Kokgropen på Vitheden

I höstas genomförde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. När boplatsen besöktes hösten 2016 i samband med fältförsök med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst, noterade vi att boplatsen var skadad av terrängkörning. Det låg brända ben, skörbränd sten och kvartsavslag i körspåren, som skär igenom boplatsen på ett flertal ställen. Vi rapporterade in att boplatsen var skadad till Länsstyrelsen, som under 2017 gav oss medel till att göra en räddningsundersökning av de skadade delarna av boplatsen. Så under två veckor i månadsskiftet september-oktober förra året gjorde vi en liten insats för att rädda det som kunde räddas i fält. Nu har dessutom alla analyser blivit klara och vi har ett resultat!

Vid räddningsundersökningen samlade vi in de fynd av brända ben och de enstaka kvartsavslag som låg synliga i de öppna markskadorna. Vi har inte grävt i orörd mark utan endast fokuserat på skadorna inom boplatsen. Anledningen är att vi ville ta tillvara på den arkeologiska informationen inom fornlämningen innan den skadades ännu mer, och därmed skulle försvåra tolkningen ytterligare. Därmed finns stora delar av fornlämningen kvar i de delar som inte skadats av terrängkörningen.

Vi hittade totalt fem nya anläggningar i form av härdar, som inte var kända sedan tidigare. De upptäcktes genom koncentrationer av brända ben som rasat ut i släntkant ner mot terrängkörningsspår.

Härd

Härd, markerad med gula blompinnar. På bilden kan man tydligt se att en del av den ursprungliga markytan har försvunnit i körspåren. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En ensamliggande härd låg högst belägen inom boplatsen, ca 50 m över havet. Brända ben från härden har gett en datering till omkring 2480-2200 f.Kr. De övriga fyra härdarna låg på rad, med endast 0,9-1,3 meters mellanrum! De ligger omkring 44 meter över havet, och brända ben från härdarna har daterats till mellan 2290-1960 f.Kr. Det finns en liten överlappning i dateringarna, men sannolikt är de fyra härdarna på rad något yngre än den ensamliggande härden.

2018_1, Arkeologisk räddningsundersökning, Kälsjärv, Kalix

Fyra härdar på rad, markerade med gula blompinnar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Planen var också att vi skulle undersöka en förmodad boplatsvall, som är rester efter en hydda med nedgrävt golvplan. Under arbetets gång visade det sig istället att vi undersökte en gigantisk kokgrop, ca 4 meter i diameter och 1,3 meter djup! Den halva av kokgropen som vi undersökte innehöll hela 2,1 ton skörbränd sten, och uppskattningsvis finns lika mycket sten kvar i resterande del! I kokgropen hittade vi till vår glädje en hel del brända ben – vilket är ovanligt. Det har sällan gjorts fynd vid undersökning av kokgropar, så vi var eld och lågor!

Vi har låtit datera två kolprover samt en datering av brända ben från kokgropen. För att försvåra tolkningen så har de tre dateringarna från kokgropen gett helt olika resultat! En datering gjordes på kol under en mindre grop, synlig ovanför stenpackningen i profilen. Anledningen till att datera denna grop, var för att se ifall det var rester efter någon slags överbyggnad/konstruktion som skulle kunna bidra till tolkningen av anläggningen. Denna mindre grop daterades till folkvandringstid, ca 410-550 e.Kr. Ben som samlats in strax ovanför stenpackningen på ca 0,55 meters djup gav en datering till 2140-1940 f.Kr., yngre delen av stenåldern, och är alltså samtida med dateringen av de fyra härdarna på rad. Kol som samlats in ca 1,26 m ner i kokgropen, från kolpackningen under stenarna, har däremot gett en datering till 800-540 f.Kr, d.v.s. bronsålder.

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen! Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det tjocka svarta lagret under är den gamla markytan.  Under detta, till vänster i bild, är en mindre grop, och under denna syns ytterligare en markyta synlig som ett tunnare svart streck. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Efter en del huvudbry och genom att titta på dateringar av andra undersökta och daterade runda kokgropar, förefaller det som att koldateringen till 800-540 f.Kr. är den mest rimliga dateringen. Dessutom har jag kunnat konstatera att kokgropen i Kälsjärv utanför Kalix har varit ovanligt stor, andra undersökta kokgropar har varit mellan 1,5-2,2 m i diameter och mellan 0,3-1,3 m djupa, i regel har de haft ett djup på mindre än 1 meter. Den enda kokgropen i liknande storlek har också undersökts i Kalix, i Granån. 1985 genomförde Norrbottens museum en arkeologisk undersökning av kokgropar i Granån, där groparna var mellan 0,9-4 m i diameter och mellan 0,9-1,3 m djupa. De har dessutom gett liknande dateringar, till mellan 800-380 f.Kr.

De brända benen, liksom de brända benen från härdarna, har identifierats till fisk, abborre, gädda, fågel, däggdjur, säl och liten däggdjursart. Detta gör att jag misstänker att det har funnits en eller flera härdar på platsen där kokgropen grävdes, vilket gör att materialet från härdarna har hamnat i kokgropen. Bendateringen från kokgropen är samtida med dateringen av härdarna, vilket ger ytterligare stöd för denna tolkning. Detta trots att jag gärna hade velat att de brända benen faktiskt hörde till kokgropen, då fynd sällan görs när denna typ av anläggning undersöks…

Utifrån dateringarna är det tydligt att boplatsen utanför Kälsjärv, Kalix, har nyttjats vid upprepade tillfällen; dels under yngre stenålder, under yngre bronsålder och eventuellt också under folkvandringstid. Dateringarna visar att den äldsta härden låg i en havsnära miljö för omkring 4500-4300 år sedan, med närmaste havsvik endast 100 meter bort.

ca 4500 fkr

Det förhistoriska landskapet omkring 2500 f.Kr. © Lantmäteriet, I2018/00067.

Under bronsålder, när kokgropen användes, har boplatsen däremot tappat sitt havsnära läge. Omkring 600 f.Kr. är boplatsen istället belägen i ett område med både större och mindre sjöar i närområdet.

600 fkr

Det förhistoriska landskapet omkring 600 f.Kr. © Lantmäteriet I2018/00067.

Den osteologiska analysen av de brända benen visar att säl och fisk varit de viktigaste bytesdjuren. Benen från säl kommer från samtliga delar av djurets kropp, vilket kan indikera att sälarna har styckats och kanske konsumerats på boplatsen. Tyvärr har det inte gått att avgöra ålder på sälbenen, så det är svårt att avgöra om jakten har varit inriktad på fullvuxna individer eller både unga och vuxna sälar. Det har inte heller varit möjligt att identifiera något av sälbenen till sälart.

Fynd från RAÄ Nederkalix

Brända sälben. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Gråsäl och vikaresäl är de sälarter som förekommer i Bottenviken. Under historisk tid har jakt på vikaresäl skett under vårvintern och hösten, och jakt på gråsäl har framförallt bedrivits under vårvintern. Jakten under vårvintern skedde på drivisen och gav i regel kvantitativt den största avkastningen. Under hösten skedde jakten med nät då vikaresälen gick närmare kusten och in i vikarna för att jaga småfisk. Med hjälp av näten kunde man spärra av stora områden i vikarna där man visste att sälen gick upp. Höstjakten gav feta sälar med fint skinn. Sälen var ett viktigt bytesdjur som gav kött, hudar och späck som smältes till tran som kunde användas till ljus och värme.

Bland fiskarterna har abborre och gädda identifierats. Osteologen, det vill säga benexperten, har även noterat att det förekommer fiskkotor från laxfiskar, däribland sik.

Fynd från RAÄ Nederkalix

Brända fiskkotor. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Både gädda och abborre leker under våren och försommaren. Under leken går abborren närmare land och samlas därmed i stora stim och blir lättare att fånga. Gäddan går också närmare land i samband med leken, in i grunda och vegetationsklädda vikar och blir lättare att fånga med nät eller ryssjor. Siken är den laxfisk som finns i hela Östersjö- och Bottenhavsregionen. Den föredrar kallt syrgasrikt vatten. Leken sker på hösten och rommen kläcks påföljande vår. Under leken samlas siken i stora stim och är då lätt att fånga.

Då vi gjort relativt få fynd inom boplatsen, utöver en stor mängd ben, så är det troligt att boplatsen nyttjats under relativt kortvariga vistelser i området. Boplatsen har antagligen använts vid återkommande jakt- och fångstexpeditioner, där framförallt fisk men även säl har varit de huvudsakliga bytena. Med ledning av benmaterialet tillsammans med boplatsens läge i anslutning till hav och sjöar, har boplatsen antagligen använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat abborre, gädda och sik leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Fisket är en stabil och förutsägbar resurs och har antagligen varit en stabil bas i näringsfånget under både förhistorisk och historisk tid. Till skillnad från landlevande däggdjur så förekommer fisken ofta i stort antal vid vissa tidpunkter under året och de har ett ofta förutsägbart rörelsemönster. Under leken går många fiskarter till exempel in mot land och blir lättare att fånga då de vistas på grunt vatten. Denna kunskap har säkert varit viktig och något man var medveten om både under förhistorisk och under historisk tid.

Vi har även låtit göra analyser av fetter på jordprover insamlade från härdarna och kokgropen. Det finns spår av animaliska fettrester, sannolikt från landlevande djur, i ett av proverna från kokgropen, spår av rök och sot i princip alla anläggningarna. I två av härdarna finns det möjligtvis indikationer på att härdarna har tillförts någon annan typ av animalisk vävnad än fettvävnad (exempelvis muskelvävnad, kött, inälvor), men det är svårt att avgöra om resterna är spår av en ursprunglig användning då dessa spår tidigare inte har hittats i arkeologiska jordprover.

Undersökningen i Kälsjärv har gett ytterligare några pusselbitar till bilden av Norrbottens förhistoria. Det blir spännande att se vad årets fältarbeten ger oss för pusselbitar!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer:
Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Årets första arbetsdag!

Årets första arbetsdag har ägnats åt att arkivera en boplatsundersökning som utfördes på Näverberget, ca 1 mil söder om Luleå. Arkiveringen av undersökningen innebär att alla handlingar och dokument som rör utgrävningen hamnar i Norrbottens museums arkiv och blir tillgängliga för allmänheten. Arkivet är öppet för alla intresserade och här får du som besökare hjälp med att ta fram det material som du önskar studera.

arkivmaterialbesk

Rapporten för boplatsundersökningen på Näverberget i arkivkapsel. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Bland arkivhandlingarna för undersökningen på Näverberget finns bland annat den arbetsplan och kostnadsberäkning som upprättades för utgrävningen. Där finns också mailväxlingar gällande de inmätningsinstrument och baracker som skulle hyras. Det finns kopior på olika brev som skickades i samband med att prover skulle analyseras och minnesanteckningar från de samråd som hölls med länsstyrelsen. Även avtalet med exploatören Luleå kommun finns där och analysresultat, ritningar, fältanteckningar och så klart den slutliga rapporten för undersökningen. Rapporten kanske är det mest intressanta av allt detta, men bland fältanteckningarna finns förutom beskrivningar av fynd och anläggningar också efterlämnade spår av de arkeologer som var med vid undersökningarna.

fältanteckningar003_besk

Gubbe

fältanteckningar004 besk

Näverberget – en jakt- och fångststation från stenåldern

Boplatsen på Näverberget registrerades i samband med fornminnesinventeringen 1988. Inom boplatsen påträffades sporadiskt med rester efter redskapstillverkning i kvarts, eldpåverkad sten och ett bränt ben. När den intilliggande motorstadion skulle byggas ut kom boplatsen att undersökas under två fältsäsonger från år 1999 till 2000 av Norrbottens museum.

Dateringar visar att boplatsen till största delen har använts från den yngre stenåldern fram till början av bronsåldern, det vill säga ungefär 2400-1600 f. Kr. Näverberget utgjordes då av en ö längst ut i den dåtida skärgården med fastlandet cirka 10 km västerut. Dagens Luleå låg vid den tiden ungefär 40-50 m under havsytan.

Näverberget, Luleå Foto: Norrbottens museum; Erik Norberg 2000

Flygfoto över undersökningsområdet på Näverberget. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Vid undersökningen på Näverberget visade det sig att boplatsområdet var mycket stort. Inom en yta på ungefär 5 100 m2 påträffades närmare 90 stycken anläggningar tillsammans med spridda föremålsfynd och en stor mängd brända ben. Anläggningarna utgjordes till största delen av det vi arkeologer kallar för skärvstenspackningar, det vill säga eldstäder som troligtvis har fungerat som någon slags tork- eller rökanläggningar.

Föreläs05

Nina Granholm undersöker en av skärvstenspackningarna på Näverberget. Foto: © Norrbottens museum.

I anslutning till skärvstenspackningarna påträffades stora mängder brända ben, som är matrester och avfall som slängts på elden. Totalt tillvaratogs närmare 8 kg brända ben, vilket är väldigt mycket med norrländska mått mätt! Benmaterialet visar att man framförallt har jagat säl och fiskat sik, gädda och lax i närområdet, men att man också har fångat hare, grävling, mård och sjöfågel.

Sälkäke

Käkben från säl. I håligheterna har tänderna suttit. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Den stora mängden ben tyder på att boplatsen har använts upprepade gånger vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Jakten har, med ledning av de identifierade djurarterna, troligtvis ägt rum under vår-höst. Boplatsen har förmodligen fungerat som en slags basstation, där kanske flera fångstlag samlades för att ta tillvara och bereda fångsten genom torkning och rökning.

Överkalix, Näverberget Fiskkotor Foto: Nbm, Staffan Nygren 00 -03

Fiskkotor, det vill säga ryggraden från fisken. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Inom boplatsen påträffades relativt få redskap och föremål, vilket också tyder på tillfälliga vistelser i området. Förmodligen har man tagit med sig sina redskap när man lämnade platsen efter varje jaktexpedition. Bland de efterlämnade föremålen finns ett fåtal skrapor och knivar, några pilspetsar, flera brynen och det mest förvånande av allt keramik!

carina12

Skrapa av kvartsit. Foto: © Norrbottens museum.

Pil

Pilspets av röd skiffer. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Keramik är mycket ovanligt på kustboplatser från stenålder och bronsålder här i Norrbotten. Den keramik som hittades på boplatsen består av små skärvor som lätt faller sönder, vilket kan bero på att keramiken är dåligt bränd eller att man har magrat den med organiskt material som försvunnit vid bränningen. Det organiska materialet som man har blandat i leran (magringen) består troligtvis av hår. Det finns ingen dekor på keramiken, men på insidan av några av skärvorna finns spår av ränder som troligtvis uppkommit då man slätat ut insidan med hjälp av till exempel gräs vid själva tillverkningen.

Hårmagrad keramik har tidigare hittats på endast fem platser här i Sverige, bland annat i Ångermanland, Västerbotten och i Norrbotten utanför Sangis. Keramiken från Sangis är dock mer än 1000 år yngre än keramiken på Näverberget, medan keramiken från Ångermanland och Västerbotten troligtvis är samtida. Keramik magrad med hår är även känt från både Finland och Norge.

carina11

Keramik från Näverberget. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

De påträffade fynden och undersökta anläggningarna på boplatsen är inte de enda ledtrådarna som kan ge oss information om den här tidsperioden och de människor som vistades på platsen. Oväntat nog så påträffades också spår efter en jordbävning i ett av de schakt som grävdes genom boplatsområdet.

Spåren efter jordbävningen syns i profilen på den ena schaktväggen. Här finns olika lager av sandlinser som har avsatts när landet har stigit ur havet. På ett ställe finns ett brott och en del av sandlinsen har ”hoppat” upp och förskjutits i höjdled. Enligt en geolog från Luleå Tekniska Universitet, som besökte utgrävningen, är detta ett tecken på en kraftig jordbävning som har drabbat området någon gång efter det att sandlinserna har avsatts. Detta innebär att jordbävningen kan ha ägt rum under samma period som boplatsen användes. Man kan verkligen undra hur de forntida människorna upplevde och förklarade sådana fenomen som jordbävningar?

carina7

Jordbävningen syns som ett brott på den undre svarta sandlinsen, där en del av sandlinsen har “hoppat” upp. Foto: © Norrbottens museum.

Nytt år – nya fyndigheter!

Årets första arbetsdag går nu mot sitt slut och som min kollega Frida Palmbo skrev i sitt förra blogginlägg så hoppas vi att 2015 blir ett spännande och händelserikt arkeologiår! Personligen hoppas jag mycket på utgrävningarna längs väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn, där vi har dateringar till den mellersta delen av stenåldern, cirka 3000 f. Kr. Möjligen kan vi där hitta ytterligare keramik från stenåldern, en period som kanske trots allt inte är så fattig på keramik här i Norrbotten som vi tror!

Vid datorn den 7 januari 2015

/Carina Bennerhag

Translation: The first working day of the year has been devoted to the archiving of an archaeological excavation carried out at Näverberget, about 10 kilometers south of Luleå. At Näverberget is a dwellingsite with radiocarbon datings to the late stoneage and early bronzeage. The dwellingsite was excavated in 1999-2000, due to the construction of a motor stadium in the area. The findings of the site consist mainly of large amounts of burnt bones from seal and fish. There are also some findings of arrowheads, scrapers and ceramics. The site has been used as a temporary huntingstation for fishing and sealhunting in spring, summer and autumn. Due to the land uplift in Norrbotten the site is now situated approximately 40-50 meters above the present sea level.