Den som åkt buss eller kanske skaffat pass i Luleå på sistone har säkert inte missat att det står byggställningar intill Lejonet, f.d. Rättscentrum. När jag berättade för en vän att det rörde sig om ett fasadbyte suckade hon lättat. Det var på tiden att man bytte ut de där tråkiga fasaderna, menade hon. Med handen på hjärtat får väl till och med jag erkänna – det är en ganska ful byggnad. Men när man fördjupar sig i varför byggnaden ser ut som den gör börjar man förstå varför man väljer att stå fast vid de bruna plåtfasaderna. I sedvanlig ordning börjar vi med historiken.
Byggnadsarbetet för det postmodernistiska Rättscentrum påbörjades 1975 och 1977 stod huset färdigt. Det blev en byggnad med massiva, fyrkantiga huskroppar med en sex våningar hög huvuddel och fem något lägre flyglar; tre i sydlig riktning – där de med huvuddelen bildar komplexets huvudfasad – och två mot norr. Byggnaden ritades av arkitekt Lennart Alexis, som stod för A:et i MAF Arkitektkontor AB i Luleå.
Huset uppfördes som en ren myndighetsbyggnad, som dess tidigare namn skvallrar om framför allt för rättsväsendet med polisen och domstolsväsendet, men även för andra myndigheter. Man kan tycka sig se ett samband mellan husets arkitektur och de hyresgäster det byggdes för att hysa: med sin slående storlek och sitt bastanta och tämligen slutna uttryck signalerar byggnaden makt och orubblighet.
Tiden för Rättscentrums uppkomst var år av energikris och höga energipriser och det var därför viktigt att den stora byggnaden skulle kräva så lite driftenergi som möjligt. Detta avspeglar sig i husets rakt igenom rationella konstruktion och i fasaderna med deras bruna, trapetsprofilerade plåtbeklädnad och de relativt små fönstren som är ganska glest placerade.
Tidigare upptog stadens häkte nästan hela den sjätte våningen, men då det flyttade till stadsdelen Porsön påbörjades 1997-98 en förändring av hur husets disponerades i och med att privata företag flyttade in. Namnet Rättscentrum blev alltmer missvisande och vid slutet av 90-talet fick därför byggnaden namn efter det kvarter den står på och nästan helt fyller upp: Lejonet. I samband med detta förändrades till viss del huvudfasaden, främst genom att delar av dess flyglar kläddes med kassetter i aluminiumplåt och nya skyltar sattes upp. I huvudsak är dock husets exteriör oförändrad.
Så den stora, blaffiga, bruna plåtklumpen kanske just behöver se ut på det här sättet för att förmedla sin historia, kontext och funktion. Och nu när jag tänker efter – är den inte lite snygg ändå..?
Vid skrivbordet denna vecka,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie