Etikettarkiv: Bebyggelse

Bottnisk kulturarvskonferens för 23:e gången!

Publicerat av
Svara

Sista helgen i augusti samlades ett 30-tal antikvarier, forskare och hembygdsvänner i Örnsköldsvik för att ta del av berättelser och nya rön om det maritima kulturarvet i området runt Bottniska viken. Det bjöds på allt från fiskarkapell och båtfynd på land, till spritsmuggling, Venetiansk afton och timmerflottning till havs.

Det blev en fullspäckad föreläsningsdag då museinätverket Bottnisk kontakt åter samlades i Örnsköldsvik. Senast det skedde var 1982, då konferensen såg dagens ljus. Sedan dess har träffarna ägt rum vartannat år på varannan sida Bottenviken. Utgångspunkt har alltid varit det maritima kulturarvet. Initiativtagare när det begav sig var marinarkeolog Christer Westerdahl på Örnsköldsviks museum. När det nu var dags att ses i Örnsköldsvik igen, 44 år senare, var Westerdahl åter på plats med samma passion och engagemang, 80 år fyllda.

Att konferensen fortfarande är relevant bevisas genom den långa mötestraditionen och att ämnena aldrig tycks ta slut. Att träffarna också erbjuder kollegiala möten mellan museer på svenska och finska sidan är förstås ett mervärde. Idag står det fria nätverket inför en generationsväxling och kommande år hoppas man att flera museichefer ser konferenserna som ett tillfälle till kunskapsöverföring och nätverkande mellan erfarna och nya museimedarbetare.

Från Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum deltog arkeolog Bo Ulfhielm, antikvarie Lars Nylander och byggnadsantikvarie Daniel Olsson som berättade om fiskarkapellens arkitektur och måleri. Ett projekt de har haft möjlighet att arbete med i flera år längs kusten och som har resulterat i två böcker; Fiskarkapell i Medelpad och Ångermanland (2021) samt Fiskarkapell i Gästrikland och Hälsingland (2016). Fiskarkapellen är intressanta att studera närmare då de ofta är inredda med inventarier från äldre kapell på land. Inredningen berättar därför ofta en äldre historia än byggnaden i sig.

I sin senaste bok, Äldre kartor över Bottniska städer (2024), redogör Åke Berggren, lokalhistoriker och mångårig medlem i Piteå museums styrelse, om norrländska städers tillblivelse och hur de första stadsplanerna såg ut. I sin presentation gav han exempel på tidiga kartor över Skandinavien och hur han tolkat symboler och avbildningar på dem. Även i de fall sjöar och vattendrag varit relativt små har de ofta återgetts oproportionerligt stora. Berggrens slutsats är att dessa sjöar och vattendrag varit särskilt viktiga som färdvägar.

Kasper Westerlund från Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi berättade om sitt arbete med doktorsavhandlingen som kretsar kring sjömannen Lars Törnroth (1868-1904) och det bildarv han lämnade efter sig. Åbo Akademi fick på 1940-talet en donation med Lars teckningar som han gjort under sin tid som sjöman. Kasper har fördjupat sig i hur denna typ av teckningar och bilder kan tolkas och användas för att få en inblick i livet till sjös i slutet av 1800-talet. Det är en avhandling vi ser fram emot att läsa.

Fotografi ur Per-Olov Sjöbergs samling. (Örnsköldsviks museum)
Fotografi från Per-Olov Sjöbergs dokumentation av timmerflottning till havs. (Örnsköldsviks museum)

Dagen avrundades med två bidrag från värdkommunen. Örnsköldsviks museums intendent Maggis Frisk berättad om ett material som museet fick ta emot för ett par år sedan – en fotodokumentation efter Per-Olov Sjöberg, född i Husum och bosatt i Umeå (1964-2021). Under några veckor 1989 följde han arbetet ombord på några timmerbogserbåtar vid Wibergs rederi i Husum. Det resulterade i cirka 2 000 fotonegativ och personligt skrivna dagboksanteckningar. Materialet är särskilt värdefullt då timmerbogsering till havs upphörde i stort sett helt bara några år senare. Maggis uttryckte även tacksamhet över materialet som berättar om en viktig epok inom timmertransporter, och är en viktig pusselbit i hennes eget dokumentationsarbete som spänner från älvsflottning till dagens ”timmerraggare”, det vill säga timmerlastbilschaufförer.

Tidigare läraren och amatörforskaren Karin Bergström avslutade dagen med hisnande berättelser om spritsmuggling i Bottenviken. Smugglingen var som mest omfattande under 1930-talet då försäljningen av sprit var begränsad, som ett motmedel mot det utbredda superiet. Smugglingssäsongen var som störst under den mörka årstiden och metoderna var många. Ett sätt var att lägga dunkarna i säckar och fylla med grovsalt. Tyngden från saltet fick säcken att sjunka men när saltet smält flöt säcken upp igen och blev lätt att plocka upp under en nattlig färd.

Förutom föreläsningar så brukar det även ordnas museibesök eller exkursioner när Bottnisk kontakt ordnas. Så på söndagen avslutades konferensen med en exkursion till Skeppsmalen där gruppen guidades av Leif Grundberg, Christer Westerdahl, Anette Bodin och Lars Strand.

Stafettpinnen för konferensen är nu överlämnad till Kristinestads sjöfartsmuseum i Finland och de står som värd 2028.

Veckans blogginlägg är författat av arrangör Anki Berg, museichef Örnsköldsviks museum, med några tillägg av Sophie Nyblom som deltog på konferensen från Norrbottens museum

Röcknerska gården förtjänar en ägare som vill restaurera

Publicerat av
Svara

För mer än 10 år sedan, november 2013, fick Norrbottens museum en rivningsansökan att svara på avseende Röcknerska huset eller Röcknerska gården som den också kallas. Det var redan då fastighetsägaren Johan Isakssons avsikt att riva en av de endast tre byggnader som finns bevarade från tiden före stadsbranden 1887. Isaksson har ända sedan dess haft som enda mål att riva byggnaden. Det är sorgligt att en av stadens mest värdefulla byggnader ägs och förvaltas av någon som helt saknar intresse för de kulturhistoriska värdena.

Huset uppfördes under tidigt 1800-tal av färgaren Michael Röckner som bostadshus för dennes familj. Då var det huvudbyggnaden för en typisk stadsgård vid den här tiden, hela familjens färgeriverksamhet fanns där, odlingsmark och andra ekonomibyggnader. Med tiden, stadsbranden och Luleå stads rivningsraseri under tidigare årtionden, har omkringliggande bebyggelse försvunnit. Men bostadshuset står kvar och vittnar om stadens historia.

Röcknerska gården i slutet av 1800-talet. Till vänster är bostadshuset som Isaksson nu äger och vill riva. Det stora huset till höger i bild är färgeriet. I förgrunden är ett potatisland tillhörande gården. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

För den som vill läsa mer om Norrbottens museums yttrande, som starkt motsatte sig rivning, gårdens historia och de spår som finns av gården och familjen Röckner i museets arkiv får gärna läsa dessa blogginlägg:

Röcknerska huset – En rivningshotad 1800-talsbyggnad i Luleå centrum

Röcknerska spår i Norrbottens museums arkiv

Skadorna på byggnaden var då endast begränsade till de två nedre timmervarven. Rötskador på de nedre timmervarven är inte ovanliga utan den vanligaste typen av skador på äldre timmerhus, vilket också är ganska lätt att åtgärda genom byte eller lagning av syllen. Johan Isaksson hävdade däremot att det var skäl för rivning, Norrbottens museum ifrågasatte även de uppförstorade renoveringskostnaderna för de begränsade skador som påvisats.

Luleå kommuns agerande genom den här processen har varit bra, från att under många år ha låtit fastighetsägare försumma underhåll med syfte att få riva så har man i detta fall sett till de kulturhistoriska värdena. För precis som i många andra städer har det funnits en rivningstradition även i Luleå, det som inte branden tog 1887 har rivits i senare tid. Det är därför så viktigt att Röcknerska bevaras. För den som vill ta del av mer om rivningarna i Luleå så kan jag rekommendera ett inlägg jag skrev om det på den här bloggen i samband med det första rivningshotet 2014:

Rivningar i Luleå – en lång historia

Luleå kommun försökte tvinga Johan Isaksson till att restaurera huset, Miljö- och byggnadsnämnden gav honom 2020 ett föreläggande om att restaurera huset, det var också förenat med ett vite på 300 000 kr. Isaksson överklagade det och föreläggandet upphävdes av mark- och miljödomstolen 2022.

Fastighetsägaren hävdar fortfarande, mer än 10 år senare, att det inte går att restaurera gården, kostnaderna är för stora, ingen vill ta på sig arbetet. Riva, riva, riva är enda lösningen. Saken är den att man oftast hittar de argument man behöver för att gynna sin sak. Isaksson är tydlig med att han vill förtäta och bygga något annat på fastigheten, det är stora ekonomiska värden för honom och där saknar han förmågan att integrera de kulturhistoriska värdena.

För ekonomiska värden och kulturhistoriska värden behöver inte stå emot varandra. Det visas inte minst av exemplet med hur fastighetsägaren Galären restaurerat Bergströmska gården, en av de tre äldsta gårdarna i staden, och samtidigt utvecklat nya ekonomiska värden. Där är det de historiska värdena som är centrala för attraktiviteten med fastigheten, där finns det mycket lärdom att hämta även för Isaksson och hans företag JIAB.

Det budskap Isaksson framför stämmer i varje fall inte, kostnaderna är inte oöverstigliga och det finns timmermän som både vill och kan utföra arbetet. Det som saknas är viljan och förmågan att kunna se att de kulturhistoriska värdena är det som är värdefullt med fastigheten. Jag hoppas innerligt att Luleå kommun håller fast vid den linje de lagt fast sedan 2020, att huset ska bevaras.

Röcknerska gården förtjänar inte en ägare som medvetet låter det förfalla, luleborna förtjänar att en av få byggnader från stadens äldre historia bevaras. Sälj Isaksson, sälj, det finns garanterat potentiella ägare som förmår att både bevara och utveckla. Röcknerska huset ska inte behöva stå inför en oviss framtid.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.