Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Potatisodling i Norrbotten

Potatis är en kulturväxt som under historien har förflyttats från världsdel till världsdel. Potatisens ursprung är Andernas högländer i Sydamerika, men hur kom den egentligen till Sverige och Norrbotten? Sannolikt började människorna odla de första potatisarna i samband med domesticeringen av laman för 4000-7000 år sedan, men det dröjde länge innan potatisen kom till Europa. Arkeologiska fynd av keramik med avbildningar av potatis har hittats i Sydamerika från århundradena kring Kr.f.

I samband med de spanska erövringarna i Sydamerika 1537 kom européerna i kontakt med potatisen., som spreds till Spanien antagligen under 1570-talet. Det finns uppgifter om att ett sjukhus i Sevilla serverade potatis i den dagliga kosten och att potatis inköptes år 1573.  Potatisen förökades i Spanien och spreds därefter runt om i Europa. Det visade sig däremot att den potatis som förts till Europa inte var anpassad för det europeiska klimatet. Potatisknölarna var av kortdagstyp och de långa ljusa dagarna med få mörka timmar räckte inte till för att potatisen skulle bilda knölar. Istället växte de kraftigt ovan jord och bildade frukter. Det var framförallt apotekare som odlade potatisen, som kom att användas som läkemedelsväxt.

Först under slutet av 1700-talet/början av 1800-talet kom en ny sorts potatis till Europa, som bildade mer knölar än blast. Det tog tid att övertyga den europeiska befolkningen om fördelarna med potatisen, då den smakade bittert av ämnet solanin. Dessutom var potatisen inte anpassad till den växtföjd som praktiserades. När potatisen under 1840-talet blev en av Europas viktigaste baslivsmedel utbröt tyvärr potatisbladmögel, en svår svampsjukdom som fick förödande konsekvenser. Vid denna tid fanns det få genetiska variationer av potatis, så potatisbladmöglet spred sig snabbt. Potatisbladmöglet är faktiskt den första kända katastrof vars orsak är en gröda med ett begränsat genetiskt underlag. På Irland förstördes potatisodlingarna helt och hungersnöden var ett faktum. 2 miljoner irländare tvingades emigrera. Potatisbladmöglet orsakade även missväxt och svår hungersnöd under första världskriget. På grund av detta började potatisen förädlas, för att få fram sorter som var resistenta mot svampsjukdomar.

Potatisen i Sverige
Olof Rudbeck d.ä. nämner potatisen år 1658 i förteckningen över den växter som odlades i botaniska trädgården i Uppsala. Då kallades potatisen för peruviansk nattskatta. Potatisen spreds från Uppsala som prydnadsväxt till flera slottsträdgårdar.

Olaus_Rudbeck_Sr_(portrait_by_Martin_Mijtens_Sr,_1696)

Olof Rudbeck d.ä. målad av Martin Mijtens d.ä. 1696, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=796252

Från 1664 finns faktiskt det första svenska receptet på hur potatisen kan tillagas, nämligen i Romble Sales skrift:

”Om Jordhpäror. Stecka dem uthi Askan, sedan skala och skär them uti trinna skijfwoe, och fricasera med Löök, Salt, Peppar, Wijnätticka, och rätta an med lijtet Muskåt”.

Jonas Alströmer är den första i Sverige som odlar potatis i större mängd under 1700-talet. Han genomförde odlingsförsök med potatis i Västergötland och menade att man skulle äta potatis istället för bröd. Alströmer skickade sättpotatis till landshövdingar, präster och bönder, men trots detta gick det trögt med potatisodlingen. Svenska staten bidrog till potatisodlingen i Sverige, genom propagandaskrifter, information till landsbygden, demonstrationer, försöksanläggningar och gratis utdelande av sättpotatis. Människor med inflytande blev involverad, exempelvis kyrkans män, läkare, landshövdingar och godsherrar. Att staten propagerade för potatisodlingen berodde på den ständiga sädesbristen. Från början gick dock introduktionen av potatisen mycket trögt i Sverige. Kanske bidrog Linnés misstro till knölarna till motståndet. Linné menade att en växtfamilj med så många giftiga släktingar inte kunde frambringa något ätbart och ofarligt. Linné döpte också potatisfamiljen till smutsblommiga.

Jonas_Alströmer,_1685-1761_(Johan_Henrik_Scheffel)_-_Nationalmuseum_-_38979.tif

Jonas Alströmer av Johan Henrik Scheffel – Nationalmuseum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=52123741

Från början användes potatisen inte till kokning, utan maldes till mjöl att använda vid brödbak. Potatisen gav dock stor avkastning, fem-sex gånger utsädet, och var mer energirikt än råg. När efterfrågan på potatis med anledning av brännvinsframställning ökade bidrog detta till att potatisodlingarna utökades. Eva de la Gardie, en av rikets fruar, genomförde praktiska potatisexperiment hemma på godset i Västergötland. I november 1748 skickade hon sina resultat till Vetenskapsakademien: potatispulver var rikt på stärkelse, gick att blanda i brödet, pudra peruken med – och till att bränna brännvin med. Genom att bränna brännvinet med hjälp av potatis sparade man på värdefullt havre och korn, och djuren kunde dessutom fodras med resterna. Eva de la Gardie blev för övrigt vid 24 års ålder den första kvinnliga medlemmen i Vetenskapsakademien.  När husbehovsbränningen förbjöds 1855 fanns det ett stort överskott på potatis, och nu började man att äta potatisen kokt.

Evadelagardie

Eva de la Gardie av Gustaf Lundberg, Public Domain, https://commons.wikimedia. org/w/index.php?curid=1774915

003790_Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun

Handgjord potatiskvarn i trä från Parkijaur, Jokkmokk kommun. Föremål ur Norrbottens museums samlingar.

Potatisodlingen i Norrbotten
Första gången potatis odlas i Norrbotten verkar vara år 1749, då de första odlingsförsöken gjordes, genom att en enstaka borgare hade ”förliden vår i Stockholm funnit eller fått 3 st. nog vissnade päron, av vilka han efter hemkomsen utan någon besynnerlig aktsamhet sönderskurit 2:re och styckerna uti kållandet nedkastat, vilka han nu sedermera till en del vid kållandets uppskadande i höst igenfunnit, och hava växt till antalet 8 st., alla större än de 2;ne han sönderskurit, skall ock som hanförmenar, väl flera därav varit växte, som dess folk icke kommit att eftersöka, emedan… stjälkarne under kålsängens rensande blivit bortryckte”.

1977_640_Potatisrist 1956-57, Nuoksujärvi Junosuando, Foto Lundemark Erik

Potatisrist i Nuoksujärvi, Junosuando, 1956-57, Foto: Erik Lundemark. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:640.

1975_1992_3_Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet , Alvik

Fotografen Adolf Hjort harvar potatislandet i Alvik. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1992:3.

Det var svårt att få upp utsäde till Norrbotten. Pehr Adolph Ekorn, den förste landshövdingen i det då nybildade Norrbottens län, skrev ett klagobrev till Kungliga Majestätet den 21 december 1811 över bristen på utsäde, och påtalade att allmogen i flera socknar inte ens kände till ”den välsignade frukten”. Klagobrevet verkar ha fått effekt. 1812 skickades kanslivaktmästaren Sven Bogren iväg med 70 säckar potatis, på uppdrag av landshövdingen för att dela ut potatis i Norrbotten. Utsädet fördelades mellan socknarna:

Tabell utsäde

Mer än 1000 personer fick ta del av utsädet, varav nästan hälften i Luleå och Nederkalix socknar (205 respektive 308). Resultatet verkar dock ha blivit rätt klent. 1812 blev ett missväxtår och i Norrbotten skadades potatisen av den tidiga kölden på hösten. Potatisen började dock få fäste i Norrbotten. Enligt den tyske teologen F. W. Schubert som reste i Norrbotten 1817 odlades potatis i alla trakter av Norrland, i alla lappmarken och även norr om polcirkeln. För Luletrakten angav han att potatisodlingen gjort enorma framsteg, då utsädet gav tjugofalt igen. I Tutrutla norr om Övertorneå hade länsmannen och hans bror (sannolikt söner till förre brukspatronen på Kengis)  odlat potatis och bränt denna till brännvin, och i Svanstein gjordes försök att göra socker och sirap av potatis. Brukspatronen Ekström odlade potatis i Jukkasjärvi och spred sina kunskaper i potatisodling till grannarna i Kurravaara och Jukkasjärvi.

1986_907_Potatissättning på sandåkern nära begravningsplatsen. Fr. V Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst

Potatissättning år 1914 på sandåkern nära begravningsplatsen i Gammelstad.. Från vänster Arne Nordberg, tre obekanta, Harald Östlund, Bror Östlind och hans häst. Foto: Johan Albert Nordberg. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:907.

1990_657_Potatisen kupas m pero-al i storbacken, Jokkmokk, 1933. Foto Gustaf Holmström

Potatisen kupas med pero-al i Storbacken, Jokkmokk, år 1933. Foto: Gustaf Holmström. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:657.

1979_1506_Potatisupptagning Arvidsjaur

Potatisupptagning i Arvidsjaurs kommun. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1506.

Lantbruksakademien och Hushållningssällskapet arbetade för potatsens förädling och utbredning vid odling. De sammanställde en hel del rapporter över potatisodling och råd vid potatissjukdomar. Vid slutet av 1890-talet skedde försöksodlingar med potatis, bland annat på Mjölkudden i Luleå. Hushållningssällskapets provodlingar bidrog till att ta reda på vilka sorter som gick bra att odla. Av 90-talet sorter som provodlats hade man år 1897 kommit fram till ett antal olika potatissorter som var lämpliga att odla i Norrbotten:

Sorten Eigenheimer, även kallad Vaikijaur eller Unbypotatis, framhävs som en tidig, högt avkastande sort som passar till både mat och foder. Mandelpotatisen bedömdes ge låga skördar, men på grund av sin förnämliga och egenartade smak så ville man inte förkasta denna sort helt. Odling av mandelpotatis för det egna hushållet var försvarlig, men inte till foder. För odling till avsalu krävdes ett betydande merpris på 40-50 % utöver ”vanlig rund” potatis. För extra tidig färskpotatis var sorten Early Puritan främst och likaså den gamla välkända sorten Rosenpotatisen. Även sorten Erstling, också kallad Duke of York eller Midlothian Early, räknades till de tidigaste sorterna. De tidiga sorterna var däremot inte lämpliga till vinterförvaring, utan rekommendationen var att konsumera dem redan under sensommaren och hösten. Bland de medeltidiga och senare kräftimmuna potatissorter nämndes Direktor Johanssen, Majestic, Leksandspotatisen och Wekaragis. Utifrån resultaten av försöksodlingarna rekommenderades potatisodlarna i övre Norrland att gallra ut en hel del mindervärdiga sorter, och gå in på odling av någon väl känd och omsorgsfullt prövad sort, där Eigenheimer ges som exempel.

Råd potatissjukdom

Flyblad med råd och anvisningar om potatisen drabbas av potatisål/potatisnematod. Ur Hushållningssällskapets material om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

1948 skriver agronomen E. Hellbo, vid Statens Centrala Frökontrollanstalt, i artikeln Norrland kan odla potatis:
”Vilken annan landsända är så nogräknad, när det gäller matpotatisens kvalitet som Norrland? Vad man där ofta kvalitativt anser som en självklar sak, betraktas gärna på de stora konsumtionsorterna som en hopplöst åtrådd delikatess.Man frågar sig då, om vi icke här rör oss på ett område som norrlänningarna hittills i icke tillräcklig grad förstått att ekonomiskt utnyttja… Frågeställningen för Norrland är i själva verket den: Skall man låta södra Sverige alltjämt behålla greppet om en sådan konsumtionsort som t.ex. Stockholm eller bör icke Norrland på allvar se till, att få ett ord med i laget? Det torde icke vara obekant, att tillståndet på potatismarknaden i huvudstaden för närvarande utan minsta tvekan får betecknas som kaos. Konsumenterna efterspana förgäves en fullgod potatis och man är i regel heller icke ovillig att betala ett högre pris för en förstklassig vara. När allmänheten sätter värde på en god potatis, varför skall man då inte ge den det?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Det är ju väl bekant att de långa och ljusa sommarnätterna i Norrland ger extra god smak till grödorna som odlas. Idag odlas potatis runt om i Norrbotten, både i privata trädgårdar och bland yrkesodlare. Själv brukar jag odla lite potatis varje år och brukar prova lite olika sorter varje år, även om mandelpotatisen såklart är en favorit! Odlar du potatis, och vilken/vilka sorter väljer du?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor
Agerberg, Lars S (1939). Sortförsök med potatis i Norrbotten 1914-1938. Särtryck ur Sveriges Utsädesförenings tidsskrift 1939, häfte 4 och 5. Ingår i Hushållningssällskapets arkiv om potatis, Arkivcentrum Norrbotten.

Andersson, Solveig (1996). Hur potatisen introducerades i Norrbotten. Uppsats i historia, Högskolan i Luleå.

Strese, Else-Marie. Rover och potatis. I: Svanberg, Ingvar; Tunón, Håkan & Pettersson, Börge (red). (2001). Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2001.

Unnes, Elin (2020). Eva Ekeblad. Från slottsfru till akademiledamot. I: Allt om Trädgård nr 5 2020.

Utterström, Gustaf. Den äldsta potatisodlingen i Norrbotten. I: Laquist, Birgit (red) (1946). Norrbotten, Årsbok 1945. Luleå.