En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

En liten klubba betyder så mycket

Så var det dags för ännu ett blogginlägg med perspektiv från Skellefteå museum. Det har pågått en hel del arkeologisk aktivitet i norra Västerbotten den här fältsäsongen. En del detaljer finns också som kan vara intressanta i ett större perspektiv. De gränser som vi har idag mellan län och länder fanns ju inte under stora delar av de tider som vi arkeologer är intresserade av. Det som vi hittar här kan alltså mycket väl hittas även i Norrbotten eller i södra Västerbotten, till exempel.

Kraftledningsutredning

Under fältsäsongen 2018 har Skellefteå museums arkeologer utfört flera uppdrag, bland annat en utredning av fem mil kraftledningsgator med anledning av den batterifabrik som ska byggas i Skellefteå. I de tänkta alternativen för kraftledningsgator till fabriken fanns redan kända gravar i form av stensättningar och rösen och några stenåldersboplatser. Nu hittade vi ytterligare fornlämningar, bland annat flera platser där människor brutit kvarts ur ytliga kvartsådror i berget, för att få kvarts att tillverka verktyg av. Kvartsen från de här platserna blev kanske pilspetsar eller skrapor som vi kanske så småningom hittar på en boplats någonstans i närheten, i Skellefteälvens dalgång, eller också kanske vi redan har en del föremål i Skellefteå museums magasin, som har sitt ursprung i dessa brott.

Kvarts i ett av kvartsbrotten. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Kvarts i ett av kvartsbrotten. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

 

Steg 2-utredning inför Norrbotniabanan

Senare på sommaren fortsatte vi med en steg 2-utredning för den planerade kustjärnvägen Norrbotniabanan som en dag ska gå från Luleå till Umeå. Sträckan Skellefteå-Umeå ska står klar för trafik år 2028. Vi sökte igenom åtta delområden där det utifrån en tidigare arkeologisk utredning antogs finnas stora möjlighet att påträffa fornlämningar, om man bara gräver litet grand. En steg 2-utredning innebär att arkeologerna öppnar upp schakt för att med säkerhet avgöra om där finns fornlämningar eller inte, inom en begränsad yta.

På tre av de åtta ställena kunde vi konstatera fornlämningar: två delområden hade boplatsmaterial av stenålderskaraktär och i det tredje delområdet fanns en rest av en gammal kvarn (Stora Burkvarn), med anor från slutet av 1700-talet.

Vid det första delområdet vid Södra Innervik (Raä Skellefteå socken 753) påträffades en anläggning i form av en rödbränning med innehåll av brända ben. Den kan ha en koppling till en annan boplats som till stora delar låg där den nuvarande Europaväg 4 ligger. Den boplatsen (Raä Skellefteå stad 632:1) undersöktes år 2001 och där fanns fyra stycken kokgropar, (tre runda och en rektangulär), härdar och en brunfärgning kring vilken det fanns 200 keramikfragment. På boplatsen som grävdes 2001 påträffades också brända ben av främst olika fisksorter, men också obestämda fragment av mindre däggdjur. Där fanns också kvartsavlag, flintor samt tre smältor/droppar av metall som visade sig bestå av brons. De runda kokgroparna 14C-daterades till 800-620 f Kr. Den rektangulära kokgropen 14C-daterades till 650-710 e Kr. Vi tror att den rödbrända anläggningen vi hittat nu i år hör ihop med den andra boplatsen, men det är oklart hur gammal anläggningen är.

Rödbränning med brända ben. Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Rödfärgning med brända ben. Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Brända ben från rödfärgningen från Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Brända ben från rödfärgningen från Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Det andra delområdet som gav positivt resultat innehåller en boplats (eller möjligen två boplatser eftersom vi hittade två områden med fynd av kvarts inom delområdet). I Fornsök benämns de nu Raä Bureå 477 och Raä Bureå 481). Den/de är troligtvis från stenåldern. När havet stod 40 m över dagens havsnivå, för 3 800 år sedan, låg den här platsen vid en havsbukt, väl skyddad mot stormar av en bastant åsrygg i öster. Ett mycket fint boplatsläge!

Förundersökning vid Hedkammen/Harrsjöbacken inför Norrbotniabanan

I september och oktober avslutade vi sommarens fältarbeten med en arkeologisk förundersökning i och kring fornlämningen Raä Bureå 356:1, söder om Bureå. Området kallas Hedkammen / Harrsjöbacken. Fornlämningen Raä Bureå 356:1 innehåller ett boplatsområde med sju kokgropar och en boplatsgrop som är registrerade sedan tidigare. Till samma fornlämning hör också ett gravfält med 3-4 stensättningar som också varit registrerade sedan tidigare.

På grund av den mycket torra sommaren (med brandfara) blev det förseningar med skogsavverkningen i området, och därmed kunde vi inte få plats att köra in med en grävmaskin. Av den anledningen har vi inte kunnat använda grävmaskin för att avtorva större ytor under den här förundersöknigen. Under arbetet har vi därför använt oss av både konventionella och okonventionella metoder för att ge oss vägledning var vi ska handgräva våra schakt.  Vi har tagit hjälp av kemisk fosfatkartering och arkeologisökhundar. Vi har också använt oss av ”Skelleftepik”, ett stickande verktyg som man kan använda för att hitta sten eller andra föremål i sandiga marker. (De kallas ibland också för ”Medlespjut”.)

Sökhundarna har lärt sig att detektera doften av brända ben (troligtvis fettsyror) och fosfatkarteringen ger vägledning var avskräde och annat organiskt material hamnat. Resultatet blev att vi faktiskt hittade två härdar som inte alls var synliga ovanför markytan. Sökhundar och fosfatkartering ringade in områden som var intressanta, och med skelleftepikarna kunde vi känna skärvsten när vi stack i marken och sedan avtorva på rätt ställe.

När det gäller fynd har det varit anmärkningsvärt tomt vid den här förundersökningen. Vi har endast hittat sju kvartsavslag på de ungefär 240 kvadratmeter schakt som vi öppnat (och med hjälp av metalldetektor tre metallfynd: ett mynt från 1899, en  ring och en liten järnkrok som båda förmodligen är från 1900-talet). Det är ett mycket magert utbyte med tanke på att en boplats 450 m sydöst om Bureå 356:1, som grävdes på 1990-talet (”Harrsjöbackenboplatsen” – Bureå 351:1), innehöll mängder av kvartsavslag, asbestmagrad keramik och smidesslagg från järnsmide. Varför finns det så få fynd på Bureå 356:1? Det kändes som att vi trampade vatten och inte kom någonstans. Men så hittade vi en stenklubba med skaftränna intill en av härdarna. Vi lade ut en bild av den på facebook  för att fira att vi i alla fall hittat någonting som var värt att visa upp. (Fosfater och fettsyror gör sig inte så bra på bild.)

Stenklubba med skaftränna från Raä Bureå 356:1. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum

Stenklubba med skaftränna från Raä Bureå 356:1. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en tidigare kollega på Norrbottens museum, Carina Bennerhag. Hon håller på att doktorera på tidig järnframställning och var eld och lågor över stenklubban. Hon ville komma ut och titta på vår förundersökning eftersom den typen av stenklubba ofta påträffas i sammanhang där metallhantering har förekommit. Spännande, men varför låg klubban där? Vi har inte påträffat några andra tecken på metallhantverk; inga smältor, ingen smidesslagg, ingenting. De tre kogropar som vi grävt till hälften innehöll inte heller någonting som går att koppla till metallhantverk. En av kogroparna hade en ordentlig stenpackning med mängder av träkol under stenarna.

Kokgrop med stenpackning. Raä Bureå 356:1. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum

Kokgrop med stenpackning. Raä Bureå 356:1. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

De övriga två kokgroparna hade tydliga nedgrävningar, men ingen sten alls och endast små mängder kol och sot. En idé som vi fått är att de tomma kokgroparna kanske har använts för att producera någonting som sedan har avlägsnats från platsen. Kanske träkol att använda vid smide eller järnframställning någon annanstans. I så fall är läget för Bureå 356:1 i förhållande till den tidigare undersökta Bureå 351:1 jätteintressant. Båda ligger på samma höjd över havet (27 m ö h), på var sin sida av ett sund mellan en gammal lagun som senare kom att kallas för Harrsjön (nu utdikad) och den dåtida Östersjön.

En illustration ur den rapport som skrevs på 1990-talet om den första Harrsjbackenboplatsen som undersöktes. Det grå är havet på en nivå 25 m högre än idag. Raä Bureå 356. Den gamla harrsjön är en skyddad, grund lagun. Bild: Skellefteå museum.

En illustration ur den rapport som skrevs på 1990-talet om den första Harrsjöbackenboplatsen som undersöktes. Det grå är havet på en nivå 25 m högre än idag. Raä Bureå 356. Den gamla Harrsjön är en skyddad, grund lagun. Bild: Skellefteå museum.

Med båt är det väldigt lätt att transportera gods från en ena boplatsen till den andra. Kanske träkol? Boplatsen som undersöktes på 1990-talet har för övrigt 14C-dateringar som sträcker sig från ca 600 f Kr till ca 1000 e Kr, i grova drag. Det var alltså en plats dit människor återkom under många århundraden. Det ska bli spännande att se vad vi får för 14C-dateringar från årets undersökning och om de två boplatserna går att knyta samman på något sätt.

Vi hoppas på att få svar under vintern och under kommande år!

Vid tangentbordet denna vecka.

/Olof Östlund, Skellefteå museum

_______________________________________________________________________

Litet ytterligare information och noteringar:

Batterifabriken i Skellefteå ska enligt Northvolts planer stå klar 2023. Detta enligt uppgifter till SVT i april 2018.

På Trafikverkets hemsida står det om Norrbotniabanan att byggstarten för den första sträckan Umeå-Dåva, påbörjades i augusti 2018 och att sträckan Dåva-Skellefteå har en planerad byggstart år 2024. År 2028 ska enligt trafikverket trafikstart ske för Norrbotniabanan för hela sträckan Umeå-Skellefteå.  Trafikverket skriver ingenting om hur tidsplanen ser ut för sträckan Skellefteå – Luleå. Det lär bli en hel del arbete för många arkeologer även på den sträckan innan järnvägen kan byggas.

Länkar:

Om batterifabriken i Skellefteå:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/allt-du-behover-veta-om-batterifabriken

Om Norrbotniabanan på Trafikverkets hemsida.

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/fragor-och-svar-om-norrbotniabanan/