bronsålder | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Det börjar närma sig disputationen för avhandlingen om vildrensjakt i Sápmi. I vinter ska säcken knytas ihop och de erfarenheter jag har fått med mig hittills ska presenteras. Fram till dess finns två publicerade artiklar att läsa och de två sista kommer inom kort…..

Artikel 1: Hunting Pit Systems as Landscape Domestication: Large-Scale Hunting in the Arctic Regions of Sweden

Artikel 2: Hunting Pits as Temporal Manifestations of Landscape
Domestication–Large‑Scale Sampling to Identify
Temporality in Land Use

Kort sammanfattat, utan att gå händelserna för mycket i förväg, föreslår jag att landskapsbruket med att nyttja fångstgropar för att jaga vildren har varit storskaligt. Omfattningen av bruket har varit stor över tid, under flera tusen år, med en intensifiering under brons- och järnåldern. Det har också varit stort i rummet, med många gropar och många system över en betydande yta. Förslaget är att det till och med har utgjort ett jaktområde som har varit i kontinuerligt bruk under denna långa tidsperiod, vilket har ställt krav på en stor arbetsstyrka, kunskap och samordning. Dessa omständigheter skapade ett behov av att organisera jakten, människorna och hela landskapet. Utifrån de data som samlats in föreslås en social organisation som både har anpassat sig till landskapet och dess förutsättningar, samtidigt som människorna har nyttjat, förbättrat och förändrat det. Allt för att nå gemensamma mål för riskhantering och resiliens.

Ett slut är ju på ett sätt en början på något nytt. Det finns en hel del idéer, stora, små och allt däremellan, och givetvis är jag inte riktigt redo att lämna dessa fångstgropar, dessa människor, denna tid och denna plats som har varit en del av mitt liv i så många år. Det kliar nästan i fingrarna och benen att ge sig ut och färdas, att uppleva och förnimma landskapet och spåren efter tidigare brukare. Därför har jag satt igång lite smått, på helger och under semestern, med att inventera. Platsen, eller kanske mer korrekt rummet, är fortfarande området runt Tjaktjajávrre och Sijddojávrre med en förlängning österut. Redan ifjol påbörjade jag inventeringar som så att säga syftade till att bekanta mig med vad och vilka andra spår som finns i närområdet till de stora fångsgropssystemen, vilket redogörs för och analyseras i artikel 3. Bland annat påträffades avslag av kvartsit på toppar runt systemen, vilket även har påträffats i andra områden i närheten av fångstgropar. Detta har tolkats som presumtiva spaningsplatser kopplade till jakten, där människor under tiden, medan de väntat, har slagit och/eller påbörjat arbete med spetsar och redskap (Fig. 1).

Fig. 1. Avslag på toppen av Mártevárasj, Fyndplats L2025:4709, KMR. Foto: Anna Rimpi.

Att forska innebär att frågor egentligen bara blir fler snarare än att de besvaras, vilket så klart driver den nyfikne. Till exempel behöver storskalig jakt inte nödvändigtvis vara detsamma som masslakt för handel, och de två behöver inte heller utesluta varandra. Därför är det särskilt intressant med de boplatser som finns kvar i området, dvs. som inte är överdämda. Kring Sijddojávrres stränder finns ett mindre antal kända fyndplatser och boplatser i form av avslag i kvarts och kvartsit, skörbränd sten, bränt ben och en del asbestkeramik. Dessa kan relativt dateras till en liknande period då nyttjandet av fångstgroparna i området varit som störst, dvs. Från ca 1600 f.Kr. till 1000 e.Kr. Går det att koppla dessa till bruket av fångstgropar? Med detta i åtanke har jag i sommar gjort korta fältbesök till några av dem för att sondera terrängen, så att säga. Det går redan att konstatera att det finns rikligt med material att gå vidare med. Kring STF-stugan i Sijddojávrre kan man än i dag påträffa bl.a. rikligt med avslag från redskapstillverkning (Fig. 2 och 3). Påträffades gjorde även en ”ny”, dvs. oregistrerad, boplats i form av avslag, skörbränd sten och en kärna av kvartsit, i tre delar, L2026:5251 i KMR.

Fig. 2. Vy ut mot sjön Sijddojávrre (Gasskajávrre) från boplatserna. Foto: Anna Rimpi.

Fig. 3. Kvartsitavslag och ett avslag i röd skiffer (troligen), från boplatserna L1994:4142 och L1994:6830, KMR. Foto: Anna Rimpi.

Vidare har jag påbörjat ytterligare projekt som omfattar Ulldevis – ett lågfjällsområde som knyter an till mitt huvudsakliga arbetsområde för fångstgropar (Fig. 4). Att inventera ger inspiration och energi, både generellt och specifikt. Genom att färdas med benen väcker ögat nyfikenhet och så formuleras nya frågor med fokus på brons- och järnåldersboplatser, stalotomter och så klart allt annat som kan överraska. Denna karta visar vad två fältdagar kan ge i form av lämningar och illustrerar tydligt hur områden som inventeras och dokumenteras plötsligt slutar vara gömda och glömda och i stället blir landskap med historia!

Fig. 4. Östra Ulldevis, nyfunna registrerade lämningar i KMR 2026 (map data ©Lantmäteriet).

Fig. 5. Härd med härdarmar. Foto: Anna Rimpi.

Fig. 6. Förvaringsanläggning i stenmoras. Foto: Anna Rimpi.

I den här dalgången är det varken tomt eller öde, utan här finns fullt med spår efter tidigare brukare i form av bland annat härdar (Fig. 5), förvaringsanläggningar (Fig. 6) och, till dags dato, två förmodade stensättningar!

Fortsättning följer/

Anna Rimpi
Uppsala och Jokkmokk 2026-10-19

I höstas genomförde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. När boplatsen besöktes hösten 2016 i samband med fältförsök med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst, noterade vi att boplatsen var skadad av terrängkörning. Det låg brända ben, skörbränd sten och kvartsavslag i körspåren, som skär igenom boplatsen på ett flertal ställen. Vi rapporterade in att boplatsen var skadad till Länsstyrelsen, som under 2017 gav oss medel till att göra en räddningsundersökning av de skadade delarna av boplatsen. Så under två veckor i månadsskiftet september-oktober förra året gjorde vi en liten insats för att rädda det som kunde räddas i fält. Nu har dessutom alla analyser blivit klara och vi har ett resultat!

Vid räddningsundersökningen samlade vi in de fynd av brända ben och de enstaka kvartsavslag som låg synliga i de öppna markskadorna. Vi har inte grävt i orörd mark utan endast fokuserat på skadorna inom boplatsen. Anledningen är att vi ville ta tillvara på den arkeologiska informationen inom fornlämningen innan den skadades ännu mer, och därmed skulle försvåra tolkningen ytterligare. Därmed finns stora delar av fornlämningen kvar i de delar som inte skadats av terrängkörningen.

Vi hittade totalt fem nya anläggningar i form av härdar, som inte var kända sedan tidigare. De upptäcktes genom koncentrationer av brända ben som rasat ut i släntkant ner mot terrängkörningsspår.

Härd, markerad med gula blompinnar. På bilden kan man tydligt se att en del av den ursprungliga markytan har försvunnit i körspåren. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En ensamliggande härd låg högst belägen inom boplatsen, ca 50 m över havet. Brända ben från härden har gett en datering till omkring 2480-2200 f.Kr. De övriga fyra härdarna låg på rad, med endast 0,9-1,3 meters mellanrum! De ligger omkring 44 meter över havet, och brända ben från härdarna har daterats till mellan 2290-1960 f.Kr. Det finns en liten överlappning i dateringarna, men sannolikt är de fyra härdarna på rad något yngre än den ensamliggande härden.

2018_1, Arkeologisk räddningsundersökning, Kälsjärv, Kalix

Fyra härdar på rad, markerade med gula blompinnar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Planen var också att vi skulle undersöka en förmodad boplatsvall, som är rester efter en hydda med nedgrävt golvplan. Under arbetets gång visade det sig istället att vi undersökte en gigantisk kokgrop, ca 4 meter i diameter och 1,3 meter djup! Den halva av kokgropen som vi undersökte innehöll hela 2,1 ton skörbränd sten, och uppskattningsvis finns lika mycket sten kvar i resterande del! I kokgropen hittade vi till vår glädje en hel del brända ben – vilket är ovanligt. Det har sällan gjorts fynd vid undersökning av kokgropar, så vi var eld och lågor!

Vi har låtit datera två kolprover samt en datering av brända ben från kokgropen. För att försvåra tolkningen så har de tre dateringarna från kokgropen gett helt olika resultat! En datering gjordes på kol under en mindre grop, synlig ovanför stenpackningen i profilen. Anledningen till att datera denna grop, var för att se ifall det var rester efter någon slags överbyggnad/konstruktion som skulle kunna bidra till tolkningen av anläggningen. Denna mindre grop daterades till folkvandringstid, ca 410-550 e.Kr. Ben som samlats in strax ovanför stenpackningen på ca 0,55 meters djup gav en datering till 2140-1940 f.Kr., yngre delen av stenåldern, och är alltså samtida med dateringen av de fyra härdarna på rad. Kol som samlats in ca 1,26 m ner i kokgropen, från kolpackningen under stenarna, har däremot gett en datering till 800-540 f.Kr, d.v.s. bronsålder.

Profil av den gigantiska kokgropen! Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det tjocka svarta lagret under är den gamla markytan. Under detta, till vänster i bild, är en mindre grop, och under denna syns ytterligare en markyta synlig som ett tunnare svart streck. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Efter en del huvudbry och genom att titta på dateringar av andra undersökta och daterade runda kokgropar, förefaller det som att koldateringen till 800-540 f.Kr. är den mest rimliga dateringen. Dessutom har jag kunnat konstatera att kokgropen i Kälsjärv utanför Kalix har varit ovanligt stor, andra undersökta kokgropar har varit mellan 1,5-2,2 m i diameter och mellan 0,3-1,3 m djupa, i regel har de haft ett djup på mindre än 1 meter. Den enda kokgropen i liknande storlek har också undersökts i Kalix, i Granån. 1985 genomförde Norrbottens museum en arkeologisk undersökning av kokgropar i Granån, där groparna var mellan 0,9-4 m i diameter och mellan 0,9-1,3 m djupa. De har dessutom gett liknande dateringar, till mellan 800-380 f.Kr.

De brända benen, liksom de brända benen från härdarna, har identifierats till fisk, abborre, gädda, fågel, däggdjur, säl och liten däggdjursart. Detta gör att jag misstänker att det har funnits en eller flera härdar på platsen där kokgropen grävdes, vilket gör att materialet från härdarna har hamnat i kokgropen. Bendateringen från kokgropen är samtida med dateringen av härdarna, vilket ger ytterligare stöd för denna tolkning. Detta trots att jag gärna hade velat att de brända benen faktiskt hörde till kokgropen, då fynd sällan görs när denna typ av anläggning undersöks…

Utifrån dateringarna är det tydligt att boplatsen utanför Kälsjärv, Kalix, har nyttjats vid upprepade tillfällen; dels under yngre stenålder, under yngre bronsålder och eventuellt också under folkvandringstid. Dateringarna visar att den äldsta härden låg i en havsnära miljö för omkring 4500-4300 år sedan, med närmaste havsvik endast 100 meter bort.

Det förhistoriska landskapet omkring 2500 f.Kr. © Lantmäteriet, I2018/00067.

Under bronsålder, när kokgropen användes, har boplatsen däremot tappat sitt havsnära läge. Omkring 600 f.Kr. är boplatsen istället belägen i ett område med både större och mindre sjöar i närområdet.

Den osteologiska analysen av de brända benen visar att säl och fisk varit de viktigaste bytesdjuren. Benen från säl kommer från samtliga delar av djurets kropp, vilket kan indikera att sälarna har styckats och kanske konsumerats på boplatsen. Tyvärr har det inte gått att avgöra ålder på sälbenen, så det är svårt att avgöra om jakten har varit inriktad på fullvuxna individer eller både unga och vuxna sälar. Det har inte heller varit möjligt att identifiera något av sälbenen till sälart.

Gråsäl och vikaresäl är de sälarter som förekommer i Bottenviken. Under historisk tid har jakt på vikaresäl skett under vårvintern och hösten, och jakt på gråsäl har framförallt bedrivits under vårvintern. Jakten under vårvintern skedde på drivisen och gav i regel kvantitativt den största avkastningen. Under hösten skedde jakten med nät då vikaresälen gick närmare kusten och in i vikarna för att jaga småfisk. Med hjälp av näten kunde man spärra av stora områden i vikarna där man visste att sälen gick upp. Höstjakten gav feta sälar med fint skinn. Sälen var ett viktigt bytesdjur som gav kött, hudar och späck som smältes till tran som kunde användas till ljus och värme.

Bland fiskarterna har abborre och gädda identifierats. Osteologen, det vill säga benexperten, har även noterat att det förekommer fiskkotor från laxfiskar, däribland sik.

Både gädda och abborre leker under våren och försommaren. Under leken går abborren närmare land och samlas därmed i stora stim och blir lättare att fånga. Gäddan går också närmare land i samband med leken, in i grunda och vegetationsklädda vikar och blir lättare att fånga med nät eller ryssjor. Siken är den laxfisk som finns i hela Östersjö- och Bottenhavsregionen. Den föredrar kallt syrgasrikt vatten. Leken sker på hösten och rommen kläcks påföljande vår. Under leken samlas siken i stora stim och är då lätt att fånga.

Då vi gjort relativt få fynd inom boplatsen, utöver en stor mängd ben, så är det troligt att boplatsen nyttjats under relativt kortvariga vistelser i området. Boplatsen har antagligen använts vid återkommande jakt- och fångstexpeditioner, där framförallt fisk men även säl har varit de huvudsakliga bytena. Med ledning av benmaterialet tillsammans med boplatsens läge i anslutning till hav och sjöar, har boplatsen antagligen använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat abborre, gädda och sik leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Fisket är en stabil och förutsägbar resurs och har antagligen varit en stabil bas i näringsfånget under både förhistorisk och historisk tid. Till skillnad från landlevande däggdjur så förekommer fisken ofta i stort antal vid vissa tidpunkter under året och de har ett ofta förutsägbart rörelsemönster. Under leken går många fiskarter till exempel in mot land och blir lättare att fånga då de vistas på grunt vatten. Denna kunskap har säkert varit viktig och något man var medveten om både under förhistorisk och under historisk tid.

Vi har även låtit göra analyser av fetter på jordprover insamlade från härdarna och kokgropen. Det finns spår av animaliska fettrester, sannolikt från landlevande djur, i ett av proverna från kokgropen, spår av rök och sot i princip alla anläggningarna. I två av härdarna finns det möjligtvis indikationer på att härdarna har tillförts någon annan typ av animalisk vävnad än fettvävnad (exempelvis muskelvävnad, kött, inälvor), men det är svårt att avgöra om resterna är spår av en ursprunglig användning då dessa spår tidigare inte har hittats i arkeologiska jordprover.

Undersökningen i Kälsjärv har gett ytterligare några pusselbitar till bilden av Norrbottens förhistoria. Det blir spännande att se vad årets fältarbeten ger oss för pusselbitar!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer:
Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Aktuellt om Norrbottens förhistoria, historia och nutid

Etikettarkiv: bronsålder

Små inventeringar för framtiden

Kokgropen på Vitheden