Etikettarkiv: Arkeologisk undersökning

Arkeologisk undersökning vid Domkyrkoplatsen i Luleå. Om den äldsta kyrka och kyrkogårdens gravhällar.

Publicerat av
1

Att Luleå stadskärna är en fornlämning är kanske inte någonting alla tänker på nu när de i vinterkylan vandrar mellan högtidsbeprydda affärer. Nej, i detta virrvarr av ljus och julhandel har det historiska Luleå ingen påträngande närvaro i vår vardag. Men i marken runt domkyrkan som tornar upp mellan moderna huskroppar uppdagades i somras en glimt av stadens förgångna när Norrbottens museum utförde en förundersökning på den gamla begravningsplatsen. Det hör inte till vardagen att en arkeologisk undersökning äger rum inne i Luleå. Chansen att få veta någonting nytt om sin stads historia lockade många besökare till platsen, och ett litet mysterium som gäckat flera Luleåbor genom tiderna visade sig på nytt med nya ledtrådar huggna i sten. Det rör sig om sökandet efter stadens äldsta kyrka och kyrkogårdens försvunna gravhällar.

Teckning av Luleå stad från 1695. Foto: Okänd fotograf, Järnvägsmuseets arkiv/SMTM. PDM

Luleå nya stad anlades 1649 efter att den flyttades från Gammelstad. Det var på grund av landhöjningen som staden flyttades närmare havet när Gammelstadsviken inte längre var segelbar. Luleå domkyrka uppfördes år 1893 men det har stått två tidigare kyrkor på platsen. Luleå stads första kyrka, som finns avbildad på teckningen ovan, invigdes 1667 och i samband med det anlades även kyrkogården. Det var en timrad långhuskyrka, ca 20×10 meter. På kyrkans västra gavel fanns ett torn, ca 4,9×4,9 m stort och 17 m högt, och vid sidan uppfördes ett friliggande klockspel med två klockor.

Stora delar av staden förstördes i samband med en kraftig eldsvåda 1762, men kyrkan skall ha klarat sig. Kyrkan var emellertid så eftersatt att man bestämde sig för att riva och bygga nytt. Den nya kyrkan, Gustavskyrkan, byggdes av tegel och sten och invigdes 1790.

Gustavskyrkan i Luleå. invigd 5 december 1790. © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1987:163

År 1831 uppfördes en mur, bogårdsmuren, runt kyrkogården. Muren revs år 1878 och stenarna återanvändes till grunden för västra folkskolan och ingår numer i Örnäskyrkogårdens stenmur. Vid den stora stadsbranden 1887 förstördes Gustavskyrkan och 1893 invigdes domkyrkan som idag står på platsen. Kyrkogården utvidgades med tiden men ersattes av innerstadens kyrkogård 1875 och den sista begravningen vid domkyrkoplanen skedde 1920.

Morgonen efter stadsbranden, då 18 hela kvarter med 75 byggnader lades i ruiner. Gustafskyrkan i mitten. © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1987:167

Var den äldsta kyrkan skall ha legat är inte helt säkert. Enligt artikeln ”Från svunna tiders Luleå” av Henrik Wennerström skriven den 14/10-1919 har kyrkan legat ungefär 15 meter västnordväst om domkyrkan. Hans observationer bygger på de fyra gravhällar som då låg ovan mark:

”[I] hörnet av Köpmannagatan och Kyrkogatan finner man fyra gravhällar, som vid kyrkogårdens planering på 1890-talet pietetsfullt ej helt övertäcktes med jord, men pietetslöst ej höjdes i nivå med kyrkoplanen utan nu ligga i sänkor, ofta vattenfyllda, varigenom dessa få minnen från det äldsta Luleå snart äro underkastade total ödeläggelse. Det vore heller ur vägen att till stadens stundande 300-årsjubileum söka konservera dessa minnesmärken. Dessa fyra gravstenar med delvis läsbar inskription täcka stoften av gamla tider Lulebor ur bl. a rådmans-släkterna Biörn, Orre, Christersson m.fl. och äro från 1600-talets slut. De två åt öster belägna stenarna synes täcka gravar i äldsta kyrkans kor, de två närmre torget liggande torde legat i vapenhusets golv, varöver kyrkotornet reste sig. För övrigt lågo enligt tidens bruk ett flertal gravar under kyrkans golv.”

I ett syneprotokoll från 1750, vilket finns med i Wennerströms anteckningar, är kyrkans mått och skick beskrivna. Det framgår att kyrkan är i ganska dåligt skick, att träet på ställen är angripet av svamp och röta. Det står också att höjden på tornet är mätt med ögonmått eftersom det ansågs vara livsfarligt att klättra upp i tornet för att mäta det ordentligt. Tornet revs samma år. Trots att kyrkan hade brister ansåg man att den kunde stå kvar så länge man utförde några reparationer. Förutom kyrkas brister nämner man i protokollet något om dess interiör. Den skall ha haft målade bibliska motiv i takets brädvalv, en orgel med 6 stämmor, 4 ljuskronor och altaret var beklätt med broderat sidentyg med årtalet 1683.

Karta över Luleå stad. Avmätning av Esaias Hackzell år 1750. © Lantmäteriet, akt Å19-1:2.

På lantmätare Esaias Hackzells karta över Luleå stad från 1750, alltså från samma år som syneprotokollet skrevs, finns den gamla kyrkan utritad. Att utifrån en handritad karta försöka bedöma kyrkans exakta position i dagens stadsbild är inte helt enkelt. Utgår man från torget och den streckade vägen (Köpmannagatan) ser det emellertid ut som om den gamla kyrkan kan ha legat i vad som idag är den nordvästra delen av domkyrkoplan, det vill säga strax nordväst om domkyrkan.

Del av karta över Luleå stad. Avmätning av Esaias Hackzell år 1750. © Lantmäteriet, akt Å19-1:2.

Det var just där som sommarens förundersökning ägde rum. Vid undersökningen hoppades vi hitta stengrunden efter den äldsta kyrkan samt de gravhällar som finns utritade på en planritning från 1930 och som nämndes i Henrik Wennerströms artikel. Platsen för 1 av 4 gravhällar var känd sedan tidigare då den grävdes fram 2011. Nu ville vi hitta resterande 3.

När det första taget med grävmaskinen gjordes skymtade vi någonting under grässvålen.

Arkeologerna Nils Harnesk och Hanna Larsson inleder förundersökningen vid Luleå domkyrka. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-11

Det visade sig vara ett gravstensfundament eller sockel till en gravsten. Snart framkom även en gravkammare av tegel vars storlek indikerar att det rör sig om en familjegrav. Att graven hade en sockel påvisar att denna legat i utomhusmiljö och alltså inte var en av de gravar som legat inne i den äldsta kyrkan. Vi fortsatte att utöka schaktet och strax sydsydöst om gravkammaren fann vi två gravhällar. De ligger i östnordöstlig – västsydvästlig riktning med texten läsbar från västsydväst. På den första gravhällen står bland annat:

”NILS PETER BERSTRÖM, BORGMÄSTARE I LULEÅ STAD FÖDD DEN 15 OCTOB 1735, DÖD DEN 3 JANUARI 1801”.

Borgmästare Nils Peter Bergströms gravhäll. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-57

Att hitta borgmästarens gravhäll var mycket spännande, men schaktet hade mer att bjuda på. Strax sydsydöst om Nils Peter Bergströms häll hittade vi ytterligare en gravhäll. Den var av dekoren att döma äldre och texten är svår att tyda. Orden ”GUDS HAND” kan urskiljas.

Okänd gravhäll. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-59

I hällens mitt är en inhuggen oval med otydbar text inuti. I de övre hörnen är utsmyckningar med änglamotiv och i hällens nedre hörn är ett motiv föreställande ett timglas med vingar och ett dödskallemotiv.

Änglamotiv på gravhäll 2. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-62
Timglas med vingar. Motiv på gravhäll 2. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-63

För att undersöka om gravhällarna låg ovanpå gravar djupschaktade vi i kanten av hällarna. På så vis fick vi fram en profil mot hällarna och kunde där se naturliga lagerföljder. Det fanns alltså inga nedgrävningar under gravhällarna. Det betyder att de har flyttats från ägarnas gravar, kanske efter stadsbranden 1887, i samband med byggnationen av domkyrkan eller kanske flyttades de ut från en av de äldre kyrkorna när de revs?

Arkeolog Hanna Larsson vid gravhällarna. Foto: Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum acc nr: 2022-36-32

Fyndet av gravhällarna var såklart väldigt spännande och efterlängtat. Men de väckte flera frågor: Var är gravarna från vilka hällarna har flyttats? Var finns den sista gravhällen? Vem tillhör gravhäll nr 2? Var har den äldsta kyrkan stått?

Gravhäll 1 och 2 ligger i östnordöst-västsydvästlig riktning med texten läsbar från västsydväst och bör således ha ”huvuddelen” i östnordöst. Gravhällen som frilades 2011 ligger i öst-västlig riktning men med texten läsbar från öst och bör därför ha ”huvuddelen” i väst. De ligger alltså åt olika håll vilket kan indikera att samtliga gravhällar eller enbart 1 och 2 har flyttats. Ursprungligen borde ha legat med ”huvuddelen” åt samma håll. Om gravhällen som frilades 2011 ligger på sin ursprungliga plats vet vi inte då den inte ingick i årets undersökning.

Karta över undersökningsområdet. Röda markeringar visar inritade gravhällar på planritning från 1930, grå markering är gravhällar som återfanns under förundersökningen.

Gravhällen som skall ha legat intill återfanns inte vid undersökningen. Vi vet att den har tillhört rådman Johan Eriksson Orre och hans hustru Chatarina Johansdotter och gravhällen skall vara från 1698 -1702. Den nämns i ett brev till domkyrkoförsamlingen från landsantikvarie Harald Hvarfner år 1969. Här står att gravhällen tidigare har legat nordväst om kyrkan där den utsatt för stark förvittring av väder och vind. Han föreslår att gravhällen antingen placeras utomhus eller i södra vapenhuset, alternativt till en mindre framträdande plats inne i kyrkan. I en artikel i NSD från 1966 har man skrivit om gravhällen och komminister Hammaréns planer på att montera upp gravhällen i högra pelargången i domkyrkan.

Artikel i NSD den 1/7 år 1966. På bilden finns rådman Johan Eriksson Orre och Chatarina Johansdotter gravhäll.

Att komminister Hammaréns planer blev till verklighet kan vi se i Norrbottens museums bildarkiv. Här finns nämligen bilder tagna på gravhällen där den är monterad i det norra vapenhuset år 1983 innan en ombyggnation. Var den sedan tagit vägen är i dagsläget inte känt.

Dekoren på rådman Orres gravhäll har många likheter med gravhäll 2. Det är därför troligt att gravhäll nr 2 har en liknande datering, det vill säga sent 1600-tal till början av 1700-talet. Att gravhäll nr 2 inte är Orres gravhäll går att se på dekoren. Även om den är slående lik finns skillnader, såsom storleken på ovalen i gravhällens mitt.

Rådman Johan Eriksson Orre och Chatarina Johansdotter och gravhäll monterad i norra vapenhuset före ombyggnad åt 1983. Foto av Margareta Nabrink © Norrbottens museums bildarkiv, acc nr: 1983:42:3-37

Var borgmästare Nils Peter Bergström och innehavare av gravhäll 2 är begravda är tyvärr mycket svårt att avgöra. Marken i den gamla begravningsplatsen är omrörd efter många år av begravningar, byggnationer och utvidgningar av kyrkogården. Väldigt få mänskliga kvarlevor återfanns och moderna föremål, bland annat platsföremål, förekom ganska djupt ner i schakten. Att hitta intakta gravar och dessutom kunna identifiera personen däri utan något monument till hjälp är nog inte möjligt.

Väldigt få mänskliga kvarlevor återfanns i schakten vilket kan bero på kyrkogårdens rumsliga indelning. Att begrava personer på olika platser inom kyrkogården utifrån deras sociala status var vanligt under medeltid och även efter reformationen. Den rumsliga indelningen på kyrkogårdar efter sociala strukturer och religiösa trosuppfattningar är väldokumenterad. I exempelvis Nederluleå kyrka har ”hederligt folk” begravts antingen under kyrkgolvet, söder eller öster om kyrkan. På kyrkans norra och västra sida begravdes endast de som ”vägrades en kristlig jordfästning på grund av brottslighet eller lastbart liv”. Att undersökningsområdet var beläget i den nordvästra delen av kyrkogården skulle kunna förklara den ringa mängd mänskliga kvarlevor. Enligt muntlig uppgift från församlingen skall mellan 6000-9000 individer ha gravlagts här under århundradenas lopp. Merparten av gravarna bör därför finnas på andra platser på kyrkogården. Att konstatera social topografi är emellertid inte möjligt i detta skede. Det krävs en mer omfattande undersökning av platsen där kyrkans position och kyrkogårdens utbredning utreds.

Så, var låg den äldsta kyrkan och var är den sista gravhällen? Fler schakt strax sydväst om det första, mot kyrkogatan, öppnades upp i närheten av den sedan tidigare kända gravhällen. Här hittade vi ytterligare en tegelkonstruktion, förmodligen en gravkammare. Den var skadad, hade ingen sockel och ligger intill platsen där rådman Orres gravhäll skall ha legat. Kan det vara Orres gravkammare? Avsaknaden av sockel kan indikera att den har legat i en inomhusmiljö. Att en rådman har gravlagts inne i kyrkan känns troligt. Tyvärr återfanns inga spår av den äldsta kyrkan, men det är möjligt att rester av den finns utanför årets undersökningsområde. År 1980 fann man mänskliga kvarlevor under Kyrkogatan. Det skulle betyda att den gamla kyrkogården hade en mer västlig utbredning jämfört med hur domkyrkoplatsen ser ut idag. Om så är fallet kan den gamla kyrkan ligga väster om undersökningsområdet. Alternativt kan kvarlevorna härröra från en grav som grävts utanför kyrkomuren.

Det är inte helt säkert att det finns någonting kvar efter den äldsta kyrkan. När den revs kan dess syllstenar ha återanvändes, antingen till byggnation av den nya kyrkan eller till restaurering av andra byggnader som skadats i branden, såsom material från den gamla bogårdsmuren återanvändes efter att den revs. Men det finns en chans att rester efter den äldsta kyrkan finns bevarade. I höstas kom Bengt Westergaard från Arkeologerna upp till Luleå för att utföra en markradarundersökning på platsen i jakt på spår efter kyrkan. Vi inväntar resultatet från undersökningen och har förhoppningsvis anledning att återkomma i framtida blogginlägg med fler ledtrådar till denna historiska följetong.

Vid tangentbordet, arkeolog Hanna Larsson

Referenser

Andrén, Anders (2000). Ad sanctos – de dödas plats under medeltiden. Hikuin (Højbjerg). 27 (2000), s. 7-26

Burman, Mattias & Svensson, Rebecka. Bebyggelserapport. Luleå domkyrkoplatsen. Begravningsplatsinventering och bevarandeförslag 2009. Luleå. Norrbottens museum & Luleå stift. Dnr: 509-2008

Burman, Mattias (2011). Frilagd gravhäll på domkyrkoplatsen i Luleå inom fornlämning Nederluleå 637:1 samt stadslager Nederluleå 233:1, Norrbottens län. Svenska kyrkan, Luleå stift. Dnr: 999ST 2011-0165

Hvarfner, Harald (1996). Ang. gravhäll i domkyrka. Brev från landsantikvarie
Harald Hvarfner till Kyrkorådet i Luleå domkyrkoförsamling.
Norrbottens museums arkiv F0BD:2 Handlingar om Luleå stad.
0920/203 55, Dnr: 1208/60

Nordberg, Albert (1965). En gammal Norrbottensbygd: anteckningar till
Luleå sockens historia. D. 1. Luleå: Norrbottens museum

Nordberg, Albert (1970). En gammal Norrbottensbygd: anteckningar till Luleå sockens historia. D. 2. Luleå: Norrbottens museum

Svensson, Birger (1992). Luleå stads tre kyrkor. I: Det gamla Luleå. Tidningsartiklar om Luleå. Luleå kommun.

Wennerström, Henrik (1919). Från svunna tiders Luleå. Anteckningar av
Henrik Wennerström. Norrbottens museums arkiv. F0BD:2 Handlingar
om Luleå stad

Rödockragraven i Ligga

Publicerat av
3

I augusti i år inledde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Ligga kraftverk i Stora Luleälven togs i drift 1954. På ett historiskt ortofoto från 1960-talet framgår det att strandlinjen har legat 8-9 m längre söderut än vad den gör idag. På grund av den ökade erosionen efter vattenkraftsutbyggnaden har älvbrinken sakta men säkert förflyttat sig allt närmare graven, och rödockra har tyvärr börjat rinna ut i erosionskanten ner mot Stora Lule älv. 2020 genomförde Norrbottens museum en skadedokumentation av platsen, som Jannica Grimbe berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragravar i Norrbotten

Vid skadedokumentationen konstaterades mycket riktigt att rödockra börjat erodera ut från graven, som på sikt därför riskerar att förstöras. Länsstyrelsen gav en konsult i uppdrag att under förra året titta på möjligheter att bygga upp ett erosionsskydd vid graven. Konsulten menade att detta skulle vara möjligt, men att det i så fall dels skulle kräva ingrepp i fornlämningen och dels skulle tillstånd enligt strandskydd och för vattenverksamhet behövas. Dessutom skulle ett erosionsskydd kräva underhåll och eventuell flytt i framtiden, vilket därmed skulle kräva finansiering även längre fram. Länsstyrelsen har därför bedömt att det mest hållbara för graven och den intilliggande boplatsen är att en räddningsundersökning genomförs, för att ta tillvara på den vetenskapliga information som finns på platsen innan det är för sent.

Rödockragraven i Ligga upptäcktes i samband med att Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ägde rum i området 1994. Intill graven hittades även vad som bedömdes vara eldpåverkad sten, som är mycket vanligt förekommande på förhistoriska boplatser. Utöver att undersöka själva graven kommer vi även att undersöka ytor runt omkring, för att se om det finns någon relation till en omgivande boplatsyta.

Graven i Ligga är en stensättning, som är en typ av förhistorisk gravanläggning som är uppbyggd av sten och har en flack eller svagt välvd profil. Graven i Ligga ligger ca 165 meter över havet, och är idag både den nordligast och västligast belägna rödockragraven som hittills har hittats i Norrbotten. Det är dessutom den enda av rödockragravarna som ligger ovanför högsta kustlinjen, alltså det område som täcktes av havet efter inlandsisens avsmältning. Däremot är Liggagraven belägen invid Stora Lule älv, så när havet stod som högst i Jokkmokksområdet så fanns närmaste havsvik ca 2 mil åt sydöst, i höjd med Messaure. Därmed kan Stora Lule älv ha fungerat som en förlängning av denna havsvik.

Sedan tidigare är det bara två rödockragravar som har undersökts i Norrbotten. Det är arkeolog Lars Liedgren, som bland annat varit verksam vid Silvermuseet i Arjeplog, som under 1990-talet genomförde arkeologiska undersökningar av en rödockragrav vid Manjärv i Älvsbyns kommun och en rödockragrav i Västra Ansvar i Överkalix kommun. Båda dessa gravar har visat sig vara ca 7000 år gamla, och därför förmodas även Liggagraven vara lika gammal. I Sverige så har faktiskt stensättningar med rödockra bara hittats i Norrbotten, men även i Finland förekommer det stensättningar med rödockra från äldsta stenålder. Detta indikerar att det kan röra sig om ett gravskick som förekommer längs med Bottenvikskusten under äldre stenålder. Stensättningar med rödockra är faktiskt de äldsta uppbyggda gravmonumenten i Norden!

Jag är mycket tacksam över att Lars Liedgren ställer upp som bollplank och hjälper oss med räddningsundersökningen i Ligga. Det är mycket värdefullt att kunna utbyta tankar och diskutera metod och tillvägagångssätt med någon som har erfarenhet av att undersöka den här typen av fornlämningar. Ingen av oss arkeologer på Norrbottens museum har tidigare undersökt den här typen av fornlämning, och det är guld värt att få ta del av Lars Liedgrens kunskaper.

Den arkeologiska räddningsundersökningen finansieras genom Länsstyrelsen, men på grund av begränsade resurser så kommer arbetet att delas upp på åtminstone två år. Årets undersökning inleddes 15 augusti och pågick fram till den 1 september. Med mig i fält hade jag mina kollegor Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist. Några dagar hade vi även förmånen att ha med oss Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus, som tagit semester för att få möjlighet att vara med vid denna undersökning. Även Tor-Henrik Buljo, en tidigare arkeologkollega, hälsade på oss en dag och hjälpte oss också under några timmar. Undersökningar av detta slag är ovanliga, så att fler arkeologer än vi vid Norrbottens museum är intresserade av projektet är inte förvånande och såklart väldigt roligt! Vi har dessutom haft besök av arkeologer från Västerbottens museum, Umeå universitet, intresserad allmänhet och historiker från Luleå Tekniska Universitet.

Då det bara är två gravar av den här typen som är undersökta sedan tidigare vill vi göra en grundlig undersökning där vi noggrant dokumenterar varje steg. En arkeologisk undersökning innebär ju ett borttagande av en fornlämning, som får leva kvar genom den dokumentation som upprättas vid undersökningen. Därför dokumenterar vi noga varje led av arbetet. Dokumenterar gör vi genom att beskriva i ord, fotografera, rita planer och profiler och genom noggranna inmätningar. Vi sållar all jord som grävs bort, för att även kunna hitta små fynd som lätt kan missas i samband med grävningen. Vi samlar också in prover för framtida analyser, som kommer att kunna ge oss mer kunskap om denna fornlämning efter att själva undersökningen är klar.

Arkeolog Sebastian Lundkvist sållar bortgrävda jordmassor i Ligga. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Inför och under den arkeologiska undersökningen har vi fått god hjälp av markägaren, Jokkmokks Allmänning. Inför undersökningen avverkades de träd som stod på och intill graven samt i området för den förmodade boplatsen. Genom att få bort träden kan vi få bättre dokumentation genom att vi slipper skuggor från träden på våra fotografier, men det ger oss också bättre möjlighet till inmätningar. Vi har dessutom fått hjälp med båttransport av vår fältutrustning till och från grävplatsen, vilket besparat oss en hel del tid då vi sluppit bära all utrustning. Den hjälpen har varit fantastisk, och vi hoppas på ett liknande samarbete nästa år!

Personal från Jokkmokks Allmänning fäller träd inför den arkeologiska räddningsundersökningen i Ligga. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Som ett första steg vid årets undersökning avtorvades stensättningen och en yta runt omkring denna, för att vi skulle kunna få en tydlig avgränsning av graven. När torven var borttagen krävdes det även en rensning av ytan, där rötter och kvarvarande organiskt material rensades bort så att stenpackningen framträdde tydligt. I gravens mitt och i några andra områden mellan stenarna syntes rödockrafärgad sand. Därefter genomfördes dokumentation av denna nivå, där vi bland annat fick hjälp från vår museifotograf Rúnar, som har flugit med drönare och fotograferat graven inför en framtida 3D-modell. Därefter satte vi ut en 1 meter bred profilbank genom graven, som tillsvidare kommer att sparas så att vi även kan dokumentera graven i profil. Därefter var det dags för oss att lyfta sten! Här behövde vi ha en plan, då graven kommer att rekonstrueras på platsen när själva undersökningen är klar. Därför flyttade vi det ytliga stenlagret, med hjälp av spett och handkraft, kvadratmeter för kvadratmeter. Stenen har lagts upp vid sidan av i samma ordning som de har legat, med laven på stenarna uppåt. Om vi hade lagt stenarna med laven nedåt mot marken så skulle laven börja dö. Det tar tid för lavar att etablera sig på stenar, så genom att spara de lavbeväxta stenarna kommer vi att kunna utföra en bättre rekonstruktion av graven.

Avtorvning pågår. Arkeologerna Lars Backman, Sebastian Lundkvist och Hanna Larsson har påbörjat arbetet med att få bort all vegetation från stenpackningen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Snart har hela rödockragraven avtorvats. Arkeologerna Hanna Larsson, Sebastian Lundkvist, Anna Rimpi och Lars Backman rensar bort torv i ytterkanten av graven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är avtorvad i sin helhet. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sammanlagt flyttade vi ca 400 stenar i detta skede, och ytterligare 400 stenar utan lavar togs bort och lades i en hög. Vi behövde ingen extra träning dessa arbetsdagar… Därefter behövde ytan rensas på nytt, då det framkom nya områden med torv där stenarna hade lyfts bort. Vid denna rensning framkom två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag. De ligger på var sin sida om gravens kortsidor, under det som vi bedömt som ytterkanten av stenpackningen. Detta gör att vi med säkerhet kan säga att dessa anläggningar med brända ben inte kan vara yngre än vad graven är, utan de är antingen äldre eller samtida. Brunfärgningarna visade sig innehålla stora mängder brända ben från matrester som har bränts. Vi har undersökt brunfärgningarna till 50 %, genom att vi har lagt en profil rakt över anläggningarna och grävt bort den ena halvan. Tanken är att resterande halva ska undersökas färdigt nästa år. Hanna, som även är osteolog (benexpert), kommer att titta närmare på benen nu i höst, men hon har kunnat se att det åtminstone rör sig om brända ben från däggdjur.

En av brunfärgningarna med brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi hade i slutet av den första arbetsveckan besök av hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. De har sökt av området kring graven och i området runt boplatsen. Blixtra tränas i att markera för förekomst av brända ben (matrester, ej mänskliga ben) och hon markerade på ett antal platser kring graven och även inom ett område utanför denna. På tre av dessa platser har vi hittills kunnat bekräfta förekomst av brända ben. Blixtra markerade nämligen dels platserna för där brända ben påträffades i de mörkbruna färgningarna, men också på ett ställe mitt i graven där vi efter avtorvningen hittade några fragment av brända ben.

Hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. I bakgrunden ritar Sebastian Lundkvist rödockragraven i plan efter avtorvning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fynd av brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

VI hann även få fram en tydlig avgränsning av rödockrafärgningen på ena sidan av profilen. Rödockrafärgningen kommer bli vårt fokus när vi fortsätter nästa års undersökning, i och med att denna bör kunna ses som en avgränsning av själva gravläggningen. Graven i Ligga är ungefär dubbelt så stor som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar, åtminstone sett till storleken på stenpackningen som är lagd ovanpå rödockran. Kanske kan detta tyda på att det finns två gravlagda individer bredvid varandra? Det blir mycket spännande att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år och se om vi kan svara på denna fråga. Vi kommer dessutom ha med oss en del resultat från årets undersökning och därmed mer kunskap till nästa år. De brända benen från anläggningarna på ömse sidor om graven kommer att analyseras osteologiskt. Då kommer vi få kunskap om vilka djur som varit en del av födointaget för de människor som vistades i området. Vi kommer också att skicka jordprover från dessa anläggningar för lipidanalys, för att se om det finns spår av andra fetter än vad som kommer från de brända benen. Dessutom kommer vi att sända brända ben för C14-analys och därmed få en datering på dessa anläggningar. Hur gamla är de? Kommer Liggagraven visa sig vara lika gammal som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar? Arkeologer från Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet har besökt oss och tagit en del jordprover från både rödockran i graven och från de förmodade boplatsen. Deras analyser kan förhoppningsvis bland annat ge oss indikationer på var vi bör undersöka ytor inom boplatsområdet. Hanna, som inte bara är osteolog utan även miljöarkeolog, kommer att göra makrofossilanalyser på jordprover från brunfärgningarna. Det blir spännande att se om hon hittar något intressant i dessa jordprover!

Rödockrafärgningen framträder tydligt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Som en del av dokumentationen har varje framrensad nivå bland annat dokumenterats genom planfotografering som skett med hjälp av ett långt fotostativ. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
mAnläggningar, färgningar, fynd, prover m.m har mätts in med en GPS med nätverks-RTK, som ger mycket exakta positioner för varje inmätt punkt. Här ses Sebastian Lundkvist mäta in rödockrabegränsningen i ena halvan av graven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Årets undersökning avslutades med att vi har lagt igen undersökningsområdet med markduk. All jord som vi har grävt bort vid årets undersökning har skottats in i sandsäckar, som har lagts ovanpå markduken längs med profilen på ömse sidor, för att förhindra denna från att rasa ut. Därefter så har markduken förankrats med stenar från högarna med fyllnadssten som vi lyft upp ur graven. Nu håller vi tummarna för att igenläggningen är tillräcklig och att erosionen inte ställer till med några skador inför vår fortsättning under nästa år. Årets fältsäsong är snart till ända, men vi längtar redan tills nästa år då vi kan fortsätta undersökningen i Ligga!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Lite hundmys förgyller fikarasten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det kändes vemodigt att lämna grävplatsen i Ligga när vi inte är klara, men vi är glada över tre fantastiska fältveckor och med årets insats. Vi ses igen nästa år!

Fantastisk miljö att arbeta i! Rödockragraven i Ligga vid slutet av 2022 års räddningsundersökning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum


Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga