Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa

Selholmen – högarnas gåta är nu fastställd

Nytt år och nya möjligheter. Det ska bli spännande att se vad årets arkeologiska upptäckter kommer att bjuda på. Förra året så stod de eventuella gravhögarna på Selholmen, Älvsbyn, i fokus för min del. Selholmen var ett mycket intressant, spännande och roligt projekt som utspelade sig under större delen av fältsäsongen. För en bakgrund till våra arbeten på Selholmen finns ett tidigare blogginlägg: Selholmen – en arkeologisk sensation?

Georadarundersökningen
Vårt arbete inleddes i slutet av maj med en georadarundersökning. Norrbottens museum har vare sig utrustning eller erfarenhet av denna typ av undersökning, så vi fick hjälp av Bengt Westergaard från Arkeologerna vid Statens historiska museer. Bengt, som arbetat en hel del i södra Sverige, tyckte att högarna på Selholmen är gravhögar fram till motsatsen har bevisats – för hur skulle de ha kunnat bildats två så runda och gravliknande högar naturligt på ett och samma ställe?

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Bengt Westergaard från Arkeologerna, Statens historiska museer, kör georadar på terrassen invid en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Innan vi körde igång med georadarundersökningen på Selholmen hade vi fått fin hjälp från Älvsbyns fastigheter med att röja bort sly för att underlätta för georadarutrustningen, som likt en gräsklippare rullas framför kroppen. Vi hade bjudit in media till en pressvisning i fält, för att informera om vårt projekt som ett led i vårt arbete i att nå ut till allmänheten. Det blev stor uppslutning och reportage i både tidningar, radio och TV. Genom alla inslag i media fick vi även besök av klass 3A på Knut Lundmarksskolan i Älvsbyn. De skulle precis börja läsa om bronsåldern och ville komma ut och titta på de eventuella gravhögarna. Besöket resulterade i att eleverna gjorde en modell av högarna på Selholmen där både Bengt och jag blivit avbildade som lerfigurer!

selholmen

Modell av Selholmen som elever från Knut Lundmarksskolan har gjort. Bengt Westergaard med markradarn är avbildad uppe på en av högarna och undertecknad i hatt och med varselkläder bredvid den andra högen.

Georadarundersökningen resulterade i en sannolik kantkedja av sten runt en av högarna – vi hade därmed tydliga indikationer på att högarna på Selholmen var gravar! En kantkedja är en vanlig konstruktionsdetalj i gravhögar och kan liknas vid en stenlagd cirkel. Kantkedjan har sannolikt bidragit till att hålla jordmassorna i en gravhög på plats. Jag blev så exalterade att jag lätt hade kunnat hoppa jämfota!

Kantkedja jpg

Den sannolika kantkedjan som påträffades i anslutning till en av högarna på Selholmen.

Geofysiska mätningar
Veckan efter georadarundersökningen genomfördes nästa etapp av utredningen av högarna på Selholmen. Nu var det dags för företaget GeoVista i Luleå att genomföra geofysiska mätningar med magnetometri och elektrisk resistivitet, i syfte att försöka få ytterligare information om högarnas uppbyggnad och eventuella konstruktionsdetaljer. GeoVista utförde sina mätningar på den hög där den sannolika kantkedjan påträffades i samband med georadarundersökningen. För er som varit på Selholmen är det högen närmast logen som står på ön. Magnetisk mätning är en metod som indikerar variationer i magnetiska egenskaper i exempelvis mark och bergarter. Elektrisk resistivitet visar materialets oförmåga att leda ström. Vår förhoppning var att kunna se om det eventuellt fanns ett kärnröse i mitten av högen, som sedan täckts av jordmassor, samt om det gick att få ytterligare belägg för den sannolika kantkedjan.

GeoVistas mätningar visade på att det i högen fanns en ansamling av ett mer magnetiskt material än omgivande mark. Mätningarna visade också på störningar i västra delen av den omgivande terrassen, som sannolikt beror på ett nedgrävt metallrör eller liknande och som kan kopplas samman med resterna av den husgrund efter ett café som funnits på platsen. GeoVistas mätningar berörde även en av de mindre högarna mellan de två storhögarna, och där framkom ett lågmagnetiskt mönster i en kvadratisk form. Dessutom fanns det där en magnetisk källa, vars orsak tolkades vara ett metalliskt föremål.

Geologisk undersökning
Nästa etapp på Selholmen ägde inte rum förrän i slutet av augusti. Då kom professor Per Möller från Lunds universitet upp för att genomföra en geologisk undersökning med hjälp av en spadborr. Planen var att borra i högarna för få en bedömning av högarnas uppbyggnad. Vi ville helt enkelt avgöra om högarna var naturligt skapade eller ett resultat av människohand. Det började mycket lovande, då Pers första kommentar när vi kom till Selholmen var ”Det här kan inte vara naturligt!”.

Vi började borra uppe på högen med den troliga kantkedjan, men stötte på problem redan efter drygt en halvmeter. Det visade sig att innehållet i högen inte var nog sandigt, så de småstenar som fanns inblandat i sanden gjorde att spadborren kilade sig fast och vi tog oss helt enkelt inte ner. Likadant blev det i högens sluttningar. Samma sak på den andra högen. Däremot var det enkelt att borra i de omgivande terrasserna runt de båda högarna samt i den lilla högen som även omfattades av GeoVistas mätningar. Terrasserna och den lilla högen var enbart uppbyggda av sand, som har avsatts från Piteälven i samband med högvattentillfällen. I terrassen runt högen med den sannolika kantkedjan borrade vi dessutom upp någon form av sentida metallskrot. Per Möller blev mer och mer fundersam, och i slutet av första dagen så var han inte längre säker på att högarna inte var naturligt skapade… Vi insåg att vi inte kunde avgöra högarnas uppbyggnad utifrån provborrningen, och valde därför att ta in en minigrävare.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, och Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, genomför en geologisk undersökning med hjälp av spadborr på terrassen nedanför en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Minigrävaren fick köra upp på terrassen vid högen med den troliga kantkedjan, och där sträcka sig så långt in och så långt upp i högen med skopan som det var möjligt (högens sluttningar var för brant för den lilla maskinen att köra upp på, och bron över till Selholmen skulle inte klara av tyngden från en större grävmaskin). I schaktet som togs upp framgick det tyvärr snart att det bara var naturliga lagerföljder i högen… Snacka om antiklimax!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Profil i maskinschaktet som togs upp i en av högarna på Selholmen. Överst syns ett stenigt lager och under obrutna sandiga lager. Foto: Per Möller.

Maskinschaktet drogs dessutom ut över den förmodade kantkedjan. Det visade sig mycket riktigt finnas större stenblock som följer högens kurvning, men de ligger i orörda jordlager och utgörs av en erosionskant kring kullens bas som har uppstått i samband med högvattensituationer på Selholmen. Högarna har av Per Möller tolkats som erosionsrester av de isälvssediment som eroderats bort i samband med att Piteälven skar igenom de älvsediment som blockerade älven i samband med att området steg upp ur det som kallades för Littorinahavet (ett av Östersjöns olika stadier efter inlandsisens avsmältning) för omkring 6000-4000 år sedan.

Välbesökt arkeologidag
Resultatet av den geologiska undersökningen kändes lite som ett platt fall. Våra tidigare insatser på Selholmen under fältsäsongen hade ju lovat så gott! Samma vecka som vi genomförde den geologiska undersökningen arrangerade vi Arkeologidagen i Älvsbyn, där en av programpunkterna var en guidning på Selholmen där jag skulle berätta om vårt arbete dittills. Så det var bara att förbereda sig på att göra besökarna besvikna… Arkeologidagen, som arrangerades tillsammans med Älvsbyns forskarförening, blev välbesökt. På förmiddagen kom drygt 180 besökare till Polar Hotel för att lyssna på en föreläsning om arkeologi kring Älvsbyn. Efter lunch genomfördes guidningen på Selholmen med drygt 220 besökare – trots regn!

Av de besökare jag talade med efter guidningen så var alla nöjda trots det nedslående resultatet. De hade alltid undrat över högarna och var nöjd med att kunna få ett besked, oavsett resultatet. Vår målsättning med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var ju också att avgöra om högarna var naturligt skapade eller gravhögar – och utifrån dittills genomförda arbeten så såg det mycket nedslående ut. Ett sista halmstrå hade vi dock – kan man ha nyttjat naturligt skapade högar och begravt någon ovanpå? Uppsala högar är ju exempelvis anlagda ovanpå en moränås, där material från åsen har skottats upp ovanpå de gravlagda individerna, för att förstärka högeffekten. Vi bestämde oss för att slutföra projektet med den sista planerade etappen för att räta ut de sista frågetecknen – och göra en mindre arkeologisk undersökning.

Arkeologisk provundersökning
I september anlände vi till Selholmen en sista gång, för att under två veckor undersöka översta delen av högarna. Vi startade med högen där de flesta tidigare insatser genomförts, där ”kantkedjan” som gjorde oss så glad i början av sommaren påträffades med hjälp av markradarn. Två schakt förlades uppe på toppen och vi körde igång med handgrävandet (spade och skärslev), som snart fick bytas ut till korphacka och fyllhammare! Har aldrig varit med om så hård mark att gräva i, kompakt lera inblandat med ett gruslager – vi fick hacka oss ner till ca 60 cm djup. Genom att studera profilen kunde vi då med säkerhet avgöra att högen var naturligt uppbyggd även i toppen och att ingen tidigare grävning skett ovanpå högen. I profilen syntes enbart naturliga och obrutna lager.

Vi flyttade därför fokus till den andra högen, och där blev vi faktiskt lite överraskade. I det första schaktet vi tog upp såg vi spår efter tidigare grävning! Vi tog sammanlagt upp tre schakt ovanpå högen och hittade spår av grävning på flera ställen. Tre av nedgrävningarna som syntes i profilen var relativt grunda, mellan 60-80 cm djupa, och vi tolkade dessa som sannolika skattplundringsgropar. Enligt myten ska ju en skatt vara begravd i en av högarna… och uppenbarligen har någon/några gjort sig besväret att gräva efter den! Förbryllade blev vi däremot då vi i en av profilerna hittade en markyta med ett kraftigt kollager på ca 75 cm djup. Vid närmare undersökning framkom det glasbitar i kollagret… Inte så gammalt med andra ord. Vid fortsatt nedgrävning i samma schakt hittades markytor på fler nivåer, men inget material i övrigt framkom.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

I profilen syns den djupaste nedgrävningen med flera markytor på olika nivåer. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi samlade därför in prover för analys för att se om vi kunde hitta något som skulle hjälpa oss i tolkningen av dessa nedgrävningar. Arkeologerna Hanna och Ida som arbetar extra hos oss är även miljöarkeologer, så de har analyserat proverna hos oss på Norrbottens museum. I jordprovet som samlats in ur det nedersta jordlagret framkom relativt nya och obrända frön från hallon – och vindruvskärnor!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Arkeologerna Ida Lundberg och Hanna Lundholm samlar in jordprover för makrofossilanalys ur profilen med flera lager av markytor på olika nivåer. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Då GeoVistas undersökningar visat på dels en fyrkantig formation samt ett föremål av metall i en av de lägre små kullarna på Selholmen, lades även ett sökschakt i detta område. Inga spår efter någon fyrkantig konstruktion hittades, åtminstone inte på det djup som grävdes – och metallföremålet visade sig vara en modernt järnrör, liknande de metallrör som används till tomtmarkeringar…

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Metallföremålet som GeoVistas geofysiska mätningar visade på blev inte mer spännande än ett metallrör liknande en tomtmarkering. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Vårt syfte med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var att avgöra om högarna var naturligt bildade eller om de skulle kunna utgöras av gravhögar. Tidigare har arkeologer gjort bedömningen att det sannolikt rört sig om gravhögar, men ingen har utrett dem närmare – och de har antagligen avförts som gravhögar på grund av att denna typ av fornlämning inte ansetts ska finnas så långt upp i norr, utan att högarna har bedömts utifrån dess innehåll. Våra undersökningar visar att högarna – tyvärr måste jag säga – är naturligt skapade. Däremot har vi kunnat fastställa en myt – nämligen att människor har trott att det funnits en skatt nedgrävd i en av högarna, och att man har gjort försök att leta efter denna. Detta är också något som nämnts i ett kåseri i Piteå-tidningen från början av 1900-talet. Fyndet av vindruvskärnorna blir en extra knorr på det hela – har skattsökaren fyllt på med energi, antingen i form av vindruvor eller russin, efter all grävning i högen och spottat ut kärnorna nere i den grävda gropen? Vindruvor blev en vanlig exportvara under 1950-talet och fanns då i handeln under höst och vinter. De olika lager av markytor som påträffades vid vår grävning har sannolikt bildats genom att den grävda gropen lämnas öppen. Energin tog väl slut trots vindruvs- eller russinätandet och skattsökaren skottade aldrig igen sin grop, som därmed har eroderat i omgångar, varvid ny markyta hunnit bildas.

Arbetet med högarna på Selholmen har varit otroligt givande och även om jag hade hoppats på en annan utgång, så har vi fått mycket positiv respons för det arbete vi har lagt ner. Tack till alla intresserade och välvilliga Älvsbybor som har besökt oss och hjälpt oss på olika sätt med arbetet på Selholmen, det har varit fantastiskt med ert engagemang. Nu kan vi med vetenskaplig grund avgöra att högarna enbart är naturformationer, så tyvärr fick vi inte skriva om Norrbottens historia denna gång. Men Norrbotten är en guldgruva – det finns otroligt mycket kvar att upptäcka, och Norrbottens museum har redan fått in ett nytt tips om eventuella gravhögar…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog