Efter en lång väntan har vi äntligen startat Mellan Is och Hav-inventeringar också i norra Västerbotten. Mellan Is och Hav är ju ett projekt som först startades upp av Norrbottens länsmuseum för att hitta spår efter de människor som först kom till Norrbotten just när inlandsisen började smälta undan från kusten. Det var inom det projektet som den 10600 år gamla jaktboplatsen i Aareavaara blev 14C-daterad och uppmärksammad. Frida Palmbo och övriga arkeologer på Norrbottens museum håller fortfarande igång projektet nu när jag flyttat till Skellefteå.
Under de tre år som jag jobbat för Skellefteå museum har jag hittills inte haft tid att dra igång någonting liknande här, men nu i år så fick vi möjlighet att planera in litet tid för det under vår fältsäsong. Efter att ha gjort en del kartstudier insåg jag att möjligheterna borde vara stora att hitta riktigt gamla boplatser även här i norra Västerbotten. Ungefär samtidigt som människor kunde komma till Aareavaara från öster eller norr så fanns möjligheter för människor att komma till norra Västerbotten söderifrån för ungefär 10500 år sedan.
Att paddla mer än 200 km från Aareavaara-trakten och söderut längs med inlandsisen utan att se land, var troligen inte möjligt, men söderifrån var den längsta landlösa sträckan ungefär 15 km. Kanske skulle det kunna ha varit möjligt att vattenvägen komma till området mellan Bastuträsk och Bygdsiljum, och om inte just då, så kanske 100 eller 200 år senare, när isen smält av litet ytterligare.
Tanken var att vi skulle hitta lämpliga jaktboplatser, där människor sökt sig till höjdlägen i terrängen där de haft möjlighet att se renhjordar på långa avstånd för att sedan kunna planera jakten. Vad vi känner till bedrevs jakt på ren troligtvis när renhjordarna tvingades korsa vatten vid isälvar eller sund. Vid Aareavaara i Norrbotten har det troligtvis gått till så, och det finns både arkeologiska och etnologiska exempel på hur vildrensjakt skett vid vatten-passager, även i andra delar av världen. De tre äldsta boplatserna som vi känner till från Norrbotten är alla till ytan små och ligger på toppen av höjder eller kullar, invid det som en gång varit vattendrag eller sund. De kvarlämnade matresterna domineras av renben.
Vi tänker oss också att en glaciärälv bör ha funnits i närheten, dels för möjlighet att jaga när djuren simmar över, dels för färskvatten och för möjlighet att färdas uppströms eller nedströms med kanot/kajak när glaciären och kusten börjat dra sig tillbaka.
Therese Hellqvist, min kollega, och jag siktade in oss på att leta efter boplatser i kulliga landskap, nära gamla isälvar och nära högsta kustlinjen. Vi valde ut två områden (Ilvädersträsket och Källheden) att titta närmare på den här säsongen. De här två områdena finns också på kartblad som aldrig blivit fornminnesinventerade. Det är alltså ingen annan arkeolog som systematiskt har sökt efter fornlämningar här.
Jag vill visa utsnitt ur våra fältkartor från Ilvädersträsket för att ge er en uppfattning om området.
Både området vid Ilvädersträsket och området vid Källheden var fantastiska att besöka. Kullandskapet är helt magiskt vackert. Med de vidsträckta myrarna intill är det lätt att tänka sig myrarna som öppna vatten och kullarna täckta med gräs, videsnår och enstaka fjällbjörkar, samma typ av vegetation som fanns vid Aareavaara för 10600 år sedan.
Så hur gick det för oss? Tyvärr hittade vi inga tidigmesolitiska jaktboplatser den här gången. Men vi hade bara tid att inventera en dag vid Ilvädersträsket och en dag vid Källheden. Vi hade kunnat spendera minst en vecka på vardera stället. Det innebär att stora ytor fortfarande inte är genomsökta.
Det här är dessutom två områden som ligger just vid högsta kustlinjen. Om människor blivit fördröjda i sin migration till norra Västerbotten, kan det vara så att vi borde söka mera nedströms, där kusten fanns vid ett senare tillfälle, eller uppströms där inlandsisen fortfarande låg kvar ett tag i väster under avsmältningen. När älven blev längre i samband med landhöjningen så fanns ju fler platser där viltet kunde simma över. Landhöjningen de första århundradena efter isens avsmältning var dessutom extremt snabb, 8-9 m per århundrade i höjdled. Det innebär att kusten bara låg här en mycket kort tid och älvarna snabbt blev längre från glaciärens kant till kusten. En försening i människors ankomst innebär då att de områden som man kan söka av efter de första människorna blir mycket mera vidsträckta.
Mycket av mitt resonemang kring var man kan hitta människor vid den här tiden, för 10500 år sedan, bygger på att renjakt var enormt viktig i ett arktiskt klimat (se litteraturlistan längst ned). Just när inlandsisen släppt sitt grepp finns på platsen ett tundralandskap där renen en förutsättning för mänsklig närvaro. Även om isarna smälte undan på sommaren var det fortfarande bistra vintrar. Utan alla de saker som gick att göra från en ren så skulle människor haft väldigt svårt att överleva. Bland annat är renens päls unik på så sätt att hårstråna är ihåliga och därmed isolerar mot kyla mycket bra. En lyckad renjakt på hösten innebar också ett köttförråd över vintern som kunde avgöra överlevnaden för människorna.
Några veckor efter att vi gjort våra första fältinventeringar för Mellan Is och Hav år 2020, så kom Therese Ekholm, (doktorand vid Uppsala universitet), ut med en forskningsartikel i tidskriften The Holocene (se litteraturlistan). I artikeln kommer hon fram till att det finns en gränszon där de djur som invandrar från norr och de djur som invandrar från söder möts. Den gränszonen ligger, i kustlandet, ungefär i trakterna mellan Luleå och Överkalix där inlandsisen spärrade vägen, Det som spelar stor roll för oss här i norra Västerbotten är att norr om denna gränszon finns bekräftade lämningar av renben för 10500 år sedan. Söder därom finns de första daterade lämningarna av renben som tidigast för 9500 år sedan.
Skulle det vara så att där inte finns ren som kan migrera norrut från Mellansverige till norra Västerbotten för 10500 år sedan så blir livet för de människor som försöker migrera norrut betydligt tuffare. I så fall kan inte människors migration gå fortare än barrskogen sprider sig norrut och det djurliv som hör till den. I sammanhanget är det älgskelett som finns i Skellefteå museums samlingar en indikation på ett annat naturlandskap och en annan fauna. Den drunknade för omkring 9600 år sedan i Skellefteå, alltså nästan tusen år efter att inlandsisen försvann från kusten i norra Västerbotten. (Älgskelettet är ett naturhistoriskt fynd, inte ett arkeologiskt. Den har alltså inte bevarats för att människor jagat och lämnat dess ben efter sig). Enligt Ekholm är de tidigaste älgbenen i det arkeologiska materialet i norra Sverige söder om gränszonen ungefär 9500 år gamla, alltså ungefär som älgskelettet på Skellefteå museum. Det verkar som att det inte finns speciellt mycket storvilt i Västerbotten just när inlandsisen lämnar kusten.
Om vi under våra Mellan Is och hav-inventeringar i norra Västerbotten inte hittar spår efter människor vid högsta kustlinjen, beror det då på att de inte alls kommit hit, eller att vi letar på fel ställe? Om förutsättningen för mänsklig närvaro i det nya landet är renjakt, kanske det inte är konstigt om vi inte skulle hitta några 10000-åriga boplatser vid högsta kustlinjen söder om inlandsisen?
Nu ska vi inte ge upp ännu. I områdena vid Ilvädersträsket och Källheden har vi ännu bara hunnit inventera en bråkdel av ytorna. Dessutom ligger, som jag skrev tidigare, de här områdena på kartblad som aldrig fornminnesinventerats tidigare. Att vi är där och söker gör att vi ändå hittar lämningar från yngre tid som måste registreras. I år hittade vi en tjärdal. Nästa år kanske vi hittar lämningar från yngre stenålder, eller järnålder. Fornminnesinventering är ju trots allt viktig grundforskning även om vi inte varje dag hittar sådant som är mer än 10000 år gammalt. Utan grundforskning vore arkeologi en vetenskap byggd på gissningar.
Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, Skellefteå museum
Litteratur:
Ekholm, Therese (2020). Hunter-gatherer adatptions during the early Holocene in norhtern Sweden. The Holocene. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0959683620961482
Östlund, Olof (2018). Aareavaara and the pioneer period in northern Sweden, in Blankholm, Hans Peter (red.) (2018). The early economy and settlement in Northern Europe: pioneering, resource use, coping with change. Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., p. [103]-138
Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31
Länk till tidigare blogginlägg om Skellefteälgen:
