Helröret i Luleå – vad var egentligen grejen?

Nu har det gått mer än ett år sedan det så kallade ”helröret” revs. På vissa håll tycktes det vara dags och på andra håll var det som att riva upp en del av Luleås karaktär. Politiskt sett var det tvära kast kring frågan och det börjar bli dags att försöka förstå vad som egentligen hände.

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-29.

Helröret byggs

I sedvanlig ordning börjar vi med att skruva tillbaka tiden, till en tid då de kanske märkvärdigaste byggnaderna i Luleå uppfördes. Det postmodernistiska kvarteret Thule, i folkmun Tutti-Frutti, överträffar andra byggnader från sin samtid med sin stora skola och sitt lekfulla uttryck. Djuphamnen som tidigare låg här fylldes ut och bebyggdes med ett stort, postmodernistiskt bostadskomplex med storleken av tre kvarter i bredd. Utifrån upplevs kvarteren som slutna och privata då två gator i rutnätsstrukturen är avstängda. Arkitekten Patrik Forsberg på Riksbyggen kunde nog känna sig stolt år 1993 då komplexet stod klart.

Nu får vi backa tillbaka bandet ytterligare. Området Tutti-Frutti förstås nog som bäst utifrån de misslyckade planerna kring ”Stålverk 80”. Stora satsningar för Luleå utlovades och kommunen agerade därefter. Staden skulle närmare dubbleras i storlek. För att göra plats för detta revs stora delar av centrum och vägarna breddades. Planerna på Stålverk 80 sköts fram för att sedan skrotas. Kvar blev då tomma kvarter och enorma vägar. Några års stiltje följde nederlaget, men Luleå började tämligen snart att bygga upp igen.

Vid planeringen av bostadsbyggandet på kvarteret Thule kunde det konstateras att det inte var tillräckliga förbindelser mellan centrum och bostäderna. Det enda sättet att ta sig till Thule var att korsa den hårt trafikerade Södra Hamnleden som skar genom stan. I en detaljplan från 1988 (PL021) läser vi att en gång- och cykelbro skulle anläggas längs Smedjegatan för att tillgodose en säker passage. En två år äldre detaljplan, den som berör de faktiska Thulekvarteren (PL072) läser vi att det skulle anläggas två gång- och cykelbroar; den längs Smedjegatan och en längs Timmermansgatan. I slutändan var det dock bara en av broarna som anlades. Bygget finansierades av Luleå kommun och arkitekten bakom bron lär vara Mats Tormod. Det inofficiella namnet ”Helröret” kom sig dels utav sin form och dels av att det befarades husera stadens missbrukare.

Museet har tidigare dokumenterat bron i samband med dokumentationen av Tutti-Frutti. Där beskriver antikvarie Lina Karlsson bron såhär;

”Gångbron över Södra Hamnleden består i en stålkonstruktion med tunnel-formig, svagt tonad plastöverbyggnad och röda och blåa detaljer. I båda ändarna finns både hiss och rulltrappa för att bron ska vara tillgänglig för alla. Från gångbron kan man även komma direkt upp på gården till hus A-B. Därifrån kan man också ta sig vidare till de andra husen längs Södra Hamnleden. Det första som möter när man kommit ur gångtunneln och upp på terrassen i hörnet av hus A-B, är en triptyk vid namn Marken, Luften och Vattnet. Triptyken har sten som sitt huvudsakliga material och går i färgerna vitt, brunt och blått. Konstverken anknyter också till de olika elementen i fråga om sin form och struktur. Konstnärer är Leif Bolter, Lars Hofsjö och Björn S. Jonsson och dateringen är Stockholm 1993.”

Thules triptyk Marken, Luften och Vattnet. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-02.

Rivningen

Hösten 2018 beslutade Stadsbyggnadsnämnden att riva helröret. Bron stod i begrepp att renoveras, vilket i sådana fall skulle kosta cirka 7 miljoner kronor och sedan medföra en driftskostnad om 1 miljon kronor per år. En arkitekt som varit drivande inom frågan om bevarande uppger att en renovering inte hade kostat mer än 2 miljoner kronor. Det ligger lite i ärendets art att samtliga parter hävdar att den andras förslag hade varit både dyrare och sämre.

En rivning skulle däremot kosta 1,3 miljoner, vilket beslutades vara det ekonomiskt mest försvarbara. Nämndens ordförande hävdade dock sedan att hon informerats om kostnaden 2,6 miljoner kronor. Många röster gjorde sig hörda. En del hörde av sig till museet och en del till kommunen. Beslutet om rivning överklagades därtill hos Mark- och Miljödomstolen. Jämte detta var det även många som tyckte att det var ett bra beslut då ”Helröret” kändes otryggt och nedgånget.

Länsstyrelsen emottog en ansökan, från samma arkitekt som tidigare omnämnts, om att förklara gångbron med tillhörande bostadskvarter som byggnadsminne. Arbetet inleddes snart med att utreda om anläggningen kunde uppfylla de mycket hårda kriterier som det innebär att vara ett byggnadsminne. Kontakt togs med kommunen och de kom överens om ett tillfälligt rivningsstopp medan utredningen gjordes.

Två månader efter att Länsstyrelsen tog emot ansökan stod deras beslut klart. Tutti-Frutti och gångbron avslogs en byggnadsminnesförklaring. Värt att nämna är hur resonemangen kring beslutet gick till. Dessa kan du läsa på egen hand hos Länsstyrelsen (Diarienummer 432-6161-2019) men här följer en kort sammanfattning.

Anläggningen är lite för ung för att kunna sättas in i ett kulturhistoriskt perspektiv och tydliga värdebärare är svåra att utläsa. Lagstiftningen för att förklara en anläggning till ett byggnadsminne är mycket strikt och formulerad på ett sådant sätt att endast ett mindre urval byggnader ska kunna ernå denna status. De poängterar dock att det finns historiska aspekter, arkitektoniska kvalitéer och en sådan helhetsverkan för området att det skulle vara lämpligt att utreda om området inte ska skyddas enligt Plan- och Bygglag istället. Den frågan hanterar dock kommunen själv och är ingenting som Länsstyrelsen kan beordra. Uppmaningen togs inte omhand av kommunen som istället drog tolkningen att det inte alls behövde utredas. Rivningen gick vidare och sattes igång den 21 januari 2020, klockan 19:00.

Notan för rivningen landade på 6 miljoner kronor då man inte räknat med de 220 ton styck tunga betongfundament som utgjorde grunden för bron. Här är det lätt att argumentera för bättre beslutsunderlag, oavsett vid rivning eller renovering.

Själva röret köptes för 0 kronor för att sedan fraktas upp till Kronogård i närheten av Kåbdalis. Det fanns då planer på att bygga om röret till ett norrskenshotell. ”Jättefräscht” uttryckte köparen att det skulle bli. 1,5 år senare lät det annorlunda och röret skickades tillbaka till Luleå för att destrueras. Snabba på bollen var Bälingegården som nyligt har tagit emot röret i förhoppningen om att renovera upp det till att bli ett växthus istället.

Helröret hade kanske kunnat bli just ”helfräscht”? © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-06.

Lärdomarna

Det kan ibland vara svårt att på ett objektivt sätt beskriva och värdera bebyggelsemiljöerna omkring oss, i synnerhet då platserna inte funnits mer än en generation. Hur mycket av ett formspråk kan man tillskrivas tidsandan och hur mycket är en enskild persons visioner? Lever vi kvar i en slags utvecklad postmodernistisk era eller har vi lämnat den bakom oss? Vilka tidslager är det vi lämnar och vilka av dessa kan vara värda att bevara?

Vad vi däremot säkert kan säga är att helröret och kvarteret Thule berättade om en återuppbyggnadstid efter Stålverk 80, något som kom att prägla stadsbilden för sin tid. Arkitekturen är lekfull och har en helhet som är ovanligt omfattande. Helröret i sig kan lätt liknas vid trapphuset på det, nästan samtida, postmodernistiska mästerverket Centre Pompidou i Paris.

Argumenten var alltså att det var för dyrt att underhålla bron och därmed skulle den rivas. Men hade det kunnat lösas på något annat sätt? Hade inte en renovering kunnat göras, trots att det kostar? Hade det gått att omvandla röret till något mer funktionsdugligt? Vad hade hänt om man exempelvis öppnade upp sidorna så att det blev mer utav en utomhusmiljö? Hade då vandalismen minskat? Eller om låste allting och lät byggnaden stå som ett monument?

Måste en rivning alltid stå som det enda alternativet mot förvaltning?

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-01.

PS: Undertecknad vill dock poängtera att Luleå kommun hanterade en snarlik fråga, då den om graffitimålningarna på kvarter Ripan, på ett föredömligt sätt. De valde att i detaljplan (PL478) skydda målningarna, som lär vara de äldst bevarade graffitimålningarna i Sverige. Här har man alltså valt att erkänna även det ”smutsiga” och okonventionella som en kulturyttring och ett kulturarv. Mycket bra jobbat!

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Till minne av Mariebergs tegelbruk

Platsen, människor och minnen från Mariebergs tegelbruk – I en av Lule älvdals större jordbruksbyar med medeltida anor, Södra Sunderbyn, mellan järnvägen och gamla Bodenvägen, finns kvarvarande rester av Mariebergs tegelbruksområde. En plats där lera grävts upp ur marken och tegelstenar av prisad kvalitet tillverkats på löpande band. En plats där unga arbetare lärts upp och tegelmästare med familj liksom säsongsarbetare en gång bott. Ja just säsongsvis för att lermassor bara går att gräva upp den säsong som marken är fri från tjäle. En plats där massvis med tegel fraktats iväg som gods för att komma att bli funktionella liksom estetiskt tilltalande byggnadselement i uppbyggnaden av både bostadsområden, industrier och allas vårt egna Norrbottens museum som exempel.

Delar av tegeltillverkningsprocessen. Leran schaktas upp och fraktas sedan in i fabriken för själva tegelframställningen. År: 1976. Fotograf: Hans Andersson. Arkiv: NBM. Copyright: Beijerbygg.

En av de fyra lertäkterna inom brukets ägor fanns belägen på bruksfastigheten. Spår syns fortfarande i landskapet efter täkten några hundra meter öster om tegelbruket, dit en smalspårig räls tidigare gått. En nedrasad kaj intill den stora järnvägen visar också spår efter den verksamma tiden då teglet lastades och fraktades med truckar genom de stora magasinsportarna, ut på kajen för att sedan fraktas iväg som gods med tåget om inte med lastbil.

Situationskarta, Mariebergs tegelbruksområde, 2020.
Gråa konturer är delar av anläggningen som redan sedan tidigare är rivna.
Ortofoto från år 1960. Kvar var då fortfarande tegelbruksbyggnaden, samtliga magasin och torklador. ©Lantmäteriet

Kvar på bruksområdet idag står disponentbostaden, tjänstebostäder, den gamla säsongslängan och den före detta ladugårdsbyggnaden, byggnaden för personalutrymmen som sedermera använts som magasin för delar av Norrbottens museums föremålssamling, magasins- och lagerlokaler samt en smedja. Där tegelbruksbyggnaden med sin resliga skorsten en gång stått finns endast en mängd med tegelrester och byggnadsmassor kvar. Kvarvarande bruksbyggnader på kommunens mark inväntar nu rivning medan disponentbostaden med tillhörande byggnader ska stå kvar.

Till disponentbostaden hörde under 1940–1960-talet en trädgård. Där odlade tegelmästarens familj både grönsaker och bär, vinbär, broccoli, brysselkål och potatis bland annat. Brysselkål ska ha varit en mer experimentell grönsak att i odla Norrbotten på den tiden.

Säsongsbostäderna låg i denna huslänga. Idag används byggnaden som garage och ska stå kvar på platsen.
Byggnaden har fungerat som smedja och verkstad och varit inredd med arbetsbänkar, fjäderhammare, ässja och svarv. Idag finns delar av ässjan kvar, i övrigt är lokalen tömd.
Det kvarvarande långsträckta magasinet med gles panelsättning som möjliggjorde för luftning i väntan på att teglet hämtades upp för frakt till beställare.
Köksingång till personalbyggnaden. Enligt arkivhandlingar ska Mariebergs tegelbruk haft ett kock- och matlag. Arkiverade kvitton visar på att här har serverats allt från sill, falukorv, kött, kalvsylta, makaroner, hamburgare och anjovis. Bakom fönstret till höger låg tegelmästarens kontor.
En gammal skylt för tegelstensförsäljning på Mariebergs tegelbruk ligger kvar på en hylla i en av förrådsbyggnaderna.
Mariebergs tegelbruk under dess tidiga år. Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.

Bruksbyggnaden var en stor ladulik byggnad, uppförd i trä med en smal överbyggnad. Dess fasader var utformade för ventilering med justerbara jalusier för luftdrag och torkning av tegelstenarna. Tegelbruket var fyra våningar högt motsvarande tjugofem meter i höjd, sjuttiofem meter långt och fyrtio meter brett. Inuti byggnaden på bottenvåningen skedde tillverkningen av teglet, tillblandning av material, formning, tillskärning och bränning. Där fanns en ångmaskin, ett ångpannerum, ett tegelslageri och en ringugn som eldades med stenkol. Ugnen hade kapaciteten att rymma 125.000 tegelstenar per bränning och avgav rikligt med värme. Därav var våningarna ovan och omkring väl ämnade för just tegeltorkning.

Tegel har använts som byggnadsmaterial åtminstone sedan medeltiden. Vid sekelskiftet 17-1800, minskade tegelimporten i Sverige i och med att den egna tegeltillverkningen blev större. Teglets storhetstid i landet pågick under 1900-1920-talet och då i en industriell skala. Det var under denna tidsepok som även ett flertal tegelbruk kom att etablera sig i Norrbotten. Efterfrågan på tegel i länet var stor redan i slutet av 1800-talet. I och med det industriella uppsvinget, färdigställandet av järnvägen på 1890-talet och riksdagens beslut att bygga upp Bodens fästning så uppstod det en större marknad för byggnadsmaterial och tegel i Norrbotten. Vid sekelskiftet 18-1900 startades fem tegelbruk upp i Norrbotten varav två av dessa var belägna i Sunderbyn, Björns tegelbruk i Norra Sunderbyn och Mariebergs tegelbruk i Södra Sunderbyn. Mariebergs tegelbruk började byggas upp år 1899 och stod färdig för produktion år 1902. Det ska i Sunderbyn pågått tegelslagning, så kallad hemslageri i form av binäring till jordbruket redan på 1600-talet tack vare att leran i närområdet var lämplig för just tegel. En annan förutsättning var att det skulle finnas tillräckligt med bränsle i närheten. Bönderna kunde i och med industrialismens framfart inte längre mäta sig med efterfrågan av tegel i området. Därav byggnationerna av de flera tegelfabrikerna.

Tegelbruksbyggnaden med en magasinsbyggnad i förgrunden och dess resliga skorsten i bakgrunden. Ett godståg svischar förbi. År: Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.
En av de kvarvarande magasinsbyggnader som ligger intill järnvägskajen där både person- och godståg passerar förbi än idag, men där inga tåg längre stannar upp.

Tegelbruken placerades ofta på ett säteri eller på en större herrgård, och det är just så gårdsbilden har sett ut i Marieberg. Själva bruksbyggnaden uppfördes enligt ritningar av Svedala Gjuteri och mekaniska verkstad, som var specialister på tegelbruk inom och utom landet. Ett hemman hörde också till bruket vilket arrenderades ut, liksom en banvaktsstuga och fyra lertag. Första elva åren gick trögt för företaget ekonomiskt sett, vilket till stora delar ska ha berott på att en torkugn inte fungerade som den skulle. Bolaget kom att byta direktörer ett flertal gånger den första tiden.

Under andra världskriget steg teglet i pris, det vände för bruket och investeringar kunde nu börja att göras. Företaget investerade bland annat i uppförandet av en träullsplattfabrik på 1940-talet, byggnation av personalutrymmen med matsal och kök, dusch, omklädningsrum och garage, ombyggnation av mangårdsbyggnaden gjordes, samt utbyggnation av torkutrymmen för det obrända teglet. Träullsfabriken möjliggjorde för produktion året runt och kompletterade där igenom den övriga produktionen. Bruket utökade även fastigheten (år 1945) eftersom det behövdes större tillgång på den feta leran vars råvara var en grundförutsättning för tegelproduktionen. Fler lertäkter utvanns därefter från den nya fastigheten strax norr om bruket och norr om Gamla Bodenvägen.

Endast murtegel producerades fram till 1940-talet på bruket, därefter även håltegel och fasadtegel, aldrig något taktegel. Mariebergsteglet ska ha varit ett kvalitetstegel. År 1921 prisades fabriken med hedersdiplom under en utställning i Luleå tack vare sitt vackra tegel. Teglet kan ses i flertalet offentliga byggnadsverk idag. Museibyggnaden i Luleå från 1936 är uppbyggt av Mariebergstegel. Teglet som används vid uppbyggnaden av bostadsområdena på Malmudden och Örnäset är också från Marieberg. När Boliden byggde Rönnskärsverken i Skelleftehamn sändes även stora partier dit, som några exempel. Tegeltillverkningen ska ha pågått fram till 1967 på bruket, skorstenen revs sedan år 1977 och där efter även bruksbyggnaden. Bruket kom att läggas ned på grund av den höga konkurrens som rådde vid tiden. I Sverige ökade produktionstakten av bostäder under 1960-talet, likväl som kravet på tillverkningstakten av byggnadsmaterial.

Vy från lagerlokal mot lastkaj och järnvägsspår.

Jag fick möjlighet att träffa sonen till tegelmästaren som var verksam mellan slutet på 1940-talet fram till 1961 på bruket. Tegelmästaren som alltså var den driftansvariga på platsen, hade kontor i personalbyggnaden intill bruket och bodde i disponentbostaden med sin familj. I tidig ålder började även sonen att jobba på bruket berättar han, bland annat som ”lattis”. Det vill säga att han placerade tegelstenar på lattor (träläkt) efter att de skurits till med tråd inför torkning och bränning. Han berättar om minnet när säsongsarbetarna kom till bruket. På grund av att tjälen begränsade produktionstiden till mellan maj och oktober månad. Därav var många säsongsanställda. Produktionen var extra klimat- och säsongsberoende innan den konstgjorda torkanläggningen tillkom, vilket då blev extra gynnsamt för norra Sverige som hade en kortare produktionssäsong. Under barndomen och vinterhalvåret ska tegelmästarens son vid lediga stunder tagit vara på isen som lade sig på lertäkten intill bruksområdet för skridskoåkning. Vid vuxen ålder kom han sedermera att flytta från bruket och bruksarbetet för att studera vidare.  

1889 –Mariebergs tegelbruk börjar byggas upp.

1902 – Produktionen och tillverkningen av tegel startar upp på Mariebergs tegelbruk.

1944 – Det blomstrar inom företaget och investeringar görs, bl.a. i form av uppförande av en träullsplattsfabrik inom området.

1967 – Mariebergs tegelbruk stänger ned sin produktion.

1977 – Skorstenen på bruksbyggnaden rivs och en tid efter det även Mariebergs tegelbruk.

-2020 – Kvarvarande magasinsbyggnad och smedjan har fram tills idag fungerat som förvaring till delar av Norrbottens museums och Friluftsmuseet Hägnans föremålssamlingar.

2020 – Luleå kommun planerar inför rivning av de ekonomibyggnader som en gång tillhört bruket och som står på kommunens mark.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Arkivhandling (1956). Mariebergs mat- och kocklag. Enskilda arkiv, 533 F1:2. Arkivcentrum, Norrbottens museum. 

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Bergsten Jan (2004). Sunderbyn under 500 år. Luleå, Klartext HB. s.101-106

Karlsten, Rune (1991). Luleå Tegelbruks AB. En ekonomisk undersökning av tegeltillverkningen vid

Informant 1 – som arbetade på Mariebergs tegelbruk, Luleå. 2020-08-26

Leijon, M (2019). Historien riskerar att gå förlorad. NSD, 28 december.  https://nsd.se/nyheter/artikel/nrg9qqmj [2020-08-13]

Mariebergs tegelbruk 1902-1938. Examensarbete. Högskolan Luleå. Arkivcentrum Norrbotten.

Områdesrekommendationer. Södra Sunderbyn – intressen. Luleå kommun [2020-08-31]