Minnen från en svunnen tid – vattenkraftsutbyggnaden i Sverige

Då och då kommer det in tips till oss arkeologer på Norrbottens museum om eventuella fornlämningar och fynd som hittats runt om i Norrbotten. Under 2014 överlämnades bland annat en pilspets i järn till Norrbottens museum som har hittats i Stora Sjöfallets nationalpark. När jag gjorde en bakgrundskoll över fyndplatsen så bläddrade jag igenom rapporter över arkeologiska arbeten som genomförts på 1950-1960-talet i detta område, dels inför Vattenfalls reglering av Satisjaure och dels inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet. Rapporterna innehåller otroligt fina och vackra fotografier som berättar om en svunnen tid.

Järnpilspets hittat i Stora Sjöfallets nationalpark. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Järnpilspets hittat i Stora Sjöfallets nationalpark. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Älv- och sjöregleringar vid vattenkraftsutbyggnaden
Riksantikvarieämbetets Fornminnesavdelning genomförde en hel del arkeologiska och kulturhistoriska inventeringar och undersökningar under bland annat 1950- och 1960-talet i samband med älv- och sjöregleringarna som gjordes vid vattenkraftsutbyggnaden i Sverige.

Fornminnesinventerare och troligen personal från Vattenfall vid flygplan. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Fornminnesinventerare och troligen personal från Vattenfall vid flygplan, Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Under andra världskriget uppstod det ett behov av nationell energi i Sverige då importen av kol och olja påverkades. Med anledning av detta gjordes en satsning på utbyggnaden av vattenkraften i framförallt mellersta och övre Norrland.

Personal från Vattenfall väntar på flyget, Satisjaure. Foto Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Personal från Vattenfall väntar på flyget, Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Under 1950-talet inrättades en Sjöregleringsavdelning vid Riksantikvarieämbetet under ledning av Harald Hvarfner. Avdelningen genomförde kulturhistoriska inventeringar, arkeologiska och etnologiska undersökningar inom de områden som skulle dämmas.

Kaffepaus vid Satisjaure. Fornminnesinventerare har tagit kaffepaus. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Fornminnesinventerare har tagit kaffepaus vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

När detta arbete påbörjades fanns det endast en liten kunskap om Norrlands och kanske framförallt Norrbottens förhistoria. Fornminnesinventeringen hade inte påbörjats längs det norrländska kustområdet och det norrländska inlandet ingick inte ens i programmet för fornminnesinventeringen! På så vis bidrog sjöregleringsundersökningarna med nya kunskaper om förhistorien här i Norrbotten, även om sättet att betrakta förhistorien har förändrats fram till idag. Vid en del av de inventeringar som gjordes i Norrbottens län påträffades inga fornlämningar, men frågan är om en inventering med dagens kunskap om Norrbottens förhistoria hade gett ett annat resultat? Idag har vi en större kunskap om vad det finns för olika fornlämningstyper och om vad vi kan förvänta oss att hitta ute i skog och mark. Oavsett om fornlämningar påträffades eller ej i samband med vattenkraftsutbyggnaden, så finns det en otroligt fin fotografisk dokumentation från de kulturhistoriska inventeringarna att ta del. En del av dessa bilder finns att ta del av i Riksantikvarieämbetets digitala bilddatabas Kulturmiljöbild. För att hitta fler bilder från Satisjaure kan du skriva in Satisjaure i fältet för sök med fritext.

Kulturhistoriska inventeringar vid Satisjarure och Vietas
1958 genomfördes en kulturhistorisk inventering längs stränderna kring Satisjaure i Gällivare socken. Satisjaure ligger i nordöstra kanten av Sarekmassivet och tillhör Stora Lule älvs sjösystem. Arbetet genomfördes under ledning av Harald Hvarfner, tillsammans med Jan Kalling, Sven Erik Pousette, Gustaf Trotzig, Lena Siemerling samt fotografen Björn Allard. Vid inventeringen hittades bland annat ett flertal visten.

Kåta vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Kåta vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Ställning till bågstångskåta vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Ställning till bågstångskåta vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Under 1962 gjordes en kulturhistorisk inventering i området norr om Stora Sjöfallet, då med anledning av att Vattenfall ansökt om att anlägga Vietas kraftstation. Inventeringen gjordes av Kerstin Bergengren, Erik Hedkvist och Jan Norrman inom kraftstationens byggnadsområde och längs den föreslagna tillfartsvägen till kraftstationen. Vid inventeringen hittades två stenåldersboplatser, ett fångstgropssystem och flera övergivna visten. Dessutom gjordes en undersökning av en skelettgrav som hittades i samband med schaktning för den planerade tillfartsvägen.

Dokumentära fotografier
Björn Allard, som var både arkeolog och fotograf, var engagerad i den fotografiska delen av arbetet. Vid de kulturhistoriska inventeringarna kring Satisjaure har Allard fångat en del händelser hos den samiska kulturen på bild. Satisjaure ligger inom renbetesområdet för Sörkaitums sameby. I rapporten över den kulturhistoriska inventeringen nämns att Sörkaitums sameby år 1947 bestod av 172 samer, varav 66 var renskötande och fördelade på 3 sitor. Samebyn hade då 3630 renar. Utifrån Björn Allards fotografier får vi en inblick i några samers liv under augusti månad 1958 vid Satisjaures stränder.

Nätfiske från roddbåt. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Nätfiske från roddbåt. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Vierme-tsakkeh, ”nätklykorna”, är en ställning för nät som förekom vid visten och fiskekåtor utmed stränderna. Här vid det samiska sommarvistet Aleskätje vid sjön Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Vierme-tsakkeh, ”nätklykorna”, är en ställning för nät som förekom vid visten och fiskekåtor utmed stränderna. Här vid det samiska sommarvistet Aleskätje vid sjön Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Fiskeflyget. Så gott som dagligen hämtade flygplanet färsk fisk och hade med sig annat som var användbart i utbyte. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Fiskeflyget. Så gott som dagligen hämtade flygplanet färsk fisk och hade med sig annat som var användbart i utbyte. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Sameflicka med get. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Sameflicka med get. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Mjölkning av get vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Mjölkning av get vid Satisjaure. Foto: Björn Allard 1958. Utgången upphovsrätt. Finns med i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild.

Våra arkiv är en guldgruva när det gäller kunskap om äldre tider, seder och händelser. I Norrbottens museums arkiv finns det möjlighet att ta del av rapporterna över de kulturhistoriska inventeringar som ägt rum i samband med vattenkraftsutbyggnaden i Norrbotten. När det gäller kunskapen om Norrbottens förhistoria så ökar den för varje arkeologiskt arbete som genomförs. De kulturhistoriska arbeten som genomfördes vid vattenkraftsutbyggnaden är bara en liten pusselbit i det stora pusslet över vår förhistoria. Under de år som jag har arbetat här på Norrbottens museum har det hänt massor inom arkeologin här i Norrbotten. Vi lägger ständigt till nya bitar till det stora pusslet över vår förhistoria, och vi har tänkt fortsätta se till att det blir nya spännande arkeologiska upptäckter i vårt län!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Vill du läsa mer:
Biörnstad, Margareta. 2006. Kulturminnesvård och vattenkraft 1942-1980. En studie med utgångspunkt från Riksantikvarieämbetets sjöregleringsundersökningar. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm.

Janson, Sverker & Hvarfner, Harald. 1960. Från norrlandsälvar och fjällsjöar. Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska undersökningar i samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Norrman, Jan. Kraftverksutbyggnad och arkeologi vid Luleälven. I: Lundholm, Kjell (red). 1987. Norrbotten 1987, Arkeologi. Norrbottens museums årsbok 1987. Luleå.

Tidens gång och hur allting blir mer och mer komplicerat

Under de senaste åren har mitt intresse inom arkeologi riktats mer och mer mot den absolut äldsta tiden. Dateringen av den gamla boplatsen vid Kangos (ca 9700-9600 år gammal) år 2004 och sedan upptäckten av boplatsen (eller boplatserna) vid Aareavaara år 2009 som är ca 10700-10600 år gamla har gjort att mitt fokus och stora intresse har hamnat där i äldsta mesolitikum och pionjärtiden.

Jag är fortfarande intresserad av arkeologi som berör andra tider också. När museet får arkeologiska uppdrag att utföra arbetar jag gärna med dem också, oavsett vilken tidsperiod vi råkar hamna i, vid nästa undersökning eller utredning. Intresset finns alltså fortfarande kvar även för ”yngre tider” än tidigmesolitikum. Men samtidigt börjar jag också inse att om man ska bli riktigt skicklig på någonting, så måste man fokusera på sitt största intresse, all möjlig övrig tid.

För några dagar sedan började reflektera över hur mycket man kan nörda in sig i ett specifikt ämne. Kan man bli för specialiserad i dagens värld? Jag tror inte det. Idag kan man skapa en karriär inom vilket ämne som helst. Man kan till och med blogga sig till rikedom, även om just den här bloggen inte inbringar några avsevärda pengar till oss som skriver i den. Hur har det blivit så här?

Mina tankar tog fart i samband med ett möte på kulturmiljöavdelningen på museet (arkeologi och byggnadsvård). Vi satt vi och brainstormade om hur man skulle kunna göra en bra museiutställning innehållande arkeologi och byggnadshistoria från istidens slut fram till idag. Tanken är att vi så småningom ska börja bidra mera till museets utställningar än vad vi gör i nuläget. Under mötets gång idén fram hos mig, som jag försökte formulera som en möjlig röd tråd i en museiutställning. Jag tänkte mig att vi skulle kunna visa hur saker och ting blir mer och mer komplicerade med tiden och hur människor specialiserar sig mer och mer.

Idén (eller tanken) handlade om hur allting sprider sig med tiden. En av mina gamla fysiklärare från det året jag läste annat än arkeologi på universitetet förklarade Termodynamikens andra huvudsats på ett sätt som till och med jag kunde förstå: ”Allting sprider sig”.

Mera exakt säger Termodynamikens andra huvudsats att den totala entropin, oordningen, i universum ökar, vilket gör att naturliga processer bara kan ske spontant i en riktning. (Det förklarar varför oordningen på mitt skrivbord bara blir värre och värre – ett förlopp som alltså inte går att ändra på…)

Termodynamikens 2:a huvudsats i aktion på mitt skrivbord, bland alla mesolitiska artiklar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Termodynamikens 2:a huvudsats i aktion på mitt skrivbord, bland alla mesolitiska artiklar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Starkt förenklat kan man säga att uttrycket ”allting sprider sig” verkar stämma in även på mänsklighetens utveckling. Allting sprider sig och blir mer och mer komplicerat. Om vi tittar på den moderna människans (Homo sapiens) historia, började vår art som en liten grupp människor i Afrika för mindre än 200 000 år sedan. Vi var då alla samlare och jägare. För ungefär 12 000 år sedan uppfanns jordbruket. Under de 190 000 åren innan den tidpunkten levde vår art som jägare och samlare. Här i Norrbotten fortsatte vi med att jaga och samla ytterligare ett antal tusen år innan vi övergick till andra näringar som t.ex. renskötsel och jordbruk. (Det kan vara på sin plats att påpeka att även jägar/samlar-samhällena förmodligen blev mer komplexa mot slutet av de 190000 åren). Som jägare och samlare levde vi alla på mer eller mindre samma sätt. Det är klart att vissa var bättre än andra på att utföra vissa sysslor, men alla bidrog till att jaga och samla mat. Alla var matproducenter.

När jordbruket kom fick vi ett överskott på mat, som gjorde att vissa människor kunde börja göra annat än att skaffa fram mat. Någon blev krukmakare, någon blev smed, någon annan blev läkare och någon blev storhövding eller kung. Någon erbjöd sig också att slå ihjäl människor för pengar, om kungen eller storhövdingen tyckte att det fanns för många. De som odlade marken kunde sälja maten de producerade för att få annat tillbaka; i form av varor eller ”skydd”.

Grundförutsättningen för alla samhällen är att saker och ting blir mer och mer komplicerade ju fler vi är. Fler och fler specialister behövs för att kunna förse alla andra med de prylar och tjänster som efterfrågas. Underhållning och vetenskap är också efterfrågade tjänster. Behovet av människor som var experter inom sina områden ökade.

Med tiden har utvecklingen accelererat. Om man skulle göra en kurva över antalet yrken som finns i världen, så skulle den kurvan förmodligen se ut som en hockeyklubba, med en våldsam ökning av yrken de senaste 100 åren, och ännu våldsammare ökning de senaste 30 åren. Det är samma typ av hockeyklubbe-diagram som visar antalet människor i världen genom tiden, eller antalet producerade varor i världen. Eller koldioxidutsläpp. Något att tänka på kanske.

Att tillverka en flathuggen pilspets med tvär bas krävde expertkunskap även i ett jägarsamhälle, Spetstypen hör till tidig bronsålder. ©Norrbottens museum. Foto Staffan

Att tillverka en flathuggen pilspets med tvär bas krävde expertkunskap även i ett jägarsamhälle, Spetstypen hör till tidig bronsålder. ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Även om enskilda individer i gruppen kunde vara experter på en specifik sak (t.ex. att tillverka de finaste pilspetsarna, eller att vara skickligast på att leta reda på byten, eller bäst på att leta reda på ätbara växter), kunde i princip alla jaga och samla på stenåldern. Kunnandet fanns hos var och en. Principen för hur man skapade ett verktyg att slå ihjäl en älg med, förstod alla.

Idag kan jag inte ens skaffa fram en bit mat på bordet utan att vara beroende av ett stort antal människor som jag inte ens känner. Om jag ska ha en bit renkött på min tallrik måste följande saker fungera:

  • Renägaren måste ha en skoter för att kunna arbeta med sina renar. Skotern måste byggas. För att bygga en snöskoter krävs X antal människor.
  • Renägaren ha bensin till sin skoter. Bensinen måste framställas och fraktas av X antal människor
  • Renägaren måste få pengar för sitt renkött. Jag måste alltså skaffa pengar på något sätt genom att tillhandahålla tjänster till min arbetsgivare eller till andra människor som är villiga att betala för mina tjänster. Pengarna hämtar jag sedan på banken, pengar som tillverkas och hanteras av X antal människor innan de når min hand.
  • För att utföra mitt jobb och tjäna pengar måste jag förmodligen sitta vid en dator. Dator-eländet krånglar och jag behöver en IT-avdelning med X antal människor som hjälper mig, så att jag kan jobba med den specialsyssla som jag är utbildad till istället för att bråka med en maskin som trilskas. (Om jag levt på stenåldern och min pilbåge krånglade, hade jag kunnat fixa den själv!)
  • Renen måste slaktas, och distribueras till livsmedelsaffären, ett led som kräver X antal människor.
  • Livsmedelsaffären måste ha ström till sina frysdiskar så att köttet inte förstörs. Att producera elektricitet kräver X antal människor, och kraftverk som byggts av X antal människor.
  • Jag måste på något sätt färdas till livsmedelsaffären, vilket kräver att någon har tillverkat det fordon som jag transporterar mig med. X antal människor är inblandade i detta också.
Matlåda med renskav och brockoli. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Matlåda med renskav och brockoli. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Jag har säkert glömt massor med människor som är inblandade i mitt grundläggande behov att äta mig mätt. Vi lever i en tid när ingen människa egentligen kan överleva utan hjälp av en massa människor som de inte känner. Tiden går och entropin ökar Vi kan inte återvända till en tid när vi alla kunde göra allt själva. Vi kan bara göra det bästa vi kan och se till att vara snälla mot våra medmänniskor. Vi är mer beroende av dem än någonsin.

Tiden går...

Tiden går…
© Olof Östlund, foto Eva Östlund

Vid tangentbordet idag.
Olof Östlund,
(Arkeolog med extra stora specialkunskaper om äldsta mesolitikum i en liten del av världen, framför allt Norrbotten och i synnerhet Aareavaara…)