Hur värderas 70-talets bebyggelse?

Hur förändras synen på kulturmiljö över tid? Hur förhåller vi oss till det förflutna, och de avtryck det gör i vår tid? Vilka byggnader uppfattas som värdefulla? Vilka bevaras, och kanske rent av skyddas för sina kulturvärden? På vilket sätt påverkar värderingarna hanteringen av bebyggelsen?

Dessa kulturarvsprocesser har vi undersökt i Luleå. Undersökningen har skett inom ramen för SIRen (http://www.renoveringscentrum.lth.se/siren/) som är en nationell satsning på forskning om hållbar renovering. Satsningen har gjorts med tanke på det stora renoveringsbehov som finns inte minst inom det bostadsbestånd som byggdes under 1960- och 1970-talet, i det så kallade miljonprogrammet. Utmaningen är att renovera det hållbart – med hänsyn till såväl sociala som ekonomiska och miljömässiga aspekter.

Ser man till Luleå stads utveckling, så har staden expanderat kraftigt sedan slutet av 1800-talet när bebyggelsen var koncentrerad till stadshalvön. En stor del av bebyggelsen har byggts under 1960- och 1970-talet, däribland i stadsdelar som Mjölkudden, Örnäset, Bergnäset, Hertsön, Björkskatan och Porsön.

Bild 1

Gång- och cykelväg på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen bygger på dokumentstudier, observationer, och intervjuer med handläggare och politiker inom Luleå kommun. Fokus har varit på två stadsdelar: centrumhalvön och Porsön, bland annat eftersom kommunen för närvarande arbetar med fördjupade översiktsplaner och utvecklingsplaner för dessa områden.

En liten del av Luleås bebyggelse har ett formellt skydd. Gammelstads kyrkstad är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Den är också en kulturmiljö av riksintresse, enligt Miljöbalken, tillsammans med Svartöstaden, Karlsvik, samt Gäddvik. I centrum skyddas bland annat Bergströmska gården, hamnkranen i Södra hamn, och Pontusbadet som byggnadsminne. Några byggnader, däribland Vetenskapens hus, tidigare posten, har skydd i detaljplan.

Bild 2

Kvarteret Hunden. Fritz Olsson husen, som revs efter stora protester från Luleborna. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 3

Kvarteret Hunden. Butiks-, kontors- och hotellbyggnad som ersatte den tidigare bebyggelsen (Fritz Olsson husen). Foto: Jennie Sjöholm.

Omkring 2006 kom bevarandefrågan upp till debatt i Luleå. En fastighetsägare ville riva större delen av kvarteret Hunden, som ligger längs med Storgatan, och ersätta det med byggnader med högre exploateringsgrad. Många Lulebor protesterade, byggnadens ansågs vara värdefull, och en lång process följde. Det slutade trots detta med att byggnaderna revs.

Luleå kommun har sedan dess arbetat mer aktivt med Luleås kulturmiljöer. En inventering av all bebyggelse på stadshalvön genomfördes 2015-2016. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, kulturhistoriskt intressanta byggnader, samt värdefulla miljöer har identifierats.

Bild 4

Kvarteret Hägern på Varvet, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 5

Kvarteret Thule vid Södra Hamn, de s.k. Tutti-Frutti-husen, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Stadsdelen Porsön, som byggdes på 1970-talet, är relativt oförändrad sedan den byggdes. Luleå tekniska universitets så kallade campusplan lyfter fram arkitekturen som ett av de starkaste kännetecknen för universitetsområdet. Bland annat framhålls samstämmigheten mellan det yttre och det inre, den tematiska färgsättningen, kvartersbildningen med Regnbågsallén som samlande mittstråk, och den gröna karaktären som utgör en kontrast till den omgivande naturmarken.

Bild 6

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 7

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Porsökyrkan, som ligger i stadsdelens centrum tillsammans med skola, butiker och restauranger, hör till de moderna kyrkor som fått ett särskilt skydd.

Bild 8

Porsökyrkan i Porsö centrum. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen visar att Luleås bebyggelse allt mer betraktas och hanteras som kulturmiljö, även om få byggnader har ett reellt skydd. Det har skett en förändring de senaste 5–10 åren. Delvis beror detta på att när kulturmiljöer börjar uppmärksammas, det pratas mer om dem och fler reflekterar över dem, så uppfattas de också som allt mer värdefulla. Ju mer kunskap det finns om en miljö, desto mera värdefull ter den sig.

1970-talets bebyggelsemiljöer börjar uppfattas som kulturmiljö, i Luleå lyfter man fram bebyggelse som uppförts till och med 1980-talet. Det är dock inte självklart vilka värden dessa miljöer har, och hur man kan förhålla sig till det tidstypiska i dem. Den tidens stadsbyggnadsideal, med trafikseparering och hus i park, går stick i stäv med dagens stadsbyggnadsideal. Material som då användes uppskattas inte alltid idag. Dels för att de anses tekniskt undermåliga, men också av estetiska skäl. Det industrialiserade och produktionsanpassade byggandet som var kännetecknande för tiden har vi också idag, liksom faiblessen till moderna material. Hur detta förvaltas långsiktigt, och vilka avvägningar som görs ur ett hållbarhetsperspektiv, kommer att bli intressant att följa. I Luleå kommun har man kommit ett steg på vägen, genom att ha börjat prata om kulturmiljöer, och hur man ska förhålla sig till också yngre miljöer, som utgör en stor del av stadens byggnadsmassa.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Biträdande universitetslektor i Urban design & Kulturvård

Röcknerska huset – En rivningshotad 1800-talsbyggnad i Luleå centrum

Vid mitten av 1700-talet flyttade skönfärgaren Johan Hedeman, född i Piteå, till Luleå och anlade det som mest troligt var Luleås första färgeri. Han bosatte sig vid Norra Strandgatan och uppförde byggnader för färgeriverksamheten intill stranden i Norra hamn. Färgeriverksamheten gick i arv från generation till generation och det var Johans barnbarnsbarn, Michael Röckner, som under tidigt 1800-tal byggde ett tvåvåningshus för familjen, det hus som nu är känt som Röcknerska huset. Huset är ett av de få byggnader som finns kvar i Luleå centrum från tiden före stadsbranden år 1887, och är nu hotat av rivning.

 Röcknerska gården i Norra hamnen , Luleå. Fotograf: Henny Tegström © Norrbottens museum


Röcknerska gården i Norra hamnen , Luleå. Fotograf: Henny Tegström © Norrbottens museum

Jag började min tjänst som chef för Avdelning Kulturmiljö på Norrbottens museum för drygt ett år sedan, så min historia med Röcknerska huset är inte lika lång som många andra Luleåbors. Jag blev bekant med huset i slutet av 2013, i samband med att vi skulle svara på en remiss angående en ansökan om rivning av byggnaden.

Röcknerska huset har ett litet q i Luleå kommuns detaljplan, villket i det här fallet innebär att byggnaden inte får förvanskas till yttre form och allmän karaktär. Vid förra sekeskiftet lades en puts på träbyggnaden, något som gjordes ibland under denna tid för att få hus att se ut som stenbyggnader. I maj 2013 fick vi ett ärende om huset på remiss från Luleå kommun, eftersom fastighetsägaren ville förändra byggnadens utsida genom att återställa den från puts till träpanel (på timmerstommen). Norbottens museum invände inte mot förändringen. Den omkringliggande stenstaden med liknande byggnader är borta och den yttre renoveringen skulle förändra fasaden tillbaka till som den såg ut kring förra sekelskiftet.

 Färgerianläggningens presshus som byggdes under 1700-tal av Johan Hedeman. Röcknerska gården i Norra hamnen , Luleå. Fotograf okänd.  © Norrbottens museum


Färgerianläggningens presshus som byggdes under 1700-tal av Johan Hedeman.                   Fotograf okänd. © Norrbottens museum

När renoveringen påbörjades upptäcktes rötskador på de nedersta syllvarven i timmerstommen. Fastighetsägaren gav då uppdrag till ett företag att göra en antikvarisk förundersökning med syfte att tydliggöra byggnadens kulturvärden, kvalitéer, karaktärsegenskaper och värdebärare. Förundersökningsrapporten är en intressant genomgång av Röcknerska gårdens historia, men en del slutsatser i den förvånar. Det står att huset idag ”kan uppfattas högst ordinärt när det helt förlorat sitt sammanhang och sin omgivande miljö”, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att detta är en av få byggnader som finns kvar i Luleå från tiden innan stadsbranden och på så sätt är unik. Vidare anses den pågående renoveringen också minska husets kulturhistoriska värde, trots att renoveringens syfte är att återställa fasadens utseende till som huset såg ut när det byggdes.

Förundersökningen följdes av en konsekvensanalys av ett annat företag, som räknade med dyra renoveringskostnader av byggnaden. En slutsats i denna rapport var att ”byggnaden har passerat sin tekniska livslängd”. En ansökan om att få lov att riva huset skickades in till Luleå kommun i november 2013. Ärendet kom på remiss till Norrbottens museum och vi lämnade ett yttrande där vi ställde oss frågande till den beräknade renoveringskostnaden och till flera slutsatser i rapporterna som lagts till grund för rivningsansökan. Rötskadorna i timmerstommen som främst finns på de nedre två syllvarven är inte ovanliga utan den vanligaste typen av skador på äldre timmerhus, vilket också är ganska lätt att åtgärda genom byte eller lagning av syllen.

I vårt yttrande skriver vi: ”slutsatsen att ’Röcknerska huset kan idag uppfattas högst ordinärt när det helt förlorat sitt sammanhang och sin omgivande miljö’, vilket står i den antikvariska förundersökningen, håller inte Norrbottens museum med om. Tvärtom innebär det att byggnaden är den enda återstoden i området som tydligt vittnar om Luleås tidiga historia. Därtill är den en av få byggnader i staden som helhet som finns kvar sedan innan stadsbranden 1887, och som därmed bär vittnesbörd om stadens tidigare bebyggelse och de levnadsförhållanden som dåtida generationer verkade under. För Luleå kan byggnadens kulturhistoriska värde därför inte anses ringa..”

Jag låter de orden bli slutorden för blogginlägget. För någon vecka sedan togs Röcknerska huset upp på Byggnadsvårdsföreningens gula lista över hotade värdefulla byggnader och miljöer i Sverige. Ärendet är ännu mig veterligen inte avgjort, utan har återremitterats av byggnadsnämnden för fortsatt handläggning. Röcknerska huset och de alltför få kvarvarande 1800-talshus som finns kvar i Luleå centrum ger ett viktigt tidsdjup och karaktär till stadsmiljön. Vi hoppas att huset och fler äldre byggnader i Norrbottens tätorter uppmärksammas och uppvärderas innan de är borta.

Vid tangentbordet, Sara Hagström Yamamoto