Tidigare under veckan var delar av Norrbottens museums samlingsavdelning samt museets ena fotograf på besök på en gård i den lilla byn Rödupp i Överkalix kommun. Vi fick tips om att den här gården var värd ett besök, den nuvarande ägaren, Ingemar Larsson, är den 16:e generationen som bott på gården och vi fick veta att det fanns byggnader, föremål och arkivhandlingar från många århundraden tillbaka. Det här inlägget handlar om det besöket och om den äldsta jordbruksbebyggelsen i denna del av Kalix älvdal.

Rödupp uppträder i historiskt källmaterial för första gången i skattläggningen, jordeboken, från 1543. Det var Gustav Vasa som år 1540 beslutade att dåvarande Västerbottens län, där nuvarande Norrbotten då ingick, skulle skattläggas. Jordeboken som blev resultatet färdigställdes 1543 och är den första ögonblicksbild vi har av den senmedeltida jordbruksbebyggelsens utbredning i nuvarande Norrbottens län.

Byn Rödupp utgör då den minsta och nordligaste medeltida bebyggelsen utefter Kalix älvdal. När skattläggningen genomförs så har byn endast två hemman, två gårdar, vilket gör det sannolikt till en relativt ung bebyggelse år 1543. Troligen har den tillkommit under senmedeltid, sent 1400-tal eller de första åren av 1500-tal.

Namnet Rödupp härrör enligt ortnamnsforskaren Gunnar Pellijeff från det samiska naturnamnet Rauravuohppe, raura med betydelsen ’vass, rör’ och vuohppe med innebörden ’ava’, det vill säga en grund vik. Detta har sedan i mötet med de svensktalande nybyggarna på överkalixmålet blivit ræurop som sedan blivit det rikssvenska Rödupp. Betydelsen har alltså från början varit vassavan, röravan, viken med vass och har syftat på den grunda vik som ligger en knapp kilometer öster om den äldsta bydelen på Röduppholmen.

Ortnamnet visar på en kontaktyta mellan den svensktalande befolkningen och den samisktalande. Men Rödupp har också ett finskt ortnamn, Rovasaari, saari har betydelsen ’ö, holme’ och rova ’stenigt, blockigt, grynna i vattendrag’ vilket både kan syfta på holmen eller holmen och någon del av Kalixälven där den forsar förbi holmen idag, det är strömt och säkerligen stenigt när det är lägre vatten. Det finns även en yngre bydel på västra sidan av älven längre uppströms som heter Vilkos som sannolikt är ett finskt personnamn.

Ingemar Larssons gård betraktas som den äldsta i byn. I ett samtal med Siv Larsson, boende i byn, berättade hon 2018 om gården som kallas för ”Innat”:

-”Innat” är ett gårdsnamn, som förekommer i flera överkalixbyar, och anger att gården ligger längst in i byn. På Röduppsholmen ligger ”Innat” längst in och längst norr av de tre gårdarna. Den gården ska också vara den äldsta i byn. De två andra gårdarna på Röduppsholmen är ”Lars” och ”Åostat”. Många släktforskare, som når slutet av 1600-talet finner sina rötter på Röduppsholmen och gården ”Innat”.

Ingemar Larsson är alltså den 16:e generationen i släkten att bo och bruka gården. Han var glad över besöket och berättade gärna om gården, visade upp föremål och arkivhandlingar. Det är otroligt mycket bevarat, inte minst i form av gårdens handlingar, gårdsarkivet. Det innehöll vid en snabb anblick handlingar som åtminstone går tillbaka till 1700-talets första år.

Gårdens huvudbyggnad ersattes 1956 av ett nyare boningshus, något som var vanligt vid den här tiden men som naturligtvis är beklagansvärt idag. Det finns däremot fotografier av den gamla byggnaden och gården som ändå ger en bild av hur miljön såg ut tidigare.

Under generationerna så har det sparats. Det är mer eller mindre fullt med föremål i alla byggnader och rum och från mer eller mindre alla tidsperioder, från 1700-talsmynt, en brudkista från 1800-tal till 1950-talets TV-apparat. Släktled efter släktled har levt sina liv, nya saker har tillkommit, gamla saker har sparats.

Ingemar Larsson är nu 85 år men klarar sig själv än så länge på släktgården. Han har hjälp av grannen Nils-Erik Johansson som också bistod vid vårt besök. Han har lite svårt att gå och ser sämre men var pratsam och glad över att få museet på besök igen. För vi har besökt gården i omgångar visar det sig, faktiskt med början på 1950-talet. I Norrbottens museums bildarkiv finns ett antal fotografier från gården och gårdsmiljön med början 1958, under 1990-talet och även tidigare under 2000-talet. Det som saknats är interiörbilder som vi nu också har.

Ingemar Larssons gård är på många sätt ett unikt kulturarv som består av den materiella och immateriella historien tillsammans. Det vill säga släktens och gårdens historia kombinerat med byggnaderna och föremålen som härrör från familjens liv på gården under århundradenas lopp.

Alla fotografier i bildspelet ovan är tagna av museifotografen Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk, chef för Samlingsavdelningen.