Så var det dags för ännu ett blogginlägg med perspektiv från Skellefteå museum. Det har pågått en hel del arkeologisk aktivitet i norra Västerbotten den här fältsäsongen. En del detaljer finns också som kan vara intressanta i ett större perspektiv. De gränser som vi har idag mellan län och länder fanns ju inte under stora delar av de tider som vi arkeologer är intresserade av. Det som vi hittar här kan alltså mycket väl hittas även i Norrbotten eller i södra Västerbotten, till exempel.

Kraftledningsutredning

Under fältsäsongen 2018 har Skellefteå museums arkeologer utfört flera uppdrag, bland annat en utredning av fem mil kraftledningsgator med anledning av den batterifabrik som ska byggas i Skellefteå. I de tänkta alternativen för kraftledningsgator till fabriken fanns redan kända gravar i form av stensättningar och rösen och några stenåldersboplatser. Nu hittade vi ytterligare fornlämningar, bland annat flera platser där människor brutit kvarts ur ytliga kvartsådror i berget, för att få kvarts att tillverka verktyg av. Kvartsen från de här platserna blev kanske pilspetsar eller skrapor som vi kanske så småningom hittar på en boplats någonstans i närheten, i Skellefteälvens dalgång, eller också kanske vi redan har en del föremål i Skellefteå museums magasin, som har sitt ursprung i dessa brott.

 

Steg 2-utredning inför Norrbotniabanan

Senare på sommaren fortsatte vi med en steg 2-utredning för den planerade kustjärnvägen Norrbotniabanan som en dag ska gå från Luleå till Umeå. Sträckan Skellefteå-Umeå ska står klar för trafik år 2028. Vi sökte igenom åtta delområden där det utifrån en tidigare arkeologisk utredning antogs finnas stora möjlighet att påträffa fornlämningar, om man bara gräver litet grand. En steg 2-utredning innebär att arkeologerna öppnar upp schakt för att med säkerhet avgöra om där finns fornlämningar eller inte, inom en begränsad yta.

På tre av de åtta ställena kunde vi konstatera fornlämningar: två delområden hade boplatsmaterial av stenålderskaraktär och i det tredje delområdet fanns en rest av en gammal kvarn (Stora Burkvarn), med anor från slutet av 1700-talet.

Vid det första delområdet vid Södra Innervik (Raä Skellefteå socken 753) påträffades en anläggning i form av en rödbränning med innehåll av brända ben. Den kan ha en koppling till en annan boplats som till stora delar låg där den nuvarande Europaväg 4 ligger. Den boplatsen (Raä Skellefteå stad 632:1) undersöktes år 2001 och där fanns fyra stycken kokgropar, (tre runda och en rektangulär), härdar och en brunfärgning kring vilken det fanns 200 keramikfragment. På boplatsen som grävdes 2001 påträffades också brända ben av främst olika fisksorter, men också obestämda fragment av mindre däggdjur. Där fanns också kvartsavlag, flintor samt tre smältor/droppar av metall som visade sig bestå av brons. De runda kokgroparna ¹⁴C-daterades till 800-620 f Kr. Den rektangulära kokgropen ¹⁴C-daterades till 650-710 e Kr. Vi tror att den rödbrända anläggningen vi hittat nu i år hör ihop med den andra boplatsen, men det är oklart hur gammal anläggningen är.

Det andra delområdet som gav positivt resultat innehåller en boplats (eller möjligen två boplatser eftersom vi hittade två områden med fynd av kvarts inom delområdet). I Fornsök benämns de nu Raä Bureå 477 och Raä Bureå 481). Den/de är troligtvis från stenåldern. När havet stod 40 m över dagens havsnivå, för 3 800 år sedan, låg den här platsen vid en havsbukt, väl skyddad mot stormar av en bastant åsrygg i öster. Ett mycket fint boplatsläge!

Förundersökning vid Hedkammen/Harrsjöbacken inför Norrbotniabanan

I september och oktober avslutade vi sommarens fältarbeten med en arkeologisk förundersökning i och kring fornlämningen Raä Bureå 356:1, söder om Bureå. Området kallas Hedkammen / Harrsjöbacken. Fornlämningen Raä Bureå 356:1 innehåller ett boplatsområde med sju kokgropar och en boplatsgrop som är registrerade sedan tidigare. Till samma fornlämning hör också ett gravfält med 3-4 stensättningar som också varit registrerade sedan tidigare.

På grund av den mycket torra sommaren (med brandfara) blev det förseningar med skogsavverkningen i området, och därmed kunde vi inte få plats att köra in med en grävmaskin. Av den anledningen har vi inte kunnat använda grävmaskin för att avtorva större ytor under den här förundersöknigen. Under arbetet har vi därför använt oss av både konventionella och okonventionella metoder för att ge oss vägledning var vi ska handgräva våra schakt.  Vi har tagit hjälp av kemisk fosfatkartering och arkeologisökhundar. Vi har också använt oss av ”Skelleftepik”, ett stickande verktyg som man kan använda för att hitta sten eller andra föremål i sandiga marker. (De kallas ibland också för ”Medlespjut”.)

Sökhundarna har lärt sig att detektera doften av brända ben (troligtvis fettsyror) och fosfatkarteringen ger vägledning var avskräde och annat organiskt material hamnat. Resultatet blev att vi faktiskt hittade två härdar som inte alls var synliga ovanför markytan. Sökhundar och fosfatkartering ringade in områden som var intressanta, och med skelleftepikarna kunde vi känna skärvsten när vi stack i marken och sedan avtorva på rätt ställe.

När det gäller fynd har det varit anmärkningsvärt tomt vid den här förundersökningen. Vi har endast hittat sju kvartsavslag på de ungefär 240 kvadratmeter schakt som vi öppnat (och med hjälp av metalldetektor tre metallfynd: ett mynt från 1899, en  ring och en liten järnkrok som båda förmodligen är från 1900-talet). Det är ett mycket magert utbyte med tanke på att en boplats 450 m sydöst om Bureå 356:1, som grävdes på 1990-talet (”Harrsjöbackenboplatsen” – Bureå 351:1), innehöll mängder av kvartsavslag, asbestmagrad keramik och smidesslagg från järnsmide. Varför finns det så få fynd på Bureå 356:1? Det kändes som att vi trampade vatten och inte kom någonstans. Men så hittade vi en stenklubba med skaftränna intill en av härdarna. Vi lade ut en bild av den på facebook  för att fira att vi i alla fall hittat någonting som var värt att visa upp. (Fosfater och fettsyror gör sig inte så bra på bild.)

Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en tidigare kollega på Norrbottens museum, Carina Bennerhag. Hon håller på att doktorera på tidig järnframställning och var eld och lågor över stenklubban. Hon ville komma ut och titta på vår förundersökning eftersom den typen av stenklubba ofta påträffas i sammanhang där metallhantering har förekommit. Spännande, men varför låg klubban där? Vi har inte påträffat några andra tecken på metallhantverk; inga smältor, ingen smidesslagg, ingenting. De tre kogropar som vi grävt till hälften innehöll inte heller någonting som går att koppla till metallhantverk. En av kogroparna hade en ordentlig stenpackning med mängder av träkol under stenarna.

De övriga två kokgroparna hade tydliga nedgrävningar, men ingen sten alls och endast små mängder kol och sot. En idé som vi fått är att de tomma kokgroparna kanske har använts för att producera någonting som sedan har avlägsnats från platsen. Kanske träkol att använda vid smide eller järnframställning någon annanstans. I så fall är läget för Bureå 356:1 i förhållande till den tidigare undersökta Bureå 351:1 jätteintressant. Båda ligger på samma höjd över havet (27 m ö h), på var sin sida av ett sund mellan en gammal lagun som senare kom att kallas för Harrsjön (nu utdikad) och den dåtida Östersjön.

Med båt är det väldigt lätt att transportera gods från en ena boplatsen till den andra. Kanske träkol? Boplatsen som undersöktes på 1990-talet har för övrigt ¹⁴C-dateringar som sträcker sig från ca 600 f Kr till ca 1000 e Kr, i grova drag. Det var alltså en plats dit människor återkom under många århundraden. Det ska bli spännande att se vad vi får för ¹⁴C-dateringar från årets undersökning och om de två boplatserna går att knyta samman på något sätt.

Vi hoppas på att få svar under vintern och under kommande år!

Vid tangentbordet denna vecka.

/Olof Östlund, Skellefteå museum

_______________________________________________________________________

Litet ytterligare information och noteringar:

Batterifabriken i Skellefteå ska enligt Northvolts planer stå klar 2023. Detta enligt uppgifter till SVT i april 2018.

På Trafikverkets hemsida står det om Norrbotniabanan att byggstarten för den första sträckan Umeå-Dåva, påbörjades i augusti 2018 och att sträckan Dåva-Skellefteå har en planerad byggstart år 2024. År 2028 ska enligt trafikverket trafikstart ske för Norrbotniabanan för hela sträckan Umeå-Skellefteå.  Trafikverket skriver ingenting om hur tidsplanen ser ut för sträckan Skellefteå – Luleå. Det lär bli en hel del arbete för många arkeologer även på den sträckan innan järnvägen kan byggas.

Länkar:

Om batterifabriken i Skellefteå:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/allt-du-behover-veta-om-batterifabriken

Om Norrbotniabanan på Trafikverkets hemsida.

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/fragor-och-svar-om-norrbotniabanan/