Förra sommaren genomförde Norrbottens museum en arkeologisk förundersökning i Pajala kommun, längs med väg 880 mellan Aareavaara och Kaunisjoensuu. Ett syfte med en arkeologisk förundersökning är att avgränsa fornlämningar och ta reda på hur stora de är. Det är inte alltid det går att säga hur stor en fornlämning är, då boplatser i regel inte är synliga ovanför torven. Därför behöver arkeologer gräva i anslutning till en boplats för att se var fornlämningen börjar och slutar.
Boplatsen invid väg 880. Fotograf: Olof Östlund © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_05
En eldstad
Vid förundersökningen hittade vi en härd, det vill säga en eldstad. I härden hittades brända ben men även ett litet metallfragment. En bit utanför härden hittades även en kvartskärna. En kärna är en sten, i det här fallet i kvarts, som man har använt som material för att slå redskap ifrån. I övrigt så var de områden som förundersöktes mycket fyndtomma. Vi konstaterade därför att det inte fanns några hinder för den kommande exploateringen och att boplatserna snarare sträcker sig bort från vägen än mot den.
Härden syntes som en mörkbrun färgning. Fotograf: Lars Backman © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_14
Mycket av resultatet kommer långt efter att grävningen är avslutad
Det är ett bra tag sedan vi gjorde den arkeologiska förundersökningen i närheten av Aareavaara, men rapporten över arbetet har precis blivit godkänd av Länsstyrelsen. Ibland tar det många månader innan ett projekt är klart efter avslutat fältarbete. Det beror bland annat på att vi väntar in analysresultat, som hjälper oss att tolka den plats vi har undersökt.
Ena halvan av härden har börjat grävas ned för att få fram en profil. Fotograf: Frida Palmbo © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_42
Dels har vi väntat på 14C-dateringar från härden. Vi valde att skicka in ett kolprov från härdens botten samt brända ben från toppen av anläggningen för datering. Dateringarna visar att härden använts någon gång mellan 880-1270 efter Kristus, det vill säga yngre järnålder – tidig medeltid.
De brända benen har analyserats av en osteolog (benexpert) och kommer från större eller medelstora däggdjur. Ett fragment kommer eventuellt från fisk eller mindre däggdjur. Ett benfragment visade sig även ha skurna ytor och kan därför vara en del av ett redskap eller en restprodukt.
Metallfragmentet som hittades i härden har konserverats och kommer eventuellt från en dräktnål. Fragmentet är väldigt litet och det är svårt att säga så mycket mer om det.
Härden i profil, efter att halva eldstaden har grävts bort. Fotograf: Olof Östlund © Norrbottens museum, Acc nr 2013_57_48
När vi var i fält provade vi även att samla in ett jordprov ur en fet mörkbrun färgning i härden, för att göra en lipidanalys (fettsyraanalys). Analysen visar på indikationer från landlevande animaliska fetter. Fetter från fisk eller marina djur har inte kunnat fastställas. I provet hittades även starka indikationer på att jorden bibringats fekalt material, troligtvis från växtätare, alltså djurbajs från något växtätande djur. Detta skulle kunna indikera att man har använt djurbajs som bränsle, alternativt att någon okänslig växtätare har använt härden som ett avträde.
Övergång vikingatid-medeltid
Härden som vi undersökte förra året vittnar tillsammans med det magra fyndmaterialet att eldstaden har nyttjats vid något enstaka tillfälle, i alla fall inom den del av boplatsen som låg inom undersökningsområdet. Det borde ha funnits ett betydligt mer omfattande och varierande fyndmaterial om boplatsen hade nyttjats under längre perioder och av ett större antal människor. Sven-Donald Hedman är en arkeolog som tittat mycket på boplatsmönster bland skogssamer under perioden 700-1600 efter Kristus. Hedmans studier visar att det sker en förändring i boplatsmönstret från och med vendeltid/vikingatid och framåt. Boplatser från bronsålder och äldre järnålder har nästan uteslutande varit strandanknutna, men vid den här tiden börjar boplatser anläggas långt från strandpartierna. Boplatsområden med härdar koncentreras till tallhedar med bra renbete, intill myrar, små bäckar och tjärnar, vilket Hedman ser som en begynnande renskötsel. Den undersökta härden i närheten av Aareavaara ligger på en torr sandhed, som troligtvis utgjort ett bra renbete. Närheten till Muonioälven har bidragit med fiskemöjligheter. Härden ligger dessutom relativt nära en nutida flyttled för Muonio sameby. Om flyttleden haft liknande sträckning i historisk tid så skulle härden ha kunnat anläggas i samband med säsongsmässiga förflyttningar i området.
Pusselbitar
Man skulle kunna säga att vi arkeologer samlar pusselbitar. Vi försöker få fram så mycket information som möjligt om den plats och den fornlämning vi undersöker. Analyser av olika slag är mycket viktiga led i vårt arbete, för att vi ska kunna få ut så mycket som möjligt från en fornlämning. Det är även viktigt att sätta fornlämningen i ett större sammanhang, för att få en så bra bild av förhistorien som möjligt. Sen är det ofta svårt att med säkerhet säga att så här var det. Arkeologi är en tolkande vetenskap och många gånger önskar vi att vi hade tillgång till en tidsmaskin, för att se om vi gissar rätt eller om vi är ute och cyklar. Samtidigt tycker jag att det är lite av tjusningen med arkeologin, vi samlar på oss så mycket information vi kan och försöker göra en tolkning av detta. Sen kanske någon annan väljer att tolka materialet på ett annat sätt. På så vis kan vi ha flera tolkningar att välja mellan!
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeologi är detektivarbete och upptäckarglädje. Det är det sistnämnda som väckte mitt intresse för amatörarkeologi. Till en början var jag mest fascinerad av alla fynd arkeologerna grävde fram. Det är väl just såna konkreta saker som intresserar en lekman. Men för att bli en bättre amatörarkeolog så kräver det ju att man bygger på sina kunskaper, och i mitt fall resulterade det i att jag laddade hem varenda avhandling om samiska bosättningar och offerplatser från järnålder till medeltid som stod att finna. Det var då jag började inse att arkeologi är så mycket mer än att gräva fram synålar, spikar, järnfragment och knivar. Det är när man börjar fördjupa sig i ämnet som man inser att tjusningen ligger i att försöka räta ut frågetecken och skapa en helhetsbild.
Och det är mycket tack vare Sven Donald Hedmans (som ni nämner i inlägget) avhandling om samiska bosättningar och offerplatser som mitt intresse för arkeologi sköt i höjden. Tyvärr läste jag att Hedman avlidit för en tid sedan. Han har på ett sätt varit som en mentor utan att veta om det. Jag hyser stor respekt för män och kvinnor som trots att de redan bemästrar en disciplin hela tiden strävar framåt. Han är en yrkesman värd att hedra.
Bara för några dagar sedan hittade en ej tidigare känd boplats med 5 anläggningar [härdar], vilket fick mig att jubla, då jag tidigare endast funnit mindre boplatser med 1–2 härdar. Och jag tänker här närmast undersöka huruvida det kan finnas en offerplats belägen i närheten. Det blir till att undersöka varenda märklig sten i området. Jag har en dröm om att finna en tidigare okänd offerplats. Och gärna en metallförande sådan.
Tids nog får ni kanske koordinater till både boplats och offerplats. Eller så får ni helt enkelt nöja er med boplatsen 🙂 Och så hade det ju varit roligt om man som amatör får vara med och studera en utgrävningen av en boplats som man själv funnit (om det sker i framtiden). Är det möjligt, tro?
Tack för ordet. Alltid lika trevligt att få skriva av sig.
Hej
Roligt att du är så intresserad av arkeologi, som ju är ett mycket intressant och spännande ämnesområde. Du har helt rätt i att man inte bara kan titta på fynd som grävs fram, utan det krävs en bakgrundskunskap för att kunna sätta in fynden i ett sammanhang och försöka förstå hur förhistorien såg ut. Påminner dig om att Kulturmiljölagen är en nationell angelägenhet och att vi alla delar ansvaret för vår kulturmiljö. För att man ska kunna ta hänsyn till fornlämningar och för att de ska finnas kvar för kommande generationer så krävs det att de är kända och registrerade i fornminnesregistret – och här kan du göra en välgärning genom att lämna in koordinater och beskrivningar på eventuella fornlämningar till oss på Norrbottens museum, så har vi möjlighet att granska dessa platser och registrera dem i FMIS om det visar sig vara fornlämningar eller kulturlämningar. Du får inte heller göra ingrepp i marken där det finns fornlämningar, då detta innebär ett brott mot Kulturmiljölagen. Det är inte tillåtet att plocka med sig arkeologiska fynd från en fornlämning, och hittar man ett fornfynd ska detta snarast anmälas till Länsstyrelsen. När det gäller deltagande vid en arkeologisk utgrävning så arbetar vi arkeologer på Norrbottens museum framförallt med uppdragsarkeologi, d v s vi gör arkeologiska arbeten i samband med exploateringar av olika slag (som exempelvis vindkraftsetableringar, vägdragningar eller gruvetableringar) efter beslut tagna av Länsstyrelsen. Länsstyrelsen ställer vissa krav på att deltagande personal vid de arkeologiska insatserna har erfarenhet och utbildning i arkeologi (minst 40 poäng i gamla systemet, motsvarande 60 högskolepoäng). Norrbottens museum söker i regel varje år extrapersonal för fältsäsongen, och väljer då bland inkomna ansökningar vem som kan vara lämplig. Ofta tar vi emot besökare i samband med att vi utför arkeologiska undersökningar, och då är du självklart väkommen! 🙂