Till minne av Mariebergs tegelbruk

Platsen, människor och minnen från Mariebergs tegelbruk – I en av Lule älvdals större jordbruksbyar med medeltida anor, Södra Sunderbyn, mellan järnvägen och gamla Bodenvägen, finns kvarvarande rester av Mariebergs tegelbruksområde. En plats där lera grävts upp ur marken och tegelstenar av prisad kvalitet tillverkats på löpande band. En plats där unga arbetare lärts upp och tegelmästare med familj liksom säsongsarbetare en gång bott. Ja just säsongsvis för att lermassor bara går att gräva upp den säsong som marken är fri från tjäle. En plats där massvis med tegel fraktats iväg som gods för att komma att bli funktionella liksom estetiskt tilltalande byggnadselement i uppbyggnaden av både bostadsområden, industrier och allas vårt egna Norrbottens museum som exempel.

Delar av tegeltillverkningsprocessen. Leran schaktas upp och fraktas sedan in i fabriken för själva tegelframställningen. År: 1976. Fotograf: Hans Andersson. Arkiv: NBM. Copyright: Beijerbygg.

En av de fyra lertäkterna inom brukets ägor fanns belägen på bruksfastigheten. Spår syns fortfarande i landskapet efter täkten några hundra meter öster om tegelbruket, dit en smalspårig räls tidigare gått. En nedrasad kaj intill den stora järnvägen visar också spår efter den verksamma tiden då teglet lastades och fraktades med truckar genom de stora magasinsportarna, ut på kajen för att sedan fraktas iväg som gods med tåget om inte med lastbil.

Situationskarta, Mariebergs tegelbruksområde, 2020.
Gråa konturer är delar av anläggningen som redan sedan tidigare är rivna.
Ortofoto från år 1960. Kvar var då fortfarande tegelbruksbyggnaden, samtliga magasin och torklador. ©Lantmäteriet

Kvar på bruksområdet idag står disponentbostaden, tjänstebostäder, den gamla säsongslängan och den före detta ladugårdsbyggnaden, byggnaden för personalutrymmen som sedermera använts som magasin för delar av Norrbottens museums föremålssamling, magasins- och lagerlokaler samt en smedja. Där tegelbruksbyggnaden med sin resliga skorsten en gång stått finns endast en mängd med tegelrester och byggnadsmassor kvar. Kvarvarande bruksbyggnader på kommunens mark inväntar nu rivning medan disponentbostaden med tillhörande byggnader ska stå kvar.

Till disponentbostaden hörde under 1940–1960-talet en trädgård. Där odlade tegelmästarens familj både grönsaker och bär, vinbär, broccoli, brysselkål och potatis bland annat. Brysselkål ska ha varit en mer experimentell grönsak att i odla Norrbotten på den tiden.

Säsongsbostäderna låg i denna huslänga. Idag används byggnaden som garage och ska stå kvar på platsen.
Byggnaden har fungerat som smedja och verkstad och varit inredd med arbetsbänkar, fjäderhammare, ässja och svarv. Idag finns delar av ässjan kvar, i övrigt är lokalen tömd.
Det kvarvarande långsträckta magasinet med gles panelsättning som möjliggjorde för luftning i väntan på att teglet hämtades upp för frakt till beställare.
Köksingång till personalbyggnaden. Enligt arkivhandlingar ska Mariebergs tegelbruk haft ett kock- och matlag. Arkiverade kvitton visar på att här har serverats allt från sill, falukorv, kött, kalvsylta, makaroner, hamburgare och anjovis. Bakom fönstret till höger låg tegelmästarens kontor.
En gammal skylt för tegelstensförsäljning på Mariebergs tegelbruk ligger kvar på en hylla i en av förrådsbyggnaderna.
Mariebergs tegelbruk under dess tidiga år. Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.

Bruksbyggnaden var en stor ladulik byggnad, uppförd i trä med en smal överbyggnad. Dess fasader var utformade för ventilering med justerbara jalusier för luftdrag och torkning av tegelstenarna. Tegelbruket var fyra våningar högt motsvarande tjugofem meter i höjd, sjuttiofem meter långt och fyrtio meter brett. Inuti byggnaden på bottenvåningen skedde tillverkningen av teglet, tillblandning av material, formning, tillskärning och bränning. Där fanns en ångmaskin, ett ångpannerum, ett tegelslageri och en ringugn som eldades med stenkol. Ugnen hade kapaciteten att rymma 125.000 tegelstenar per bränning och avgav rikligt med värme. Därav var våningarna ovan och omkring väl ämnade för just tegeltorkning.

Tegel har använts som byggnadsmaterial åtminstone sedan medeltiden. Vid sekelskiftet 17-1800, minskade tegelimporten i Sverige i och med att den egna tegeltillverkningen blev större. Teglets storhetstid i landet pågick under 1900-1920-talet och då i en industriell skala. Det var under denna tidsepok som även ett flertal tegelbruk kom att etablera sig i Norrbotten. Efterfrågan på tegel i länet var stor redan i slutet av 1800-talet. I och med det industriella uppsvinget, färdigställandet av järnvägen på 1890-talet och riksdagens beslut att bygga upp Bodens fästning så uppstod det en större marknad för byggnadsmaterial och tegel i Norrbotten. Vid sekelskiftet 18-1900 startades fem tegelbruk upp i Norrbotten varav två av dessa var belägna i Sunderbyn, Björns tegelbruk i Norra Sunderbyn och Mariebergs tegelbruk i Södra Sunderbyn. Mariebergs tegelbruk började byggas upp år 1899 och stod färdig för produktion år 1902. Det ska i Sunderbyn pågått tegelslagning, så kallad hemslageri i form av binäring till jordbruket redan på 1600-talet tack vare att leran i närområdet var lämplig för just tegel. En annan förutsättning var att det skulle finnas tillräckligt med bränsle i närheten. Bönderna kunde i och med industrialismens framfart inte längre mäta sig med efterfrågan av tegel i området. Därav byggnationerna av de flera tegelfabrikerna.

Tegelbruksbyggnaden med en magasinsbyggnad i förgrunden och dess resliga skorsten i bakgrunden. Ett godståg svischar förbi. År: Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.
En av de kvarvarande magasinsbyggnader som ligger intill järnvägskajen där både person- och godståg passerar förbi än idag, men där inga tåg längre stannar upp.

Tegelbruken placerades ofta på ett säteri eller på en större herrgård, och det är just så gårdsbilden har sett ut i Marieberg. Själva bruksbyggnaden uppfördes enligt ritningar av Svedala Gjuteri och mekaniska verkstad, som var specialister på tegelbruk inom och utom landet. Ett hemman hörde också till bruket vilket arrenderades ut, liksom en banvaktsstuga och fyra lertag. Första elva åren gick trögt för företaget ekonomiskt sett, vilket till stora delar ska ha berott på att en torkugn inte fungerade som den skulle. Bolaget kom att byta direktörer ett flertal gånger den första tiden.

Under andra världskriget steg teglet i pris, det vände för bruket och investeringar kunde nu börja att göras. Företaget investerade bland annat i uppförandet av en träullsplattfabrik på 1940-talet, byggnation av personalutrymmen med matsal och kök, dusch, omklädningsrum och garage, ombyggnation av mangårdsbyggnaden gjordes, samt utbyggnation av torkutrymmen för det obrända teglet. Träullsfabriken möjliggjorde för produktion året runt och kompletterade där igenom den övriga produktionen. Bruket utökade även fastigheten (år 1945) eftersom det behövdes större tillgång på den feta leran vars råvara var en grundförutsättning för tegelproduktionen. Fler lertäkter utvanns därefter från den nya fastigheten strax norr om bruket och norr om Gamla Bodenvägen.

Endast murtegel producerades fram till 1940-talet på bruket, därefter även håltegel och fasadtegel, aldrig något taktegel. Mariebergsteglet ska ha varit ett kvalitetstegel. År 1921 prisades fabriken med hedersdiplom under en utställning i Luleå tack vare sitt vackra tegel. Teglet kan ses i flertalet offentliga byggnadsverk idag. Museibyggnaden i Luleå från 1936 är uppbyggt av Mariebergstegel. Teglet som används vid uppbyggnaden av bostadsområdena på Malmudden och Örnäset är också från Marieberg. När Boliden byggde Rönnskärsverken i Skelleftehamn sändes även stora partier dit, som några exempel. Tegeltillverkningen ska ha pågått fram till 1967 på bruket, skorstenen revs sedan år 1977 och där efter även bruksbyggnaden. Bruket kom att läggas ned på grund av den höga konkurrens som rådde vid tiden. I Sverige ökade produktionstakten av bostäder under 1960-talet, likväl som kravet på tillverkningstakten av byggnadsmaterial.

Vy från lagerlokal mot lastkaj och järnvägsspår.

Jag fick möjlighet att träffa sonen till tegelmästaren som var verksam mellan slutet på 1940-talet fram till 1961 på bruket. Tegelmästaren som alltså var den driftansvariga på platsen, hade kontor i personalbyggnaden intill bruket och bodde i disponentbostaden med sin familj. I tidig ålder började även sonen att jobba på bruket berättar han, bland annat som ”lattis”. Det vill säga att han placerade tegelstenar på lattor (träläkt) efter att de skurits till med tråd inför torkning och bränning. Han berättar om minnet när säsongsarbetarna kom till bruket. På grund av att tjälen begränsade produktionstiden till mellan maj och oktober månad. Därav var många säsongsanställda. Produktionen var extra klimat- och säsongsberoende innan den konstgjorda torkanläggningen tillkom, vilket då blev extra gynnsamt för norra Sverige som hade en kortare produktionssäsong. Under barndomen och vinterhalvåret ska tegelmästarens son vid lediga stunder tagit vara på isen som lade sig på lertäkten intill bruksområdet för skridskoåkning. Vid vuxen ålder kom han sedermera att flytta från bruket och bruksarbetet för att studera vidare.  

1889 –Mariebergs tegelbruk börjar byggas upp.

1902 – Produktionen och tillverkningen av tegel startar upp på Mariebergs tegelbruk.

1944 – Det blomstrar inom företaget och investeringar görs, bl.a. i form av uppförande av en träullsplattsfabrik inom området.

1967 – Mariebergs tegelbruk stänger ned sin produktion.

1977 – Skorstenen på bruksbyggnaden rivs och en tid efter det även Mariebergs tegelbruk.

-2020 – Kvarvarande magasinsbyggnad och smedjan har fram tills idag fungerat som förvaring till delar av Norrbottens museums och Friluftsmuseet Hägnans föremålssamlingar.

2020 – Luleå kommun planerar inför rivning av de ekonomibyggnader som en gång tillhört bruket och som står på kommunens mark.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Arkivhandling (1956). Mariebergs mat- och kocklag. Enskilda arkiv, 533 F1:2. Arkivcentrum, Norrbottens museum. 

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Bergsten Jan (2004). Sunderbyn under 500 år. Luleå, Klartext HB. s.101-106

Karlsten, Rune (1991). Luleå Tegelbruks AB. En ekonomisk undersökning av tegeltillverkningen vid

Informant 1 – som arbetade på Mariebergs tegelbruk, Luleå. 2020-08-26

Leijon, M (2019). Historien riskerar att gå förlorad. NSD, 28 december.  https://nsd.se/nyheter/artikel/nrg9qqmj [2020-08-13]

Mariebergs tegelbruk 1902-1938. Examensarbete. Högskolan Luleå. Arkivcentrum Norrbotten.

Områdesrekommendationer. Södra Sunderbyn – intressen. Luleå kommun [2020-08-31]

Allas vår gestaltade livsmiljö

Det är mycket som ska samsas och dela plats i vårt samhälle, i landskapet. Människor, trafik, teknik, djur, natur, byggnader, listan kan göras lång. Vår gemensamma livsmiljös gestaltning och form är av stor betydelse för att vi människor, djuren och naturen för den delen, ska trivas och det i längden. Ljud, ljus, färger, höjder, material, relationer, möten, tidslager jämte och ovan på varandra påverkar oss människor. Intressena är många och kan i den bästa av världar ingå i, och spegla en mångfaldig bebyggelse. Landskapet och stadsbilden är under ständig rörelse och förändring, och påverkas med olika hastigheter och faktorer från olika håll och på olika platser. Byggnader rivs, nya uppförs, verksamheter flyttar in och ut. Vad har egentligen den befintliga bebyggelsen för roll i den gemensamma livsmiljön? Varför bevara och utveckla?

Allas vår gemensamma livsmiljö. Illustration: Jessica Lundmark

Betydelsen av det redan befintliga

Hur påverkar egentligen arkitekturen oss människor? Byggnader är miljöskapande precis som träden i en skog och kan spegla trygghet eller också det motsatta. Stationshuset i Karungi, som öppnade för allmän trafik år 1913, får utgöra ett praktiskt exempel för vilken roll och betydelse en byggnad kan ha på en plats och över tid. Det är många år sedan stationshuset var i bruk. Idag pågår renovering där hänsyn tas till byggnadens kulturhistoriska värden. Karungi station ska ha blivit överrumplad av trafik, precis efter dess uppförande. Under första världskriget fungerade stationen som knutpunkt i transporten av gods mellan öst och väst. Platsens betydelse ska under tiden ha synliggjorts inte bara i Sverige utan även i Europa och världen. Här skapades platsminnen som byggts på och levt vidare tills idag.

Karungi stationsbyggnad ritad av Folke Zettervall. Denna ritning från år 1902. Arkitektkontoret, Kungliga Järnvägsstyrelsen.

Hotad, det har byggnaden varit, till rivning och av fukt- och mögelangrepp. Själva räddningsaktionen görs genom både kunskapssökande, nyfikenhet och praktisk byggnadsvård. Stationsbyggnaden har ju varit allas på något vis från en början – tillgänglig och välbesökt med ett tydligt syfte. En byggnad som denna som många människor kan identifiera sig med kan spegla igenkänning och trygghet, ett identitetsvärde. En järnvägsstation fungerar för de som kommer just via rälsen, som en entré till en plats, som ett vägledande landmärke. Utan bruksvärde däremot är en byggnad inte mer än en oanvändbar kuliss. Nuvarande fastighetsägaren funderar på den nya användningen för byggnaden och tomten. Det finns planer för planteringar och kolonilotter på tomten för att kunna bjuda in fler odlingsintresserade. Platsen skulle då åter igen tillgängliggöras för fler och återaktiveras, vilket är två grundläggande faktorer för det materiellas överlevnad.

Karungi Järnvägsstation. Ungefärligt fotoår: 1940-1949. Digitalt museum.
Stationen har länge stått tom och under förfall men just nu pågår upprustning av byggnaden och av den generösa tomten. Fotograf: Peter Sandström

Den gestaltade livsmiljön, en fråga för politiken

Sedan 2018 har Sverige en politik för ”Gestaltad livsmiljö”. En nationell arkitekturpolicy har tagits fram av förvaltningsmyndigheten Boverket, på uppdrag av regeringen. Den gemensamma livsmiljön ska vara tillgänglig, inkluderande och vi ska alla kunna påverka utformningen av den. Det uttrycks i policyn att det gemensamma skapandet är en grundläggande faktor i den nya politiken.

Det är Sveriges Riksarkitekt Helena Bjarnegård som leder och samordnar frågor om arkitektur och gestaltad livsmiljö, på Boverket liksom nationellt. Politiken om gestaltad livsmiljö omfattar arkitektur, form, design, stadsbyggnad, konst och kulturmiljö. Historiska sammanhang, sociala värden samt människans behov, möjligheter och preferenser är viktiga utgångspunkter. I fokus ligger alltså formandet av människans livsmiljö. Kortsiktiga ekonomiska vinster ska enligt policyn inte gå före kvalitet och hållbarhet. God samverkan är grundläggande för att politiken ska vara genomförbar. Frågorna förankras i kommuner och regioner.

Vilken roll har våra befintliga byggnader och den äldre bebyggelsen i vår gestaltade livsmiljö? Kulturhistoriska värden lyfts fram som en viktig del av politiken, att dessa värden ska tas tillvara och utvecklas. Äldre bebyggelse är viktig för känslan av tillhörighet och trygghet, lika viktigt som skapande av nya områden. Enligt policyn ska historiska värden och lokala särdrag betonas som en förutsättning för utveckling av god arkitektur. Helhetssynen är viktig, där kulturarv och kulturmiljö ska ingå som självklara delar.

Kunskapsspridning om vår gestaltade livsmiljö och bebyggelse är grundläggande för att vi ska värna om dess mångfald, alla tidslager och påverkan på oss människor. Illustration: Jessica Lundmark

Det är vi invånare som känner vår ort, vår livsmiljö bäst och ska vistas där mest, är det inte så? I form av en dialog, ett medborgarförslag, deltagande i kommunens öppna workshops inför ett områdes utveckling, genom enkätundersökningar, i form av en insändare eller ett inlägg på någon social media kan en invånarröst göra sig hörd. Säkert finns det många kreativa sätt där till att påverka formen på vår gemensamma, gestaltade livsmiljö?

Att måla en tavla

Vad har den befintliga bebyggelsen för roll i den gestaltade livsmiljön? Den äldre bebyggelsen bör inspirera och fungera som grund och förankring i ett områdes utveckling. Att måla något på ett vitt papper kan vara lätt ångestframkallande. Det blanka, nakna papperet utan spår eller lämningar att inspireras av kan hämma den kreativa processen. En drälld skvätt av orange oljefärg hade kunnat ge projektet riktning, blått fungerar som komplementfärg och kulörerna förhöjer varandra. Ett veck ger struktur och ett uttryck på papperet och kan minna om någon, om något. Det blanka papperet ser inte längre så skrämmande ut, för där är redan några kullar och högresta tallar, en bunker, en lada, en tegelmur och lätt solbrända tapeter. Det blir tydligare vilka komponenter som saknas och vad som måste läggas till när utgångspunkterna och berättelserna redan finns där. Det som sedan krävs är extra hänsynstagande och varsamhet för att kunna fortsätta skapandet.    

Där människor finns pågår en ständig rörelse. Där sker möten mellan nytt och befintligt, mellan natur, kultur, djur …

Sedan andra halvan av 1900-talet har det ogenerats rivits äldre bebyggelse för att istället uppföra ny som anses vara mer ekonomiskt rationell och med en förbättrad standard. Byggnader är en materiell resurs, både som en natur- och kulturresurs att värna om på samma gång. En äldre byggnad har mycket troligt byggnadsmaterial som kommer från orten, från skogen, berghällen och jorden i dess närhet med stark förankring till platsen. En byggnad innehar integritet som bör respekteras. Att bevara och aktivera ett äldre hus är likväl en miljöinsats som bevarande av vår kulturhistoria.  

Innan jag själv började studera arkitektur och bebyggelsehistoria och fick ett mer vaket öga för den miljö jag vistades i ska jag erkänna att jag inte reflekterade något vidare om den. Desto mer jag lär om en plats eller byggnad, om dess arkitektur och historia, desto högre värderar jag den och bryr mig. En miljö kan till och med verka hypnotiserande. Jag kan komma på mig själv med att sakta ned på tempot, stanna upp och bara vilja hänga på en plats. Intill den snirkliga gatumiljön, under lindträdkronorna i parkallén, bland husen som ifrågasätter, bland de som berättar och de bemålade brandmurarna som uttrycker. Där det är helt tyst eller där det hörs klockor som ringer och lönnäsor som slår i varandra. Det är kanske också precis på de platserna som samspelet av alla intressen lyckats bjuda upp besökaren till en förförande dans.

Bakom papper och penna, Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

KÄLLOR

Mer läsning om arbetet med gestaltad livsmiljö:

ArkDes (2020). En uppföljning av: Politik för gestaltad livsmiljö 2020 och medskick inför framtida arbete. https://arkdes.se/wp-content/uploads/2020/09/arkdes_tinktank_rapport2020-09-02_issu.pdf

Eller på Boverkets hemsida: https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/

Boverket (2018). Politik för gestaltad livsmiljö. https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/gestaltad-livsmiljo/politik/

Karungi station

Olsson, Oscar – kontorist (1937). Historik över Karungi station. Haparanda. https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mode=thread&id=15850

Fotografi: Karungi Järnvägsstation. Fotoår: 1940-1949. Digitalt museum. https://digitaltmuseum.se/021018113851/stinsen-utanfor-jarnvagsstationen-i-karungi

Fotografi: Karungi station. Fotograf: Peter Sandström. https://banvakt.se/morjarv-karungi/karungi/