Okända krigsminnen i Norrbotten 2023

Jag trodde länge att jag hade sett alla lättåtkomliga minnesmärken i Norrbotten från 1900-talets krig, Men jag hade fel. Till att börja med hade jag missat Gunnar Lundström, den förste norrbottningen som sköts ihjäl av styrkor utskickade av den italienske diktatorn Benito Mussolini. Sedan var det två soldater som kort före D-dagen dödades i en explosion utanför Haparanda.

Men låt oss inleda denna bloggkrönika i Glommersträsk. Orten ligger rätt långt från kusten och nära Västerbotten och är väl bland annat av de skälen mindre bekant. Vad jag kan förstå har ortens mest dramatiska minnesmärke i stort sett glömts bort utanför hembygden och det kändes därför helt rätt att uppmärksamma det i Lennart Westbergs och min senaste bok, Svenska flygare mot Hitler. Men Gunnar Lundström från Glommersträsk var inte pilot och inte stred han mot Hitler. Varför hamnade han ändå i vår bok? Jo, meningen var att Gunnar, en del av den svenska ambulansbrigad som skickats till Etiopien 1935, skulle räddas av Carl Gustaf von Rosen, som var en av de första flygarna att anmäla sig som frivillig för Etiopien och senare för brittiska Royal Air Force (RAF). Sedan kan man se Mussolini som föregångare till Hitler och det var ett av Mussolinis stridsflygplan som sköt ihjäl Lundström. Därmed hade vi skäl att ta upp Gunnar Lundströms öde i vår bok.

Norrbottningen som sköts ihjäl av Mussolinis stridsflyg har i flera decennier varit i det närmaste bortglömd utanför sin hembygd. Bildkällor: privat och Lars Gyllenhaal.
Även i Norrbotten blev det en solidaritetsrörelse för Abessinien, idag Etiopien. Särskilt när fascistledaren Mussolini angrep landet 1935. Här ett gammalt märke som sannolikt sålts till förmån för etiopierna. Foto: Lars Gyllenhaal.

Innan Gunnar Lundström, svårt sårad i käken, avled så lyckades han skriva några meddelanden i sanden och sedan på några papperslappar. Han skrev främst om sin frälsning och lär trots sin ringa ålder ha dött lycklig. Hans ambulanskollegor liksom flera etiopiska soldater tog ett gripande farväl av honom vid hans fältmässiga grav. När hans närmaste hemma i Glommersträsk sedan fick höra att en välgörare ville stå för hemförsel av Lundströms kropp så svarade de att pengarna kunde göra större nytta i Afrika. Därför är den stenen i Glommersträsk, trots dess utseende, inte någon gravsten utan ett minnesmärke.

En av den svenska ambulansbrigadens Volvolastbilar efter en italiensk flygattack. Bildkälla: Lars Gyllenhaal.

När jag blev varse att stenen stod kvar där den 1936 invigdes i Glommersträsk så ville jag självklart fara dit. Jag fick på platsen ytterligare förvissning om hur litet samhället är trots att tusentals personer samlades för att hedra Gunnar Lundström vid stenens invigning. Där kan vid tillfället knappast ha levt mer än några hundra personer men siffran fem tusen personer rapporterades av dåtida medier. Den bekräftar väl att solidariteten med såväl Etiopien som Gunnars familj var påtaglig.

Gunnar Lundströms fältmässiga begravning i Etiopien. Bildkälla: Lars Gyllenhaal.
I Gunnars hembygd Glommersträsk, inte långt från kyrkan, står detta minnesmärke över honom, som invigdes 1936. Foto: Lars Gyllenhaal.

När jag för några år sedan skrev min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget så hade jag ingen aning om den nedan avbildade minnessten som 1995 uppfördes inte långt från Haparanda. Närmare bestämt 17 kilometer norr om Nikkala, i Kattilasaari vid bron över Keräsjoki. Tack vare en uppmärksam läsare (tack till dig, och alla andra tipsare!) får jag här och nu tillfälle att komplettera. Bakgrunden till denna sten är en explosionsolycka som inträffade den 16 april 1944, alltså samtidigt som södra England kryllade av allierade trupper upptagna av diverse landstigningsövningar. Några veckor efter explosionen utanför Haparanda så inleddes den stora allierade invasionen av norra Frankrike.

Två svenska armésoldater sprängdes i april 1944 i bitar på denna plats i Haparanda kommun. Fyra decennier senare lät den lokala hembygdsföreningen uppföra stenen. Foto: Lars Gyllenhaal.

När olyckan inträffade var finska Lappland, som var nästgårds, ännu fullt av tyska trupper. Därför fanns det i Norrbotten ännu gott om beredskapsförband från andra delar av Sverige. De två omkomna, värnpliktige Rune Hedström och furiren Helge Pettersson, tillhörde Gävle-regementet I 14. Varför har denna sten fram till nu vare sig omtalats på nätet eller i någon känd bok? Orsakerna är flera, skulle jag säga. Dels för att Kattilasaari inte ligger vid någon större väg och dels för att stenen, intressant nog, inte restes av någon myndighet, utan av den lokala hembygdsföreningen. Till saken hör också att det svenska samhället, generellt sett, inte har visat något större intresse för personalen som omkom i tjänsten under andra världskriget. Hade det funnits ett betydande intresse hade det nog inte framkommit uppgifter som tyder på att det var fler, kanske betydligt fler, som dog för att vi skulle slippa bli ockuperade. Låt oss försöka minnas dem mer.

I östra delen av Kattilasaari i Haparanda kommun står stenen som påminner om två av många hundra offer som krävdes för att vakta Sveriges gränser under andra världskriget. Foto: Lars Gyllenhaal.

Vid tangentbordet: Lars Gyllenhaal, författare

”En hyllning till vatten”: en glasutställning i Haparandas gamla vattentorn

Haparandas första vattentorn
Det gamla vattentornet i Haparanda är ett av stadens minnesmärken. Med dess långa profil bidrar vattentornet till att skapa Haparandas horisont, att inspirera till unika idéer och speciella projekt (tex. det som ville förvandla tornet till ett höghus med flera lägenheter, enligt MAF:s förslag, 2012), men även till att väcka invånares samt turisters nyfikenhet. Byggt av arkitekten Knut Nordenskjöld 1920, i ungefär samma veva som stadens nya järnvägsstation, är Haparandas gamla vattentorn en hög struktur – nästan 50 meter höjd – i tegelstenar med ett klassiskt lutande tak och en oktogonisk planritning.
I bruk som vattentorn från och med 1920-talet och sedan som fjärrvärmecentral från och med 1960/1970-talet (när ett nytt vattentorn byggdes) är det gamla vattentornet stängt för allmänheten sedan flera decennier. Eller kanske snarare skulle säga att det var stängt för allmänheten, då en glasutställning tog plats i tornets bottenvåning den 22 oktober 2022.

Haparandas gamla vattentorn, källa: http://www.commons.wikimedia.com

När glaskonst väcker nytt liv i en historisk byggnad
”En hyllning till vatten” är inte bara en utställning som förevisar verk blåsta av glaskonstnären Jennie Olofsson från Gotland (Glasstudion Big Pink). Utställningen är också resultatet av en process fylld av tankar, reflektioner, skapande och samarbete.

Jennie spenderade en residensvistelse i Haparanda under några veckor 2020, mitt under rasande pandemi. Mörkret, naturen och älgjakten dominerade ett första intryck av novemberlandskapet i staden med omgivningar.

Konstnären och konsthantverkaren Jennie Olofsson/Glasstudion Big Pink, källa: http://www.swedishlaplandair.se

Detta i kombination med vattnet – i form av regn, älvar, sjöar och is. Jennie började anteckna och göra ljusregistreringar genom att ta bilder i staden och dess omgivande natur. Dessa bilder målade hon om till prickar av färg och skapade en novemberpalett av Haparandas färger. Prickarna pryder nu var utställningsaffisch och i utställningsbroschyren men även i sin ursprungsform i utställningen. De starkaste färgerna finns i bruksglaset “Tjärhovet”.

Utställningsaffisch gjord av Karin Erixon.

I processen uppstod fler frågor – skulle isen i norr verkligen släppa i november, som följd av klimatförändringarna? Hur uppfattas Haparanda hos de som kommer utifrån? Vad dominerar landskapet?

Sa föddes idén att arrangera en utställning i det gamla vattentornet med nyproducerade ljud och glasverk inspirerade av Haparanda och Tornedalen. Efter två år av brainstorming, samverkan och hårt jobb har vi liksom anlänt – vi har äntligen fått inviga utställningen i Haparandas gamla vattentorn.

Unika glaskonstverk i en miljö med industrikänsla
Just för den här utställningen har Jennie Olofsson skapat en hängande installation – en site specific – som heter Isskärvor, gjuten av glas från riktig is och inspirerad av för tidig islossning; två skisser ”Prickar” som inspirerandes av Haparandas novemberljus och färger, samt ljudverket ”Hyllning till vatten”, inspirerat av vattnets ljud och rörelse samt de dystopiska klimatförändringar vi står inför.

Jennie Olofsson, installationen site specific ”Isskärvor”. Foto: Silvia Colombo.
Jennie Olofsson, “Prickar” & “Tjärhovet” (orange och transparent version). Foto: Silvia Colombo.

Sedan är utställningens höjdpunkt en serie munblåsta och drivna glas (50 st.) och vattenkaraffer (20 st.) som heter ”Tjärhovet” och som inspirerades av Haparandas ljus samt homonymt för området.

Jennie Olofsson, ”Isskärvor” i bakgrunden och ”Tjärhovet” (grön version) i förgrunden. Foto: Silvia Colombo.
Jennie Olofsson, ”Tjärhovet” (blå och grön version). Foto: Silvia Colombo.

För att fortsätta med Jennies ord ”kommer glasens textur från formavtryck av tjäran som ligger på Haparandas strandbank, i det naturskyddade området ’Tjärhovet’:

“I silikonavtrycket gjöt jag vax och utav flera vaxgjutningar byggde jag en rund blåsform av gips och sand. Nar vaxet ångats bort kan jag blåsa glas in i formen och trycket från min luft utvidgar glaset mot formens kant och ger på så sätt glasytan ett avtryck som liknar Tjärhovet. For mig är detta ett sätt att flytta en fysiskt betydelsefull plats i Haparanda in i ett vardagsobjekt som du kan använda varje dag. Vattenkaraffen bar med sig ’minnet’ av Tjärhovets berättelse.”

De har fyra olika färger och jag kallar dem, mossa, solnedgång, is och vatten. Färgerna ar valda från den färgkarta jag skapade under min residensvistelse. Varje dag gjorde jag ljusregistreringar i naturen och i staden som jag omvandlade till färg.

Tjärhandeln uppstod och blomstrade redan under 1600-talet da tjäran var vårt lands tredje största exportvara och ökade kraftigt under 1700-talet och kulminerade under halva 1800-talet. Spill från denna tjärhandel och omlastningens procedur har lämnat spår i markyta och än idag känner du doft av tjära på platsen”.

”En hyllning till vatten”, detalj av utställningsrum. Foto: Silvia Colombo.

”En hyllning till vatten” är en samproduktion mellan Jennie Olofsson/Glasstudion Big Pink, Haparanda stads kulturenhet, ABF norr, och Resurscentrum för konst, i samarbete med kulturföreningen KUBN (Kultur för Unga och Barn i Norrbotten). Samfinansierande institutioner är Kulturrådet och Region Norrbotten.

Vid tangentbordet:
Silvia Colombo
Kulturstrateg på Haparanda stad

Källor
Ang. ansökan om minnesmärke och info om vattentornets historia: https://www.haparandapojkarna.com/16-foereningsfakta/10-ansoekan-om-byggnadsminnesfoerklaring-av-gamla-vattentornet-har-inlaemnats-till-laensstyrelsen

Ang. MAF:s projekt: https://maf-ark.se/projekt/tornet-haparanda/
https://sverigesradio.se/artikel/5225693

Ang. Jennie Olofssons konstresidens i Haparanda under 2020: http://www.swedishlaplandair.se/residencies/previous-residencies-2020/jennie-olofsson-44859785

Ang. Jennie Olofssons produktion som Glasstudion Big Pink: https://www.glasstudionbigpink.se/