Att synliggöra det osynliga – hur levandegör man en fornlämning?

Hej på er! Här kommer en liten inblick i ett av projekten som är igång på Silvermuseet: Innovativt kulturarv – Marknadsplatsen.

Bakgrund
Marknadsplatsen är som namnet antyder, en historisk plats för handel, strategiskt belägen mellan kyrkan och den lilla hamnen vid Skeppsviken intill centrala Arjeplog.

Platsen har undersökts i omgångar och arkeologiska utgrävningar har gjorts där fynden av bland annat husgrunder, mynt, kritpipor, smycken, porslin och ben från djur visar och stärker de belägg som funnits – att detta har varit en aktiv plats för handel mellan 1600-talet till slutet av 1800-talet. Här möttes birkarlar, samer och senare även borgare och bönder för att göra affärer under dygnets ljusa timmar under en bestämd kyrkhelg vintertid. Det var även här människorna kunde uppdatera sig om de senaste nyheterna från fjäll till kust och vida omkring.

Ett av de smycken som hittats på platsen, ett litet silverhänge (ave Maria malja). Foto: Silvermuseet.
Lars Liedgren, arkeolog och ledare för de utgrävningar som gjorts kör internutbildning för Silvermuseets personal på marknadsplatsen. Hamnen vid Skeppsviken skymtar till vänster i bild. Foto: Silvermuseet.

När undersökningar av platsen avslutats har sedvanliga rapporter skrivits, guidningar har hållits och ett avsnitt i Silvermuseets populärhistoriska tidskrift Anvarat har tillägnats Marknadsplatsen. Efter att ha beviljats medel för fortsatt utveckling av platsen är det nu dags att påbörja nästa steg – levandegöra Marknadsplatsen med hjälp av både traditionella medier och immersiv teknik.

Process
Men hur ska vi gå tillväga då? De mer traditionella förmedlingsmetoderna som text på skylt får de flesta en inre bild av och är inget som ska underskattas, en bra infoskylt säger mer än en “osynlig” fornlämning, men lite krångligare blir det när det inte är förutbestämt vilken teknik som ska användas. Egentligen finns det ju hur många vägval som helst med dagens tekniska möjligheter! Jag och min kollega i projektet, Lotta Eriksson, har förkovrat oss ytterligare i platsens historia och vad vi vill ska förmedlas, spånat friskt (enligt mig utan tvekan den roligaste delen i museipedagogarbetet, när kreativiteten flödar och känslan av att “the sky is the limit” infinner sig!) och rört oss i tankarna kring allt mellan en animerad VR-miljö eller att låta självaste Petrus Laestadius* som hologram ta emot besökare. 

Work in progress. Sofia och Lotta som omvärldsbevakar digitalt. Foto: Silvermuseet.

Om än vi båda spånar lika friskt är Lotta den som till slut dragit i handbromsen och föreslagit att vi borde ta en titt under rubriken “Budget”. Vad är egentligen rimligt att genomföra? Vår styrka (och museers i allmänhet för den delen) är att vi kan historien och vad som kan vara intressant och viktigt att förmedla av den. Vad vi med extern teknisk hjälp kommer att landa i för att levandegöra platsen börjar klarna, och några bitar har fallit på plats. Vår förhoppning är dock densamma som när projektet drog igång – att kunna tillgängliggöra de utgrävningsresultat som finns för en bredare publik och att fler – både ortsbor och tillresta – får upp ögonen för denna spännande fornlämning och dess historia som finns mitt bland oss. 

2024 ska projektet vara färdigt och till dess fortsätter arbetet, samtidigt som marknadsplatsen nu sakteligen bäddas in under ett mjukt täcke av snö. 

Hälsningar från Sofia Flinkfeldt, museipedagog Silvermuseet

Går du i liknande tankar som oss? Tveka inte att höra av dig, vi delar gärna med oss av de tankar och erfarenheter vi hittills fått i projektet. Maila till: sofia.flinkfeldt@silvermuseet.se 

Om projektet på Silvermuseets hemsida: https://silvermuseet.se/projekt/innovativt-kulturarv/

*Om du inte läst Journal af Petrus Laestadius: för första året af hans tjenstgöring ss̊om missionaire i Lappmarken (1831) så finns den att läsa gratis på bl.a. Google books. Särskilt intressant i detta projekt har givetvis varit delen om besök vid Arvidsjaur och Arjeplogs marknad, men hela boken är ett guldkorn där Laestadius skildringar av det han möter under sin resa är riktigt intressanta. 

*Facebookgruppen Immersiva medier – bra att delta i för omvärldsbevakning och inspireras av andras goda exempel när det kommer till immersiv teknik.

Det du ger får du tillbaka!

Arkeologerna på Norrbottens museum har nu haft några intensiva veckor med utåtriktad verksamhet. Det ingår i museets uppdrag att samla, vårda och visa. För det mesta brukar arkeologernas uppdrag handla om att samla in ny kunskap, men vi har försökt öka mängden tid på ”visa”, det vill säga utåtriktat arbete. Det insamlade materialet och kunskapen är ju inte mycket värd om inte allmänheten eller övriga arkeologer också får ta del av den. Vi får inte bli en hemlig klubb som sitter på och bevakar vår egen kunskapsbank. Vi måste visa att det vi gör har betydelse, och sprida kunskapen, annars är det stor risk att vårt gemensamma kulturarv förstörs av människor som inte fått lära sig att vara rädda om det. Ju fler människor som känner till det senaste, desto fler människor kan också hjälpa till att hitta nya fornlämningar och komma med nya idéer.

Vi har alltså gjort insatser i den riktningen de senaste veckorna.

Carina Bennerhag och Nils Harnesk har varit till kyrkbyskolan i Gammelstad och berättat om arkeologi för barnen där, i samtliga klasser och åldrar, efter vad jag förstår. Nils har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Åsa Lindgren har varit till Ängskolan i stadsdelen Hertsön i Luleå, och pratat arkeologi för 10-åriga skolbarn.

Jag själv fick en inbjudan till arkeologinstitutionen på Umeå Universitet, för att prata om Aareavaara, och såg faktiskt fram emot att göra det. Det var inte lika nervöst som man skulle kunna tänka sig. Carina var där i höstas och berättade efteråt om hur givande det hade varit att berätta om järnåldersfynden vid Sangis.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Det är litet extra speciellt att få berätta för andra arkeologer och arkeologistudenter om vad vi har hittat i Norrbotten. Extra rolig var blandningen av studenter, doktorander och yrkesverksamma arkeologer, både från institutionen och från Västerbottens museum. I två timmar skulle vi hålla på tillsammans, inklusive frågestund, vilket oroade litet grand. Skulle ämnet vara tillräckligt intressant för att prata om så länge? En och en halv timme senare började min röst ta slut (av någon anledning så brukar den göra det när jag pratar för länge), och en halv timme frågestund tog vid. Det var här som det riktigt roliga började. Det kom massor av positivt gensvar från åhörarna. Där var frågor och idéer som gav utrymme för den samlade kunskapen i rummet att lyfta ytterligare ett steg längre. Sådant som jag själv, och de övriga i rummet inte hade tänkt på tidigare. Det var en levande diskussion som gjorde att alla gick därifrån som kunskapsmässigt rikare arkeologer.

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Föreläsning om Aareavaara. Foto: Ronny Smeds, Umeå Universitet

Vi diskuterade var man troligast skulle kunna hitta ytterligare boplatser som är lika gamla som Aareavaara eller till och med ännu äldre. Var kan de äldsta boplatserna finnas i Västerbotten? Åhörarna gav tips på personer att kontakta i Finland för att få information om planerade finländska fornlämningsinventeringar på andra sidan gränsen. Förslag kom på ytterligare insatser som man skulle kunna göra i Aareavaara och i Norrbotten.

Ett exempel på bra idéer som kom fram under diskussionen är den här: Berit Andersson, arkeolog på Västerbottens museum, förklarade att om människorna i Aareavaara bedrivit renjakt med pilbåge och / eller spjut vid sundet som låg närmast boplatserna, då borde det ju finnas rester av den jakten i botten av sundet, alltså i den myr som ligger där idag. De pilar och spjut som missat sina mål borde ju finnas kvar där, på botten…

Det tänkte jag inte på!

Hur häftigt skulle det inte vara att gräva i den myren, och kanske till och med hitta pilspetsar med rester av skaften fortfarande kvar, inbäddade i sedimenten på myrens botten?! Då kanske man till och med skulle kunna göra jämförelser rent typologiskt med pilspetsar som hittats i Finland och norra Norge. Alltså en rent formmässig jämförelse där man ser vilka pilspetsar som är mest lika varandra i Norge, Sverige och Finland.

Jag får fundera på saken, om hur man skulle kunna gå vidare med ett sådant arbete, och vilka andra organisationer / institutioner som kan tänkas vilja vara med.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund