Kunskapsutbyte och samarbeten – någonting viktigt som riskerar att försvinna

Nu kommer det återigen ett blogginlägg från Skellefteå museum och norra Västerbotten, men ändå med kopplingar till Norrbotten. I mitt senaste gästblogginlägg i början av maj berättade jag att vår förundersökning vid Hedkammen vid Harrsjön söder om Bureå skulle återupptas under juni månad. När vi äntligen fått avverkat kunde vi få plats med en grävmaskin att avtorva och schakta med. Med större, sammanhängande öppnade ytor har vi blivit litet klokare, men samtidigt ändå litet mer förvirrade. Vi hittade ytterligare åtta anläggningar på platsen så att vi nu har sammanlagt 20 anläggningar i den sandiga boplatsytan. Dessutom finns fyra stensättningar (gravar) och en tjärdal på den stenigare moränåsen. Det märkliga är att vi knappt har några fynd alls. De fynd som vi påträffat är de som vi hittade redan 2018, och de går att räkna på fingrarna. I schakten mellan anläggningarna är det soprent tomt. Vi bör kanske lägga till att grävmaskinisten var skicklig och försiktig, och att de två arkeologerna som övervakade maskinen har gjort sådant här många gånger förut.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

I tidigare inlägg har jag jämfört den här fornlämningen med Harrsjöbackenboplatsen (Raä Bureå 351:1), som ligger 400 m sydöst om vårt förundersökningsområde. Den undersöktes på 1990-talet. Där fanns mängder med fynd i och intill anläggningarna: Järnslagg, droppslagg, glödskal, järnfragment, blästerskydd, bränd lera, brända ben, kvartsavslag och kvartsskrapor, asbestkeramik och flinta.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Närheten mellan boplatserna gjorde att det var extra roligt att vi på Skellefteå museum i måndags fick besök av Carina Bennerhag från Luleå Tekniska universitet (LTU) och Norrbottens museum. Hon arbetar med en doktorsavhandling om tidig järn- och stålframställning och ville titta på materialet från Harrsjöbacken. Det är främst fynden som berättar om järnhantverk som Carina är intresserad av. Förutom slagg, droppslagg och glödskal från järnsmide, och järnfragment var hon också intresserad av bitar av bränd lera som kan vara delar av fodring till härdar och/eller blästskydd till härdar. Skellefteå museum hittade på 1990-talet ingen blästugn för järnframställning i Harrsjöbacken, liknande de som Carina och hennes kollegor på Norrbottens museum hittat i Norrbotten, och de spår av järn som finns på platsen  är i huvudsak kopplade till smide. Det är mycket möjligt att det har funnits en eller flera smältugnar för järnframställning i området kring den nu utdikade Harrsjön, men hittills har vi inte hittat någon sådan. I dikena på Harrsjöns botten ser man varje vår att vattnet har hög järnhalt (rödfärgat) och att den gamla sjön kan ha varit ett bra ställe att samla sjömalm från.

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Att Carina får möjlighet att se på fynden och arkivhandlingarna från undersökningen vid Harrsjöbacken är inte bara till nytta för henne i arbetet med doktorsavhandlingen. Det är också till nytta för oss på Skellefteå museum och för arkeologiämnet som helhet. Hon ser saker i fyndmaterialet som vi här på Skellefteå museum inte alls uppmärksammade på 1990-talet och vi får därmed en kraftigt förnyad kunskap om järnålderns järnteknologi som gör oss bättre som arkeologer. Carinas doktorsavhandling om den tidiga järnframställningen och framför allt den förhistoriska stålframställningen i norr kommer att ge eko när den publiceras. Att vi hjälper Carina bidrar alltså till att forskningen om järnets historia i Sverige kommer framåt. Avhandlingen kommer att vända upp och ned på saker och ting.

Ett annat samarbete som Skellefteå museum har haft med näraliggande museer var när Skellefteå museum i juni 2018 lånade ut personal till Västerbottens museum. Jag åkte söderut för att bidra med litet extra arbetskraft till Ronny Smeds som var undersökningsledare för Västerbottens museum vid en undersökning i närheten av Själevad, sydväst om Örnsköldsvik. En ringrostig arkeolog från Skellefteå fick en välbehövlig uppdatering på hur moderna mätinstrument fungerar och Västerbottens museum fick en extra personalresurs som dessutom sysslat en hel del med mesolitiska stenåldersboplatser. Kunskapsutbytet pågick inte enbart på dagtid under fältarbetet, utan även på kvällarna på det gemensamma boendet.  Även arkeologer från Eldrun kulturmiljö AB tillbringade sin lediga tid på boendet och Anette Färjare och Roger Wikell bidrog med sin kunskap.

Samarbete och kunskapsutbyte kan också ske på andra sätt, exempelvis genom att enskilda arkeologer skriver om vad de håller på med på hemsidor, eller årsböcker som administreras av andra museer. Spår från 10 000 år i Västerbotten är en sådan hemsida, och den här bloggen är en annan. Norrbottens museums årsbok och den tyvärr avsomnade och saknade tidskriften Västerbotten är en annan. Kunskap är för viktig för att inte spridas till andra arkeologer och till övriga intresserade. Mellan arkeologer förekommer även spridning av vetenskapliga artiklar som vi ramlar över när vi söker information. Vet vi att någon forskar på någonting speciellt, eller om någon just har genomfört en undersökning där en vetenskaplig artikel kan belysa det som påträffats vid fältarbetet, då delar den som hittat artikeln med sig. Sedan följer ganska ofta en mailväxling där avsändaren av den första artikeln får tillbaka någonting användbart från mottagaren.

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka.

Det är fantastiskt att det fortfarande kan fungera så här, trots att stora arkeologiska projekt nuförtiden går till upphandling och utförare inom uppdragsarkeologin ställs mot varandra. I en konkurrenssituation där vissa arkeologifirmor till och med går till domstol för att de har förlorat upphandlingar, kan det bli svårt att på ett avslappnat sätt dela med sig. Med konkurrens finns risk att murar byggs i tysthet.  Det är jättesorgligt och det skadar en av de viktiga grundpelarna i forskning, delning av kunskap. All form av arkeologi är forskning, även uppdragsarkeologi, och alla fynd som finns i museernas magasin ska finnas tillgängliga för den som vill forska på dem. Öppenheten är inte bara bra för museer, den är viktig även för arkeologer på universiteten och i privata firmor.

Samarbete är alltså en god sak. Riksantikvarieämbetet kommer för övrigt att ha ett vårmöte i Visby i april 2020 och temat kommer att vara samarbete eller som de själva skriver:  ”Temat för 2020 års vårmöte är museer och samverkan”. Bra och angeläget!

Länk till Riksantikvarieämbetets vårmöte, april 2020

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

 

Tidigare blogginlägg om Hedkammen-Harrsjöbacken (november 2018 och maj 2019):

Om Hedkammen november 2018

Om Hedkammen och Harrsjöbacken, maj 2019

En liten klubba betyder så mycket

Så var det dags för ännu ett blogginlägg med perspektiv från Skellefteå museum. Det har pågått en hel del arkeologisk aktivitet i norra Västerbotten den här fältsäsongen. En del detaljer finns också som kan vara intressanta i ett större perspektiv. De gränser som vi har idag mellan län och länder fanns ju inte under stora delar av de tider som vi arkeologer är intresserade av. Det som vi hittar här kan alltså mycket väl hittas även i Norrbotten eller i södra Västerbotten, till exempel.

Kraftledningsutredning

Under fältsäsongen 2018 har Skellefteå museums arkeologer utfört flera uppdrag, bland annat en utredning av fem mil kraftledningsgator med anledning av den batterifabrik som ska byggas i Skellefteå. I de tänkta alternativen för kraftledningsgator till fabriken fanns redan kända gravar i form av stensättningar och rösen och några stenåldersboplatser. Nu hittade vi ytterligare fornlämningar, bland annat flera platser där människor brutit kvarts ur ytliga kvartsådror i berget, för att få kvarts att tillverka verktyg av. Kvartsen från de här platserna blev kanske pilspetsar eller skrapor som vi kanske så småningom hittar på en boplats någonstans i närheten, i Skellefteälvens dalgång, eller också kanske vi redan har en del föremål i Skellefteå museums magasin, som har sitt ursprung i dessa brott.

Kvarts i ett av kvartsbrotten. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Kvarts i ett av kvartsbrotten. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

 

Steg 2-utredning inför Norrbotniabanan

Senare på sommaren fortsatte vi med en steg 2-utredning för den planerade kustjärnvägen Norrbotniabanan som en dag ska gå från Luleå till Umeå. Sträckan Skellefteå-Umeå ska står klar för trafik år 2028. Vi sökte igenom åtta delområden där det utifrån en tidigare arkeologisk utredning antogs finnas stora möjlighet att påträffa fornlämningar, om man bara gräver litet grand. En steg 2-utredning innebär att arkeologerna öppnar upp schakt för att med säkerhet avgöra om där finns fornlämningar eller inte, inom en begränsad yta.

På tre av de åtta ställena kunde vi konstatera fornlämningar: två delområden hade boplatsmaterial av stenålderskaraktär och i det tredje delområdet fanns en rest av en gammal kvarn (Stora Burkvarn), med anor från slutet av 1700-talet.

Vid det första delområdet vid Södra Innervik (Raä Skellefteå socken 753) påträffades en anläggning i form av en rödbränning med innehåll av brända ben. Den kan ha en koppling till en annan boplats som till stora delar låg där den nuvarande Europaväg 4 ligger. Den boplatsen (Raä Skellefteå stad 632:1) undersöktes år 2001 och där fanns fyra stycken kokgropar, (tre runda och en rektangulär), härdar och en brunfärgning kring vilken det fanns 200 keramikfragment. På boplatsen som grävdes 2001 påträffades också brända ben av främst olika fisksorter, men också obestämda fragment av mindre däggdjur. Där fanns också kvartsavlag, flintor samt tre smältor/droppar av metall som visade sig bestå av brons. De runda kokgroparna 14C-daterades till 800-620 f Kr. Den rektangulära kokgropen 14C-daterades till 650-710 e Kr. Vi tror att den rödbrända anläggningen vi hittat nu i år hör ihop med den andra boplatsen, men det är oklart hur gammal anläggningen är.

Rödbränning med brända ben. Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Rödfärgning med brända ben. Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Brända ben från rödfärgningen från Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Brända ben från rödfärgningen från Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Det andra delområdet som gav positivt resultat innehåller en boplats (eller möjligen två boplatser eftersom vi hittade två områden med fynd av kvarts inom delområdet). I Fornsök benämns de nu Raä Bureå 477 och Raä Bureå 481). Den/de är troligtvis från stenåldern. När havet stod 40 m över dagens havsnivå, för 3 800 år sedan, låg den här platsen vid en havsbukt, väl skyddad mot stormar av en bastant åsrygg i öster. Ett mycket fint boplatsläge!

Förundersökning vid Hedkammen/Harrsjöbacken inför Norrbotniabanan

I september och oktober avslutade vi sommarens fältarbeten med en arkeologisk förundersökning i och kring fornlämningen Raä Bureå 356:1, söder om Bureå. Området kallas Hedkammen / Harrsjöbacken. Fornlämningen Raä Bureå 356:1 innehåller ett boplatsområde med sju kokgropar och en boplatsgrop som är registrerade sedan tidigare. Till samma fornlämning hör också ett gravfält med 3-4 stensättningar som också varit registrerade sedan tidigare.

På grund av den mycket torra sommaren (med brandfara) blev det förseningar med skogsavverkningen i området, och därmed kunde vi inte få plats att köra in med en grävmaskin. Av den anledningen har vi inte kunnat använda grävmaskin för att avtorva större ytor under den här förundersöknigen. Under arbetet har vi därför använt oss av både konventionella och okonventionella metoder för att ge oss vägledning var vi ska handgräva våra schakt.  Vi har tagit hjälp av kemisk fosfatkartering och arkeologisökhundar. Vi har också använt oss av ”Skelleftepik”, ett stickande verktyg som man kan använda för att hitta sten eller andra föremål i sandiga marker. (De kallas ibland också för ”Medlespjut”.)

Sökhundarna har lärt sig att detektera doften av brända ben (troligtvis fettsyror) och fosfatkarteringen ger vägledning var avskräde och annat organiskt material hamnat. Resultatet blev att vi faktiskt hittade två härdar som inte alls var synliga ovanför markytan. Sökhundar och fosfatkartering ringade in områden som var intressanta, och med skelleftepikarna kunde vi känna skärvsten när vi stack i marken och sedan avtorva på rätt ställe.

När det gäller fynd har det varit anmärkningsvärt tomt vid den här förundersökningen. Vi har endast hittat sju kvartsavslag på de ungefär 240 kvadratmeter schakt som vi öppnat (och med hjälp av metalldetektor tre metallfynd: ett mynt från 1899, en  ring och en liten järnkrok som båda förmodligen är från 1900-talet). Det är ett mycket magert utbyte med tanke på att en boplats 450 m sydöst om Bureå 356:1, som grävdes på 1990-talet (”Harrsjöbackenboplatsen” – Bureå 351:1), innehöll mängder av kvartsavslag, asbestmagrad keramik och smidesslagg från järnsmide. Varför finns det så få fynd på Bureå 356:1? Det kändes som att vi trampade vatten och inte kom någonstans. Men så hittade vi en stenklubba med skaftränna intill en av härdarna. Vi lade ut en bild av den på facebook  för att fira att vi i alla fall hittat någonting som var värt att visa upp. (Fosfater och fettsyror gör sig inte så bra på bild.)

Stenklubba med skaftränna från Raä Bureå 356:1. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum

Stenklubba med skaftränna från Raä Bureå 356:1. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en tidigare kollega på Norrbottens museum, Carina Bennerhag. Hon håller på att doktorera på tidig järnframställning och var eld och lågor över stenklubban. Hon ville komma ut och titta på vår förundersökning eftersom den typen av stenklubba ofta påträffas i sammanhang där metallhantering har förekommit. Spännande, men varför låg klubban där? Vi har inte påträffat några andra tecken på metallhantverk; inga smältor, ingen smidesslagg, ingenting. De tre kogropar som vi grävt till hälften innehöll inte heller någonting som går att koppla till metallhantverk. En av kogroparna hade en ordentlig stenpackning med mängder av träkol under stenarna.

Kokgrop med stenpackning. Raä Bureå 356:1. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum

Kokgrop med stenpackning. Raä Bureå 356:1. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

De övriga två kokgroparna hade tydliga nedgrävningar, men ingen sten alls och endast små mängder kol och sot. En idé som vi fått är att de tomma kokgroparna kanske har använts för att producera någonting som sedan har avlägsnats från platsen. Kanske träkol att använda vid smide eller järnframställning någon annanstans. I så fall är läget för Bureå 356:1 i förhållande till den tidigare undersökta Bureå 351:1 jätteintressant. Båda ligger på samma höjd över havet (27 m ö h), på var sin sida av ett sund mellan en gammal lagun som senare kom att kallas för Harrsjön (nu utdikad) och den dåtida Östersjön.

En illustration ur den rapport som skrevs på 1990-talet om den första Harrsjbackenboplatsen som undersöktes. Det grå är havet på en nivå 25 m högre än idag. Raä Bureå 356. Den gamla harrsjön är en skyddad, grund lagun. Bild: Skellefteå museum.

En illustration ur den rapport som skrevs på 1990-talet om den första Harrsjöbackenboplatsen som undersöktes. Det grå är havet på en nivå 25 m högre än idag. Raä Bureå 356. Den gamla Harrsjön är en skyddad, grund lagun. Bild: Skellefteå museum.

Med båt är det väldigt lätt att transportera gods från en ena boplatsen till den andra. Kanske träkol? Boplatsen som undersöktes på 1990-talet har för övrigt 14C-dateringar som sträcker sig från ca 600 f Kr till ca 1000 e Kr, i grova drag. Det var alltså en plats dit människor återkom under många århundraden. Det ska bli spännande att se vad vi får för 14C-dateringar från årets undersökning och om de två boplatserna går att knyta samman på något sätt.

Vi hoppas på att få svar under vintern och under kommande år!

Vid tangentbordet denna vecka.

/Olof Östlund, Skellefteå museum

_______________________________________________________________________

Litet ytterligare information och noteringar:

Batterifabriken i Skellefteå ska enligt Northvolts planer stå klar 2023. Detta enligt uppgifter till SVT i april 2018.

På Trafikverkets hemsida står det om Norrbotniabanan att byggstarten för den första sträckan Umeå-Dåva, påbörjades i augusti 2018 och att sträckan Dåva-Skellefteå har en planerad byggstart år 2024. År 2028 ska enligt trafikverket trafikstart ske för Norrbotniabanan för hela sträckan Umeå-Skellefteå.  Trafikverket skriver ingenting om hur tidsplanen ser ut för sträckan Skellefteå – Luleå. Det lär bli en hel del arbete för många arkeologer även på den sträckan innan järnvägen kan byggas.

Länkar:

Om batterifabriken i Skellefteå:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/allt-du-behover-veta-om-batterifabriken

Om Norrbotniabanan på Trafikverkets hemsida.

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/fragor-och-svar-om-norrbotniabanan/