Den som åkt buss eller kanske skaffat pass i Luleå på sistone har säkert inte missat att det står byggställningar intill Lejonet, f.d. Rättscentrum. När jag berättade för en vän att det rörde sig om ett fasadbyte suckade hon lättat. Det var på tiden att man bytte ut de där tråkiga fasaderna, menade hon. Med handen på hjärtat får väl till och med jag erkänna – det är en ganska ful byggnad. Men när man fördjupar sig i varför byggnaden ser ut som den gör börjar man förstå varför man väljer att stå fast vid de bruna plåtfasaderna. I sedvanlig ordning börjar vi med historiken.
Byggnadsarbetet för det postmodernistiska Rättscentrum påbörjades 1975 och 1977 stod huset färdigt. Det blev en byggnad med massiva, fyrkantiga huskroppar med en sex våningar hög huvuddel och fem något lägre flyglar; tre i sydlig riktning – där de med huvuddelen bildar komplexets huvudfasad – och två mot norr. Byggnaden ritades av arkitekt Lennart Alexis, som stod för A:et i MAF Arkitektkontor AB i Luleå.
Huset uppfördes som en ren myndighetsbyggnad, som dess tidigare namn skvallrar om framför allt för rättsväsendet med polisen och domstolsväsendet, men även för andra myndigheter. Man kan tycka sig se ett samband mellan husets arkitektur och de hyresgäster det byggdes för att hysa: med sin slående storlek och sitt bastanta och tämligen slutna uttryck signalerar byggnaden makt och orubblighet.
Tiden för Rättscentrums uppkomst var år av energikris och höga energipriser och det var därför viktigt att den stora byggnaden skulle kräva så lite driftenergi som möjligt. Detta avspeglar sig i husets rakt igenom rationella konstruktion och i fasaderna med deras bruna, trapetsprofilerade plåtbeklädnad och de relativt små fönstren som är ganska glest placerade.
Tidigare upptog stadens häkte nästan hela den sjätte våningen, men då det flyttade till stadsdelen Porsön påbörjades 1997-98 en förändring av hur husets disponerades i och med att privata företag flyttade in. Namnet Rättscentrum blev alltmer missvisande och vid slutet av 90-talet fick därför byggnaden namn efter det kvarter den står på och nästan helt fyller upp: Lejonet. I samband med detta förändrades till viss del huvudfasaden, främst genom att delar av dess flyglar kläddes med kassetter i aluminiumplåt och nya skyltar sattes upp. I huvudsak är dock husets exteriör oförändrad.
Så den stora, blaffiga, bruna plåtklumpen kanske just behöver se ut på det här sättet för att förmedla sin historia, kontext och funktion. Och nu när jag tänker efter – är den inte lite snygg ändå..?
Vid skrivbordet denna vecka, Marcus Bengtsson Byggnadsantikvarie
Nu har det gått mer än ett år sedan det så kallade ”helröret” revs. På vissa håll tycktes det vara dags och på andra håll var det som att riva upp en del av Luleås karaktär. Politiskt sett var det tvära kast kring frågan och det börjar bli dags att försöka förstå vad som egentligen hände.
I sedvanlig ordning börjar vi med att skruva tillbaka tiden, till en tid då de kanske märkvärdigaste byggnaderna i Luleå uppfördes. Det postmodernistiska kvarteret Thule, i folkmun Tutti-Frutti, överträffar andra byggnader från sin samtid med sin stora skola och sitt lekfulla uttryck. Djuphamnen som tidigare låg här fylldes ut och bebyggdes med ett stort, postmodernistiskt bostadskomplex med storleken av tre kvarter i bredd. Utifrån upplevs kvarteren som slutna och privata då två gator i rutnätsstrukturen är avstängda. Arkitekten Patrik Forsberg på Riksbyggen kunde nog känna sig stolt år 1993 då komplexet stod klart.
Nu får vi backa tillbaka bandet ytterligare. Området Tutti-Frutti förstås nog som bäst utifrån de misslyckade planerna kring ”Stålverk 80”. Stora satsningar för Luleå utlovades och kommunen agerade därefter. Staden skulle närmare dubbleras i storlek. För att göra plats för detta revs stora delar av centrum och vägarna breddades. Planerna på Stålverk 80 sköts fram för att sedan skrotas. Kvar blev då tomma kvarter och enorma vägar. Några års stiltje följde nederlaget, men Luleå började tämligen snart att bygga upp igen.
Vid planeringen av bostadsbyggandet på kvarteret Thule kunde det konstateras att det inte var tillräckliga förbindelser mellan centrum och bostäderna. Det enda sättet att ta sig till Thule var att korsa den hårt trafikerade Södra Hamnleden som skar genom stan. I en detaljplan från 1988 (PL021) läser vi att en gång- och cykelbro skulle anläggas längs Smedjegatan för att tillgodose en säker passage. En två år äldre detaljplan, den som berör de faktiska Thulekvarteren (PL072) läser vi att det skulle anläggas två gång- och cykelbroar; den längs Smedjegatan och en längs Timmermansgatan. I slutändan var det dock bara en av broarna som anlades. Bygget finansierades av Luleå kommun och arkitekten bakom bron lär vara Mats Tormod. Det inofficiella namnet ”Helröret” kom sig dels utav sin form och dels av att det befarades husera stadens missbrukare.
Museet har tidigare dokumenterat bron i samband med dokumentationen av Tutti-Frutti. Där beskriver antikvarie Lina Karlsson bron såhär;
”Gångbron över Södra Hamnleden består i en stålkonstruktion med tunnel-formig, svagt tonad plastöverbyggnad och röda och blåa detaljer. I båda ändarna finns både hiss och rulltrappa för att bron ska vara tillgänglig för alla. Från gångbron kan man även komma direkt upp på gården till hus A-B. Därifrån kan man också ta sig vidare till de andra husen längs Södra Hamnleden. Det första som möter när man kommit ur gångtunneln och upp på terrassen i hörnet av hus A-B, är en triptyk vid namn Marken, Luften och Vattnet. Triptyken har sten som sitt huvudsakliga material och går i färgerna vitt, brunt och blått. Konstverken anknyter också till de olika elementen i fråga om sin form och struktur. Konstnärer är Leif Bolter, Lars Hofsjö och Björn S. Jonsson och dateringen är Stockholm 1993.”
Hösten 2018 beslutade Stadsbyggnadsnämnden att riva helröret. Bron stod i begrepp att renoveras, vilket i sådana fall skulle kosta cirka 7 miljoner kronor och sedan medföra en driftskostnad om 1 miljon kronor per år. En arkitekt som varit drivande inom frågan om bevarande uppger att en renovering inte hade kostat mer än 2 miljoner kronor. Det ligger lite i ärendets art att samtliga parter hävdar att den andras förslag hade varit både dyrare och sämre.
En rivning skulle däremot kosta 1,3 miljoner, vilket beslutades vara det ekonomiskt mest försvarbara. Nämndens ordförande hävdade dock sedan att hon informerats om kostnaden 2,6 miljoner kronor. Många röster gjorde sig hörda. En del hörde av sig till museet och en del till kommunen. Beslutet om rivning överklagades därtill hos Mark- och Miljödomstolen. Jämte detta var det även många som tyckte att det var ett bra beslut då ”Helröret” kändes otryggt och nedgånget.
Länsstyrelsen emottog en ansökan, från samma arkitekt som tidigare omnämnts, om att förklara gångbron med tillhörande bostadskvarter som byggnadsminne. Arbetet inleddes snart med att utreda om anläggningen kunde uppfylla de mycket hårda kriterier som det innebär att vara ett byggnadsminne. Kontakt togs med kommunen och de kom överens om ett tillfälligt rivningsstopp medan utredningen gjordes.
Två månader efter att Länsstyrelsen tog emot ansökan stod deras beslut klart. Tutti-Frutti och gångbron avslogs en byggnadsminnesförklaring. Värt att nämna är hur resonemangen kring beslutet gick till. Dessa kan du läsa på egen hand hos Länsstyrelsen (Diarienummer 432-6161-2019) men här följer en kort sammanfattning.
Anläggningen är lite för ung för att kunna sättas in i ett kulturhistoriskt perspektiv och tydliga värdebärare är svåra att utläsa. Lagstiftningen för att förklara en anläggning till ett byggnadsminne är mycket strikt och formulerad på ett sådant sätt att endast ett mindre urval byggnader ska kunna ernå denna status. De poängterar dock att det finns historiska aspekter, arkitektoniska kvalitéer och en sådan helhetsverkan för området att det skulle vara lämpligt att utreda om området inte ska skyddas enligt Plan- och Bygglag istället. Den frågan hanterar dock kommunen själv och är ingenting som Länsstyrelsen kan beordra. Uppmaningen togs inte omhand av kommunen som istället drog tolkningen att det inte alls behövde utredas. Rivningen gick vidare och sattes igång den 21 januari 2020, klockan 19:00.
Notan för rivningen landade på 6 miljoner kronor då man inte räknat med de 220 ton styck tunga betongfundament som utgjorde grunden för bron. Här är det lätt att argumentera för bättre beslutsunderlag, oavsett vid rivning eller renovering.
Själva röret köptes för 0 kronor för att sedan fraktas upp till Kronogård i närheten av Kåbdalis. Det fanns då planer på att bygga om röret till ett norrskenshotell. ”Jättefräscht” uttryckte köparen att det skulle bli. 1,5 år senare lät det annorlunda och röret skickades tillbaka till Luleå för att destrueras. Snabba på bollen var Bälingegården som nyligt har tagit emot röret i förhoppningen om att renovera upp det till att bli ett växthus istället.
Det kan ibland vara svårt att på ett objektivt sätt beskriva och värdera bebyggelsemiljöerna omkring oss, i synnerhet då platserna inte funnits mer än en generation. Hur mycket av ett formspråk kan man tillskrivas tidsandan och hur mycket är en enskild persons visioner? Lever vi kvar i en slags utvecklad postmodernistisk era eller har vi lämnat den bakom oss? Vilka tidslager är det vi lämnar och vilka av dessa kan vara värda att bevara?
Vad vi däremot säkert kan säga är att helröret och kvarteret Thule berättade om en återuppbyggnadstid efter Stålverk 80, något som kom att prägla stadsbilden för sin tid. Arkitekturen är lekfull och har en helhet som är ovanligt omfattande. Helröret i sig kan lätt liknas vid trapphuset på det, nästan samtida, postmodernistiska mästerverket Centre Pompidou i Paris.
Argumenten var alltså att det var för dyrt att underhålla bron och därmed skulle den rivas. Men hade det kunnat lösas på något annat sätt? Hade inte en renovering kunnat göras, trots att det kostar? Hade det gått att omvandla röret till något mer funktionsdugligt? Vad hade hänt om man exempelvis öppnade upp sidorna så att det blev mer utav en utomhusmiljö? Hade då vandalismen minskat? Eller om låste allting och lät byggnaden stå som ett monument?
Måste en rivning alltid stå som det enda alternativet mot förvaltning?
PS: Undertecknad vill dock poängtera att Luleå kommun hanterade en snarlik fråga, då den om graffitimålningarna på kvarter Ripan, på ett föredömligt sätt. De valde att i detaljplan (PL478) skydda målningarna, som lär vara de äldst bevarade graffitimålningarna i Sverige. Här har man alltså valt att erkänna även det ”smutsiga” och okonventionella som en kulturyttring och ett kulturarv. Mycket bra jobbat!
Veckans skribent, Marcus Bengtsson Byggnadsantikvarie
