Markbygden 2019

Förra sommaren tillbringade ett flertal av Norrbottens museums arkeologer inledningen av fältsäsongen i Markbygden i Piteå kommun. Anledningen var den pågående vindkraftsetableringen i området, vilket innebär att ny mark tas i anspråk av vägar och vindkraftverk. Enligt Kulturmiljölagen krävs det att en arkeologisk utredning genomförs när ett större markområde ska tas i anspråk, exempelvis vid anläggandet av en vindkraftpark, för att ta reda på om fornlämningar berörs av den kommande exploateringen. Det är Länsstyrelsen som beslutar om det krävs en arkeologisk utredning och det är exploatören som får bekosta arbetet, i enlighet med Kulturmiljölagen. Därför genomförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning för att ta reda på om det fanns forn- och/eller kulturlämningar inom delar av exploateringsområdet i Markbygden. Vi var sammanlagt sex arkeologer som arbetade samtidigt, under hela juni månad samt en bit in i juli. Vi vandrade igenom en yta på ca 19,24 kvadratkilometer.

Under 2012, 2013, 2015 och 2016 har Norrbottens museum utfört arkeologiska utredningar i Markbygden i tidigare etapper av vindkraftsetableringen i området. Nu pågår den tredje och sista etappen, som kan bli den största etappen av vindkraftsparken i Markbygden. Vill du läsa mer om tidigare arkeologiska arbeten i Markbygden, se länkar till tidigare blogginlägg nedan.

Vid utredningen registrerades totalt 40 nya lämningar, varav två fornlämningar och 38 kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar i form av tjärdalar, kolbottnar och kolarkojor, men även husgrunder, en mårdfälla, fossila åkrar, en dammvall, bläckor, en barktäkt och en märklig konstruktion med myrhässjestänger.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Mårdfälla invid gårdslämningen Fjuskullen/Fjuskhullheden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Dessutom återbesöktes några tidigare registrerade lämningar för att avgöra om deras position och utbredning stämde med tidigare registreringar. De återbesökta lämningarna utgörs framförallt av äldre och övergivna gårdstomter, men även tjärdalar, en kolbotten och härdar. För de gårdslämningar som registrerades i samband med fornminnesinventeringen i området 1988-1989 behövde vi dessutom avgöra om lämningarna tillkommit före eller efter 1850, då Kulturmiljölagen har förändrats sedan inventeringen. Vid senaste lagändringen 2014 tillkom nämligen att en lämning bland annat ska ha tillkommit före år 1850 för att klassas som en fornlämning. Detta krävde en hel del arkivstudier för de gårdslämningar som förekommer i området, framförallt genom arkivmaterial från Riksarkivet i Härnösand. Arkivstudierna resulterade i att några bebyggelselämningar klassades som fornlämningar och andra som kulturlämningar.

Fjuskullen

Del av gårdslämningen Fjuskullen eller Fjuskullhedens nybygge, som enligt uppgifter beboddes från år 1938. Fjuskullen finns med på Avvittringskarta från år 1864. Kartan är dock märkt med år 1840, så gårdslämningen har därmed klassats som fornlämning. Namnet kommer troligen av att den som tog upp gården kallades för Fjusnäsgubben, på grund av att han kom från ett ställe i Svensbyn som kallades för Fjusnäset. Fjuskullheden är däremot sannolikt mest känt för den malmletning som bedrevs på platsen under 1920-talet, vilket ett mindre gruvområde vittnar om. Foto: Frida Palmbo.

Fjuskullen2

Kvarlämnat kärl inom Fjuskullhedens nybygge. Foto: Frida Palmbo.

En av härdarna som påträffades ligger i ett område strax under högsta kustlinjen och kan därmed vara från äldsta delen av stenåldern. Den andra härden utgörs av en skärvstenspackning och ligger i ett område i anslutning till myrmark strax söder om Tvärån. Kanske utgör härden en lämning som kan knytas till förhistoriskt fiske i Tvärån?

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Skörbrända stenar från en härd som skadats i ett vindfälle. Belägen strax under högsta kustlinjen och kan som äldst därmed vara från äldsta stenåldern. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Härd i form av en skärvstenspackning. Foto: Daniel Eriksson, Norrbottens museum.

Kolonisationen i Markbygden
Resultatet av den arkeologiska utredningen i Markbygden visar på lämningar som framförallt kan knytas till kolonisationen i Markbygden. Kolonisationen i Markbygden kom igång på allvar en bit in på 1800-talet. Nybyggaren kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och skulle bygga upp en gård samt bryta upp och odla ett bestämt antal hektar mark som motprestation. I Markbygden var denna insats tung. På grund av det kraftigt kuperade och uppbrutna landskapet blev tegarna små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis, hade kor, får, get och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsarbete var viktigt för boskapen och det var framförallt skogen som blev den resurs som gjorde att nybyggarna överlevde. Många nybyggen övergavs efter den skattefria tiden, eller togs över av annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var antagligen mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen i gång i och med 1824 års avvittringsstadga, och pågick därefter i 100 år. Syftet var att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt en mindre del till försäljning. Under 1800-talet ökade befolkningen i Sverige, vilket även skedde i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för odling. Gårdarna byggdes i regel upp på torra höjdlägen, så kallad lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningarna. Många av platsnamnen i Markbygden har dessutom slutleden ­–liden, exempelvis Hästliden, Tväråliden, Rokliden och Finnliden.

Ett hårt nybyggarliv
Bebyggelselämningarna, husgrunder efter kojor, kronstugor, fossila åkrar och skogsbrukslämningar vittnar om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde. Under 1800- och första halvan av 1900-talet var människorna i Markbygden i stort beroende av vad skogen kunde ge, genom odling, skogsbruk, myrslåtter, jakt och fiske. En av tjärdalarna som registrerades ligger inom en mindre samfälld fastighet som var utmärkt på ekonomiska karta från 1950-talet, och visar på att någon form av gemensam tjärbränning förekom i området.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Tjärdal, delvis uppbyggd av kallmurade stenar, invid gårdslämningen Tväråliden. Ståendes uppe på tjärdalen syns Frida Palmbo. Arkivstudier har inte kunnat fastställa om Tväråliden har tillkommit före eller efter 1850. Tväråliden finns markerad på generalstabskartan från år 1859-78. Arkivstudier visar att Tväråliden uppläts som skogstorp 14 mars 1895, men i kontraktet framgår att det åligger torparen att utföra tilläggsarbeten och reparationer på befintlig stuga och uthusbyggnader, varvid torpet har äldre anor än 1895. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Även dammvallen och en husgrund som registrerade strax nedanför dammvallen, ligger inom samfälld mark. Enligt uppgifter har det även funnits två sågar i området mellan Åbyälven och Önusträsket. Vi har inte kunnat återfinna dessa sågar, men enligt uppgifter från lokalbefolkningen så rörde det sig om ambulerande sågar utan någon tillhörande sågbyggnad, vilket i så fall förklarar att vi inte har hittat några spår efter dem. Sågarna och lämningarna inom de samfällda markerna visar på ett gemensamt nyttjande av naturtillgångarna i området.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Öppning för dammlucka i dammvall. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

På ekonomiska kartor från 1900-talets mitt förekommer flera markeringar för kronstugor i området, vilket noterades vid kartstudier innan själva fältarbetet. Genom kart-, arkiv- och litteraturstudier innan fältarbetet utförs fås en bakgrundskunskap om området och även positioner för sannolik förekomst av lämningar, exempelvis kronstugor och små samfällda marker. Begreppet kronstuga ska sannolikt inte förväxlas med benämningen kronotorp. Historikern Uno Westerlund, som studerat kronotorp och kolonat, så står beteckningen kronstuga sannolikt för den bevakarstuga som beboddes av kronjägarna när de bodde ute på kronoparkerna. Bevakarstugorna var enligt Westerlund ett timrat hus på 9×6 m, vilket stämmer bra med de husgrunder som påträffats på de platser där kronstuga varit markerad på de ekonomiska kartorna från 1945, 1946 och 1951. Lokalbefolkningen i området bekräftar också att det rör sig om kronjägarnas bostäder. I vissa fall har vi inte återfunnit några husgrunder på de platser där en kronstuga eller koja funnits markerad på den gamla ekonomiska kartan. Enligt uppgifter från lokalbefolkningen beror detta på att flera av kojorna/kronstugorna har plockas ned och/eller eldats upp.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Husgrund efter kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Järnspis från kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

En hög med sängramar invid kronstuga. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den märkliga myrhässjan förbryllar en aning. Den består av hässjestolpar i vinkel, men på dessa finns fasttejpade lysrör. Enligt arkeologen Kjell-Åke Aronsson har liknande installationer utförts av konstnärer både kring Jokkmokk och i Jämtland. Myrhässjan är belägen i en elledningsgata i närheten av myrmarker. Myrslåtter har varit vanligt förekommande i Markbygden, men i detta fall rör det sig kanske främst om konstnärlig frihet.

2019_63, Arkeologisk utredning, Markbygden

Myrhässja med installation av fasttejpat lysrör. På marken ligger ytterligare lysrör som har trillat ner. Frida Palmbo i bild. Foto: Mica Vesterlund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor/Läs mer
Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Palmbo, Frida (2020). Önusberget 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57 m.fl. Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:1. Arkeologi, Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Palmbo, Frida (2020). Hästliden 2019. Arkeologisk utredning utan KML-beslut i Markbygden 2019, inom fastigheterna Pite Kronopark 1:57, Granliden 1:9 och Bergnäs 1:1, Piteå kommun, Norrbottens län. Rapport 2020:2, Arkeologi. Norrbottens museum, dnr 54-2019.

Roknäs – Mitt i Pitebygden. Från forntid till 1800-tal (2007). Roknäs byasamfällighet.

Tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden

2018 – Europaåret för Kulturarv

2018 är EUROPAÅRET FÖR KULTURARV, och det ger oss anledning att reflektera över i vilket förhållande vi egentligen stått till Europa genom historien. Ofta läser och skriver vi om Norrbotten som en särskild provins i periferin. Vi brukar säga att Norrbotten är ”nalta eljest”. Men det finns många företeelser som vi uppfattar som ”typiskt norrbottniska” eller ”typiskt norrländska” – som tvärtom vittnar om att vi länge varit en del av Europa. Till dessa hör exempelvis de medeltida stenkyrkorna vid kusten och de norrländska kyrkstäderna. I denna text ska vi dock titta närmare på ett av det dyrbaraste konstföremål som någonsin funnits i Norrbotten.

*

På Statens historiska museum i Stockholm finns ett märkvärdigt broderi, som på ett både konkret och symboliskt sätt vittnar om hur Norrbotten blev en del av den europeiska kulturkretsen. Det är ett ytterst värdefullt föremål som ägs av Piteå församling och hängde i brudkammaren i Piteå kyrka vid mitten av 1900-talet. Därefter deponerades det till Statens historiska museum.

Broderiet är ett guldglänsande arbete med figurframställningar och ornamentik i rött, blått, gult och grönt. Det är tillverkat i Italien vid slutet av 1200-talet och har suttit monterat på framsidan av en så kallad klockmässhake. På baksidan satt ett liknande broderi som också är bevarat och idag finns i Uppsala domkyrkoförsamling. Däremot har själva mässhaken gått förlorad.

446030

T-formad textil med broderier i guld, silver och flerfärgat silke. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Mässhaken var en del av ärkebiskopen Nils Allesons skrud och är tillverkad i Italien, i Rom eller Anagni. Den anskaffades till ärkebiskopens vigning, som skedde i katedralen i Anagni i juli 1295.

Textilien är T-formad och broderiet täcker hela ytan. Det är broderat med trådar i guld, silver och flerfärgat silke på ett underlag av lärft. Konsthistorikerna karakteriserar formspråket som höggotiskt med bysantinska inslag. Det gotiska draget är lättast att känna igen på ornamentiken. Bildframställningen, inom klöverbladsformade medaljonger, visar heliga personer. Mellan medaljongerna finns parställda fåglar och på sidorna bårder med bladornament inom vågformade fält. Det bysantinska draget återfinns främst i figurframställningarna, i de allvarliga ansiktena, de markerade ögonen och i klädedräkternas drapering.

parställda fåglar

Detalj av broderiet. Parställda fåglar. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Överst syns Maria i en så kallad adorantställning (tillbedjande med höjda händer), omgiven av änglar. Nedanför ses Paulus som igenkänns på sitt attribut, svärdet. Därnäst en apostel, en helig konung och längst ned ytterligare en apostel.

*

Broderiets europeiska och kyrkliga anknytning framstår som självklar. Men vilken är då anknytningen till Piteå, och hur kunde ett så dyrbart konstföremål hamna i Piteå församlings ägo?

Gamla Kyrkbyn i Långnäs är en viktig plats i Norrbottens historia. För piteborna har den genom århundraden levt i det muntliga berättandet och i den skriftliga historien. Den spelar också en betydelsefull roll för historisk och arkeologisk forskning. Som en av de första centralplatserna i det medeltida Norra Botten har den av forskningen satts i samband med två skeenden som genomgripande förändrade samhället och livsvillkoren: kolonisation och mission. Genom dessa processer blev pitebygden en del av det svenska riket och av den kristna, europeiska kulturkretsen.

Gamla Kyrkbyn

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Gamla Kyrkbyn har undersökts arkeologiskt under 1960-, 1970- och 1990-talen. Den anses ha varit en marknadsplats, anlagd på 1320-talet, som näringsekonomiskt stod i förbindelse med Mälardalen. Bebyggelsen hade samband med en jordbruksbosättning som höll nötkreatur, och förmodligen etablerats samtidigt som marknadsplatsen. Arkeologen Thomas Wallerström bedömer att bebyggelselämningarna är en direkt följd av den kolonisation, syftande till markens uppodling och den kristna lärans spridande, som omnämns i ett medeltida dokument från 1335. Där bekräftar kung Magnus Eriksson, tillsammans med biskopar och herrar i riksrådet, den donation som förre ärkebiskopen Olof Björnsson tidigare gjort till herr Nils Abjörnsson.

I ett stadsbyggnadsperspektiv kan marknadsplatsen och hamnen i Gamla Kyrkbyn ses som både en följd och en utlöpare av den stadskultur som på 1200-talet tog form i Mälardalen. En rad nya städer där krävde sitt uppehälle och arkeologen Mats Mogren har pekat på detta som en orsak till statens expansion norrut och kolonisationen av Norra Botten. Etablerandet av en jordbrukande befolkning och en marknadsplats kunde stödja de nya städernas livsmedelsförsörjning.

I dessa mellansvenska städer syns vid 1200-talets slut och 1300-talets början påverkan från europeisk, främst tysk, stadsplanering. Denna innefattade bland annat idén om ett centralt beläget torg. Sannolikt är det mot den bakgrunden som bebyggelsen i Gamla Kyrkbyn får läsas. Bebyggelsen tycks ha tillkommit under ordnade förhållanden. Husen står tätt uppradade på två sidor av en öppen plats som är orienterad mot söder. Platsen är sannolikt resultatet av en medveten anläggning.

DSC_0282

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Broderiet då? Jo, den politiska struktur som möjliggjorde kolonisationen i norr, innebar en samverkan mellan kyrkan och kungamakten. Det kungarike som senare skulle kallas Sverige var ännu ungt och relativt svagt. Kyrkan var däremot en del av den mäktiga katolska kyrkan – en internationell institution som hade politisk stadga och tillräckliga resurser för att på sikt bygga upp en bärkraftig kyrklig organisation även i denna periferi. Uppsala ärkestift var vid 1300-talets början rikets kyrkliga medelpunkt och i den redan nämnde ärkebiskopen Olof Björnssons uppdrag ingick att utvidga ärkestiftet genom spridning av den kristna läran. Nya svenska jordbruksbygder i norr medförde att den kyrkliga organisationen kunde utbredas. Detta gav nya skatteintäkter till kyrkan, i form av tionde.

Så förenades de statliga och kyrkliga intressena. Därför var också ett kyrkobygge i Gamla Kyrkbyn en nödvändighet för kyrkans mission. Och det är där som broderiet kommer in i bilden. När den nya kyrkan i Piteå skulle invigas på 1320-talet var det ärkebiskopens uppgift. Denne tog förmodligen med sig broderiet från Uppsala domkyrkas skrudkammare när han reste upp för invigningen. Det andra broderiet blev däremot kvar i domkyrkoförsamlingens ägo.

*

Så kom det sig att broderiet hamnade i Piteå sockens ägo. Även dess fortsatta historia är intressant och beroende av händelseutvecklingen på den europeiska kontinenten. När den stora stenkyrkan byggdes i Öjebyn fick broderiet sin plats där. Även det monumentala stenkyrkobyggandet under senmedeltiden måste ses som en manifestation av att den europeiska katolska kyrkan vunnit mark och inflytande. Under ärkebiskopen Jakob Ulfssons episkopat (1469–1515) byggdes nio stora stenkyrkor längs kusten, från Nordmaling i Ångermanland till Torneå i det nuvarande Finland.

Öjeby kyrka

Öjeby kyrka. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Efter reformationen, när svenskarna lämnat den katolska kyrkan och övergått till den evangelisk-lutherska tron, fanns en prost vid namn Graan i församlingen. Denne förstörde på 1660-talet kyrkans medeltida skulpturer, sannolikt som ett utslag av religiös nit. Vi kan bara spekulera i orsakerna till att han skonade broderiet. Kanske var det fortfaranade högt värderat, ur ekonomisk eller estetisk synpunkt? Vi vet heller inte hur och varför broderiet till slut hamnade i Piteå stads kyrka. Kanske överlämnades det som en gåva på 1680-talet vid den nya stadskyrkans invigning?

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg är fil. dr i konstvetenskap, arkitekturhistoriker och antikvarie vid Piteå museum.

Texten bygger på Anna Elmén Bergs artikel ”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid” i Piteå museums årsbok 2014 (samt den litteratur som anförs där). Se även Mats Mogren, Faxeholm i maktens landskap: En historisk arkeologi (2000), Thomas Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, (1995) samt Lars Nylander ”Prosten Graan och de medeltida träskulpturerna i Piteå” i Piteå museums årsbok 2017.

För fler bilder av broderiet, se Historiska museet