2018 – Europaåret för Kulturarv

2018 är EUROPAÅRET FÖR KULTURARV, och det ger oss anledning att reflektera över i vilket förhållande vi egentligen stått till Europa genom historien. Ofta läser och skriver vi om Norrbotten som en särskild provins i periferin. Vi brukar säga att Norrbotten är ”nalta eljest”. Men det finns många företeelser som vi uppfattar som ”typiskt norrbottniska” eller ”typiskt norrländska” – som tvärtom vittnar om att vi länge varit en del av Europa. Till dessa hör exempelvis de medeltida stenkyrkorna vid kusten och de norrländska kyrkstäderna. I denna text ska vi dock titta närmare på ett av det dyrbaraste konstföremål som någonsin funnits i Norrbotten.

*

På Statens historiska museum i Stockholm finns ett märkvärdigt broderi, som på ett både konkret och symboliskt sätt vittnar om hur Norrbotten blev en del av den europeiska kulturkretsen. Det är ett ytterst värdefullt föremål som ägs av Piteå församling och hängde i brudkammaren i Piteå kyrka vid mitten av 1900-talet. Därefter deponerades det till Statens historiska museum.

Broderiet är ett guldglänsande arbete med figurframställningar och ornamentik i rött, blått, gult och grönt. Det är tillverkat i Italien vid slutet av 1200-talet och har suttit monterat på framsidan av en så kallad klockmässhake. På baksidan satt ett liknande broderi som också är bevarat och idag finns i Uppsala domkyrkoförsamling. Däremot har själva mässhaken gått förlorad.

446030

T-formad textil med broderier i guld, silver och flerfärgat silke. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Mässhaken var en del av ärkebiskopen Nils Allesons skrud och är tillverkad i Italien, i Rom eller Anagni. Den anskaffades till ärkebiskopens vigning, som skedde i katedralen i Anagni i juli 1295.

Textilien är T-formad och broderiet täcker hela ytan. Det är broderat med trådar i guld, silver och flerfärgat silke på ett underlag av lärft. Konsthistorikerna karakteriserar formspråket som höggotiskt med bysantinska inslag. Det gotiska draget är lättast att känna igen på ornamentiken. Bildframställningen, inom klöverbladsformade medaljonger, visar heliga personer. Mellan medaljongerna finns parställda fåglar och på sidorna bårder med bladornament inom vågformade fält. Det bysantinska draget återfinns främst i figurframställningarna, i de allvarliga ansiktena, de markerade ögonen och i klädedräkternas drapering.

parställda fåglar

Detalj av broderiet. Parställda fåglar. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Överst syns Maria i en så kallad adorantställning (tillbedjande med höjda händer), omgiven av änglar. Nedanför ses Paulus som igenkänns på sitt attribut, svärdet. Därnäst en apostel, en helig konung och längst ned ytterligare en apostel.

*

Broderiets europeiska och kyrkliga anknytning framstår som självklar. Men vilken är då anknytningen till Piteå, och hur kunde ett så dyrbart konstföremål hamna i Piteå församlings ägo?

Gamla Kyrkbyn i Långnäs är en viktig plats i Norrbottens historia. För piteborna har den genom århundraden levt i det muntliga berättandet och i den skriftliga historien. Den spelar också en betydelsefull roll för historisk och arkeologisk forskning. Som en av de första centralplatserna i det medeltida Norra Botten har den av forskningen satts i samband med två skeenden som genomgripande förändrade samhället och livsvillkoren: kolonisation och mission. Genom dessa processer blev pitebygden en del av det svenska riket och av den kristna, europeiska kulturkretsen.

Gamla Kyrkbyn

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Gamla Kyrkbyn har undersökts arkeologiskt under 1960-, 1970- och 1990-talen. Den anses ha varit en marknadsplats, anlagd på 1320-talet, som näringsekonomiskt stod i förbindelse med Mälardalen. Bebyggelsen hade samband med en jordbruksbosättning som höll nötkreatur, och förmodligen etablerats samtidigt som marknadsplatsen. Arkeologen Thomas Wallerström bedömer att bebyggelselämningarna är en direkt följd av den kolonisation, syftande till markens uppodling och den kristna lärans spridande, som omnämns i ett medeltida dokument från 1335. Där bekräftar kung Magnus Eriksson, tillsammans med biskopar och herrar i riksrådet, den donation som förre ärkebiskopen Olof Björnsson tidigare gjort till herr Nils Abjörnsson.

I ett stadsbyggnadsperspektiv kan marknadsplatsen och hamnen i Gamla Kyrkbyn ses som både en följd och en utlöpare av den stadskultur som på 1200-talet tog form i Mälardalen. En rad nya städer där krävde sitt uppehälle och arkeologen Mats Mogren har pekat på detta som en orsak till statens expansion norrut och kolonisationen av Norra Botten. Etablerandet av en jordbrukande befolkning och en marknadsplats kunde stödja de nya städernas livsmedelsförsörjning.

I dessa mellansvenska städer syns vid 1200-talets slut och 1300-talets början påverkan från europeisk, främst tysk, stadsplanering. Denna innefattade bland annat idén om ett centralt beläget torg. Sannolikt är det mot den bakgrunden som bebyggelsen i Gamla Kyrkbyn får läsas. Bebyggelsen tycks ha tillkommit under ordnade förhållanden. Husen står tätt uppradade på två sidor av en öppen plats som är orienterad mot söder. Platsen är sannolikt resultatet av en medveten anläggning.

DSC_0282

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Broderiet då? Jo, den politiska struktur som möjliggjorde kolonisationen i norr, innebar en samverkan mellan kyrkan och kungamakten. Det kungarike som senare skulle kallas Sverige var ännu ungt och relativt svagt. Kyrkan var däremot en del av den mäktiga katolska kyrkan – en internationell institution som hade politisk stadga och tillräckliga resurser för att på sikt bygga upp en bärkraftig kyrklig organisation även i denna periferi. Uppsala ärkestift var vid 1300-talets början rikets kyrkliga medelpunkt och i den redan nämnde ärkebiskopen Olof Björnssons uppdrag ingick att utvidga ärkestiftet genom spridning av den kristna läran. Nya svenska jordbruksbygder i norr medförde att den kyrkliga organisationen kunde utbredas. Detta gav nya skatteintäkter till kyrkan, i form av tionde.

Så förenades de statliga och kyrkliga intressena. Därför var också ett kyrkobygge i Gamla Kyrkbyn en nödvändighet för kyrkans mission. Och det är där som broderiet kommer in i bilden. När den nya kyrkan i Piteå skulle invigas på 1320-talet var det ärkebiskopens uppgift. Denne tog förmodligen med sig broderiet från Uppsala domkyrkas skrudkammare när han reste upp för invigningen. Det andra broderiet blev däremot kvar i domkyrkoförsamlingens ägo.

*

Så kom det sig att broderiet hamnade i Piteå sockens ägo. Även dess fortsatta historia är intressant och beroende av händelseutvecklingen på den europeiska kontinenten. När den stora stenkyrkan byggdes i Öjebyn fick broderiet sin plats där. Även det monumentala stenkyrkobyggandet under senmedeltiden måste ses som en manifestation av att den europeiska katolska kyrkan vunnit mark och inflytande. Under ärkebiskopen Jakob Ulfssons episkopat (1469–1515) byggdes nio stora stenkyrkor längs kusten, från Nordmaling i Ångermanland till Torneå i det nuvarande Finland.

Öjeby kyrka

Öjeby kyrka. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Efter reformationen, när svenskarna lämnat den katolska kyrkan och övergått till den evangelisk-lutherska tron, fanns en prost vid namn Graan i församlingen. Denne förstörde på 1660-talet kyrkans medeltida skulpturer, sannolikt som ett utslag av religiös nit. Vi kan bara spekulera i orsakerna till att han skonade broderiet. Kanske var det fortfaranade högt värderat, ur ekonomisk eller estetisk synpunkt? Vi vet heller inte hur och varför broderiet till slut hamnade i Piteå stads kyrka. Kanske överlämnades det som en gåva på 1680-talet vid den nya stadskyrkans invigning?

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg är fil. dr i konstvetenskap, arkitekturhistoriker och antikvarie vid Piteå museum.

Texten bygger på Anna Elmén Bergs artikel ”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid” i Piteå museums årsbok 2014 (samt den litteratur som anförs där). Se även Mats Mogren, Faxeholm i maktens landskap: En historisk arkeologi (2000), Thomas Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, (1995) samt Lars Nylander ”Prosten Graan och de medeltida träskulpturerna i Piteå” i Piteå museums årsbok 2017.

För fler bilder av broderiet, se Historiska museet

Fokus Gammelstad

Kyrkstäder är något som i det närmaste är unikt för Norrland. De är inte riktigt städer samtidigt som de uppvisar kännetecken typiska för stadsbildningar. Enligt den inventering av kyrkstäder som Ragnar Bergling presenterar i sin skrift från 1964 har det funnits 72 kyrkstäder (med reservation) utspridda över hela Norrland med sin sydligaste utpost söder om Dalälven, i Kopparberg. Majoriteten av kyrkstäderna återfinns i de två nordligaste länen i vårt avlånga land, Norr- och Västerbotten.

Utsikt från klocktornet (uppfört 1852) mot söder. Kyrkstugor trängs kring den medeltida kyrkan. I bakgrunden ses Lule älv. © Norrbottens museum. Foto: Daryoush Tahmasebi

Ett ofta upprepat argument till att kyrkstäder uppstod är de långa avstånden. De stora socknarna och de därmed medföljande långa avstånden till kyrkan skulle då ha medfört ett behov av övernattning vid kyrkhelger. Detta är dock en omtvistad förklaring och tillblivelsen av kyrkstäderna är alltigenom inte lika enkel som det ibland framställs.

Om man tittar på avstånden till kyrkan i t.ex. Luleå socken bodde åtminstone hälften av befolkningen inom 2 mil från kyrkan. Enligt Gunnar Hoppes beräkningar på reshastighet är detta en rimlig ressträcka att hinna fram och tillbaka på en och samma dag på sommarvägarna. På vintervägarna var reshastigheten betydligt högre. Generellt inom nuvarande Norrbottens län bodde omkring 2/3 av befolkningen under 1600-tal inom 2 mils radie från närmaste kyrka.

Det som komplicerar det hela är bl.a. längden på gudsjtänsterna som redan under 1500-talet var långa och motiverade en uppmaning från centralt håll att inte predika mer än en timme. Detta kunde medföra att även de som egentligen kunde hinna fram och tillbaka till kyrkan under samma dag var tvungna att lösa övernattning vid kyrkan.

Med all sannolikhet är det en rad samverkande faktorer, långa avstånd, utdragna gudstjänster, särskilda skriftförhör förlagda till söndag morgon eller lördag eftermiddag, marknadstillfällen och juridiska sammankomster samt rent sociala faktorer som tillsammans skapat behovet av övernattningstugor vid kyrkan. Intressant är då att studera de platser där kyrkstäder inte utvecklades… T.ex. är inte kyrkstadstraditionen lika stark i Tornedalen och enligt Abraham Hülphers saknades det helt kyrkstugebebyggelse i Övertorneå 1758. Detta är också något som påpekades i brevväxlingen inför kyrkstadsregleringen 1817 och man förundras från centralt håll över att befolkningen i Tornedalen klarar sig utan kyrkstugor trots långa kyrkvägar och hårt klimat. Kan det bero på familjeorganisationen? Mycket sannolika hypoteser har framförts att man levt i storfamiljer och större släktnätverk i Tornedalen, har man då hyst in sig hos släkt vid kyrkobesöken? Har man alls övernattat?

Luleå Gammelstad

I Luleå Gammelstad beskrivs kyrkstugebebyggelsen för första gången av Johannes Bureus år 1600. Han beskriver vid sitt besök en etablerad bebyggelse och företeelse där alla bönder i socken har en stuga invid kyrkan som de bor i vid kyrkhelgerna. I Gammelstad har alltså etableringen kyrkstaden skett senast under 1500-tal, det är dock idag inte möjligt att datera tillkomsten av fenomenet. Ett ursprung i medeltid går inte att utesluta.

Platsen för Gammelstad har dock varit sockencentrum från åtminstone tidigt 1300-tal då ett kapell omnämns för första gången 1339, prästgården (som låg vid nuvarande Hägnan) omnämns för första gången 1374.

Det arkeologiska fyndmaterialet från de bägge lokalerna indikerar endast en svedjebränningsfas på platsen för blivande Gammelstad under perioden föregående etableringen av kapellet och prästgården. Denna svedjebränning är daterad som tidigast till sen vikingatid (1000-tal e.Kr.) men uppträder i ett antal olika kronologiska skeenden fram till 1300-1400-tal. Man har troligen svedjebränt i flera skeden för att komma åt betesmark alt. odlingsmark, inga tecken på odling finns dock under vikingatid enligt de pollenanalyser som genomförts. Odling uppträder dock i kustområdet senast under 1200-tal efter pollenanalyser från intilliggande Mattisberget.

Platsen för kyrkstaden och prästgården får alltså sin centrala betydelse i och med etableringen av kapell och prästgård.

Det går dock inte att utesluta att det funnits en centralplats på annan plats inom den blivande socknen, i likhet med t.ex. Piteå socken där ett tidigare centrum återfinns vid G:a Kyrkbyn där man vid arkeologiska undersökningar återfann rester efter ett 70-tal byggnader och där de funna föremålen indikerar en livlig handel och hantverk. Denna plats är daterad till 1200-tal, möjligtvis slutet av 1100-tal. Under 1300-1400-tal flyttades sockencentrumet till nuvarande Öjebyn pga. landhöjningen för att sedan återigen flyttas efter stadsbranden 1666 till nuvarande Piteå, även denna gång pga. landhöjningen.

Marknadsplats?

När det gäller Gammelstad som marknadsplats vet vi att grundandet av köpstaden 1621 (som var på gång redan under 1500-talets andra hälft) var ett försök från statligt håll att koncentrera handeln till en plats och få slut på landsköpet. Landsköp hade bedrivits av landsköpmän och birkarlar sedan åtminstone 1200-tal och var en nödvändighet för avsättningen av varor från och till befolkningen i de stora socknarna i Norr- och Västerbotten. Det var helt enkelt väldigt krångligt och svårt att ta sig till en plats nere vid kusten för att avsätta sina varor där, det var mycket enklare med en decentraliserad handel där handelsmännen anlände till lokala och mer närliggande handelsplatser ute i socknen.

Grundandet av staden var alltså ett av maktens instrument för kontroll av handeln och kom på sikt att visa sig mycket effektivt i att kontrollera den rika handel som bedrevs i nuvarande Norrbotten under tidig medeltid och framåt (trol. med början under yngre järnålder). Framför allt ville den svenska staten åt inkomsterna från det lukrativa fisket och pälshandeln. Bottniska handelstvånget var även det en del av denna politik. Politiken kom så småningom att leda till att birkarlarnas handelsmonopol bröts och att ett mycket gammalt och väl fungerande handelssystem med primärt öst-västlig inriktning upphörde och kom också att innebära en sänkning av välståndet för befolkningen i Norrbotten. I förlängningen innebar det att Norrbotten införlivades i Sverige.

I det arkeologiska materialet från Gammelstad och Hägnan har vi fram till idag inte kunnat återfinna vad vi kan kalla en handelsplats, inga lämningar i paritet med de som hittades i G:a Kyrkbyn i Piteå har återfunnits. Frågan om Luleå Gammelstads position som handelsplats innan 1600-tal är alltså obesvarad, likaså var denna återfinns.

Porsön?

En möjlighet är att Porsön strax öster om Gammelstad döljer denna handelsplats, Porsön som ibland likställts med ”Pyrte” som omnämns som en stad i Luleå socken i en handling från 1374. Intressant i detta sammanhang är att det finns en muntlig berättartradition och ortnamnshistoria som stöder detta. Idag återfinns på Porsön namn som Köpmanhällan, Köpmansundet, Skutön, Hamna och Björkön (anspelar etymologiskt på birk = handel, handelsplats). Ett annat alternativ som lyfts fram är att handelsplatsen låg vid prästgården, men även där saknas indikationer i materialet, dock kan detta bero på att endast en begränsad yta av den gamla prästgården undersökts.

Det finns alltså en mängd frågetecken att räta ut, inte bara när det gäller kyrkstaden som fenomen utan även betydelsen av platserna där de återfinns. Vår ambition och utgångspunkt vid Norrbottens museum är att fortsätta den sammanställning som nu utförs i GIS-form av de arkeologiska undersökningarna i Gammelstad för att förhoppningsvis kunna svara på några av de frågetecken som finns kring platsen. Om inte annat kan vi formulera nya frågor och inriktningar för de framtida undersökningarna.

Tack för denna gång, Nils Harnesk.