Det du ger får du tillbaka!

Arkeologerna på Norrbottens museum har nu haft några intensiva veckor med utåtriktad verksamhet. Det ingår i museets uppdrag att samla, vårda och visa. För det mesta brukar arkeologernas uppdrag handla om att samla in ny kunskap, men vi har försökt öka mängden tid på ”visa”, det vill säga utåtriktat arbete. Det insamlade materialet och kunskapen är ju inte mycket värd om inte allmänheten eller övriga arkeologer också får ta del av den. Vi får inte bli en hemlig klubb som sitter på och bevakar vår egen kunskapsbank. Vi måste visa att det vi gör har betydelse, och sprida kunskapen, annars är det stor risk att vårt gemensamma kulturarv förstörs av människor som inte fått lära sig att vara rädda om det. Ju fler människor som känner till det senaste, desto fler människor kan också hjälpa till att hitta nya fornlämningar och komma med nya idéer.

Vi har alltså gjort insatser i den riktningen de senaste veckorna.

Carina Bennerhag och Nils Harnesk har varit till kyrkbyskolan i Gammelstad och berättat om arkeologi för barnen där, i samtliga klasser och åldrar, efter vad jag förstår. Nils har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Åsa Lindgren har varit till Ängskolan i stadsdelen Hertsön i Luleå, och pratat arkeologi för 10-åriga skolbarn.

Jag själv fick en inbjudan till arkeologinstitutionen på Umeå Universitet, för att prata om Aareavaara, och såg faktiskt fram emot att göra det. Det var inte lika nervöst som man skulle kunna tänka sig. Carina var där i höstas och berättade efteråt om hur givande det hade varit att berätta om järnåldersfynden vid Sangis.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Det är litet extra speciellt att få berätta för andra arkeologer och arkeologistudenter om vad vi har hittat i Norrbotten. Extra rolig var blandningen av studenter, doktorander och yrkesverksamma arkeologer, både från institutionen och från Västerbottens museum. I två timmar skulle vi hålla på tillsammans, inklusive frågestund, vilket oroade litet grand. Skulle ämnet vara tillräckligt intressant för att prata om så länge? En och en halv timme senare började min röst ta slut (av någon anledning så brukar den göra det när jag pratar för länge), och en halv timme frågestund tog vid. Det var här som det riktigt roliga började. Det kom massor av positivt gensvar från åhörarna. Där var frågor och idéer som gav utrymme för den samlade kunskapen i rummet att lyfta ytterligare ett steg längre. Sådant som jag själv, och de övriga i rummet inte hade tänkt på tidigare. Det var en levande diskussion som gjorde att alla gick därifrån som kunskapsmässigt rikare arkeologer.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Vi diskuterade var man troligast skulle kunna hitta ytterligare boplatser som är lika gamla som Aareavaara eller till och med ännu äldre. Var kan de äldsta boplatserna finnas i Västerbotten? Åhörarna gav tips på personer att kontakta i Finland för att få information om planerade finländska fornlämningsinventeringar på andra sidan gränsen. Förslag kom på ytterligare insatser som man skulle kunna göra i Aareavaara och i Norrbotten.

Ett exempel på bra idéer som kom fram under diskussionen är den här: Berit Andersson, arkeolog på Västerbottens museum, förklarade att om människorna i Aareavaara bedrivit renjakt med pilbåge och / eller spjut vid sundet som låg närmast boplatserna, då borde det ju finnas rester av den jakten i botten av sundet, alltså i den myr som ligger där idag. De pilar och spjut som missat sina mål borde ju finnas kvar där, på botten…

Det tänkte jag inte på!

Hur häftigt skulle det inte vara att gräva i den myren, och kanske till och med hitta pilspetsar med rester av skaften fortfarande kvar, inbäddade i sedimenten på myrens botten?! Då kanske man till och med skulle kunna göra jämförelser rent typologiskt med pilspetsar som hittats i Finland och norra Norge. Alltså en rent formmässig jämförelse där man ser vilka pilspetsar som är mest lika varandra i Norge, Sverige och Finland.

Jag får fundera på saken, om hur man skulle kunna gå vidare med ett sådant arbete, och vilka andra organisationer / institutioner som kan tänkas vilja vara med.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

7 thoughts on “Det du ger får du tillbaka!

  1. ”De pilar och spjut som missat sina mål borde ju finnas kvar där, på botten…” Eller så kunde jägare samla dem ?

    • Ja, möjligheten finns ju att de försökt plocka upp de pilar som missat. men kallt vatten från glaciären alldeles intill gör det litet svårare att hämta upp det som sjunkit till botten. Någon enstaka pil borde ha blivit kvar, tycker jag. Jag hoppas att vi får möjligheten att undersöka den saken. /Olof

  2. Vi saknar kunskap om vad som kan finnas i myrarna, borde utveckla inventeringsmetoder för det, ser fram emot kommande projekt Olof! ~Gunilla

    • Jag tror att det handlar om att betrakta områden som en helhet. Om man hittar boplatslämningar intill en myr, bör man överväga att göra någonting med myren också.
      Hur man skulle kunna göra detta är beroende på om området kommer att förstöras av exploatering eller ej. Kommer området att förstöras skulle man kunna prova att gräva i myren. Ska området vara kvar orört och maximal miljöhänsyn tas, skulle man kunna tänka sig markradar eller någon form av lavinkäppar för att detektera strukturer nere i myren. Får fundera på det där.
      /Olof

    • Det är en mycket bra fråga.
      När man har gjort allting man kan med ickegrävande metoder (markradar) så kommer man till en punkt när man måste gräva om man ska undersöka botten av myren.
      I en blöt myr är det stora problemet vattentillströmningen och kolapsande schaktväggar. Det krävs alltså någon form av träväggar (en låda utan golv) som man sänker ned samtidigt som man gräver, och en pump som pumpar upp vattnet som strömmar till. Det skulle kunna fungera som när man handgräver en brunn på torr sandmark. Vid en sådan brunnsgrävning rasar brunnens sidor in om man bara skottar rakt upp och ned. Om man däremot ställer ett betongrör på högkant och gräver inne i röret så sjunker det ned allteftersom man gräver och skyddar mot ras.
      Har någon något bättre tips får ni gärna höra av er!

      /Olof

  3. Ping: Arkeologisöndagen – och svaret på vad en arkeolog gör sent på en lördagskväll. | Arkeologi på Norrbottens Museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s