Osteologiskt material i Gammelstad

Ett vanligt fyndmaterial från undersökningar är det osteologiska materialet, d.v.s. skelettmaterial från både människor och djur. I detta blogginlägg tänkte jag berätta lite om vad det osteologiska materialet från djur kan bidra med för typ av information med två exempel från Gammelstad. Ena exemplet kommer att behandla ett par utvalda och lite extra spännande fynd från en utgrävning som genomfördes i kvarteret Apotekaren i Gammelstad och det andra kommer vara en kort redovisning av vad det osteologiska materialet innehöll från årets förundersökning i kyrkstaden som vi utförde i våras.

Som osteolog är detta fyndmaterial självklart extra spännande. Vilka djur finns det i materialet? Är hela djuren representerade eller enbart vissa delar? Finns det några slaktspår? Är det bränt eller obränt? Ja frågorna blir ofta många och det osteologiska materialet kan bidra med mycket information kring hur man har nyttjat en plats.

Mattias Andersson Niord utförde en osteologisk studie av det skelettmaterial som påträffades vid kvarteret Apotekaren vid en utgrävning som genomfördes 1993. Hösten 1999 analyserade Mattias runt 13 kg ben, där 1,6 kg var bränt och resten var obränt. Bland dessa ca 13 kg ben gömde sig minst 13 däggdjursarter, minst 10 olika fågelarter och minst 7 olika fiskarter. Det som var dominerande i materialet var ben från tamboskap, d.v.s. får, get, nöt och svin.

Ett av flera intressanta fynd bland det osteologiska materialet var närvaron av tamhöns. Enligt Mattias kan dessa vara de första ben från tamhöns som har hittats i Norrbotten. Som tidigast kan dessa vara från 1600-talet, vilket skulle kunna betyda att hönsen infördes i samband med att städerna bildades. Ben från gråsparv kunde även identifieras, gråsparvar är starkt anknutna till boskapsskötsel så detta indikerar att boskapen faktiskt hölls inne i staden eller i dess omedelbara närhet. Ett annat spännande fynd var ett ben från en örn, närmare bestämt strålbenet. Det är möjligt att de tog tillvara vingpennor att användas till skrivdon.

Höns

Tamhöns från Nederluleå socken. Bild från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1964:31:1.

Ett annat intressant fynd är de kattben som påträffades, sju fragment av katt kunde identifieras. Ett helt kranium från en katt påträffades i en avfallsgrop. Tyvärr undersökte de enbart denna grop till hälften så om hela katten fanns i avfallsgropen eller enbart kraniet går inte att säga. Men vad som kan sägas utifrån det material som återfanns är att en av kattens kindtänder i överkäken saknades och underkäkens ena sida var större än den andra. Detta kan bero på att katten till följd av att ha saknat en tand tuggat mer med den andra sidan. En överarm från katt hade även fått flisor slagna ur armbågsleden men skadan var delvis läkt. Enligt Mattias analyser fanns det totalt sju fragment av katt varav två uppvisar skador som delvis läkt. Detta kan både vittna om att det var ett hårt liv för katterna i Gammelstad och om deras kända överlevnadsförmåga.

Katt

Katten Lizzie ute på äventyr någonstans i Nederluleå socken. Bilden är från 40-talet. Bild från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:2183:7.

Mattias har även analyserat vid vilken ålder man slaktade djuren. Nötboskapen verkar ha slaktats främst som kalvar eller när de blivit äldre och möjligen när deras dagar som mjölkkor var över. Svinen tycks även de mestadels ha slaktats i ung ålder, och för får och getter tycks de ha slaktats när de var runt 3 år gamla. Vill man enbart ha kött ifrån djuret är denna ålder inte den man vanligtvis väljer vid slakt, en tänkbar förklaring till att de slaktats vid denna ålder är att de var tackor som blivit infertila eller getter som sinat. Men för vare sig nötboskapen eller för får och getter verkar inte köttproduktion ha varit huvudsyftet utan dessa har mer troligen nyttjats för produktion av mjölk och ull. En intressant observation vad gäller fåren är att de tycks ha varit mellan 49-54 cm i mankhöjd, vilket gör dem till de minsta fåren som hittats i Sverige. Detta är dock inte så förvånansvärt då tidigare studier indikerar att djurens storlek minskar ju längre norrut man kommer i Sverige.

Ett sista intressant fynd är de tre pannben med horn från getter som hittades under ett husgolv som sannolikt är från 1600-talet. Varför låg det tre pannben från getter under ett golv? Svaret på det vet vi inte men det är minst sagt roligt att spekulera kring hur dessa har hamnat under husgolvet, när de hamnade där och varför…

Avfallsgrop

Avfallsgropen där majoriteten av det osteologiska materialet påträffades från en av årets förundersökningar i kyrkstaden. Fotograf: Emma Boman © Norrbottens museum.

Avfallsgropen där majoriteten av det osteologiska materialet påträffades från en av årets förundersökningar i kyrkstaden. Fotograf: Emma Boman © Norrbottens museum.

Vid årets förundersökning i Gammelstads kyrkstad påträffades en mindre mängd obrända och brända ben vid ett av områdena vi undersökte längs med Rutviksvägen där vi undersökte en husgrund. Husgrunden återfinns på 1817 års karta. Bland det osteologiska materialet från undersökningen av husgrunden återfanns nöt, svin, fisk och även får/get. Totalt påträffades 205 fragment av en vikt på 470,77 gram. 93 fragment av dessa är obrända och 112 fragment är eldpåverkade. 185 fragment hittades i det som vi tror är en avfallsgrop eller möjligen ett dike som var placerat alldeles intill husgrundens södra del. Resten, d.v.s. 20 fragment, påträffades i raseringslagret. Nu påträffade vi enbart en liten mängd djurben i jämförelse med det material Mattias kunde arbeta med men även här har djuren slaktats i en ung ålder. Djurbenen som vi hittade är slaktavfall, matrester där både huggspår och kluvna rörben återfanns i materialet.

Senare i höst kommer vi att utföra ytterligare en förundersökning i kyrkstaden och det blir spännande att se om vi hittar mer osteologiskt material då och vad det i så fall kan vara och vad det kan berätta för oss om livet i Gammelstad.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

Litteratur:
Andersson Njord, Mattias. 2001. Om människor och djur i Luleå Gammelstad. – resultat från en studie av benmaterial från kvarteret Apotekaren. Norrbotten 2001 årsbok.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Under två intensiva veckor vid månadsskiftet september-oktober 2017, genomförde Norrbottens museum en räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. Redan hösten 2016 besökte undertecknad boplatsen tillsammans med dåvarande kollegan Olof Östlund, och vi genomförde då de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst. Då kunde vi, tyvärr, konstatera att boplatsen var sönderkörd av enduro/motorcross och att det låg boplatsmaterial spritt i körspåren. Boplatsen registrerades 1998, så den har varit känd i närmare 20 år! Trots denna kännedom har olovlig körning ägt rum inom fornlämningen, antagligen på grund av okunskap. De som har kört i området vet antagligen inte om att de kört sönder en del av vår gemensamma förhistoria!


Hösten 2016 gjordes alltså de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck från Åkes Hundtjänst. Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst har ett gemensamt projekt, med syfte att se om vi kan använda sökhundar som en arkeologisk metod för att hitta boplatser som är svåra att se ovan mark. Vi har en förhoppning om att hundarna kan dresseras i att markera för brända ben, det vill säga de matrester som förhistoriska människor har lämnat efter sig, och som är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på boplatser i Norrbotten. Vid fältförsöken markerade hundarna brända ben som låg synliga i de öppna markskadorna som uppstått efter körningen i området. Hundarna markerade också två boplatsgropar och en förmodad boplatsvall (hyddbotten/bostadslämning). Rakt igenom den förmodade boplatsvallen gick kraftiga körspår som grävt sig ner i fornlämningen. Vi anmälde såklart skadorna på fornlämningen, både till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

DSCN0166

Sökhunden Cadja, hundförarna Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara och arkeolog Frida Palmbo står på vallen av den sönderkörda (förmodade) boplatsvallen hösten 2016. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Våren 2017 blev det klart att vi kunde få pengar från Länsstyrelsen till en räddningsundersökning av den skadade fornlämningen. Den genomförde vi samma höst. Dels skulle vi kartera området och plockad in allt material som låg i de öppna markskadorna, för att se om vi kunde hitta någon anläggning inom själva boplatsytan. Dels skulle vi också gräva ett schakt från boplatsvallens mitt och ut genom den omgivande vallen, för att få en genomskärning på bostadslämningen. På så vis kan man bland annat se om det finns någon anläggning, exempelvis en eldstad i mitten av bostaden, hur djup den är och också få en uppfattning på hur mycket fynd som finns. Vi ville titta på om boplatsvallen och den övriga delen av boplatsen är samtida, om det finns anläggningar som inte varit synliga ovan mark, vid vilken eller vilka tidsperioder som området har nyttjats, hur resursutnyttjandet har sett ut och om det går att avgöra vid vilka tider på året som boplatsen har nyttjats.

Sagt och gjort, vi körde igång med räddningsundersökningen 23 oktober. Förutom undertecknad deltog Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck – en av hundförarna inom sökhundsprojektet och utbildad arkeolog. Första veckan hade vi dessutom utomordentligt fin hjälp av Lina Bjurgard och Johan Fort från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. De är konservatorer och jobbar med metall/arkeologi-föremål och ville gärna få lite praktiskt erfarenhet från fält. Vi arbetade parallellt med kartering och undersökning av den förmodade boplatsvallen.

DSC_2837

Arkeologerna Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck gräver sig ner i den förmodade boplatsvallen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

DSC_2836

Johan Fort och Lina Bjurgard från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vid karteringen hittades hela sex nya anläggningar, som alla utgjordes av härdar som inte var synliga ovan mark. De återfanns tack vare att en mängd brända ben hade eroderat ut i dikesslänten ner mot körspåren i området. Härdarna består alla av rödbruna färgningar med fragmentariska, mycket små brända ben. Vi hittade också några avslag i kvarts, det vill säga rester efter redskapstillverkning i sten, samt en hel del brända ben utanför anläggningarna – som antagligen också kommer från förstörda härdar.

DSCN0072

Detaljbild av en av härdarna, synlig som en mörk brunröd färgning. De vita fläckarna på bilden är brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Grävningen av den förmodade boplatsvallen förbryllade oss en hel del. Vi grävde oss ner lager för lager utan några fynd, och kunde konstatera att gropen i mitten av anläggningen var igenfylld med upp till 40 cm sand på grund av terrängkörningen i området. Detta försvårade vår bedömning av anläggningen, då vi inte kunde se hur den ursprungligen hade sett ut. Så slutligen, onsdag den sista veckan, dök det upp några större stenar i vårt undersökningsschakt i anslutning till rödbränd sand. Vi insåg då att vi inte alls undersökte en boplatsvall – utan en gigantisk kokgrop med en diameter på mellan 3,5-4 meter i diameter! Nu var det bråttom – vi skulle vara klara i fält fredag samma vecka!

Resten av onsdagen ägnades till att rensa fram själva stenpackningen och dokumentera denna.

DSC_2851

Gunilla Lindbäck arbetar med att rensa fram stenpackningen i kokgropen. Notera den rödbrända sanden utanför stenarna som är ett tecken på kraftig upphettning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

På torsdagsmorgonen påbörjade vi ett rejält träningspass, som gick ut på att lyfta upp all sten ur den del av kokgropen som vi undersökte. Vi avslutade med att skotta upp sand ur gropen, för att få fram en profil och kunna avgöra hur kokgropen såg ut i genomskärning. Dessutom skulle vi samla in prover för analys från profilen – kolprov för vedartsanalys och datering, jordprov för makrofossilanalys (kan bland annat berätta om det finns fröer, kärnor, frukter och trärester) och lipidanalys (analys av fettsyror). Vi var rätt möra när torsdagen var slut… då hade vi lyft upp drygt 2,1 ton sten samt ett antal ton sand ur vårt ”lilla” schakt… Det behövdes inget extra träningspass den dagen! Som tur är fick vi extra hjälp av Tone Hellsten – som egentligen bara ville komma ut och titta på vår gigantiska kokgrop – men hon fick vackert hjälpa till hon också!

En arkeolog bredvid en stor hög med stenar som lyfts upp ur en undersökt kokgrop

Arkeolog Tone Hellsten bredvid drygt 2,1 kilo skörbränd sten som lyfts upp från kokgropen! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En arkeolog står i ett 1,5 meter djupt undersökningsschakt, invid en stor kokgrop

Arkeolog Daniel Sjödahl står på botten av det grävda schaktet som är ca 1,5 m djupt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Fredagsmorgonen inleddes med dokumentation genom ritning och fotografering av profilen. Därefter samlades prover in för analys och efter det var det dags för igenläggning. Sagt och gjort, så fick vi kasta tillbaka 2,1 ton sten och vad vi uppskattade till ca 8 ton sand i schaktet igen… Tack och lov hade vi hjälp av Tone även denna dag. Sen var det bara att plocka ihop all grävutrustning och återvända till Luleå. Behövdes inget extra träningspass den dagen heller…

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen. Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det svarta lagret under är den gamla markytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nu börjar analysresultaten komma in och rapporten över räddningsundersökningen kommer att skrivas nu i januari och februari. I mars kommer undertecknad att hålla en föreläsning i Kalix och berätta om räddningsundersökningen och om vårt gemensamma arkeologisökhundsprojekt tillsammans med Åkes Hundtjänst. När så är gjort, kommer resultatet av vår räddningsundersökning såklart även delges här på bloggen. Det finns alltså all anledning att återkomma.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer om de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar i Norrbotten: Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten