I Norrbottens museums arkiv finns tre liggare bevarade från Haparanda station och gränsövergången mellan Haparanda – Torneå. En av dem är daterad 13 september 1917 – 28 mars 1918 medan de övriga två tyvärr är odaterade.
Detta fick mig att fundera på Haparanda under första världskriget och vilken knutpunkt det faktiskt var för handel och transport. För via Haparanda gick handel och resande från öst till väst i båda riktningarna i hög omfattning.
Thomas Cook, den kände researrangören, lär ha sagt för cirka 150 år sedan att det finns tre ställen i världen en globetrotter måste besöka; Samarkand, Timbuktu och Haparanda. Föga anade han vad som komma skulle i den mängd människor som tvingades passera just Haparanda på sina resor; frivilliga eller tvångsmässiga.
I Karungi, strax norr om Haparanda, invigdes stationshuset 1 juli 1913. I och med krigsförklaringen mellan Ryssland och Tyskland 1914 fördrevs mängder av människor åt respektive håll. Under en period anlände 50 – 60 flyktingar per dag och i Norrbottens-Kuriren från 1914-09-05 står att läsa en artikel med rubriken ”Omkring 600 ryska flyktingar” där man kortfattat beskriver hur dessa – de flesta av judisk börd – tvingats lämna Tyskland medan cirka 125 tyskar utvisats från Ryssland. Alla reste samma natt och provisoriska utskänkningsställen upprättades av barmhärtiga människor.
Detta får mig att dra paralleller till flyktingströmmarna som kom 2015 från krig och konflikter lite längre bort men som påverkade oss i ord och mening. Människor ställde upp och ”öppnade sina hjärtan”. Man gjorde precis som då; anordnade matutskänkning, erbjöd läkarvård och delade ut kläder. 2015 översteg flyktingströmmarna i världen för första gången över 60 miljoner människor, vilket kan jämföras med i snitt var 113:e person i världen satt i relation till jordens befolkning för tiden.
Det blev en enorm arbetsbörda för gränspolisen i det lilla neutrala Sverige. Krigsutbrottet medförde också hanteringen av stora mängder post som skulle distribueras ut i världen. Sverige blev bland annat transitland för de stora mängder krigsfångepost som skickades mellan Tyskland och Ryssland samt mellan Tyskland och Japan. Och i slutet av 1914 tvingades man uppföra ”Karungi station utrikes” för att kunna ta hand om mängderna med post och varutransporter. Där arbetade 20 personer med sortering och distribution.
Haparandabanan stod färdig 1915. Samtidigt invigdes Haparanda station och postsorteringen flyttades då från Karungi. Haparandabanan var då den enda öppna järnvägsförbindelsen mellan Västeuropa och Ryssland. Stationen öppnades för provisorisk trafik 1915 för att 1918 fortsätta med permanent trafik. 1917 tvingades man färdigställa en linbana över älven till Torneå för post och paket för att underlätta det hårda arbetet. Under april 1917 skickades nära en miljon paket.
Då järnvägen har en smalare spårvidd på den svenska sidan fick man helt sonika dra gods och persontrafik med släde över isen till Torneå vintertid och frakta med pråmar över älven sommartid för att lasta om till de ryska tågen. Järnvägsbron över älven invigdes först den 6 oktober 1919.
De omfattande fångutväxlingarna och invalidtransporterna var också en stor del av tågtrafiken utöver de vanliga resenärerna och flyktingarna som färdades fram och tillbaka.
I juli 1915 träffades en överenskommelse mellan de krigförande länderna på initiativ av svenska Röda korset om transporter av sårade och skadade soldater. Fram till år 1918 när kriget var slut hade cirka 65 000 personer passerat Haparanda på sin väg hem. Åtskilliga klarade inte resan utan avled under resans gång och fick aldrig återse sitt hemland. Ett minnesmonument finns att besöka på Haparanda kyrkogård, där vilar 219 soldater som avled under transport.
Mia Green (1870-1949), fotograf och verksam i Haparanda, var initiativtagare till monumentet som invigdes 1919. Pengar till utsmyckning och dekorationer saknades vilket hon då såg till att ordna själv. Under många år planterade hon träd, vattnade blommor och lade ned kransar för att hedra de avlidna soldaterna. Mia Green ligger, enligt egen önskan, begravd alldeles i närheten av monumentet på Haparanda kyrkogård. Genom sitt genuina engagemang fick hon motta tyska och österrikiska Röda korsets medalj.
Som medlem i lokalavdelningen av Landsföreningen För Kvinnans Politiska Rösträtt var Mia Green även aktiv i insamlingar och evenemang för krigets offer. Den 5 september 1914 anordnades en torgdag i Haparanda till stöd för landstormen och de drabbade familjerna samt till alla de flyktingar som passerade staden. Det såldes varor som skänkts av bygdens invånare såsom kött, bakverk, kaffe och grönsaker med mera. Totalt 1100 kronor samlades in och fördelades bland behövande genom olika åtgärder. Mia Green dokumenterade dessutom genom sitt yrke som fotograf en händelserik tid i historien där hon fångade människors uttryck och livsmiljöer, en ovärderlig skatt för eftervärlden att ta del av. Via pressen spreds hennes bilder av krigsinvalider och händelserna i Haparanda över Sverige.
En dikt som skrevs av akademiledamoten Bo Bergman år 1915 sätter ord på de fasor som drabbade dessa soldater.
Marche Funébre (Fruktans marsch)
”Vi komma från maktens tinnar
Och vanmaktens tidsfördriv.
Vi kräla. Vi linka på pinnar.
Vi släpa det lilla som ännu
Finns kvar efter doktorns kniv.
Och döden vill inte ha oss.
Och livet kan inte ta oss.
Tillbaka som mer än stumpar
Och stycken och trasor av liv.
Här har du din älskare åter
Men armarna har han glömt.
Han vänder sig bort och gråter
Med blodiga ögonhålor
Och nickar och småler ömt,
Fast halva ansiktet tryter
Och om det är äran som flyter
ur såren inunder rocken,
så stinker äran fördömt.
Men solen mister ej ljuset
För några haltande led.
Se världen är skön och snuset
Är gott om man bara äger
En näsa att snusa med.
Vårt land, vår heliga moder,
Här får du till hjältestoder
Och fågelstämmor på åkern,
där korparna slagit ned.”
En av de mer kända personer som arbetade för krigsfångars rättigheter var Elsa Brändström (1888-1948), även kallad ”Sibiriens ängel”. Hon tjänstgjorde på tågen som transporterade fångar på sträckan Trelleborg – Karungi. Från 1915 anställdes hon av svenska Röda korset för arbete i Sibirien med att organisera hjälpverksamhet och inspektion av de fångläger som fanns där. Hon tilldelades serafimerordens guldmedalj och svenska Röda korsets medalj 1919. Med en järnvilja och ett brinnande engagemang fortsatte hon fram till sin död att hjälpa och bistå utsatta människor runt om i världen.
Haparanda var under tiden för första världskriget en hektisk plats som kom att spela en stor roll i världspolitiken. Via staden passerade diplomater, politiker, Röda kors-personal, kungligheter med flera. Den 15 april 1917 korsade till exempel Vladimir Lenin gränsen i Haparanda med sitt sällskap, på väg hem till Ryssland efter flera år i landsflykt. Han reste dock under sitt riktiga namn Uljanov vilket man kan anta var en säkerhetsåtgärd.
Det var en tid som medförde uppkomst av handel och företagsamhet, både ljusskygga såsom omfattande smuggling av pengar och livsmedel, medan andra var helt synliga i form av hotellverksamhet och caféer med mera.
Med sin strategiska plats närmast gränsen blev Haparanda en knutpunkt mot öst. Det sades att; när det går dåligt för världen, går det bra för Haparanda. Något som skulle visa sig återigen några decennier längre fram i och med det andra världskrigets utbrott.
Under åren 1914-15 växte en provisorisk kåkstad fram längs järnvägen i Karungi med caféer, övernattningar, konsulat, växlingskontor och affärer. Kriget lockade till sig lycksökare och Karungi blev som ett nytt Klondike då många hoppades tjäna sig en hacka på alla de människor som passerade. Verksamheten flyttade dock till Haparanda när järnvägen stod klar sommaren 1915. De första droskorna började synas som på sommaren kördes med trilla och vintertid med släde.
En av alla anekdoter som finns berättade är den om droskägare Laina-Matti som av en tysk på genomresa blev tillfrågad var tullhuset låg. Han svarade då på tre språk i en och samma mening ”, Gehen Sie diese Strasse, så långt ni kan, ja kääntäkää sitte oiekealle”, vilket kan översättas med ” – Gå den här gatan fram, så långt ni kan och ta sedan av åt höger.”
Man kan fundera över hur ortsborna såg och upplevde alla dessa människor och händelser?
Stadshotellet hade många gäster och en stor blandning av människor med olika språk och bakgrund som på kvällarna samlades på en och samma plats. Man tvingades till att försöka förstå och lyssna till alla dessa förbipasserande. Genom dem fick man lärdom i språk och geografi utöver det som lärdes ut i folkskolan. Många tog till sig flera språk hjälpligt genom att prata och lyssna och kunde på så sätt vara behjälpliga med allehanda ting. Förmodligen fanns här även misstänksamhet gentemot det främmande och okända som de passerande representerade, en avvaktan och säkert en viss rädsla för åtminstone de människor som var fattiga och utmärglade.
Ska man fundera ytterligare i dessa banor så är det väl just rädslan för det okända som präglar dagens samhälle. Att människor rest och färdats i alla tider frivilligt eller inte är något som ofta glöms bort och något som är självklart för att ett samhälle ska utvecklas och komma framåt. Viljan att försöka förstå och lära känna nya kulturer är en grogrund för ett integrerat samhälle, från båda håll skall sägas. Det blir i förlängningen en investering inte enbart av ekonomisk karaktär utan framförallt en investering i människor och bildning som genom sina erfarenheter och strävanden kan bidra med något värdefullt. För mig skapar det även en tilltro till mänskligheten och dess förmåga att arbeta och skapa något tillsammans i en demokratisk anda.
Man ska också ha i åtanke att allt detta skedde i en tid där kampen för lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag stod högt på dagordningen för de allra flesta, samtidigt var ransoneringen av livsmedel hård och många demonstrationer och oroligheter förekom.
Bläddrar man i de tre liggarna slås man av den oerhörda bredd av personer som faktiskt reste fram och tillbaka över gränsen. Där finns ogifta fröknar, köpmän, diplomater, disponenter, ministrar, förmän och arbetare, tjänarinnor, officerare och andra militärer, fruar med barn med flera. Där återfinns bland annat fru baronessan de Bistram av rysk börd som reste mot Kiev den 22:a mars 1918. Vi vet inte mycket mer om henne än att hon var 52 år och verkar ha rest ensam.
Vid tiden för oktoberrevolutionen som utbröt den 7 november i Petrograd, dåvarande huvudstad i Ryssland, kan man som till exempel se att medicinstuderande britten Luis (Lewis) reste mellan Samara i Ryssland och England, han var 24 år och reste ensam. Här finns även 34-årige direktör Howard även han av brittisk börd som reste ensam mellan Moskva och England. Bland alla dessa fanns också Fröken Ahlström 32 år, finsk medborgare som reste tillsammans med doktor Ahlström mellan Helsingfors och Stockholm.
Att tyda och förstå vad som avses i källmaterial är inte lätt, något som vi på arkiven ibland får brottas med. Till exempel som i fallet med dessa liggare, har förmodligen stationsskrivarna haft bråda dagar, så skriften är ofta i det närmaste oläslig med många förkortningar. Man kan utläsa yrket och kanske namnet men sedan varifrån de kom och vart de skulle är otydligt.
Att gissa och spekulera över förkortningar ger inte något heller då vi måste ha fakta och mer fullständig kontext. Våra tre liggare är sannolikt bara en del av en betydligt större samling. Men de säger oss en del om vilka personer som reste, vad de arbetade med, om de hade familj och barn med sig, varifrån de kom och vart de skulle resa vidare, deras ålder och om de reste ensamma.
Det är ett mycket intressant material som minner om en tid som var och som väcker tankar om nutiden. Idag passerar inte flyktingarna längre Haparanda och Karungi som åren 1914 – 1918. De samlas istället i flyktingläger i bland annat Grekland och Mellanöstern med hopp om att kunna skapa sig ett bättre liv, långt från krig, fattigdom, förtryck och konflikter. Nu precis som då.
/Monica Andersson, arkivassistent vid Norrbottens museum
För vidare läsning se länk: https://digitaltmuseum.se/021188225650/transit
