I höstas gjorde Norrbottens museum en arkeologisk förundersökning av två boplatser vid Lill-Korsträsk utanför Älvsbyn. Anledningen till undersökningarna är att Trafikverket planerar för en ny gång- och cykelväg i området. De två boplatserna ligger på en ås med rasbranter ner mot den mark som kommer att tas i anspråk vid byggandet av gångvägen, och riskerade därför att skadas vid exploateringen. Därför fick Norrbottens museum i uppdrag att se hur stora de två boplatserna var, försöka hitta daterbart material och få en uppfattning om boplatsernas karaktär.

Boplatser kända sedan 1989
Båda boplatserna hittades vid fornminnesinventeringen 1989, när området genomgicks av arkeologer som letade fornlämningar inför utgivningen av ekonomiska kartan. Då hittades framförallt skörbränd sten, d v s eldpåverkad sten, inom boplatserna. Skörbränd sten är ett av de absolut vanligaste fyndmaterialen på förhistoriska boplatser här i Norrbotten. Det är sten som har legat i och kring eldstäder, och som hettats upp och kylts av så många gånger att de har spruckit sönder. Boplatserna ligger omkring 65-75 m ö h och skulle därmed som äldst kunna vara omkring 6100-5500 år gamla, utifrån höjden över havet.

Pusselbitar av vår förhistoria
Vid fältarbetet använde vi oss av grävmaskin för att ta upp ytor inom boplatserna för att få en bild om vart vi skulle gräva för hand. Ganska snart visade det sig att det inte fanns kvar något arkeologiskt material på den ena av boplatserna och vi gjorde inte heller särskilt många fynd på den andra. Vi hittade däremot en härd med skörbränd sten och brända ben och omkring 4 m utanför härden ett område med kvartsavslag och skörbränd sten. Kol och jordprover samlades in för datering och analys. Jordprover samlades in för makrofossilanalys och lipidanalys (analys av fetter), för att se om det kunde finnas spår av fröer eller fetter som kan berätta mer om vad härden har använts till.

Arkeologerna Nils Harnesk och Tone Hellsten vid den arkeologiska undersökningen vid Lill-Korsträsk. Tone arbetar med undersökningen av härden som hittades på en av boplatserna.

En arkeologisk undersökning är lite som att lägga ett pussel. Ute i fält samlar vi in de pusselbitar som hittas – fynd, prover och anläggningar. Mycket av det arkeologiska arbetet fortsätter sedan när själva fältarbetet är klart – fynd och prover ska skickas på analys, där analysresultatet kan dröja några månader. Analysresultaten ger sedan ytterligare pusselbitar till bilden av den fornlämning som har undersökts och även till vår förhistoria i övrigt. Därför har rapporten för undersökningen i Korsträsk precis lämnats in till Länsstyrelsen, då vi har avvaktat analysresultaten för att kunna göra en tolkning av undersökningens resultat.

Gädda, abborre och karpfisk
Tyvärr hittades varken fröer eller några fetter som kunde berätta mer om härdens användning. De brända ben som hittades i härden visade sig däremot enbart vara från fisk. Bland de arter som osteologen (benexperten) kunnat identifiera finns gädda, abborre och karpfisk. Karpfisk är ett släkte som omfattar flera olika fiskar, bland annat id, mört och karpen. Osteologen har gjort bedömningen att några av karpfiskfragmenten sannolikt är från braxen. Samtliga fiskar som har hittats i benmaterialet lever i sötvatten eller i brackvatten.

Så här såg härden ut från ovan. Torven har rensats undan och den mörkbruna färgningen med relativt raka kanter syns tydligt mot den omgivande blekjorden. Den mörkbruna färgningen är fet och innehåller brända ben.

Genom att titta på fiskarnas levnadsmönster utifrån den kunskap som finns idag och historiskt sett, så kan vi få ytterligare pusselbitar till hur boplatsen har använts. Gädda, abborre och karpfisk leker under vår och försommar. Gäddfiske har historiskt skett framförallt under leken, då gäddan går närmare land och in i grunda vikar. Även abborren och braxen går närmare land under leken. Framförallt gädda och abborre har varit bland de viktigaste fiskarterna under historisk tid och antagligen även under förhistorisk tid. Kunskapen om att många fiskarter samlas i stora stim och går in mot land i samband med leken, och därmed blir lättare att fånga, har troligtvis varit något man var medveten om redan under förhistorien.

Romersk järnålder
Kolet som samlades in i härden har först skickats på vedartsanalys, för att bedöma träkolets art och egenålder, för att välja ut det prov som är mest lämpligt att datera. En tall kan till exempel bli flera 100 år, medan en kvist kan vara betydligt yngre. I vedartsanalysen plockades just en kvist ut, som var yngre än 10 år vid tillfället då träet eldades i härden. Kolprovet har sedan ¹⁴C-daterats till tiden 130-350 e.Kr., en tidsperiod som kallas för romersk järnålder.

Från tidigare undersökningar av järnåldersboplatser i Norrbottens kustland har vi sett att boplatsernas läge i landskapet förändras under tiden strax före Kr.f. Från att boplatserna har legat i anslutning till havet är de nu istället lokaliserade vid insjöar. Boplatserna ligger ofta omgivna av stora sjösystem, med goda möjligheter till fiske. Bland det benmaterial som hittats på boplatser från förromersk och romersk järnålder är det tydligt att fisket är basen i ekonomin. Metallhanteringen börjar utvecklas och stensmidet upphör under folkvandringstid, omkring 400-600 e.Kr. Samtidigt minskar bruket av skörbränd sten, vilket kan bero på att metallkärl har börjat användas.

På den undersökta boplatsen i Korsträsk har en relativt liten mängd skörbränd sten och en liten samling med kvartsavslag hittats, som visar att boplatsen fortfarande nyttjats under den tid stensmide fortfarande pågår. Fynden av fiskbenen ger ytterligare stöd för att fisket har varit bland den viktigaste födan under romersk järnålder, vilket kunnat ses vid tidigare arkeologiska undersökningar av boplatser från samma tid. Vid tiden omkring 130-350 e.Kr. ligger den undersökta boplatsen i Korsträsk drygt 20 km NV om närmaste havsvik. Vi insåg redan i fält då halva härden grävts bort, för att få se hur den såg ut i profil, att boplatsen inte hade varit strandanknuten. Härden låg ovanpå ett tjockt lager blekjord. Om härden hade anlagts i ett område i direkt anslutning till havet så skulle blekjorden inte ha hunnit bildas. Istället ligger boplatsen strax intill Korsträskbäcken och omkring 100 meter norr om sjön Lill-Korsträsket.

Härden i profil. Den mörkbruna färgningen syns tydligt, tillsammans med några skörbrända stenar. Under den mörkbruna färgningen syns ett tydligt blekjordslager.

Endast avslag, det vill säga rester efter redskapstillverkning, i kvarts har hittats på boplatsen. Inga föremålsfynd har gjorts och det tillsammans med den sparsamma mängden fynd talar för ett tillfälligt nyttjande av boplatsen. Boplatsen har sannolikt nyttjats i samband med fiske i nuvarande Korsträskbäcken och sjön Lill-Korsträsket under vår och försommar under romersk järnålder.

Ser fram emot vilka pusselbitar till Norrbottens förhistoria som 2017 kommer att bjuda på!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo