Potatis är en kulturväxt som under historien har förflyttats från världsdel till världsdel. Potatisens ursprung är Andernas högländer i Sydamerika, men hur kom den egentligen till Sverige och Norrbotten? Sannolikt började människorna odla de första potatisarna i samband med domesticeringen av laman för 4000-7000 år sedan, men det dröjde länge innan potatisen kom till Europa. Arkeologiska fynd av keramik med avbildningar av potatis har hittats i Sydamerika från århundradena kring Kr.f.

I samband med de spanska erövringarna i Sydamerika 1537 kom européerna i kontakt med potatisen., som spreds till Spanien antagligen under 1570-talet. Det finns uppgifter om att ett sjukhus i Sevilla serverade potatis i den dagliga kosten och att potatis inköptes år 1573.  Potatisen förökades i Spanien och spreds därefter runt om i Europa. Det visade sig däremot att den potatis som förts till Europa inte var anpassad för det europeiska klimatet. Potatisknölarna var av kortdagstyp och de långa ljusa dagarna med få mörka timmar räckte inte till för att potatisen skulle bilda knölar. Istället växte de kraftigt ovan jord och bildade frukter. Det var framförallt apotekare som odlade potatisen, som kom att användas som läkemedelsväxt.

Först under slutet av 1700-talet/början av 1800-talet kom en ny sorts potatis till Europa, som bildade mer knölar än blast. Det tog tid att övertyga den europeiska befolkningen om fördelarna med potatisen, då den smakade bittert av ämnet solanin. Dessutom var potatisen inte anpassad till den växtföjd som praktiserades. När potatisen under 1840-talet blev en av Europas viktigaste baslivsmedel utbröt tyvärr potatisbladmögel, en svår svampsjukdom som fick förödande konsekvenser. Vid denna tid fanns det få genetiska variationer av potatis, så potatisbladmöglet spred sig snabbt. Potatisbladmöglet är faktiskt den första kända katastrof vars orsak är en gröda med ett begränsat genetiskt underlag. På Irland förstördes potatisodlingarna helt och hungersnöden var ett faktum. 2 miljoner irländare tvingades emigrera. Potatisbladmöglet orsakade även missväxt och svår hungersnöd under första världskriget. På grund av detta började potatisen förädlas, för att få fram sorter som var resistenta mot svampsjukdomar.

Potatisen i Sverige
Olof Rudbeck d.ä. nämner potatisen år 1658 i förteckningen över den växter som odlades i botaniska trädgården i Uppsala. Då kallades potatisen för peruviansk nattskatta. Potatisen spreds från Uppsala som prydnadsväxt till flera slottsträdgårdar.

Olof Rudbeck d.ä. målad av Martin Mijtens d.ä. 1696, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=796252

Från 1664 finns faktiskt det första svenska receptet på hur potatisen kan tillagas, nämligen i Romble Sales skrift:

”Om Jordhpäror. Stecka dem uthi Askan, sedan skala och skär them uti trinna skijfwoe, och fricasera med Löök, Salt, Peppar, Wijnätticka, och rätta an med lijtet Muskåt”.

Jonas Alströmer är den första i Sverige som odlar potatis i större mängd under 1700-talet. Han genomförde odlingsförsök med potatis i Västergötland och menade att man skulle äta potatis istället för bröd. Alströmer skickade sättpotatis till landshövdingar, präster och bönder, men trots detta gick det trögt med potatisodlingen. Svenska staten bidrog till potatisodlingen i Sverige, genom propagandaskrifter, information till landsbygden, demonstrationer, försöksanläggningar och gratis utdelande av sättpotatis. Människor med inflytande blev involverad, exempelvis kyrkans män, läkare, landshövdingar och godsherrar. Att staten propagerade för potatisodlingen berodde på den ständiga sädesbristen. Från början gick dock introduktionen av potatisen mycket trögt i Sverige. Kanske bidrog Linnés misstro till knölarna till motståndet. Linné menade att en växtfamilj med så många giftiga släktingar inte kunde frambringa något ätbart och ofarligt. Linné döpte också potatisfamiljen till smutsblommiga.

Jonas Alströmer av Johan Henrik Scheffel – Nationalmuseum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=52123741

Från början användes potatisen inte till kokning, utan maldes till mjöl att använda vid brödbak. Potatisen gav dock stor avkastning, fem-sex gånger utsädet, och var mer energirikt än råg. När efterfrågan på potatis med anledning av brännvinsframställning ökade bidrog detta till att potatisodlingarna utökades. Eva de la Gardie, en av rikets fruar, genomförde praktiska potatisexperiment hemma på godset i Västergötland. I november 1748 skickade hon sina resultat till Vetenskapsakademien: potatispulver var rikt på stärkelse, gick att blanda i brödet, pudra peruken med – och till att bränna brännvin med. Genom att bränna brännvinet med hjälp av potatis sparade man på värdefullt havre och korn, och djuren kunde dessutom fodras med resterna. Eva de la Gardie blev för övrigt vid 24 års ålder den första kvinnliga medlemmen i Vetenskapsakademien.  När husbehovsbränningen förbjöds 1855 fanns det ett stort överskott på potatis, och nu började man att äta potatisen kokt.

Eva de la Gardie av Gustaf Lundberg, Public Domain, https://commons.wikimedia. org/w/index.php?curid=1774915

Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun. Föremål ur Norrbottens museums samlingar.

Potatisodlingen i Norrbotten
Första gången potatis odlas i Norrbotten verkar vara år 1749, då de första odlingsförsöken gjordes, genom att en enstaka borgare hade ”förliden vår i Stockholm funnit eller fått 3 st. nog vissnade päron, av vilka han efter hemkomsen utan någon besynnerlig aktsamhet sönderskurit 2:re och styckerna uti kållandet nedkastat, vilka han nu sedermera till en del vid kållandets uppskadande i höst igenfunnit, och hava växt till antalet 8 st., alla större än de 2;ne han sönderskurit, skall ock som hanförmenar, väl flera därav varit växte, som dess folk icke kommit att eftersöka, emedan… stjälkarne under kålsängens rensande blivit bortryckte”.

Potatisrist i Nuoksujärvi, Junosuando, 1956-57, Foto: Erik Lundemark. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:640.

Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet i Alvik. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1992:3.

Det var svårt att få upp utsäde till Norrbotten. Pehr Adolph Ekorn, den förste landshövdingen i det då nybildade Norrbottens län, skrev ett klagobrev till Kungliga Majestätet den 21 december 1811 över bristen på utsäde, och påtalade att allmogen i flera socknar inte ens kände till ”den välsignade frukten”. Klagobrevet verkar ha fått effekt. 1812 skickades kanslivaktmästaren Sven Bogren iväg med 70 säckar potatis, på uppdrag av landshövdingen för att dela ut potatis i Norrbotten. Utsädet fördelades mellan socknarna:

Mer än 1000 personer fick ta del av utsädet, varav nästan hälften i Luleå och Nederkalix socknar (205 respektive 308). Resultatet verkar dock ha blivit rätt klent. 1812 blev ett missväxtår och i Norrbotten skadades potatisen av den tidiga kölden på hösten. Potatisen började dock få fäste i Norrbotten. Enligt den tyske teologen F. W. Schubert som reste i Norrbotten 1817 odlades potatis i alla trakter av Norrland, i alla lappmarken och även norr om polcirkeln. För Luletrakten angav han att potatisodlingen gjort enorma framsteg, då utsädet gav tjugofalt igen. I Tutrutla norr om Övertorneå hade länsmannen och hans bror (sannolikt söner till förre brukspatronen på Kengis)  odlat potatis och bränt denna till brännvin, och i Svanstein gjordes försök att göra socker och sirap av potatis. Brukspatronen Ekström odlade potatis i Jukkasjärvi och spred sina kunskaper i potatisodling till grannarna i Kurravaara och Jukkasjärvi.

Potatissättning år 1914 på sandåkern nära begravningsplatsen i Gammelstad.. Från vänster Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst. Foto: Johan Albert Nordberg. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:907.

Potatisen kupas med pero-al i Storbacken, Jokkmokk, år 1933. Foto: Gustaf Holmström. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:657.

Potatisupptagning i Arvidsjaurs kommun. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1506.

Lantbruksakademien och Hushållningssällskapet arbetade för potatsens förädling och utbredning vid odling. De sammanställde en hel del rapporter över potatisodling och råd vid potatissjukdomar. Vid slutet av 1890-talet skedde försöksodlingar med potatis, bland annat på Mjölkudden i Luleå. Hushållningssällskapets provodlingar bidrog till att ta reda på vilka sorter som gick bra att odla. Av 90-talet sorter som provodlats hade man år 1897 kommit fram till ett antal olika potatissorter som var lämpliga att odla i Norrbotten:

Sorten Eigenheimer, även kallad Vaikijaur eller Unbypotatis, framhävs som en tidig, högt avkastande sort som passar till både mat och foder. Mandelpotatisen bedömdes ge låga skördar, men på grund av sin förnämliga och egenartade smak så ville man inte förkasta denna sort helt. Odling av mandelpotatis för det egna hushållet var försvarlig, men inte till foder. För odling till avsalu krävdes ett betydande merpris på 40-50 % utöver ”vanlig rund” potatis. För extra tidig färskpotatis var sorten Early Puritan främst och likaså den gamla välkända sorten Rosenpotatisen. Även sorten Erstling, också kallad Duke of York eller Midlothian Early, räknades till de tidigaste sorterna. De tidiga sorterna var däremot inte lämpliga till vinterförvaring, utan rekommendationen var att konsumera dem redan under sensommaren och hösten. Bland de medeltidiga och senare kräftimmuna potatissorter nämndes Direktor Johanssen, Majestic, Leksandspotatisen och Wekaragis. Utifrån resultaten av försöksodlingarna rekommenderades potatisodlarna i övre Norrland att gallra ut en hel del mindervärdiga sorter, och gå in på odling av någon väl känd och omsorgsfullt prövad sort, där Eigenheimer ges som exempel.

Flyblad med råd och anvisningar om potatisen drabbas av potatisål/potatisnematod. Ur Hushållningssällskapets material om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

1948 skriver agronomen E. Hellbo, vid Statens Centrala Frökontrollanstalt, i artikeln Norrland kan odla potatis:
”Vilken annan landsända är så nogräknad, när det gäller matpotatisens kvalitet som Norrland? Vad man där ofta kvalitativt anser som en självklar sak, betraktas gärna på de stora konsumtionsorterna som en hopplöst åtrådd delikatess.Man frågar sig då, om vi icke här rör oss på ett område som norrlänningarna hittills i icke tillräcklig grad förstått att ekonomiskt utnyttja… Frågeställningen för Norrland är i själva verket den: Skall man låta södra Sverige alltjämt behålla greppet om en sådan konsumtionsort som t.ex. Stockholm eller bör icke Norrland på allvar se till, att få ett ord med i laget? Det torde icke vara obekant, att tillståndet på potatismarknaden i huvudstaden för närvarande utan minsta tvekan får betecknas som kaos. Konsumenterna efterspana förgäves en fullgod potatis och man är i regel heller icke ovillig att betala ett högre pris för en förstklassig vara. När allmänheten sätter värde på en god potatis, varför skall man då inte ge den det?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Det är ju väl bekant att de långa och ljusa sommarnätterna i Norrland ger extra god smak till grödorna som odlas. Idag odlas potatis runt om i Norrbotten, både i privata trädgårdar och bland yrkesodlare. Själv brukar jag odla lite potatis varje år och brukar prova lite olika sorter varje år, även om mandelpotatisen såklart är en favorit! Odlar du potatis, och vilken/vilka sorter väljer du?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor
Agerberg, Lars S (1939). Sortförsök med potatis i Norrbotten 1914-1938. Särtryck ur Sveriges Utsädesförenings tidsskrift 1939, häfte 4 och 5. Ingår i Hushållningssällskapets arkiv om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

Andersson, Solveig (1996). Hur potatisen introducerades i Norrbotten. Uppsats i historia, Högskolan i Luleå.

Strese, Else-Marie. Rover och potatis. I: Svanberg, Ingvar; Tunón, Håkan & Pettersson, Börge (red). (2001). Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2001.

Unnes, Elin (2020). Eva Ekeblad. Från slottsfru till akademiledamot. I: Allt om Trädgård nr 5 2020.

Utterström, Gustaf. Den äldsta potatisodlingen i Norrbotten. I: Laquist, Birgit (red) (1946). Norrbotten, Årsbok 1945. Luleå.