I varje cell i ett frö finns den DNA-kod som behövs för att göra en hel växt. Rätt avkodad kan DNAt också användas som en historiebok.
I vår forskning studerar vi DNA från spannmålskärnor för att förstå agrarhistoriska händelser. Vi har fokuserat på korn, som historiskt sett var en viktig gröda i Sverige. Extra spännande är kornodlingen i Norrbotten eftersom det är ett av de mest nordliga områdena i världen där man kan odla korn. Arkeologiska fynd indikerar att man har odlat korn längs kusten sen 800-talet och i inlandet sen 1400-talet. Det korn man odlade i området var länge så kallat lantsortskorn. Lantsortskorn är korn som odlats lokalt under mycket lång tid på samma plats och där man varje år använt en del av skörden till utsäde för nästa års odling. Resultatet blir en massa olika varianter av korn där varje variant är anpassad till de lokala förhållandena.
Nu för tiden finns få lantsorter kvar. De flesta försvann när växtförädlingen tog fart och högavkastande förädlade sorter blev ett attraktivt alternativ till lantsorterna. Endast ett fåtal svenska lantsorter finns bevarade i genbanker. Däremot kan man hitta skördeprov från lantsorter som samlats in i samband med lantbruksutställningar på 1800-talet och som därefter bevarats som museiföremål. Dessa spannmålskärnor kan inte längre gro, men genom att analysera dem genetiskt kan man ändå få reda på viktig kunskap. Till exempel har vi kunnat undersöka effekten av missväxtåren i Norrland under andra halvan av 1800-talet vilket vi skrivit om tidigare här på bloggen.
Fröer av korn. Foto: Matti Wiking Leino
När vi undersökte 1800-talskorn från Norrbotten upptäckte vi något som förvånade oss. Lantsorter är generellt mycket mer variabla än moderna förädlade sorter och olika kärnor, dvs olika plantor från samma åker, skiljer sig från varandra. I våra analyser kunde vi dock se att korn från vissa gårdar var mycket mindre variabla genetiskt sett och att enskilda kärnor från dessa gårdar kunde vara genetiskt helt identiska med varandra. Vad som var ännu mer förvånande var att vi hittade kärnor från olika gårdar som var genetiskt identiska och inte bara närliggande gårdar. Kärnor från Karesuando och Pajala i Tornedalen var genetiskt identiska med kärnor från Kvikkjokk, mer än 30 mil bort! Vi kan inte säga varför vissa typer av kärnor var så vitt spridda, men etiketten på burken som innehöll korn från Kvikkjokk gav oss en spännande antydan om en möjlig förklaring.
Fröprovet från Kvikkjokk donerades 1867 av Johan Laestadius, dåvarande kyrkoherde i Kvikkjokk. Johan Laestadius var brorson till Lars-Levi Laestadius och Lars-Levi själv tillbringade en del av sin uppväxt i Kvikkjokk. Lars-Levi hade ett stort intresse för både botanik och jordbruk. 1824 publicerade han skriften Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken och där kan man läsa bland annat om hur det var att odla korn i Kvikkjokk på den tiden. Bara några år senare blev Lars-Levi kyrkoherde i Karesuando för att 1849 flytta vidare till Pajala – båda platser från vilka vi hittade kornkärnor som var genetiskt identiska med kornkärnor från Kvikkjokk! Hittar vi identiska kärnor för att Lars-Levi tog med sig korn från Kvikkjokk och såg till att detta odlades på de orter där han verkade? Eller skickade han korn från den nya hemorten till släktingarna i Kvikkjokk? Förmodligen får vi aldrig veta, men Lars-Levi Laestadius verkar inte bara ha spridit ett kristet budskap utan kanske även utsäde till Norrbottens jordbrukare.
Vid tangentbordet: Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Linköpings universitet och Matti Wiking Leino, docent vid Stockholms universitet
I Muoniovaara i norra delen av Pajala kommun finns den nordligaste kända runristningen i Sverige. Ristningen finns på ett stenblock ute i skogen uppe på ett berg en dryg kilometer nordöst om sjön Viiksenjärvi. Trots att stenen inte är från förhistorisk tid, utan från mitten av 1800-talet så finns en spännande historia knuten till stenen. Runstenen kan ses som ett minnesmärke över händelser och människor, däribland en engelsmans livsöde i en främmande kultur och ett främmande land.
Seitestenen vid Muoniovaara i Pajala kommun, belägen ett par kilometer från den finska gränsen. På bilden är Maarit Nuutinen, inventerare inom projektet Skog och Historia i Pajala kommun, 2006. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.
John Wolley
I början av juni 1853, för 165 år sedan, kom den engelske ornitologen John Wolley till Muoniovaara för att studera den då relativt okända fågelfaunan i de norra delarna av Skandinavien. Han var 30 år, välbärgad och ekonomiskt oberoende. Wolley kom från den lilla staden Matlock i England och hade studerat på både Eton och Cambridge. Han var en berest man. 1845 reste han till södra Spanien och Marocko. 1846 bar det av genom Frankrike, Tyskland och Schweiz där Wolley besteg Mount Blanc – en verklig bragd vid denna tid. 1846 reste han också till Orkney- och Shetlandsöarna, och 1849 till Skottland och Färöarna. Vid många av sina resor besökte Wolley andra ornitologer och äggsamlare, uppsökte platser för kungs- och havsörnsbon och häckplatser för fiskgjusar.
John Wolley.
Vid mitten av 1800-talet fanns stora kunskapsluckor om de europeiska fågelarterna. Det fanns ingen kunskap om häckplatser, bon och ägg för flera olika flyttfåglar. Utifrån flyttningsvägar och enstaka fågelfynd, fanns en tanke om att norra Skandinavien borde kunna ge mer information om fåglars häckningsplatser och sommaruppehåll för exempelvis fåglar som vistades längs med Englands kuster under vintern. Detta var anledningen till att Wolley 1853 begav sig ut på en ny resa, denna gång till de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.
Resa till väglöst land
Muoniovaara, som var målet för resan, låg vid denna tid i väglöst land och den enda möjligheten att ta sig till byn var att åka båt uppströms Torneälven, med start från Övertorneå. Från Kengis bruk bar resan vidare på Muonio älv. I drygt en vecka rodde och stakade Wolley tillsammans med två tolkar upp längs Torne och Muonio älvars forsande vatten. En av tolkarna, Teodor, anställdes i Haparanda. Han kunde både svenska och finska och skulle agera tolk åt Wolley tillsammans med studenten Salomon från Uppsala. Den 10 juni, efter närmare två månaders resa, kom Wolley till Muoniovaara som ligger vid den svensk-finska gränsen i övre Tornedalen.
Byn Muoniovaara bestod då av endast tre gårdar. En av dessa, ett stort, präktigt och till och med rödmålat hus, ägdes av handelsmannen Forsström. Han upplät rummen i bottenvåningen till Wolley. Enligt uppgifter så var det Lars Levi Læstadius som förmedlade kontakten mellan Wolley och Forsström. Redan samma dag plockade Wolley ägg från ett sädesärlabo i en vedstapel vid Forsströms gård. Dock insåg Wolley att barnen var intresserade av sädesärlorna, och lade därför tillbaka två av de fem äggen som han plockat från boet. Mycket nöjd kunde han konstatera att fågeln strax återupptog sitt ruvningsbestyr.
Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.
Knoblock
Under några av de första dagarna visade en 18-årig man, Ludvig Knoblock, bon av rödvingetrast och andra vanliga småfåglar för Wolley. Han tilltalades av den unge Ludvigs vakenhet och observationsförmåga och anställde Knoblock som passopp och förste bo-letare. Senare kom även Ludvigs far att arbeta för Wolley, då han var läs- och skrivkunnig. Fadern hade tidigare ägt handelsboden i Muoniovaara, men hade lämnat denna verksamhet på grund av ”samvetsbetänkligheter mot det brännvinssupande (!) som på den tiden var oskiljaktigt förbundet med all handel och köpenskap i lappmarken”. Istället hade han bosatt sig i en liten stuga. Wolley litade så pass på far och son Knoblock, att de fick blåsa ur och packa in de dyrbara ägg-rariteterna som skulle skickas till England.
Äggherren
Wolley kom till Lappland under slutet av en fjällämmelperiod. Han fick därmed se både lämlar och de rovfåglar som jagar lämlarna. Tyvärr hade rovfåglarna redan häckat, så han hade svårt att samla in ägg från dessa arter. Den 1 juli 1853 sköt han dock en jorduggla som flög upp från sitt bo just som äggen höll på att kläckas. Den 2 juli kunde Wolley samla in skalbitar av kläckta ägg från en fjällvråk.
Jorduggla. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:316. Foto: P. Rosenius.
Fjällvråkunge vid Sarvastjåkkå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:308. Foto: Th. Arwidsson.
Bättre tur hade han med vadar- och simfåglarna tack vare deras senare häckningsperiod. Han kunde samla in ägg från vanligare andfåglar, men också tidigare okända arter som mosnäppa och dvärgbeckasin/halvbeckasin (som tidigare kallades för halvenkel beckasin). Han konstaterade att arten myrsnäppa, som tidigare funnits av norrmannen Lagesen och engelsmannen Dann, häckade på de ”lösaste och myggrikaste gungflyna i myrarna”. Den 15 juni 1853 hade Wolley dessutom turen att få studera nykläckta tranungar.
Tranbo med ägg, Muddus. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2000:304. Foto: Edvard Wibeck.
Trana i Muddus. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:6. Foto: P. Rosenius.
Under sin tid i Muoniovaara samlade Wolley in över 6 000 fågelägg på sina resor i Tornedalen, Nordnorge, norra Finland och Ryssland. Han fick namnet Munaäija (äggherren) av lokalbefolkningen.
Ägg. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.
Wolley hade antagligen inte kunnat skaffa sig all denna kunskap om Lapplands fågelliv utan Ludvig Knoblocks hjälp. Han genomförde en hel del intervjuer, vilket var omständligt. Först framförde Wolley det han ville säga på engelska till sin tolk Salomon, som översatte meningen till svenska till Teodor. Teodor översatte därefter till finska, och sen fick svaret tolkas i omvänd ordning tillbaka till Wolley.
I augusti 1857 lämnade Wolley Tornedalen där han hade genomfört sitt egentliga livsverk. Efter sig lämnade han minnen bland befolkningen i Muoniovaara, som i flera decennier efter hans avresa pratade om Wolley och hans märkliga bedrifter – men också tvillingsönerna som han fick med en av pigorna på Forsströms gård. Wolley var noga med att betala underhåll för sina söner, och efter sin död fick mamman en stor summa pengar till att ta hand om barnen. Kvinnan, som kom från den finska grannbyn Muonio, gifte sig med en man från hembyn och familjen emigrerade senare till Amerika.
Efter Wolleys hemkomst till England konstaterades att han var drabbad av en allvarlig hjärnsjukdom. Wolley avled den 20 november 1859, endast 36 år gammal. Han testamenterade de stora äggsamlingarna till sin vän Alfred Newton, som ägnade ett halvt sekel åt att ge ut Wolleys bokverk om 1 300 sidor. Bokverket har den latinska titeln Ootheca Wolleyana, vilket betyder Wolleys äggsamling. I Wolleys äggsamling finns en katalog över 6 076 ägg samt alla zoologiska iakttagelser som Wolley gjort i form av brev och dagböcker.
Kriget på Krimhalvön och runstenen i Muoniovaara
När Wolley vistades i Muoniovaara pågick Krimkriget, som startade 1853 när Ryssland anföll Turkiet. England och Frankrike lierade sig med Turkiet mot Ryssland. Striderna pågick framförallt på Krimhalvön, men även i Östersjön och på Åland. Sverige hade långtgående planer på att också gå med i kriget, genom att liera sig med England och Frankrike, men kriget tog slut 1856 utan att planerna genomfördes.
Runstenen i Muoniovaara kan ses som ett minnesmärke efter John Wolley. På stenblocket har en väldig ormdrake huggits in. Kanske har runstenen författats av John Wolley själv och har sannolikt huggits in i stenen strax efter att Krimkriget var slut. Texten relaterar till Krimkriget och i runtexten finns också John Wolleys namn med.
John Wolley framför seitestenen innan runorna ristades in i stenen. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.
Inskriptionen är ristad med korrekta runor och är en blandning av svenska och engelska:
“Vi ar i lant of Oskar friat of Viktoria of Inklant.
This holi saita vit holt sint morak stil
har lat Jon Volli of Matlock rit runs
aftir Savastovols fal”
Eller:
“Vi äro I Oskars land, befriat från Viktoria av England.
Denna heliga seite med hela sin stilla mark omkring (omgivning)
har lärt Jon Volli från Matlok att rista runor
efter Sevastopols fall.”
Runristningen på stenblocken. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.
Ernst Manker, etnograf och föreståndare för den samiska avdelningen på Nordiska museet under åren 1939-1961, gjorde flera omfattande etnografiska undersökningar av samerna och deras historia. I sitt verk Lapparnas heliga ställen från 1957 skriver Manker att det inte finns någon nu levande tradition som styrker att stenen i Muoniovaara är en seite, samt att det inte finns några kända offerfynd från platsen. Manker menar dock att stenens form, storlek och plana ovansida liknar andra offerstenar, vilket kan indikera att det rör sig om en offerplats. Oavsett om stenen är en samisk offerplats eller ej, är historien kring seitestenen med runristningen en spännande berättelse om en del av Norrbottens historia.
