Haparanda och Karungi – knutpunkt under WW1

I Norrbottens museums arkiv finns tre liggare bevarade från Haparanda station och gränsövergången mellan Haparanda – Torneå. En av dem är daterad 13 september 1917 – 28 mars 1918 medan de övriga två tyvärr är odaterade.

Detta fick mig att fundera på Haparanda under första världskriget och vilken knutpunkt det faktiskt var för handel och transport. För via Haparanda gick handel och resande från öst till väst i båda riktningarna i hög omfattning.

Thomas Cook, den kände researrangören, lär ha sagt för cirka 150 år sedan att det finns tre ställen i världen en globetrotter måste besöka; Samarkand, Timbuktu och Haparanda. Föga anade han vad som komma skulle i den mängd människor som tvingades passera just Haparanda på sina resor; frivilliga eller tvångsmässiga.

I Karungi, strax norr om Haparanda, invigdes stationshuset 1 juli 1913. I och med krigsförklaringen mellan Ryssland och Tyskland 1914 fördrevs mängder av människor åt respektive håll. Under en period anlände 50 – 60 flyktingar per dag och i Norrbottens-Kuriren från 1914-09-05 står att läsa en artikel med rubriken ”Omkring 600 ryska flyktingar” där man kortfattat beskriver hur dessa – de flesta av judisk börd – tvingats lämna Tyskland medan cirka 125 tyskar utvisats från Ryssland. Alla reste samma natt och provisoriska utskänkningsställen upprättades av barmhärtiga människor.

© Norrbottens-Kuriren 1914-09-17

Detta får mig att dra paralleller till flyktingströmmarna som kom 2015 från krig och konflikter lite längre bort men som påverkade oss i ord och mening. Människor ställde upp och ”öppnade sina hjärtan”. Man gjorde precis som då; anordnade matutskänkning, erbjöd läkarvård och delade ut kläder. 2015 översteg flyktingströmmarna i världen för första gången över 60 miljoner människor, vilket kan jämföras med i snitt var 113:e person i världen satt i relation till jordens befolkning för tiden.

Det blev en enorm arbetsbörda för gränspolisen i det lilla neutrala Sverige. Krigsutbrottet medförde också hanteringen av stora mängder post som skulle distribueras ut i världen. Sverige blev bland annat transitland för de stora mängder krigsfångepost som skickades mellan Tyskland och Ryssland samt mellan Tyskland och Japan. Och i slutet av 1914 tvingades man uppföra ”Karungi station utrikes” för att kunna ta hand om mängderna med post och varutransporter. Där arbetade 20 personer med sortering och distribution.

Postexpeditionen Karungi Utrikes inrättas i december 1914. Foto: Mia Green.

Haparandabanan stod färdig 1915. Samtidigt invigdes Haparanda station och postsorteringen flyttades då från Karungi. Haparandabanan var då den enda öppna järnvägsförbindelsen mellan Västeuropa och Ryssland. Stationen öppnades för provisorisk trafik 1915 för att 1918 fortsätta med permanent trafik. 1917 tvingades man färdigställa en linbana över älven till Torneå för post och paket för att underlätta det hårda arbetet. Under april 1917 skickades nära en miljon paket.

Då järnvägen har en smalare spårvidd på den svenska sidan fick man helt sonika dra gods och persontrafik med släde över isen till Torneå vintertid och frakta med pråmar över älven sommartid för att lasta om till de ryska tågen. Järnvägsbron över älven invigdes först den 6 oktober 1919.

De omfattande fångutväxlingarna och invalidtransporterna var också en stor del av tågtrafiken utöver de vanliga resenärerna och flyktingarna som färdades fram och tillbaka.

I juli 1915 träffades en överenskommelse mellan de krigförande länderna på initiativ av svenska Röda korset om transporter av sårade och skadade soldater. Fram till år 1918 när kriget var slut hade cirka 65 000 personer passerat Haparanda på sin väg hem. Åtskilliga klarade inte resan utan avled under resans gång och fick aldrig återse sitt hemland. Ett minnesmonument finns att besöka på Haparanda kyrkogård, där vilar 219 soldater som avled under transport.

”1914-1918. I Det ärorika minnet av 205 Österrikisk-Ungerska 11 Tyska 2 Turkiska krigare vilka offrade sitt liv för fosterlandet fjärran från hemlandet som de hade hoppats få återse måste de här jordas till evig ro.” Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Mia Green (1870-1949), fotograf och verksam i Haparanda, var initiativtagare till monumentet som invigdes 1919. Pengar till utsmyckning och dekorationer saknades vilket hon då såg till att ordna själv. Under många år planterade hon träd, vattnade blommor och lade ned kransar för att hedra de avlidna soldaterna. Mia Green ligger, enligt egen önskan, begravd alldeles i närheten av monumentet på Haparanda kyrkogård. Genom sitt genuina engagemang fick hon motta tyska och österrikiska Röda korsets medalj.

Som medlem i lokalavdelningen av Landsföreningen För Kvinnans Politiska Rösträtt var Mia Green även aktiv i insamlingar och evenemang för krigets offer. Den 5 september 1914 anordnades en torgdag i Haparanda till stöd för landstormen och de drabbade familjerna samt till alla de flyktingar som passerade staden. Det såldes varor som skänkts av bygdens invånare såsom kött, bakverk, kaffe och grönsaker med mera. Totalt 1100 kronor samlades in och fördelades bland behövande genom olika åtgärder. Mia Green dokumenterade dessutom genom sitt yrke som fotograf en händelserik tid i historien där hon fångade människors uttryck och livsmiljöer, en ovärderlig skatt för eftervärlden att ta del av. Via pressen spreds hennes bilder av krigsinvalider och händelserna i Haparanda över Sverige.

En dikt som skrevs av akademiledamoten Bo Bergman år 1915 sätter ord på de fasor som drabbade dessa soldater.

Marche Funébre (Fruktans marsch)

”Vi komma från maktens tinnar
Och vanmaktens tidsfördriv.
Vi kräla. Vi linka på pinnar.
Vi släpa det lilla som ännu
Finns kvar efter doktorns kniv.
Och döden vill inte ha oss.
Och livet kan inte ta oss.
Tillbaka som mer än stumpar
Och stycken och trasor av liv.

Här har du din älskare åter
Men armarna har han glömt.
Han vänder sig bort och gråter
Med blodiga ögonhålor
Och nickar och småler ömt,
Fast halva ansiktet tryter
Och om det är äran som flyter
ur såren inunder rocken,
så stinker äran fördömt.

Men solen mister ej ljuset
För några haltande led.
Se världen är skön och snuset
Är gott om man bara äger
En näsa att snusa med.
Vårt land, vår heliga moder,
Här får du till hjältestoder
Och fågelstämmor på åkern,
där korparna slagit ned.”

En av de mer kända personer som arbetade för krigsfångars rättigheter var Elsa Brändström (1888-1948), även kallad ”Sibiriens ängel”. Hon tjänstgjorde på tågen som transporterade fångar på sträckan Trelleborg – Karungi. Från 1915 anställdes hon av svenska Röda korset för arbete i Sibirien med att organisera hjälpverksamhet och inspektion av de fångläger som fanns där. Hon tilldelades serafimerordens guldmedalj och svenska Röda korsets medalj 1919. Med en järnvilja och ett brinnande engagemang fortsatte hon fram till sin död att hjälpa och bistå utsatta människor runt om i världen.

Haparanda 17 augusti 1917. På bilden ses: En kvinnlig officer, doktor Ekeroth, syster Karin Hansson, syster Jenny Erlandsson, kapten Sjödin, fänrik Woldin, fänrik Lilier samt kapten Hälleberg. Foto: Mia Green. Ur Norrbottens museums bildarkiv. Med acc:nr 2020:24:22.

Haparanda var under tiden för första världskriget en hektisk plats som kom att spela en stor roll i världspolitiken. Via staden passerade diplomater, politiker, Röda kors-personal, kungligheter med flera. Den 15 april 1917 korsade till exempel Vladimir Lenin gränsen i Haparanda med sitt sällskap, på väg hem till Ryssland efter flera år i landsflykt. Han reste dock under sitt riktiga namn Uljanov vilket man kan anta var en säkerhetsåtgärd.

Det var en tid som medförde uppkomst av handel och företagsamhet, både ljusskygga såsom omfattande smuggling av pengar och livsmedel, medan andra var helt synliga i form av hotellverksamhet och caféer med mera.

Med sin strategiska plats närmast gränsen blev Haparanda en knutpunkt mot öst. Det sades att; när det går dåligt för världen, går det bra för Haparanda. Något som skulle visa sig återigen några decennier längre fram i och med det andra världskrigets utbrott.

Under åren 1914-15 växte en provisorisk kåkstad fram längs järnvägen i Karungi med caféer, övernattningar, konsulat, växlingskontor och affärer. Kriget lockade till sig lycksökare och Karungi blev som ett nytt Klondike då många hoppades tjäna sig en hacka på alla de människor som passerade. Verksamheten flyttade dock till Haparanda när järnvägen stod klar sommaren 1915. De första droskorna började synas som på sommaren kördes med trilla och vintertid med släde.

En av alla anekdoter som finns berättade är den om droskägare Laina-Matti som av en tysk på genomresa blev tillfrågad var tullhuset låg. Han svarade då på tre språk i en och samma mening ”, Gehen Sie diese Strasse, så långt ni kan, ja kääntäkää sitte oiekealle”, vilket kan översättas med ” – Gå den här gatan fram, så långt ni kan och ta sedan av åt höger.”

Man kan fundera över hur ortsborna såg och upplevde alla dessa människor och händelser?

Stadshotellet hade många gäster och en stor blandning av människor med olika språk och bakgrund som på kvällarna samlades på en och samma plats. Man tvingades till att försöka förstå och lyssna till alla dessa förbipasserande. Genom dem fick man lärdom i språk och geografi utöver det som lärdes ut i folkskolan. Många tog till sig flera språk hjälpligt genom att prata och lyssna och kunde på så sätt vara behjälpliga med allehanda ting. Förmodligen fanns här även misstänksamhet gentemot det främmande och okända som de passerande representerade, en avvaktan och säkert en viss rädsla för åtminstone de människor som var fattiga och utmärglade.  

Ska man fundera ytterligare i dessa banor så är det väl just rädslan för det okända som präglar dagens samhälle. Att människor rest och färdats i alla tider frivilligt eller inte är något som ofta glöms bort och något som är självklart för att ett samhälle ska utvecklas och komma framåt. Viljan att försöka förstå och lära känna nya kulturer är en grogrund för ett integrerat samhälle, från båda håll skall sägas. Det blir i förlängningen en investering inte enbart av ekonomisk karaktär utan framförallt en investering i människor och bildning som genom sina erfarenheter och strävanden kan bidra med något värdefullt. För mig skapar det även en tilltro till mänskligheten och dess förmåga att arbeta och skapa något tillsammans i en demokratisk anda.

Bild ur stumfilmen ”när millionerna rulla”, Haparanda stadshotell 1920-tal.

Man ska också ha i åtanke att allt detta skedde i en tid där kampen för lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag stod högt på dagordningen för de allra flesta, samtidigt var ransoneringen av livsmedel hård och många demonstrationer och oroligheter förekom.

Bläddrar man i de tre liggarna slås man av den oerhörda bredd av personer som faktiskt reste fram och tillbaka över gränsen. Där finns ogifta fröknar, köpmän, diplomater, disponenter, ministrar, förmän och arbetare, tjänarinnor, officerare och andra militärer, fruar med barn med flera. Där återfinns bland annat fru baronessan de Bistram av rysk börd som reste mot Kiev den 22:a mars 1918. Vi vet inte mycket mer om henne än att hon var 52 år och verkar ha rest ensam.

Vid tiden för oktoberrevolutionen som utbröt den 7 november i Petrograd, dåvarande huvudstad i Ryssland, kan man som till exempel se att medicinstuderande britten Luis (Lewis) reste mellan Samara i Ryssland och England, han var 24 år och reste ensam. Här finns även 34-årige direktör Howard även han av brittisk börd som reste ensam mellan Moskva och England. Bland alla dessa fanns också Fröken Ahlström 32 år, finsk medborgare som reste tillsammans med doktor Ahlström mellan Helsingfors och Stockholm.

Att tyda och förstå vad som avses i källmaterial är inte lätt, något som vi på arkiven ibland får brottas med. Till exempel som i fallet med dessa liggare, har förmodligen stationsskrivarna haft bråda dagar, så skriften är ofta i det närmaste oläslig med många förkortningar. Man kan utläsa yrket och kanske namnet men sedan varifrån de kom och vart de skulle är otydligt.

Att gissa och spekulera över förkortningar ger inte något heller då vi måste ha fakta och mer fullständig kontext. Våra tre liggare är sannolikt bara en del av en betydligt större samling. Men de säger oss en del om vilka personer som reste, vad de arbetade med, om de hade familj och barn med sig, varifrån de kom och vart de skulle resa vidare, deras ålder och om de reste ensamma.

Ett utdrag ur liggaren avseende resande den 13 oktober 1917. Norrbottens museums arkiv Ea 408.
Faksimil ur liggaren för den 13 oktober 1917. Norrbottens museums arkiv Ea408.

Det är ett mycket intressant material som minner om en tid som var och som väcker tankar om nutiden. Idag passerar inte flyktingarna längre Haparanda och Karungi som åren 1914 – 1918. De samlas istället i flyktingläger i bland annat Grekland och Mellanöstern med hopp om att kunna skapa sig ett bättre liv, långt från krig, fattigdom, förtryck och konflikter. Nu precis som då.

/Monica Andersson, arkivassistent vid Norrbottens museum

För vidare läsning se länk: https://digitaltmuseum.se/021188225650/transit

Seskarö – kanoner istället för bröd?!

Det är i år 100 år sedan ”hungerkravallerna” på Seskarö i Haparanda skärgård ägde rum.

I elevuppsatserna ur Bygdespegeln, arkiv nr 8 i Norrbottens museums arkiv, beskrivs händelsen av barn som genom intervjuer och berättelser lärt sig om sin historia. Berättelserna är nedtecknade mellan åren 1951-1953 och utgör en viktig dokumentation över händelserna i Seskarö våren 1917.

Bygdespegeln var en skoltävling som anordnades av tidningen NSD och Samfundet för hembygdsvård och riktade sig till barn i åldern 9-13 år. Tävlingen omfattade sju etapper med olika teman. Den gestaltar muntligt nedtecknade berättelser om hur livet kunde se ut runt om i Norrbotten från slutet av 1800-talet och fram till att de skrevs ner. Arkivet omfattar cirka tre hyllmeter handlingar.

Åren 1917-1918 var en turbulent tid i Sveriges historia. Ransoneringen av livsmedel var bristfällig. Första världskriget pågick vilket påverkade importen av livsmedel. Sveriges regering hade bland annat tillåtit Tyskland att minera Östersjön vilket de allierade svarade med att blockera fartyg från att angöra svenska hamnar. Stor livsmedelsbrist rådde i hela Sverige och köerna ringlade sig långa till affärerna. Det var inte heller säkert att man fick ut hela sin ransonerade kvot eftersom livsmedel helt enkelt inte fanns tillgängligt. I Norrbotten var tilldelningen av påbrödskort så dålig att de inte räckte till alla som behövde. Nedertorneå sockens livsmedelsnämnd hade svårt att få korten att räcka till och Norrbottens livsmedelsnämnd hade inte fått det antal man begärt från Livsmedelskommissionen.

Från december 1914 till juli 1915 steg fläskpriset med cirka 50 procent vilket medförde en förskjutning i livsmedelskonsumtionen. Efterfrågan på bröd ökade markant. Fram till våren 1915 skedde export av livsmedel till framförallt Tyskland i så hög utsträckning att bristen på livsmedel blev ett faktum. Detta fick till följd att priserna sköt i höjden samtidigt som lönerna var dåliga. Bönderna använde potatis och brödspannmål till mat åt boskapen eftersom priset var lågt.

Potatis blev en bristvara framförallt i storstäderna vilket medförde att det som odlades runt om i landet inte räckte till. 1 april 1917 fanns överhuvudtaget ingen potatis att tillgå i Stockholm.

Krav på allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag gav också eko runt om i landet.

Den 11 april beslutade sig fyra kvinnor från Söderhams skärgård att gemensamt protestera mot matbristen genom att marschera in till centrum och protestera hos brödbyrån. Efterhand anslöt mängder av människor och detta var starten för det hungeruppror som följde.

Den 16 april 1917 kom besked från Västervik att ”samtliga arbetare idag lämnat arbetet med krav på kraftigare åtgärder mot livsmedelsbristen”.

Folket var i rörelse och den 1 maj 1917 demonstrerade mellan 100 000 – 200 000 människor på Gärdet i Stockholm mot de usla levnadsvillkoren och protesterna spred sig snabbt i hela landet från Malmberget i norr till Ystad i söder.

Seskarö
Den 25 maj 1917 på Seskarö i Haparanda skärgård beslutade sig 300 arbetare för att gemensamt skaffa bröd men samtidigt betala full ersättning till bagerierna på grund av matbristen.

Att ta sig över till Seskarö under våren var svårt eftersom isen varken bar eller brast och det i sin tur medförde att leveranserna av mat till ön från fastlandet var mycket bristfällig.

Potatis och kålrötter hade visserligen levererats. Men partierna var i så dåligt skick när de anlände att mer än hälften var obrukbart. Sålunda blev bröd ett komplement vilket i sin tur gjorde att efterfrågan ökade.

Bygdespegeln Seskar├ Konsumbutik 1914123

Bild ur Bygdespegeln, Norrbottens museums arkiv.

Emma Isaksson som arbetade i Matinlassis affär på Seskarö berättar hur arbetarna kom och frågade om där fanns bröd och mjöl: (Vilket det fanns.) ”Jag var ensam i butiken eftersom ägaren rest till Nikkala och hans fru var sjuk. Inga kuponger lämnades men pengar slängdes fram. ¬Till slut kunde jag stänga och när ägaren återvände ringde han polisen. Jag förhördes men sa att jag inte känt igen någon av arbetarna. ¬”

Vi vet inte med säkerhet om detta är sant eftersom det är en muntlig källa ur Bygdespegeln som nedtecknats. Det vi dock med säkerhet vet, utifrån det arkivmaterial som finns, är att sågverksarbetarna höll ett möte i Folkets hus på kvällen den 25 maj där de beslutade hur de skulle gå till väga. En kollektiv aktion för tvångsinköp där maxgränsen låg på två paket till medelstora familjer, tre paket till stora familjer och ett paket till ensamstående, samt med två kontrollanter som övervakade aktionen.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna116

Teckning som visar arbetarna i affären. Bygdespegeln, Norrbotten museum.

I Bygdespegeln står att arbetarna gick till Janssons bageri dagen därpå där det påstods att dörren lämnats olåst, vilket man antog var ett tyst medgivande till att ta med sig bröd. Varje arbetare tog med sig två paket. Även här lämnades pengar i stället för kuponger. Jansson gjorde heller ingen polisanmälan utan lät saken bero.

Senare gick de till Erikssons bageri där de inte blev insläppta, för att dagen därpå återvända för ytterligare ett försök. Enligt uppgifter i Bygdespegeln skällde Eriksson ut seskaröborna, vilket inte hjälpte utan de trängde sig in styrda av hunger och desperation. När butiken var länsad fattades pengar till två bröd och Eriksson anmälde händelsen till polisen. De två bröd som uppgavs saknas var troligen bröd från Janssons bageri men där var det snarare ett fel som uppstod vid växlingen och Jansson hade förklarat sig nöjd med betalningen.

Enligt den anmälan som Eriksson gjorde grundade den sig i olaga intrång och tvångsinköp av bröd efter det att arbetarna lyckats bryta upp dörren på tredje försöket.

Endast fyra arbetare anhölls senare av polisen trots att 16 personer namngivits. De fördes till brädgårdskontoret på Granviks sågverk för att invänta transport till fängelset i Haparanda. När sågverksarbetarna fick veta detta samlades runt 300- 400 personer utanför kontoret för att försöka frita de anhållna – detta eftersom man på mötet i Folkets hus beslutat att tvångsköpen var en gemensam aktion och att genom denna skulle ingen kunna åtalas.

Enligt boken ”Den svenska revolutionen” av Sigurd Klockare var de fyra inte anhållna utan var intagna till förhör och de många sågverksarbetarna var rädda för att de skulle föras till fängelset i Haparanda.

Efter fritagningen, som skedde genom ett fönster, drog arbetarna mot Folkets hus där en kommitté tillsattes med krav på att polisen skulle lämna ön. Vilket de också gjorde.

På morgonen 29 maj upptäckte arbetarna att myndigheterna återvänt till ön och begav sig därför till Folkets hus i protest där de hävdade att inget arbete skulle återupptas förrän myndighetspersonerna lämnat ön. En kommitté hade tillsatts med syfte att skriva ned de skyldigas namn. Det beslutades att namnen skulle skrivas i en cirkel med enbart efternamn. Det arbetet var svårt eftersom det rörde sig om cirka 300 arbetare som deltagit i tvångsköpen. Man ville ha tid att åstadkomma denna lista.

Den 30 maj anlände militär till Seskarö med en styrka på 50 man som steg iland vid Sandvikskajen.

Vid läsning av de nedtecknade minnena i Bygdespegeln får man lätt intrycket av att kommande förhör skedde direkt efter militärens ankomst. I texten beskrivs inte de möten och kommittéer som anordnades och tillsattes.

Nya förhör hade inletts vid Erikssons affär och när militären kom dit möttes de av en stor och uppretad folkmassa. ”Antingen skulle alla eller ingen föras till Haparanda” var den allmänna åsikten hos seskaröborna. Kaptenen uppmanade folkmassan att skingra sig och gå hem medan seskaröborna menade att det var militären som borde åka hem då de inte hörde hemma på ön.

Sju personer hämtades in till förhör som skedde i det inre rummet på Erikssons bageri. När det dröjde innan de kom ut blev folkmassan mer och mer upprörd. De skanderade ”Vi vill ha ut våra kamrater!”.

I Bygdespegeln får man intrycket av att händelsen är lätt åtgärdad genom seskaröbornas avväpning av militären. Men fogden kände sig uppenbarligen så hotad av den skanderande folkmassan att han försökte läsa ur lagboken om upprorsbrott. Detta hjälpte dock inte.

Istället för att backa gjorde folkmassan tvärt om och stormade fram med höga tjut och ryckte gevären ur händerna på militären, enligt Bygdespegeln. Flertalet gav sig frivilligt och överlämnade vapnen. I själva verket backade folkmassan för att sedan stanna, sedan backa igen och stanna innan avväpningen skedde. Enligt vittnesuppgifter riktade militären sina vapen i marken när de gick till attack.

Några gjorde motstånd och en sergeant blev slagen med geväret så att han fick ett stort sår i huvudet. Kaptenen fick även han motta slag efter att han skjutit flertalet skott och sårat två seskaröbor. Efter avväpningen tog militär och polis skydd i skogsbrynet eftersom de trodde de skulle bli skjutna. I Bygdespegeln sägs att en finne som hette Lokkinen fick tag i ett gevär och tänkte skjuta men lyckades inte då det var säkrat. ”Han ska ha blivit så arg att han bröt pipan på det”. Lokkinen hade nog inte styrkan att bryta av pipan med sina bara händer, men han kastade geväret i sjön. Flera av de ”lånade” gevären gömdes i väggen på godtemplarhuset som var under uppförande.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna118

Teckning som visar avväpningen av militären. Bygdespegeln, Norrbottens museum.

Nya trupper anländer till Seskarö
Militären kom från Luleå med båt. Överfarten hade inte varit helt lätt eftersom på den första båten hade matroserna skruvat bort maskindelar och gått iland. Den andra hade gått på grund. Men på tredje försöket lyckades de komma iväg och 500 man med gevär och kulsprutor steg iland. En liten kanon ställdes också upp på Sandvikskajen.

Ingen seskaröbo fick lämna ön. En motorbåt patrullerade mellan de båda kajerna och alla båtar såväl yrkesfiskares som privatpersoners beslagtogs. Telefonstationen besattes och alla samtal avlyssnades.

Ungefär två dagar senare anlände landshövdingen som höll ett tal till öborna med löfte om mer mat. Han hade även med sig matvaror som kunde köpas i affären. Soppkök skulle inrättas och detta mot att de som varit ledare för kravallerna frivilligt lät sig förhöras och att de beslagtagna gevären återlämnades till militären. Seskaröborna gick enhälligt med på villkoren och båda parter höll sina löften.

När militären lämnade ön sägs det enligt den berättelse i Bygdespegeln som beskriver händelsen att en av kaptenerna sagt att ”med 500 sådana män som seskaröborna skulle man kunna besegra hela världen.”

Om kaptenen yttrat dessa ord vet vi inte med säkerhet. Hur det nu var med den saken så var det ett fint erkännande av en kampvillig bygd.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna119

Seskaröborna hämtar mat från soppköket. Bild ur Bygdespegeln, Norrbottens museum.

Rättegången
Rättegången inleddes strax efter midsommar och nio arbetare stod anklagade för upplopp mot myndighet. Sex av de åtalade dömdes till tre månaders fängelse och de övriga tre mellan fyra och fem månaders fängelse samt 50 kr i böter.

När de åtalade avtjänat sitt straff möttes de på kajen av en stor folkmassa som jublade och hurrade.

Bygdespegeln Seskar├Âkravallerna121

Två av de anhållna återvänder. Bild och text ur Bygdespegeln, Norrbottens museum.

När man läser i Bygdespegeln, slås man av hur väl insatta barnen var i de äldres liv. Genom frågor och samtal fick de kännedom om den här händelsen och mycket annat som rörde hembygdens historia i såväl vardag som fest.

I en radiointervju från november 1962 återger Oskar Lindström den desperation som en seskaröbo kände när han blev tvungen att tigga: ”Jag har inte en brödbit och då har halva veckan gått, jag får nya på lördag”. Med nya åsyftas ransoneringskort. ”Han kom och tiggde utav andra så han skulle klara sig” berättar Oskar Lindström. Men sammanhållningen var god och man hjälptes åt så gott man kunde.

Hela intervjun kan ni lyssna på via denna länk: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=98&grupp=22866&artikel=6656362

Man slås också av känslan av stolthet, en stolthet över en kamp mot hunger och fattigdom, en kamp för rättvisa och lika villkor driven av en stark kärlek till sin hembygd och människorna som levde i den. En bygd sammansvetsad av arbete, viljan att leva och en stark gemenskap.

Bygdespegelns texter är återgivna efter berättelser och minnen och är inte på något sätt faktabaserade. Förvisso intervjuas människor som var med och förvisso stämmer mycket överens, om än kortfattat återgivet. Fotografier finns inklistrade i kombination med de teckningar barnen ritat.

Men minnen kan spela oss spratt och få oss att tro att vissa saker verkligen hände på ett visst sätt eller i en viss ordning som förstärkts genom återberättande, tankar och nostalgi.

Därför är arkiven och källorna så viktiga där man kan ta del av protokoll, minnesanteckningar och annat som bevarats för eftervärlden.

Ur källan kan man hämta näring till de minnen som sakta försvinner i dimma och glömska.
Vid tangentbordet:
Monica Andersson

Källor:
Bygdespegeln Arkiv nr 8, Norrbottens museums arkiv.
”Svenska revolutionen 1917-1918”. Klockare, Sigurd.