Några nyförvärv till föremålssamlingarna

Det här blogginlägget kommer att handla om några nya föremålsförvärv som tillkommit i museets samlingar under det senaste året.  Några föremål kommer att få lite mer utrymme än andra i det här inlägget, men det är bara för att insamlingsarbete ibland kan vara en lång process från beslut till magasinering.  Vi samlar ju numera sällan bara in själva tingen i sig utan dokumenterar även det som vi brukar kalla för kontext – det vill säga information och berättelser om föremålen och den eller de människor som använt eller tillverkat dem. Ibland finns det inte så mycket information och ibland tar det tid att få in den information som finns. Alla nyinkomna föremål har vi inte hunnit registrera och fotografera för publicering i databasen Carlotta, men några arbetsbilder vill jag ändå kunna bjuda på även om de nog inte gör föremålen riktig rättvisa.

Textila förvärv

Efter sommaren fick vi en förfrågan om att ta emot ett par tumvantar och vi tackade ja. Vantarna är naturvita i färgen och stickade av ull- och silkesgarn. Två olika mönster har kombinerats, där den längre vida kragen har ett annat mönster än vantens ovansida. Vantarna inhandlades av en man vid namn Artur Isaksson från en kvinna i Kiruna år 1920 och har bevarats mycket väl av släktingar till honom innan vantparet nu kommit till Norrbottens museum, drygt 100 år senare.  Vantarna har fått inventarienummer Nbm 35027:1-2 och mer detaljer finns registrerat i vår databas: Carlotta – Objekt (norrbottensmuseum.se)

Foto: Christelle Fredriksson/Norrbottens museum.

En folkdräkt har också tillkommit under hösten förra året. Det är en sockendräkt från Överkalix bestående av sex delar och vi tyckte att det var ett intressant erbjudande som vi ansåg passade in i samlingen av folkdräkter som museet har. Förutom att den har tillhört Ingeborg Stenberg som var med att arbeta fram dräkten, berättar den även om själva processen med att ta fram en folkdräkt. Denna version av dräkten är nämligen inte riktigt den färdiga dräkten och så som den sedan såg ut senare. Livet i denna dräkt är rutigt medan det senare ansågs passa kjolen bättre med ett rött liv.  

Museet har även fått broderier på temat samhällsomvandling i Malmberget/Gällivare som gåva. Hösten 2022 genomförde museet en dokumentation/insamling som vi kallade ”Platser vi minns. Minnen från Malmberget, Laurajärvi, Liikavaara och Sakajärvi”. I samband med det arbetet kom vi i kontakt med en grupp kvinnor som med nål och tråd uttryckt sina tankar, känslor och minnen från Malmberget och den pågående samhällsomvandlingen. Vi fick möjlighet att fotodokumentera många av broderierna och efter en utställning i stadsbiblioteket på Kulturens hus i Luleå våren 2023 fick vi även ta emot flertalet broderier. Bland de broderierna som nu är införlivande i museets samling finns nedan broderi av Eeva Linder, som själv beskriver broderiet på följande sätt:

”Så många har fått sitt levebröd från berget. Nu är berget tömt, både underifrån och ovan. Människor har fått lämna sina hus och hem, nya bostäder väntar vid foten av Dundret. Och det fortsätter att ske seismologiska rörelser i berget…”

Malmberget – ett broderi av Eeva Linder, 2019. © Eeva Linder. Foto: Ola Norén, Norrbotten museum

Möbler, barnmorskeväska och gjutjärnsskylt

Bland de lite större föremålen vi kunde ta emot förra året hittar vi en kombinationsmöbel som länge befunnits i Karlstad men som ursprungligen tillverkats och använts i Norrbotten i början av 1900- talet. Möbeln är tillverkad av en snickarmästare från Överkalix och var en gåva till brodern som var rektor vid läroverket i Haparanda. Det är en kombinerad soffa och förvaringsmöbel, därav benämningen kombinationsmöbel. Två lådhurtsar är placerade på vardera kortsida om sitsen, som även har lådor undertill. Med soffan kom även en del av det originaltyg som sparats i samband med att tyget byttes på 1930- talet. Möbeln representerar ett snickeri som kanske inte var så vanligt i Norrbotten i början av 1900- talet och blir därmed en fint tillskott till samlingen av möbler som redan finns.

En barnmorskeväska med flera tillbehör har även förvärvats till samlingarna. Föremålen har tillhört Amalia Röger (1870-1955) som var barnmorska i Svartöstaden, Luleå i början av 1900- talet. Förutom föremål från hennes yrkesgärning fick museets arkiv även ta emot handlingar rörande hennes arbete.

Här ses väskan och en skylt med Amalia Rögers namn och titel. I förvärvet ingick även exempelvis peanger, en förlossningstång, tråd, två barnmorskehattar och måttband. Dessa föremål finns att se i databasen. Foto: Christelle Fredriksson, Norrbottens museum.

I början av året fick museet överta en gråmålad relief/skylt av gjutjärn med texten ”Länslasarett”.  Denna hade påträffats i ett av regionens förråd, varpå vi påbörjade lite efterforskningar för att ta reda på mer om var den tidigare hade suttit. Vi hittade ett vykort som digitiserats och tillgängliggjorts på Luleå kommuns historiska bildarkiv där vi skymtar skylten som del av trappan till entrén: Luleå Lasarett med entré. Tryckt på vykortet: ”Luleå. Länslasarettet. 10469. Pressbyrån.” På ett ann… (lulea.se)

Vem som utformat och gjutit den vet vi än så länge inte. Inte heller vet vi med säkerhet motivbildens bakgrund förutom att vi känner igen symbolen för läkekonsten i det högra hörnet – Asklepiosstaven.

Här är skylten på väg till fotostudion för att fotograferas ”på riktigt” av vår fotograf Ola Norén. Den har fått ett inventarienummer, blivit märkt och även registrerad i databasen. Foto: Christelle Fredriksson, Norrbottens museum.

Från Södra Degerbäcken utanför Boden har vi tagit emot en barnstol/gunga (Nbm 29488) gjord av trä och järn. Detta föremål hittades i en ladugård tillhörande ett hus som används som sommarstuga idag. Det finns inte så rik kontext om det här föremålet men vi beslutade ändå att ta emot det då vi inte har så många föremål som representerar små barn och unga. Däremot vet vi en hel del om vilka som har bott och levt på gården. Carlotta – Objekt (norrbottensmuseum.se)

Målningar

Museet har även tackat ja till att ta emot flertalet tavlor som gåva under 2023. Från en privatperson i Piteå hämtade vi en tavla målad av konstnären Ingemar Callenberg. Sedan 1952 har museet en målning signerad av honom och att kunna utöka med ett verk till tycker vi är fint. Tavlan har fått  inventarienummer Nbm 29962 och kan ses digitalt i databasen: Carlotta – Objekt (norrbottensmuseum.se)

Några nya konstnärsnamn har också tillkommit under året. Från Stockholm fick vi erbjudande av att ta emot en stor oljemålning av Simeon Öquist målad år 1893. Motivet är tidig gruvbrytning i Gällivare och därmed något vi saknar i våra samlingar. Vad gäller gruvnäring generellt i föremålssamlingarna så är det nog faktiskt bland vår konstsamling som den kanske är mest representerad. Utöver det har vi fåtalet föremål som direkt berättar om gruvbrytning och gruvindustrin.

En annan landskapsmålning vi tagit emot är även den förhållandevis tidigt daterad. Charles Bylander (1869-1921) är konstnären här och platsen är enligt uppgift Malmberget.  Målningen är daterad 1903 och det borde nog allt vara Dundret som ses i bakgrunden.

Här har målningen av Charles Bylander fått ta plats i magasinet. Foto: Christelle Fredriksson, Norrbottens museum.

Landskapsmålningar är ofta intressanta förvärv då de kan berätta hur länet uppfattas och avbildas, vilka natur- och kulturmiljöer som konstnärer vill fånga och tolka. Två andra landskapsskildringar som museet har mottagit nyligen är dels ett grafiskt blad signerad Ilse Dabelstein och dels en målning av en för oss okänd signatur, K. Dahlström, där dalgången Kårsavagge har avbildats. Även Dabelsteins motiv är sannolikt inspirerad av fjällvärlden runt Abisko/Torneträsk då hon under många år var chef vid Björklidens turistanläggning under mitten och senare delen av 1900- talet.

I november hade vi möjlighet att buda på några tavlor målade av Jaakko Tolvanen (1925-1998) som var verksam i Pajala. En digital auktion hölls och vår insamlingsgrupp hade på förhand valt ut de tavlor som museet önskade förvärva. Budgivningen var livlig och intresset stort och museet lyckades buda hem fyra av de över 70- talet målningar och teckningar som auktionerades ut. I Pajala församlingshem finns bland annat sju verk av konstnären till allmän beskådan. Helsingforsfödde Tolvanen kom till Pajala senare i livet och hans målningar under tiden han levde i länet var ofta inspirerade av natur och kultur i Pajalatrakten.

De allra flesta föremål som vi tar in i samlingarna sker genom att privatpersoner eller företag/verksamheter tar kontakt med oss. Men vi strävar också efter att arbeta aktivt med insamling av föremål som kan komplettera vår samling och representation av Norrbottens historia. Detta sker just nu främst genom vårt dokumentationsarbete. Som jag skrev tidigare så fick museet broderierna efter dokumentationen ”Platser vi minns”. I höst och vår pågår ett dokumentationsprojekt om basket i Norrbotten där vi för första gången använder Minnen som plattform för den digitala insamlingen. Förutom berättelser och bilder så tar vi även emot föremål som vittnar om Norrbottens baskethistoria i detta projekt. Kanske har någon därute kvar ett par gamla basketskor eller något annat föremål som vittnar om en händelse eller ett starkt minne förknippat med basket?

Av en av de informanter som delat med sig av sina erfarenheter och minnen som basketspelare, fick vi även ett kassettband och en pin i gåva. Inspelat på kassettbandet finns intervjuer samt en debatt mellan två basketspelare och en sportjournalist angående sportbevakningen av damidrotten omkring 1980. Den pin museet även fick vittnar om kampanjen ”Kvinnan i idrotten” som pågick omkring år 1980. Foto: Christelle Fredriksson, Norrbottens museum.

Med anledning av att vi under våren kommer att ha fullt upp med att förflytta stora delar av våra samlingar, har vi begränsade resurser att arbeta med nya förvärv förutom relaterat till just basketprojektet.  Vi välkomnar alltid nya erbjudanden, men kommer att behöva senarelägga handläggningen till senare delen av 2024.

Christelle Fredriksson, Bild- och föremålsantikvarie.          Samlingsavdelningen, Norrbottens museum.

2018 – Europaåret för Kulturarv

2018 är EUROPAÅRET FÖR KULTURARV, och det ger oss anledning att reflektera över i vilket förhållande vi egentligen stått till Europa genom historien. Ofta läser och skriver vi om Norrbotten som en särskild provins i periferin. Vi brukar säga att Norrbotten är ”nalta eljest”. Men det finns många företeelser som vi uppfattar som ”typiskt norrbottniska” eller ”typiskt norrländska” – som tvärtom vittnar om att vi länge varit en del av Europa. Till dessa hör exempelvis de medeltida stenkyrkorna vid kusten och de norrländska kyrkstäderna. I denna text ska vi dock titta närmare på ett av det dyrbaraste konstföremål som någonsin funnits i Norrbotten.

*

På Statens historiska museum i Stockholm finns ett märkvärdigt broderi, som på ett både konkret och symboliskt sätt vittnar om hur Norrbotten blev en del av den europeiska kulturkretsen. Det är ett ytterst värdefullt föremål som ägs av Piteå församling och hängde i brudkammaren i Piteå kyrka vid mitten av 1900-talet. Därefter deponerades det till Statens historiska museum.

Broderiet är ett guldglänsande arbete med figurframställningar och ornamentik i rött, blått, gult och grönt. Det är tillverkat i Italien vid slutet av 1200-talet och har suttit monterat på framsidan av en så kallad klockmässhake. På baksidan satt ett liknande broderi som också är bevarat och idag finns i Uppsala domkyrkoförsamling. Däremot har själva mässhaken gått förlorad.

446030

T-formad textil med broderier i guld, silver och flerfärgat silke. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Mässhaken var en del av ärkebiskopen Nils Allesons skrud och är tillverkad i Italien, i Rom eller Anagni. Den anskaffades till ärkebiskopens vigning, som skedde i katedralen i Anagni i juli 1295.

Textilien är T-formad och broderiet täcker hela ytan. Det är broderat med trådar i guld, silver och flerfärgat silke på ett underlag av lärft. Konsthistorikerna karakteriserar formspråket som höggotiskt med bysantinska inslag. Det gotiska draget är lättast att känna igen på ornamentiken. Bildframställningen, inom klöverbladsformade medaljonger, visar heliga personer. Mellan medaljongerna finns parställda fåglar och på sidorna bårder med bladornament inom vågformade fält. Det bysantinska draget återfinns främst i figurframställningarna, i de allvarliga ansiktena, de markerade ögonen och i klädedräkternas drapering.

parställda fåglar

Detalj av broderiet. Parställda fåglar. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Överst syns Maria i en så kallad adorantställning (tillbedjande med höjda händer), omgiven av änglar. Nedanför ses Paulus som igenkänns på sitt attribut, svärdet. Därnäst en apostel, en helig konung och längst ned ytterligare en apostel.

*

Broderiets europeiska och kyrkliga anknytning framstår som självklar. Men vilken är då anknytningen till Piteå, och hur kunde ett så dyrbart konstföremål hamna i Piteå församlings ägo?

Gamla Kyrkbyn i Långnäs är en viktig plats i Norrbottens historia. För piteborna har den genom århundraden levt i det muntliga berättandet och i den skriftliga historien. Den spelar också en betydelsefull roll för historisk och arkeologisk forskning. Som en av de första centralplatserna i det medeltida Norra Botten har den av forskningen satts i samband med två skeenden som genomgripande förändrade samhället och livsvillkoren: kolonisation och mission. Genom dessa processer blev pitebygden en del av det svenska riket och av den kristna, europeiska kulturkretsen.

Gamla Kyrkbyn

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Gamla Kyrkbyn har undersökts arkeologiskt under 1960-, 1970- och 1990-talen. Den anses ha varit en marknadsplats, anlagd på 1320-talet, som näringsekonomiskt stod i förbindelse med Mälardalen. Bebyggelsen hade samband med en jordbruksbosättning som höll nötkreatur, och förmodligen etablerats samtidigt som marknadsplatsen. Arkeologen Thomas Wallerström bedömer att bebyggelselämningarna är en direkt följd av den kolonisation, syftande till markens uppodling och den kristna lärans spridande, som omnämns i ett medeltida dokument från 1335. Där bekräftar kung Magnus Eriksson, tillsammans med biskopar och herrar i riksrådet, den donation som förre ärkebiskopen Olof Björnsson tidigare gjort till herr Nils Abjörnsson.

I ett stadsbyggnadsperspektiv kan marknadsplatsen och hamnen i Gamla Kyrkbyn ses som både en följd och en utlöpare av den stadskultur som på 1200-talet tog form i Mälardalen. En rad nya städer där krävde sitt uppehälle och arkeologen Mats Mogren har pekat på detta som en orsak till statens expansion norrut och kolonisationen av Norra Botten. Etablerandet av en jordbrukande befolkning och en marknadsplats kunde stödja de nya städernas livsmedelsförsörjning.

I dessa mellansvenska städer syns vid 1200-talets slut och 1300-talets början påverkan från europeisk, främst tysk, stadsplanering. Denna innefattade bland annat idén om ett centralt beläget torg. Sannolikt är det mot den bakgrunden som bebyggelsen i Gamla Kyrkbyn får läsas. Bebyggelsen tycks ha tillkommit under ordnade förhållanden. Husen står tätt uppradade på två sidor av en öppen plats som är orienterad mot söder. Platsen är sannolikt resultatet av en medveten anläggning.

DSC_0282

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Broderiet då? Jo, den politiska struktur som möjliggjorde kolonisationen i norr, innebar en samverkan mellan kyrkan och kungamakten. Det kungarike som senare skulle kallas Sverige var ännu ungt och relativt svagt. Kyrkan var däremot en del av den mäktiga katolska kyrkan – en internationell institution som hade politisk stadga och tillräckliga resurser för att på sikt bygga upp en bärkraftig kyrklig organisation även i denna periferi. Uppsala ärkestift var vid 1300-talets början rikets kyrkliga medelpunkt och i den redan nämnde ärkebiskopen Olof Björnssons uppdrag ingick att utvidga ärkestiftet genom spridning av den kristna läran. Nya svenska jordbruksbygder i norr medförde att den kyrkliga organisationen kunde utbredas. Detta gav nya skatteintäkter till kyrkan, i form av tionde.

Så förenades de statliga och kyrkliga intressena. Därför var också ett kyrkobygge i Gamla Kyrkbyn en nödvändighet för kyrkans mission. Och det är där som broderiet kommer in i bilden. När den nya kyrkan i Piteå skulle invigas på 1320-talet var det ärkebiskopens uppgift. Denne tog förmodligen med sig broderiet från Uppsala domkyrkas skrudkammare när han reste upp för invigningen. Det andra broderiet blev däremot kvar i domkyrkoförsamlingens ägo.

*

Så kom det sig att broderiet hamnade i Piteå sockens ägo. Även dess fortsatta historia är intressant och beroende av händelseutvecklingen på den europeiska kontinenten. När den stora stenkyrkan byggdes i Öjebyn fick broderiet sin plats där. Även det monumentala stenkyrkobyggandet under senmedeltiden måste ses som en manifestation av att den europeiska katolska kyrkan vunnit mark och inflytande. Under ärkebiskopen Jakob Ulfssons episkopat (1469–1515) byggdes nio stora stenkyrkor längs kusten, från Nordmaling i Ångermanland till Torneå i det nuvarande Finland.

Öjeby kyrka

Öjeby kyrka. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Efter reformationen, när svenskarna lämnat den katolska kyrkan och övergått till den evangelisk-lutherska tron, fanns en prost vid namn Graan i församlingen. Denne förstörde på 1660-talet kyrkans medeltida skulpturer, sannolikt som ett utslag av religiös nit. Vi kan bara spekulera i orsakerna till att han skonade broderiet. Kanske var det fortfaranade högt värderat, ur ekonomisk eller estetisk synpunkt? Vi vet heller inte hur och varför broderiet till slut hamnade i Piteå stads kyrka. Kanske överlämnades det som en gåva på 1680-talet vid den nya stadskyrkans invigning?

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg är fil. dr i konstvetenskap, arkitekturhistoriker och antikvarie vid Piteå museum.

Texten bygger på Anna Elmén Bergs artikel ”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid” i Piteå museums årsbok 2014 (samt den litteratur som anförs där). Se även Mats Mogren, Faxeholm i maktens landskap: En historisk arkeologi (2000), Thomas Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, (1995) samt Lars Nylander ”Prosten Graan och de medeltida träskulpturerna i Piteå” i Piteå museums årsbok 2017.

För fler bilder av broderiet, se Historiska museet