materialet och användningen av dessa ytor.
En av de fyllda härdar som påträffades frameroderade på strandplanet vid låga vattenflöden. För mig som vill ha ”rena” dokumentationsbilder utan skoavtryck har det varit en utmaning att acceptera alla spår i de blöta marken som inte gått att rensa bort innan dokumentationsfotograferingen… Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Vi fick besök av arkeologer från Umeå universitet, som genomfört drönarflygning i området. Fick välbehövlig hjäp för att hinna med undersökningen av anläggningen. Här syns Philip Jerand, lektor, och Jakub Niewisiewicz, doktorand, båda vid Umeå universitet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Utöver den kompletterande undersökningen så har vi även gjort återbesök av några lokaler vi inventerade 2022, för att jämföra och se vad som har hänt under dessa år. Det är mycket tydligt att det har skett en hel del erosion under dessa år. Dels har de brända ben som påträffades i anläggningar på några av boplatserna helt försvunnit. Stenarna i anläggningarna är kvar, men de ben som låg synliga 2022 är nu helt borta. Därtill har det eroderat fram nya anläggningar och fynd på ett antal av lokalerna. Hann även med att inventera en kortare sträcka nedströms Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken, och hittade några tidigare okända boplatser.
Överlagring har skett av den stora boplatsytan i Nelkerim, jämfört med hur stranden såg ut under 2025. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Nypåträffad boplats nedströms ”Nelkerimboplatsen”. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Skrapa i grå kvartsit, fynd från nyregistrerad boplats. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Den ständigt pågående erosionen är ett stort hot mot våra kulturmiljöer och det finns så mycket kvar att upptäcka av vårt kulturarv som mer eller mindre rinner ut i de reglerade vattendragen. Det finns fortfarande möjlighet att få ut kunskap om vår förhistoria och historia, men möjligheterna minskar för varje år. Vi behöver agera innan det är för sent…
Erosion på boplats i Nelkerimområdet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
För 20 år sedan brann skogen vid Bodträskfors, Bodens kommun. Det var då den största skogsbranden i Sverige sedan 1950-talet. Därefter har ett flertal stora skogsbränder härjat och idag fylls nyhetsflödet av rapporter om eldhärjade områden världen över. Tidigare i sommar fick jag tillfälle att besöka de stenåldersboplatser som kom att räddningsundersökas efter branden i Bodträskfors.
Brandområdet den 23 augusti 2006. Släckning pågår med helikopter. Norrbottens museum, acc.nr 2006:212:28, fotograf Staffan Nygren.
Det började 2006, med en sommar som var ovanligt varm och solig i Norrbotten. Skogarna var torra som fnöske och den 11 augusti fick räddningstjänsten i Boden larm om en skogsbrand i Bodträskfors. Den utvecklades snabbt till den då största skogsbranden i Sverige på över 50 år. Branden pågick i fyra veckor, inom en yta på 1900 hektar, vilket motsvarar 3000 fotbollsplaner. Under arbetet med släckningen drogs så kallade brandgator för att förhindra spridningen av elden. Intill en befintlig skogsbilväg väster om Bodträskån schaktades markvegetation, torv och stubbar bort med hjälp av traktorer. Intill skogsbilvägen låg även två stenåldersboplatser.
Brandområdet ungefärligt markerat med orange och de två stenåldersboplatserna markerade med röda prickar. Kartutsnitt ur Fornsök.
Som arkeolog är i alla fall jag nyfiken av naturen och av nyfikenhet av vad branden hade blottlagt besökte Olof Östlund, jag och min sambo brandområdet en helg, hösten 2007. Det här var ett ypperligt tillfälle att kunna hitta fornlämningar som annars är dolda under torven. I själva brandområdet finns ett fångstgropssystem (L1994:6006), vars gropar syntes även innan branden, men framträdde mycket tydligare utan markvegetation.
En av 24 fångstgropar i fångstgropssystemet L1994:6006, hösten 2007. Foto: Åsa Lindgren, privat.
Vi besökte även de två stenåldersboplatserna (L1994:3530 och L1994:5697), vid den skogsbilväg som röjdes som brandgata. Redan när dessa boplatser registrerades vid fornminnesinventeringen 1991, påträffades ett relativt rikligt fyndmaterial i anslutning till vägen. Schaktningen för brandgatan hade gjort att en stor mängd fyndmaterial blottlagts och på andra ställen hade fynden skyfflats bort och hamnat i dumphögar tillsammans med sand, grus, stubbar, rötter och torv.
Den södra boplatsen, L1994:5697, där brandgatan schaktats längs skogsbilvägen. Foto: Åsa Lindgren, privat.Den norra boplatsen, L1994:3530. Foto: Åsa Lindgren, privat.
När vi såg hur det såg ut bestämde vi oss för att söka pengar för en räddningsundersökning. Bidrag beviljades från Länsstyrelsen i Norrbottens län och undersökningen utfördes sommaren 2009. Syftet med räddningsundersökningen var att tillvarata den information som riskerade att förstöras av erosion i de blottlagda ytorna.
Boplatsmaterial i form av brända ben låg blottade i de schaktade ytorna. Foto: Åsa Lindgren, privat.
Undersökningen
Då detta var en räddningsundersökning med begränsade resurser utfördes arbetet i de ytor som skadats av schaktningen. Totalt samlades 675 fynd in från de avbanade ytorna på sammanlagt cirka 1500 kvadratmeter. Förutom fynd påträffades även en härd på den södra boplatsen och en grop med okänd funktion på den norra.
Fynd påträffade i en yta med schaktat material som rensats ner till orörd mark, på den södra boplatsen. Norrbottens museum, acc nr: 2009:100:085, Fotograf: Åsa LindgrenHärden på den södra boplatsen undersöktes till 1/4. Bilden visar härden i profil. Vallen uppe till höger i bild har skapats av en skogsmaskin som kört över härden. Norrbottens museum, acc nr: Nbm 2009:100:094, fotograf: Olof Östlund
Fyndmaterialet
Fyndmaterialet består av brända ben, skörbrända stenar och rester efter redskapstillverkning i olika stenmaterial. De brända benen är de forntida människornas matrester och stenarna har blivit sköra efter upprepad upphettning i eldstäder eller kokgropar. På den norra boplatsen var stenmaterialet varierat med kvarts, kvartsit, hälleflinta och skiffer. På den södra boplatsen hittades bara kvarts och skiffer. Bland fynden hittades flera led i tillverkningsprocessen (avslag, kärnor och färdiga redskap), och även tecken på återbruk av redskap (avslag med slipade ytor). Detta tyder på att man både hämtat råmaterial för att tillverka redskap från grunden och även gjort nya redskap av sådana som gått sönder, eller kanske ”lagat” dem.
Bilderna nedan visar olika stenmaterial – uppifrån och ner: skiffer, hälleflinta, kvartsit och kvarts. Klicka på en bild för att se den större och med bildtext. Norrbottens museums bildarkiv, acc.nr 2010:157, fotograf Staffan Nygren.
De brända benen var väldigt få på den södra boplatsen, bara nio fragment hittades. De kunde inte heller artbestämmas. Den norra boplatsen hade istället ett rikt benmaterial, där 504 av 510 brända ben påträffades i en ihopschaktad hög. En del av benen kunde artbestämmas till säl, fisk, älg och mård. Flera kunde bara identifieras som mellanstort däggdjur eller stor gräsätare. De fiskar som kunde identifieras var gädda, sik och lake.
Utifrån benmaterialet kan boplatserna ha nyttjats under höst, då lake, sik och älg huvudsakligen fiskats/jagats under hösten. Men mård har huvudsakligen jagats under vintern och sälen på vårisen, så det är möjligt att dessa boplatser nyttjats under olika tider av året.
Boplatsernas ålder
Dateringar visar att boplatserna är 6500-8000 gamla, den södra är troligen något yngre än den norra. De låg på sandiga avsatser vid stranden av en smal havsvik som gick upp i Luleälvens och Bodträskåns dalgångar. Det här var ett bra läge intill det dåvarande Littorinahavet som var rikt på marin föda, samt intill både vattendrag och sjöar med olika typer av fisk. Här hade man även närhet till skogens och inlandets resurser.
Karta över boplatsernas läge för cirka 8000 år sedan (röd prick), när havet låg omkring 80 meter över dagens havsnivå. Ljusare blå = dagens sjöar och vattendrag, orange = tätort (Harads och Lakaträsk).Översikt över avsatsen där den norra boplatsen ligger. Här kunde man lätt föreställa sig hur havet skvalpat nere i sluttningen. Norrbottens museum, acc nr: 2009:100:025, fotograf: Åsa Lindgren
Vad hände sedan
Räddningsundersökningen gav några nya pusselbitar till en tidsperiod som då inte undersökts i någon större utsträckning. Vi kunde även se att det fanns ytor som inte skadats av schaktningen och att det fortfarande finns fynd i sina ursprungliga lägen. Dessa ytor lämnades orörda och bevarade för framtiden, i enlighet med undersökningens syfte och kulturmiljölagen.
Boplatsområdet 2026
Boplatsområdet 2009
Det verkar även som att området i stort lämnats orört, för vid återbesöket i somras hade jag svårt att känna igen mig. Skogsbilvägen och de avbanade ytorna i brandgatan har vuxit igen. Det går inte längre att föreställa sig hur havet nått upp i området – istället är här ett hav av löv. Men, bättre det än ett eldhav!
Lindgren, Å. 2010. Rapport 2010:12. Räddningsundersökning av två boplatser. Särskild arkeologisk undersökning av två boplatser utan synlig anläggning. RAÄ 404 och 405, Edefors socken, Kloken 2:4, Bodens kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Norrbottens museum. RAÄ dnr 321-2864-2011.
