Röcknerska gården förtjänar en ägare som vill restaurera

För mer än 10 år sedan, november 2013, fick Norrbottens museum en rivningsansökan att svara på avseende Röcknerska huset eller Röcknerska gården som den också kallas. Det var redan då fastighetsägaren Johan Isakssons avsikt att riva en av de endast tre byggnader som finns bevarade från tiden före stadsbranden 1887. Isaksson har ända sedan dess haft som enda mål att riva byggnaden. Det är sorgligt att en av stadens mest värdefulla byggnader ägs och förvaltas av någon som helt saknar intresse för de kulturhistoriska värdena.

Huset uppfördes under tidigt 1800-tal av färgaren Michael Röckner som bostadshus för dennes familj. Då var det huvudbyggnaden för en typisk stadsgård vid den här tiden, hela familjens färgeriverksamhet fanns där, odlingsmark och andra ekonomibyggnader. Med tiden, stadsbranden och Luleå stads rivningsraseri under tidigare årtionden, har omkringliggande bebyggelse försvunnit. Men bostadshuset står kvar och vittnar om stadens historia.

Röcknerska gården i slutet av 1800-talet. Till vänster är bostadshuset som Isaksson nu äger och vill riva. Det stora huset till höger i bild är färgeriet. I förgrunden är ett potatisland tillhörande gården. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

För den som vill läsa mer om Norrbottens museums yttrande, som starkt motsatte sig rivning, gårdens historia och de spår som finns av gården och familjen Röckner i museets arkiv får gärna läsa dessa blogginlägg:

Röcknerska huset – En rivningshotad 1800-talsbyggnad i Luleå centrum

Röcknerska spår i Norrbottens museums arkiv

Skadorna på byggnaden var då endast begränsade till de två nedre timmervarven. Rötskador på de nedre timmervarven är inte ovanliga utan den vanligaste typen av skador på äldre timmerhus, vilket också är ganska lätt att åtgärda genom byte eller lagning av syllen. Johan Isaksson hävdade däremot att det var skäl för rivning, Norrbottens museum ifrågasatte även de uppförstorade renoveringskostnaderna för de begränsade skador som påvisats.

Luleå kommuns agerande genom den här processen har varit bra, från att under många år ha låtit fastighetsägare försumma underhåll med syfte att få riva så har man i detta fall sett till de kulturhistoriska värdena. För precis som i många andra städer har det funnits en rivningstradition även i Luleå, det som inte branden tog 1887 har rivits i senare tid. Det är därför så viktigt att Röcknerska bevaras. För den som vill ta del av mer om rivningarna i Luleå så kan jag rekommendera ett inlägg jag skrev om det på den här bloggen i samband med det första rivningshotet 2014:

Rivningar i Luleå – en lång historia

Luleå kommun försökte tvinga Johan Isaksson till att restaurera huset, Miljö- och byggnadsnämnden gav honom 2020 ett föreläggande om att restaurera huset, det var också förenat med ett vite på 300 000 kr. Isaksson överklagade det och föreläggandet upphävdes av mark- och miljödomstolen 2022.

Fastighetsägaren hävdar fortfarande, mer än 10 år senare, att det inte går att restaurera gården, kostnaderna är för stora, ingen vill ta på sig arbetet. Riva, riva, riva är enda lösningen. Saken är den att man oftast hittar de argument man behöver för att gynna sin sak. Isaksson är tydlig med att han vill förtäta och bygga något annat på fastigheten, det är stora ekonomiska värden för honom och där saknar han förmågan att integrera de kulturhistoriska värdena.

För ekonomiska värden och kulturhistoriska värden behöver inte stå emot varandra. Det visas inte minst av exemplet med hur fastighetsägaren Galären restaurerat Bergströmska gården, en av de tre äldsta gårdarna i staden, och samtidigt utvecklat nya ekonomiska värden. Där är det de historiska värdena som är centrala för attraktiviteten med fastigheten, där finns det mycket lärdom att hämta även för Isaksson och hans företag JIAB.

Det budskap Isaksson framför stämmer i varje fall inte, kostnaderna är inte oöverstigliga och det finns timmermän som både vill och kan utföra arbetet. Det som saknas är viljan och förmågan att kunna se att de kulturhistoriska värdena är det som är värdefullt med fastigheten. Jag hoppas innerligt att Luleå kommun håller fast vid den linje de lagt fast sedan 2020, att huset ska bevaras.

Röcknerska gården förtjänar inte en ägare som medvetet låter det förfalla, luleborna förtjänar att en av få byggnader från stadens äldre historia bevaras. Sälj Isaksson, sälj, det finns garanterat potentiella ägare som förmår att både bevara och utveckla. Röcknerska huset ska inte behöva stå inför en oviss framtid.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Mysteriet kring Lejonet, f.d. Rättscentrum

Den som åkt buss eller kanske skaffat pass i Luleå på sistone har säkert inte missat att det står byggställningar intill Lejonet, f.d. Rättscentrum. När jag berättade för en vän att det rörde sig om ett fasadbyte suckade hon lättat. Det var på tiden att man bytte ut de där tråkiga fasaderna, menade hon. Med handen på hjärtat får väl till och med jag erkänna – det är en ganska ful byggnad. Men när man fördjupar sig i varför byggnaden ser ut som den gör börjar man förstå varför man väljer att stå fast vid de bruna plåtfasaderna. I sedvanlig ordning börjar vi med historiken.

Lejonet fick sitt namn i samband med att de nya aluminiumkassetterna sattes upp. Kassetterna reflekterar ljuset och nu på sommaren får den ofta en snygg, blå ton. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Byggnadsarbetet för det postmodernistiska Rättscentrum påbörjades 1975 och 1977 stod huset färdigt. Det blev en byggnad med massiva, fyrkantiga huskroppar med en sex våningar hög huvuddel och fem något lägre flyglar; tre i sydlig riktning – där de med huvuddelen bildar komplexets huvudfasad – och två mot norr. Byggnaden ritades av arkitekt Lennart Alexis, som stod för A:et i MAF Arkitektkontor AB i Luleå.

Bussar uppställda på kvarter Loet och i bakgrunden syns kvarteret Lejonet. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Okänd. Datum: Okänt. Bildnummer: 2004006400001.
Första maj-demonstrationståget år 1950. I bakgrunden syns kvarteret lejonet. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Paul Adolf Nordqvist. Datum: 1950-05-01. Bildnummer: 2000002700112.

Huset uppfördes som en ren myndighetsbyggnad, som dess tidigare namn skvallrar om framför allt för rättsväsendet med polisen och domstolsväsendet, men även för andra myndigheter. Man kan tycka sig se ett samband mellan husets arkitektur och de hyresgäster det byggdes för att hysa: med sin slående storlek och sitt bastanta och tämligen slutna uttryck signalerar byggnaden makt och orubblighet.

Korsningen Skeppsbrogatan-Hermelinsgatan. Stora parkeringen är där Rättscentrum sedan byggdes. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Bertil Sundberg. Datum: År 1975. Bildnummer: 2012003000031.

Tiden för Rättscentrums uppkomst var år av energikris och höga energipriser och det var därför viktigt att den stora byggnaden skulle kräva så lite driftenergi som möjligt. Detta avspeglar sig i husets rakt igenom rationella konstruktion och i fasaderna med deras bruna, trapetsprofilerade plåtbeklädnad och de relativt små fönstren som är ganska glest placerade.

På kvarter Loet bedrevs torghandel. I bakgrunden syns kranar som arbetar med att bygga Rättscentrum. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Svante Green. Datum: 1976-08-28. Bildnummer: 2007001700072.

Tidigare upptog stadens häkte nästan hela den sjätte våningen, men då det flyttade till stadsdelen Porsön påbörjades 1997-98 en förändring av hur husets disponerades i och med att privata företag flyttade in. Namnet Rättscentrum blev alltmer missvisande och vid slutet av 90-talet fick därför byggnaden namn efter det kvarter den står på och nästan helt fyller upp: Lejonet. I samband med detta förändrades till viss del huvudfasaden, främst genom att delar av dess flyglar kläddes med kassetter i aluminiumplåt och nya skyltar sattes upp. I huvudsak är dock husets exteriör oförändrad.

Luleå busstation är sig likt. Rättscentrum var förut lite mer avskalat utan sina aluminiumkassetter. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Svante Green. Datum: 1987-03-30. Bildnummer: 20070017000011.

Så den stora, blaffiga, bruna plåtklumpen kanske just behöver se ut på det här sättet för att förmedla sin historia, kontext och funktion. Och nu när jag tänker efter – är den inte lite snygg ändå..?

Vid skrivbordet denna vecka,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie