Seskarö – kanoner istället för bröd?!

Det är i år 100 år sedan ”hungerkravallerna” på Seskarö i Haparanda skärgård ägde rum.

I elevuppsatserna ur Bygdespegeln, arkiv nr 8 i Norrbottens museums arkiv, beskrivs händelsen av barn som genom intervjuer och berättelser lärt sig om sin historia. Berättelserna är nedtecknade mellan åren 1951-1953 och utgör en viktig dokumentation över händelserna i Seskarö våren 1917.

Bygdespegeln var en skoltävling som anordnades av tidningen NSD och Samfundet för hembygdsvård och riktade sig till barn i åldern 9-13 år. Tävlingen omfattade sju etapper med olika teman. Den gestaltar muntligt nedtecknade berättelser om hur livet kunde se ut runt om i Norrbotten från slutet av 1800-talet och fram till att de skrevs ner. Arkivet omfattar cirka tre hyllmeter handlingar.

Åren 1917-1918 var en turbulent tid i Sveriges historia. Ransoneringen av livsmedel var bristfällig. Första världskriget pågick vilket påverkade importen av livsmedel. Sveriges regering hade bland annat tillåtit Tyskland att minera Östersjön vilket de allierade svarade med att blockera fartyg från att angöra svenska hamnar. Stor livsmedelsbrist rådde i hela Sverige och köerna ringlade sig långa till affärerna. Det var inte heller säkert att man fick ut hela sin ransonerade kvot eftersom livsmedel helt enkelt inte fanns tillgängligt. I Norrbotten var tilldelningen av påbrödskort så dålig att de inte räckte till alla som behövde. Nedertorneå sockens livsmedelsnämnd hade svårt att få korten att räcka till och Norrbottens livsmedelsnämnd hade inte fått det antal man begärt från Livsmedelskommissionen.

Från december 1914 till juli 1915 steg fläskpriset med cirka 50 procent vilket medförde en förskjutning i livsmedelskonsumtionen. Efterfrågan på bröd ökade markant. Fram till våren 1915 skedde export av livsmedel till framförallt Tyskland i så hög utsträckning att bristen på livsmedel blev ett faktum. Detta fick till följd att priserna sköt i höjden samtidigt som lönerna var dåliga. Bönderna använde potatis och brödspannmål till mat åt boskapen eftersom priset var lågt.

Potatis blev en bristvara framförallt i storstäderna vilket medförde att det som odlades runt om i landet inte räckte till. 1 april 1917 fanns överhuvudtaget ingen potatis att tillgå i Stockholm.

Krav på allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag gav också eko runt om i landet.

Den 11 april beslutade sig fyra kvinnor från Söderhams skärgård att gemensamt protestera mot matbristen genom att marschera in till centrum och protestera hos brödbyrån. Efterhand anslöt mängder av människor och detta var starten för det hungeruppror som följde.

Den 16 april 1917 kom besked från Västervik att ”samtliga arbetare idag lämnat arbetet med krav på kraftigare åtgärder mot livsmedelsbristen”.

Folket var i rörelse och den 1 maj 1917 demonstrerade mellan 100 000 – 200 000 människor på Gärdet i Stockholm mot de usla levnadsvillkoren och protesterna spred sig snabbt i hela landet från Malmberget i norr till Ystad i söder.

Seskarö
Den 25 maj 1917 på Seskarö i Haparanda skärgård beslutade sig 300 arbetare för att gemensamt skaffa bröd men samtidigt betala full ersättning till bagerierna på grund av matbristen.

Att ta sig över till Seskarö under våren var svårt eftersom isen varken bar eller brast och det i sin tur medförde att leveranserna av mat till ön från fastlandet var mycket bristfällig.

Potatis och kålrötter hade visserligen levererats. Men partierna var i så dåligt skick när de anlände att mer än hälften var obrukbart. Sålunda blev bröd ett komplement vilket i sin tur gjorde att efterfrågan ökade.

Bygdespegeln Seskar├ Konsumbutik 1914123

Bild ur Bygdespegeln, Norrbottens museums arkiv.

Emma Isaksson som arbetade i Matinlassis affär på Seskarö berättar hur arbetarna kom och frågade om där fanns bröd och mjöl: (Vilket det fanns.) ”Jag var ensam i butiken eftersom ägaren rest till Nikkala och hans fru var sjuk. Inga kuponger lämnades men pengar slängdes fram. ¬Till slut kunde jag stänga och när ägaren återvände ringde han polisen. Jag förhördes men sa att jag inte känt igen någon av arbetarna. ¬”

Vi vet inte med säkerhet om detta är sant eftersom det är en muntlig källa ur Bygdespegeln som nedtecknats. Det vi dock med säkerhet vet, utifrån det arkivmaterial som finns, är att sågverksarbetarna höll ett möte i Folkets hus på kvällen den 25 maj där de beslutade hur de skulle gå till väga. En kollektiv aktion för tvångsinköp där maxgränsen låg på två paket till medelstora familjer, tre paket till stora familjer och ett paket till ensamstående, samt med två kontrollanter som övervakade aktionen.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna116

Teckning som visar arbetarna i affären. Bygdespegeln, Norrbotten museum.

I Bygdespegeln står att arbetarna gick till Janssons bageri dagen därpå där det påstods att dörren lämnats olåst, vilket man antog var ett tyst medgivande till att ta med sig bröd. Varje arbetare tog med sig två paket. Även här lämnades pengar i stället för kuponger. Jansson gjorde heller ingen polisanmälan utan lät saken bero.

Senare gick de till Erikssons bageri där de inte blev insläppta, för att dagen därpå återvända för ytterligare ett försök. Enligt uppgifter i Bygdespegeln skällde Eriksson ut seskaröborna, vilket inte hjälpte utan de trängde sig in styrda av hunger och desperation. När butiken var länsad fattades pengar till två bröd och Eriksson anmälde händelsen till polisen. De två bröd som uppgavs saknas var troligen bröd från Janssons bageri men där var det snarare ett fel som uppstod vid växlingen och Jansson hade förklarat sig nöjd med betalningen.

Enligt den anmälan som Eriksson gjorde grundade den sig i olaga intrång och tvångsinköp av bröd efter det att arbetarna lyckats bryta upp dörren på tredje försöket.

Endast fyra arbetare anhölls senare av polisen trots att 16 personer namngivits. De fördes till brädgårdskontoret på Granviks sågverk för att invänta transport till fängelset i Haparanda. När sågverksarbetarna fick veta detta samlades runt 300- 400 personer utanför kontoret för att försöka frita de anhållna – detta eftersom man på mötet i Folkets hus beslutat att tvångsköpen var en gemensam aktion och att genom denna skulle ingen kunna åtalas.

Enligt boken ”Den svenska revolutionen” av Sigurd Klockare var de fyra inte anhållna utan var intagna till förhör och de många sågverksarbetarna var rädda för att de skulle föras till fängelset i Haparanda.

Efter fritagningen, som skedde genom ett fönster, drog arbetarna mot Folkets hus där en kommitté tillsattes med krav på att polisen skulle lämna ön. Vilket de också gjorde.

På morgonen 29 maj upptäckte arbetarna att myndigheterna återvänt till ön och begav sig därför till Folkets hus i protest där de hävdade att inget arbete skulle återupptas förrän myndighetspersonerna lämnat ön. En kommitté hade tillsatts med syfte att skriva ned de skyldigas namn. Det beslutades att namnen skulle skrivas i en cirkel med enbart efternamn. Det arbetet var svårt eftersom det rörde sig om cirka 300 arbetare som deltagit i tvångsköpen. Man ville ha tid att åstadkomma denna lista.

Den 30 maj anlände militär till Seskarö med en styrka på 50 man som steg iland vid Sandvikskajen.

Vid läsning av de nedtecknade minnena i Bygdespegeln får man lätt intrycket av att kommande förhör skedde direkt efter militärens ankomst. I texten beskrivs inte de möten och kommittéer som anordnades och tillsattes.

Nya förhör hade inletts vid Erikssons affär och när militären kom dit möttes de av en stor och uppretad folkmassa. ”Antingen skulle alla eller ingen föras till Haparanda” var den allmänna åsikten hos seskaröborna. Kaptenen uppmanade folkmassan att skingra sig och gå hem medan seskaröborna menade att det var militären som borde åka hem då de inte hörde hemma på ön.

Sju personer hämtades in till förhör som skedde i det inre rummet på Erikssons bageri. När det dröjde innan de kom ut blev folkmassan mer och mer upprörd. De skanderade ”Vi vill ha ut våra kamrater!”.

I Bygdespegeln får man intrycket av att händelsen är lätt åtgärdad genom seskaröbornas avväpning av militären. Men fogden kände sig uppenbarligen så hotad av den skanderande folkmassan att han försökte läsa ur lagboken om upprorsbrott. Detta hjälpte dock inte.

Istället för att backa gjorde folkmassan tvärt om och stormade fram med höga tjut och ryckte gevären ur händerna på militären, enligt Bygdespegeln. Flertalet gav sig frivilligt och överlämnade vapnen. I själva verket backade folkmassan för att sedan stanna, sedan backa igen och stanna innan avväpningen skedde. Enligt vittnesuppgifter riktade militären sina vapen i marken när de gick till attack.

Några gjorde motstånd och en sergeant blev slagen med geväret så att han fick ett stort sår i huvudet. Kaptenen fick även han motta slag efter att han skjutit flertalet skott och sårat två seskaröbor. Efter avväpningen tog militär och polis skydd i skogsbrynet eftersom de trodde de skulle bli skjutna. I Bygdespegeln sägs att en finne som hette Lokkinen fick tag i ett gevär och tänkte skjuta men lyckades inte då det var säkrat. ”Han ska ha blivit så arg att han bröt pipan på det”. Lokkinen hade nog inte styrkan att bryta av pipan med sina bara händer, men han kastade geväret i sjön. Flera av de ”lånade” gevären gömdes i väggen på godtemplarhuset som var under uppförande.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna118

Teckning som visar avväpningen av militären. Bygdespegeln, Norrbottens museum.

Nya trupper anländer till Seskarö
Militären kom från Luleå med båt. Överfarten hade inte varit helt lätt eftersom på den första båten hade matroserna skruvat bort maskindelar och gått iland. Den andra hade gått på grund. Men på tredje försöket lyckades de komma iväg och 500 man med gevär och kulsprutor steg iland. En liten kanon ställdes också upp på Sandvikskajen.

Ingen seskaröbo fick lämna ön. En motorbåt patrullerade mellan de båda kajerna och alla båtar såväl yrkesfiskares som privatpersoners beslagtogs. Telefonstationen besattes och alla samtal avlyssnades.

Ungefär två dagar senare anlände landshövdingen som höll ett tal till öborna med löfte om mer mat. Han hade även med sig matvaror som kunde köpas i affären. Soppkök skulle inrättas och detta mot att de som varit ledare för kravallerna frivilligt lät sig förhöras och att de beslagtagna gevären återlämnades till militären. Seskaröborna gick enhälligt med på villkoren och båda parter höll sina löften.

När militären lämnade ön sägs det enligt den berättelse i Bygdespegeln som beskriver händelsen att en av kaptenerna sagt att ”med 500 sådana män som seskaröborna skulle man kunna besegra hela världen.”

Om kaptenen yttrat dessa ord vet vi inte med säkerhet. Hur det nu var med den saken så var det ett fint erkännande av en kampvillig bygd.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna119

Seskaröborna hämtar mat från soppköket. Bild ur Bygdespegeln, Norrbottens museum.

Rättegången
Rättegången inleddes strax efter midsommar och nio arbetare stod anklagade för upplopp mot myndighet. Sex av de åtalade dömdes till tre månaders fängelse och de övriga tre mellan fyra och fem månaders fängelse samt 50 kr i böter.

När de åtalade avtjänat sitt straff möttes de på kajen av en stor folkmassa som jublade och hurrade.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna121

Två av de anhållna återvänder. Bild och text ur Bygdespegeln, Norrbottens museum.

När man läser i Bygdespegeln, slås man av hur väl insatta barnen var i de äldres liv. Genom frågor och samtal fick de kännedom om den här händelsen och mycket annat som rörde hembygdens historia i såväl vardag som fest.

I en radiointervju från november 1962 återger Oskar Lindström den desperation som en seskaröbo kände när han blev tvungen att tigga: ”Jag har inte en brödbit och då har halva veckan gått, jag får nya på lördag”. Med nya åsyftas ransoneringskort. ”Han kom och tiggde utav andra så han skulle klara sig” berättar Oskar Lindström. Men sammanhållningen var god och man hjälptes åt så gott man kunde.

Hela intervjun kan ni lyssna på via denna länk: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=98&grupp=22866&artikel=6656362

Man slås också av känslan av stolthet, en stolthet över en kamp mot hunger och fattigdom, en kamp för rättvisa och lika villkor driven av en stark kärlek till sin hembygd och människorna som levde i den. En bygd sammansvetsad av arbete, viljan att leva och en stark gemenskap.

Bygdespegelns texter är återgivna efter berättelser och minnen och är inte på något sätt faktabaserade. Förvisso intervjuas människor som var med och förvisso stämmer mycket överens, om än kortfattat återgivet. Fotografier finns inklistrade i kombination med de teckningar barnen ritat.

Men minnen kan spela oss spratt och få oss att tro att vissa saker verkligen hände på ett visst sätt eller i en viss ordning som förstärkts genom återberättande, tankar och nostalgi.

Därför är arkiven och källorna så viktiga där man kan ta del av protokoll, minnesanteckningar och annat som bevarats för eftervärlden.

Ur källan kan man hämta näring till de minnen som sakta försvinner i dimma och glömska.
Vid tangentbordet:
Monica Andersson

Källor:
Bygdespegeln Arkiv nr 8, Norrbottens museums arkiv.
”Svenska revolutionen 1917-1918”. Klockare, Sigurd.

Välkommen hem!

Ja, så lyder temat för årets Arkivens Dag som vi just nu förbereder för fulla drag på Arkivcentrum Norrbotten. Hembygd är årets tema även i en vidare bemärkelse, då 2016 utnämnts till Hembygdens år i samband med Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum. Även museets årsbok, som jag just nu frenetiskt korrekturläser, har hembygd som tema, tillsammans med släktforskning.

Alltså fick hem bli fokus även för mitt blogginlägg, samtidigt som jag skamlöst inbjuder den hågade läsaren till att besöka arkivet lördagen den tolfte november, då vi har öppet hus här på Björkskatan med föredrag, visningar och exponeringar av spännande objekt ur både arkiv och föremålssamlingar!

Ett av de material jag själv förbereder är något av en personlig favorit – en stor samling uppsatser skrivna av skolbarn i Norrbotten under början av 1950-talet.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-hem-av-barbro-silverlind

Mitt hem, av Barbro Silverlind. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Bygdespegeln – en tävling för Norrbottens barn (1951-1953)
År 1951 presenterade Norrländska Socialdemokraten och Samfundet för hembygdsvård en ny pristävling, riktad till folkskolans lärare och elever. Eleverna skulle i ord och bild skildra sin hembygd med utgångspunkt i tävlingens olika teman, indelade i sju etapper. De vinnande bidragen i varje etapp skulle honoreras och dessutom publiceras i tidningen. Tanken var att få hela bygden engagerad, från barn till åldringar. En del skolor medverkade bara i enstaka etapper, men för att vinna slutpriset måste man ha deltagit i minst sex av de sju deltävlingarna.

Syftet var att höja intresset för och kunskapen om den egna bygden, men även att samla in berättelser och lärdom om det förflutna, nu när den moderna tiden knackade på dörren. Resultatet blev ett livfullt och fascinerande lapptäcke av uppsatser, skrivna och illustrerade av Norrbottens skolbarn från norr till söder, öst till väster – framför allt på landsbygden.

Det mesta av materialet är bevarat i Norrbottens museums arkiv, där det upptar fyra hela hyllmeter, men ännu händer det att enstaka uppsatser trillar in till arkivet, från gömmor i skolor eller hemma hos någon inblandad. Över 20 000 sidor ska ha producerats under tävlingens gång, och materialet har sedan visats upp i utställningar och studieverksamhet efter tävlingstidens utgång 1953.

Bygdespegeln är ett material som är lätt att ta till sig – stor möda och omtanke har lagts ner i de allra flesta uppsatser, som ofta är fint illustrerade med barnens egna teckningar, tidningsklipp och fotografier. Böckerna i sig är dessutom mycket olika till utseendet, då en del dekorerats med penna och pensel, andra med tyg och broderier. En pärm är till och med bunden med björknäver – både vackert och med bokstavlig koppling till sin ursprungsort. Det ursprungliga syftet med projektet har helt och klart uppfyllts – resultatet är verkligen en spegling både av sin tid och av den bygd de olika böckerna kommer ifrån, men materialet kan, som så ofta är fallet med arkivalier, i efterhand användas på en mängd olika sätt.

Själv älskar jag att visa upp Bygdespegeln när jag tar emot studiebesök, eftersom det finns något för i stort sett alla i materialet. Femteklassaren av idag suckar beundrande över den vackra handstilen medan bygdeforskaren kan hitta spännande muntliga berättelser från just sin egen trakt bevarade via skolbarnens förmedling. Till Allhelgonatider finns spökhistorier att hämta, och för den som älskar hemslöjd har vissa barn stolt nålat fast tygprover vävda av deras mor eller mor- och farmödrar, medan andra beskrivit den fina gamla kistan som någon anfader snickrat ihop. Eftersom materialet är skrivet i början av 1950-talet finns det dessutom fortfarande de som kommer ihåg tävlingen – eller själva varit med!

Hemma hos far och mor
Temat ”Hemma hos far och mor” var uppsatstävlingens andra etapp och pågick fram till mars 1952. Barnen uppmanades då att skildra sitt hem i skrift och bild.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-av-tora-nedlund

Hemma hos far och mor, av Tora Nedlund. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Fotografier och teckningar av hus, ladugårdar, möblemang, föremål och förstås människorna i hemmet ger en tydlig bild av ett Norrbotten i förändring. Det moderna boendet håller på att slå igenom, samtidigt som mycket av det gamla lever kvar. Färgglada trasmattor, blommiga tapeter och mönstrade gardiner, blomkrukor i fönstren, köksbänkar i rostfritt stål – allt detta tidstypiskt moderna har barnen fångat upp i sina bilder, men det är samtidigt slående att många hus fortfarande var utan sådant som vi ofta tar för givet, som vatten- och värmeledningar.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-vara-blommor-i-fonstret

Våra blommor i fönstret. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-kok-av-asta-keskitalo

Mitt kök, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Ibland finns både elektrisk spis och vedspis i köket, det nya och det gamla sida vid sida med den trebenta kaffekitteln ännu rykande het. Ibland saknas de moderna bekvämligheterna ännu helt, men planer finns för det efterlängtade nya.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-var-oppna-spis-av-asta-keskitalo

Vår öppna spis, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Samma känsla av brytningstid går igenom i skildringarna av arbetet i hemmet, där uppdelningen i manligt och kvinnligt fortfarande är mycket traditionell. Men så plötsligt hittar jag några uppsatser från Svartbyn med titeln ”När mamma hade semester”. Här skymtar plötsligt den moderna tiden med fritid och husmoderssemestrar fram.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-mamma-som-reste

Mamma som reste. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

I en annan uppsats beskriver ett skolbarn från Tärendö sin släkts utspridning – en faster i Stockholm, en annan i Luleå, en kusin i gruvan i Gällivare och ytterligare någon i Skåne, långt i exil, innan den stora utvandringen från Tornedalen egentligen påbörjats.

Materialet andas mycket framtidstro, med massvis av exempel på nybyggda eller nyupprustade gårdar och ladugårdar, satsningar på traktorer och moderna maskiner, men blickar ofta tillbaka till ”hur det var förr” då barnen intervjuat föräldrar och mor- och farföräldrar. Detta ”förr”, som alltid skiftar och förändras – idag är det kanske 1950-talet som är vårt förr, det som alltid var ”bättre”?

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-vart-nya-hem-av-berta-lindehag

Vårt nya hem, av Berta Lindehag. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Folkhemmet och det moderna Sveriges födelsetid var just då, när dessa uppsatser skrevs – och till viss del tror jag att skoleleverna var medvetna om det. Att det var en tid av stora förändringar är klart och tydligt även för barnen, som när de jämför sin uppväxt, hem och skolgång med föräldrarnas snabbt ser skillnaden. Ändå finns det i mina ögon så mycket av det gamla samhället kvar, med mycket fattigdom och slit. I ”Roligt att komma hem” skriver fjärdeklassaren Anna-Greta Ebermark från den lilla byn Nytorp om glädjen i att komma hem från arbetsstugan i Tärendö under skolloven. Hon, liksom många andra i glesbygden, fick lov att bo på skolan.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-roligt-att-komma-hem-av-anna-greta-ebermark-nytorp

Roligt att komma hem, av Anna-Greta Ebermark (Nytorp). Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Päivi Granö, professor i konstvetenskap vid Lapplands universitet i Rovanieni, har studerat material från Bygdespegeln i en jämförande studie med barnteckningar från finska Tornedalen, även de gjorda i efterkrigens brytningstid. Mycket spännande! Några av bilderna kan man se i denna artikel (på finska): http://www.kasvatus-ja-aika.fi/site/?page_id=581

Melvin Bergman
Eldsjälen och ledaren bakom projektet Bygdespegeln var Melvin Bergman (1907-1966). Bergman, född 23/6 1907 i Avan, Nederluleå, växte upp i ett hem präglat av de svenska folkrörelserna – arbetarrörelsen och kooperationen, väckelsen och nykterhetsrörelsen. Han tog examen i Uppsala 1935, och blev sedan folkhögskollärare i Norrbotten. Under åren 1944-1954 var Melvin Bergman ledare för bygdekursverksamheten i Tornedalen, där han reste runt, höll föredrag och startade ett stort antal studiecirklar. Under denna tid blev han även vald till Samfundet för Hembygdsvårds konsulent, med uppgift att främja studiet av hembygden. Tre stora pristävlingar utlystes i detta syfte, varav den sista och mest omfattande var Bygdespegeln. Med utgångspunkt i det insamlade materialet ledde Bergman sedan kurser i hembygdsundervisning för folkskollärare i Norr- och Västerbotten.

Melvin Bergman var själv en mycket flitig hembygdsforskare och publicerade hundratals artiklar och debattinlägg i hembygds- och kulturfrågor, men även om psykologi och Nordkalotten. Han skrev också uppsatser och en del böcker. Folkundervisningens utveckling, folkrörelsernas uppkomst och bergsbrukets historia var särskilda intresseområden.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-brev-till-melvin-bergman

Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4. Hemma hos far och mor, brev till Melvin Bergman.

Bergman blev vald till rektor då Malmfältens folkhögskola startade sin verksamhet under hösten 1954. Redan från början ingick hembygdskunskap i undervisningen. Han brann för hembygden och folkbildningen, men fick efter en tid dra sig tillbaka från aktiv tjänst p g a sjukdom. Melvin Bergman avled på Halmstads lasarett år 1966, 59 år gammal.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström