Arkeologerna på Skellefteå museum fick möjlighet att gå igenom fyndmaterial från Lundfors i museets samling, med anledning av en vattenskada. Lundforsboplatsen är en stenåldersboplats ca 12 km sydväst om Skellefteå som undersöktes för 50 år sedan. Det förekommer att fyndmaterial från äldre undersökningar inte har sorterats upp ordentligt sedan den tiden när rapporterna skrevs. I detta fall levererades till och med en doktorsavhandling som byggde på det som hittades i Lundfors, men materialet blev aldrig riktigt uppordnat och har legat mer eller mindre orört sedan dess, i fyndpåsar och diverse fyndaskar i konstiga format.
Sänksten från Lundfors i Skellefteå museums samling med inventarienummer SM 8657.
År 1968 påbörjades arkeologiska undersökningar i Lundfors ca 12 km sydväst om Skellefteå, mellan byarna Gummark och Djupgroven. Undersökningen var en forskningsgrävning i ett större projekt som hette Nordarkeologi. Fornlämningen som undersöktes (Raä Skellefteå stad 153:1 eller med den nya nummerserien i fornlämningsregistret: L1938:2985 ) var en av flera i Lundfors som redan då varit kända sedan länge för Skellefteå museum. Gustav Hallström och Ernst Westerlund undersökte platsen redan 1922 och 1924, och att det fanns saker att hitta i marken hade varit känt ännu längre av lokalbefolkningen som brukat åkrarna på platsen. Hundratals nätsänken påträffades vid plöjning och många skänktes bort. Några tiotal finns idag i Skellefteå museums samlingar.
På kartan är stenåldersboplatsen som undersöktes 1968-1970 i Lundfors markerad med en turkosfärgad punkt.
Sänkstenen Ett föremål som har påträffats i samband med dessa undersökningar var en sänksten som fått inventarienumret SM 8657. Den är i nuläget ett av få föremål från Lundfors som är lätt sökbart i Skellefteå museums samlingar. Om sänkstenen SM 8657 står det i Skellefteå museums digitala samling på internet:
Fyndplats: ”Norr om diket i dalens mitt på Bjurs skifte 5:15 IV. Mellan diket och landsvägen. Kom till museet i samband med utgrävningar i Lundfors, Gummark sommaren 1968.”
Sänkstenen påträffades alltså troligtvis lokalbefolkningen på en av åkrarna söder om den nämnda boplatsen och lämnades då över till arkeologerna med lägesangivelsen. Idag hade vi helst velat mäta in det exakta läget för fyndet med mätutrustning. Men att döma av beskrivningen har sänkstenen hittats någonstans i närheten av fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten (SM 6703) (Raä Skellefteå stad 254:1, eller L1938:2753). Sänkstenens form är enkel. Det är bara en vanlig sten som någon knackat ut två skåror eller urtag i sidorna på. Skårorna är till för att bättre kunna knyta fast ett rep för att fästa sänkstenen mot ett fisknät eller sälnät.
På kartan ovan är den ungefärliga fyndplatsen för SM8657 utmärkt med en turkos punkt, det är också den ungefärliga fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten. (Den som har skarpa ögon märker att fastighetsbeteckningarna på dagens karta inte är desamma som de var 1968, men det är rätt fastighet).
Undersökningarna vid Lundfors – boplatser med fokus på säljakt Åren 1968-1975 undersöktes flera av boplatserna vid Lundfors (Raä 153:1, Raä 251:1 och Raä 164:1), de första två åren under ledning av arkeologen Ann-Margret Willebrand, de senare åren av arkeologen Noel Broadbent.
Dateringarna som gjordes i samband med undersökningarna visade att boplatserna var ungefär 6000 år gamla. Förutom ett mycket rikligt stenmaterial (kvarts, skiffer, röktopas och bergart), påträffade över 11 000 bitar av brända ben. Av de ben som gick att artbestämma kom 98 % från vikaresäl. Övriga djur som fanns representerade var älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Dessutom fanns ben som kan härröra från ren. Men den massiva merparten kom alltså från vikaresäl.
Boplatserna vid havsviken vid Lundfors. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. Grått är vatten, vitt är land. (Broadbent 1982).
I säljakten har nätet varit avgörande för de som bodde vid Lundfors för 6000 år sedan. Sälen gick in i vikar och upp efter älvarna för att jaga lax på hösten. Skellefteälven och havsviken i Lundfors var idealisk för människorna att jaga både lax och säl i samma nät (att sälbenen är så dominerande i benmaterialet kan bero på att fiskbenen inte bevarats lika bra som de kraftigare sälbenen).
Sänkstenarna har påträffats på botten av havsviken (dagens åkermark). De har fungerat som tyngder för att hålla nät sträckta ned mot djupet, men under användningen har vissa av dem lossnat och fallit till botten. Flötena i nätens överända har inte hittats men har förmodligen varit gjorda av trä eller bark. Det finns också uppgifter om att ett grovmaskigt nät av bast har påträffats på 1930-talet på Skråmträskängarna väster om Lundfors, men det nätet finns tyvärr inte bevarat.
Sänkstenen SM 8657 är bara en av många som påträffats på åkrarna nedanför boplatserna. För 6000 år sedan var åkrarna täckta av en havsvik och Raä 153:1 och de övriga boplatserna låg vid havsvikens norra strand. Av spridningen av påträffade nätstenar går det att gissa hur näten varit lagda över viken (se nedanstående karta).
Påträffade sänkstenar på botten av havsviken vid Lundfors och tänkbara nätsträckningar. Även platsen för det nätfynd som påträffades på 1930-talet på Skråmträskängarna har markerats. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. (Broadbent 1982).
Arbetet med materialet idag Arkeologerna som jobbar på Skellefteå museum konstaterade efter upptäckten av vattenskadan i magasinet i höstas att delar av Lundforsmaterialet har påverkats och att där finns skador även efter att det har torkat. En del fyndaskar har skadats allvarligt och etiketter som anger var fynden påträffats har blivit svåra att läsa och vi måste ta itu med detta medan det ännu är möjligt att tyda vad som är skrivet. En del fynd har tydliga koordinater, andra inte. Vi som jobbar på museet idag har fortfarande kunskap som vi fått av våra föregångare på museet, dels om metodiken om hur undersökningar genomfördes på den här tiden, dels om var arkivmaterial med originalanteckningarna finns. Det är inte säkert att nästa generation arkeologer har möjligheter att lista ut vad koordinaterna och anteckningarna berättar.
Vi ska nu sätta fynden i moderna fyndasar, och askarna i moderna fyndbackar, som placeras i fyndhyllor anpassade till arkeologiskt fyndmaterial. Bytet av fyndaskar och renskrivning av fyndetiketter går relativt snabbt. Det som kommer att ta tid är att katalogisera fynden (tusentals avslag, stenföremål och brända ben) och sedan föra in dem i vår databas på internet så att det blir sökbart för alla. Vår förhoppning är att framtida forskare då lättare ska kunna få en överblick över fyndmaterialet från Lundfors. Vi hoppas också att vi själva lättare ska kunna plocka fram enskilda fynd när det behövs. Arbetet kommer dock att ta tid, bland annat för att en stor magasinsflytt ska genomföras de närmaste åren. Arbeten vi utför med arkeologisamlingen är också begränsat till vintertid när vi inte är ute i fält, eller avrapporterar sommarens fältarbeten.
Allt möjligt har använts till att förvara fynden i. Den här gamla EPA-kassen är i sig ett tidsdokument. I en sådan kasse kan vi hitta fyndaskar som ser ut så här… (se nedan).
”Ensamma ladan vid s-ö-”…? En uppgift om fyndplats i Lundfors som inte är helt självklar drygt 50 år senare.Denna lägesangivelse är en smula bättre, om det inte vore för det, att fastighetsbeteckningarna delvis har ändrats efter 50 år. ”Gummark 3:8 VII, 3:7 V.. Omedelbart S om landsvägen omedelbart V och NV om ladan på 3:7 V”. Som tur är finns fastighetskartor kvar från tidigt 1970-tal att jämföra med.
Vid tangentbordet denna gång: /Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum
Broadbent, Noel (1979). Coastal resources and settlement stability: a critical study of a Mesolithic site complex in northern Sweden. Diss. Uppsala : Univ.
Broadbent, Noel (1982). Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Skelleftebygdens historia. Del 3. Skellefteå: Skellefteå kommun.
I augusti i år inledde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Ligga kraftverk i Stora Luleälven togs i drift 1954. På ett historiskt ortofoto från 1960-talet framgår det att strandlinjen har legat 8-9 m längre söderut än vad den gör idag. På grund av den ökade erosionen efter vattenkraftsutbyggnaden har älvbrinken sakta men säkert förflyttat sig allt närmare graven, och rödockra har tyvärr börjat rinna ut i erosionskanten ner mot Stora Lule älv. 2020 genomförde Norrbottens museum en skadedokumentation av platsen, som Jannica Grimbe berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragravar i Norrbotten
Vid skadedokumentationen konstaterades mycket riktigt att rödockra börjat erodera ut från graven, som på sikt därför riskerar att förstöras. Länsstyrelsen gav en konsult i uppdrag att under förra året titta på möjligheter att bygga upp ett erosionsskydd vid graven. Konsulten menade att detta skulle vara möjligt, men att det i så fall dels skulle kräva ingrepp i fornlämningen och dels skulle tillstånd enligt strandskydd och för vattenverksamhet behövas. Dessutom skulle ett erosionsskydd kräva underhåll och eventuell flytt i framtiden, vilket därmed skulle kräva finansiering även längre fram. Länsstyrelsen har därför bedömt att det mest hållbara för graven och den intilliggande boplatsen är att en räddningsundersökning genomförs, för att ta tillvara på den vetenskapliga information som finns på platsen innan det är för sent.
Rödockragraven i Ligga upptäcktes i samband med att Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ägde rum i området 1994. Intill graven hittades även vad som bedömdes vara eldpåverkad sten, som är mycket vanligt förekommande på förhistoriska boplatser. Utöver att undersöka själva graven kommer vi även att undersöka ytor runt omkring, för att se om det finns någon relation till en omgivande boplatsyta.
Graven i Ligga är en stensättning, som är en typ av förhistorisk gravanläggning som är uppbyggd av sten och har en flack eller svagt välvd profil. Graven i Ligga ligger ca 165 meter över havet, och är idag både den nordligast och västligast belägna rödockragraven som hittills har hittats i Norrbotten. Det är dessutom den enda av rödockragravarna som ligger ovanför högsta kustlinjen, alltså det område som täcktes av havet efter inlandsisens avsmältning. Däremot är Liggagraven belägen invid Stora Lule älv, så när havet stod som högst i Jokkmokksområdet så fanns närmaste havsvik ca 2 mil åt sydöst, i höjd med Messaure. Därmed kan Stora Lule älv ha fungerat som en förlängning av denna havsvik.
Sedan tidigare är det bara två rödockragravar som har undersökts i Norrbotten. Det är arkeolog Lars Liedgren, som bland annat varit verksam vid Silvermuseet i Arjeplog, som under 1990-talet genomförde arkeologiska undersökningar av en rödockragrav vid Manjärv i Älvsbyns kommun och en rödockragrav i Västra Ansvar i Överkalix kommun. Båda dessa gravar har visat sig vara ca 7000 år gamla, och därför förmodas även Liggagraven vara lika gammal. I Sverige så har faktiskt stensättningar med rödockra bara hittats i Norrbotten, men även i Finland förekommer det stensättningar med rödockra från äldsta stenålder. Detta indikerar att det kan röra sig om ett gravskick som förekommer längs med Bottenvikskusten under äldre stenålder. Stensättningar med rödockra är faktiskt de äldsta uppbyggda gravmonumenten i Norden!
Jag är mycket tacksam över att Lars Liedgren ställer upp som bollplank och hjälper oss med räddningsundersökningen i Ligga. Det är mycket värdefullt att kunna utbyta tankar och diskutera metod och tillvägagångssätt med någon som har erfarenhet av att undersöka den här typen av fornlämningar. Ingen av oss arkeologer på Norrbottens museum har tidigare undersökt den här typen av fornlämning, och det är guld värt att få ta del av Lars Liedgrens kunskaper.
Den arkeologiska räddningsundersökningen finansieras genom Länsstyrelsen, men på grund av begränsade resurser så kommer arbetet att delas upp på åtminstone två år. Årets undersökning inleddes 15 augusti och pågick fram till den 1 september. Med mig i fält hade jag mina kollegor Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist. Några dagar hade vi även förmånen att ha med oss Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus, som tagit semester för att få möjlighet att vara med vid denna undersökning. Även Tor-Henrik Buljo, en tidigare arkeologkollega, hälsade på oss en dag och hjälpte oss också under några timmar. Undersökningar av detta slag är ovanliga, så att fler arkeologer än vi vid Norrbottens museum är intresserade av projektet är inte förvånande och såklart väldigt roligt! Vi har dessutom haft besök av arkeologer från Västerbottens museum, Umeå universitet, intresserad allmänhet och historiker från Luleå Tekniska Universitet.
Då det bara är två gravar av den här typen som är undersökta sedan tidigare vill vi göra en grundlig undersökning där vi noggrant dokumenterar varje steg. En arkeologisk undersökning innebär ju ett borttagande av en fornlämning, som får leva kvar genom den dokumentation som upprättas vid undersökningen. Därför dokumenterar vi noga varje led av arbetet. Dokumenterar gör vi genom att beskriva i ord, fotografera, rita planer och profiler och genom noggranna inmätningar. Vi sållar all jord som grävs bort, för att även kunna hitta små fynd som lätt kan missas i samband med grävningen. Vi samlar också in prover för framtida analyser, som kommer att kunna ge oss mer kunskap om denna fornlämning efter att själva undersökningen är klar.
Inför och under den arkeologiska undersökningen har vi fått god hjälp av markägaren, Jokkmokks Allmänning. Inför undersökningen avverkades de träd som stod på och intill graven samt i området för den förmodade boplatsen. Genom att få bort träden kan vi få bättre dokumentation genom att vi slipper skuggor från träden på våra fotografier, men det ger oss också bättre möjlighet till inmätningar. Vi har dessutom fått hjälp med båttransport av vår fältutrustning till och från grävplatsen, vilket besparat oss en hel del tid då vi sluppit bära all utrustning. Den hjälpen har varit fantastisk, och vi hoppas på ett liknande samarbete nästa år!
Som ett första steg vid årets undersökning avtorvades stensättningen och en yta runt omkring denna, för att vi skulle kunna få en tydlig avgränsning av graven. När torven var borttagen krävdes det även en rensning av ytan, där rötter och kvarvarande organiskt material rensades bort så att stenpackningen framträdde tydligt. I gravens mitt och i några andra områden mellan stenarna syntes rödockrafärgad sand. Därefter genomfördes dokumentation av denna nivå, där vi bland annat fick hjälp från vår museifotograf Rúnar, som har flugit med drönare och fotograferat graven inför en framtida 3D-modell. Därefter satte vi ut en 1 meter bred profilbank genom graven, som tillsvidare kommer att sparas så att vi även kan dokumentera graven i profil. Därefter var det dags för oss att lyfta sten! Här behövde vi ha en plan, då graven kommer att rekonstrueras på platsen när själva undersökningen är klar. Därför flyttade vi det ytliga stenlagret, med hjälp av spett och handkraft, kvadratmeter för kvadratmeter. Stenen har lagts upp vid sidan av i samma ordning som de har legat, med laven på stenarna uppåt. Om vi hade lagt stenarna med laven nedåt mot marken så skulle laven börja dö. Det tar tid för lavar att etablera sig på stenar, så genom att spara de lavbeväxta stenarna kommer vi att kunna utföra en bättre rekonstruktion av graven.
Sammanlagt flyttade vi ca 400 stenar i detta skede, och ytterligare 400 stenar utan lavar togs bort och lades i en hög. Vi behövde ingen extra träning dessa arbetsdagar… Därefter behövde ytan rensas på nytt, då det framkom nya områden med torv där stenarna hade lyfts bort. Vid denna rensning framkom två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag. De ligger på var sin sida om gravens kortsidor, under det som vi bedömt som ytterkanten av stenpackningen. Detta gör att vi med säkerhet kan säga att dessa anläggningar med brända ben inte kan vara yngre än vad graven är, utan de är antingen äldre eller samtida. Brunfärgningarna visade sig innehålla stora mängder brända ben från matrester som har bränts. Vi har undersökt brunfärgningarna till 50 %, genom att vi har lagt en profil rakt över anläggningarna och grävt bort den ena halvan. Tanken är att resterande halva ska undersökas färdigt nästa år. Hanna, som även är osteolog (benexpert), kommer att titta närmare på benen nu i höst, men hon har kunnat se att det åtminstone rör sig om brända ben från däggdjur.
Vi hade i slutet av den första arbetsveckan besök av hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. De har sökt av området kring graven och i området runt boplatsen. Blixtra tränas i att markera för förekomst av brända ben (matrester, ej mänskliga ben) och hon markerade på ett antal platser kring graven och även inom ett område utanför denna. På tre av dessa platser har vi hittills kunnat bekräfta förekomst av brända ben. Blixtra markerade nämligen dels platserna för där brända ben påträffades i de mörkbruna färgningarna, men också på ett ställe mitt i graven där vi efter avtorvningen hittade några fragment av brända ben.
VI hann även få fram en tydlig avgränsning av rödockrafärgningen på ena sidan av profilen. Rödockrafärgningen kommer bli vårt fokus när vi fortsätter nästa års undersökning, i och med att denna bör kunna ses som en avgränsning av själva gravläggningen. Graven i Ligga är ungefär dubbelt så stor som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar, åtminstone sett till storleken på stenpackningen som är lagd ovanpå rödockran. Kanske kan detta tyda på att det finns två gravlagda individer bredvid varandra? Det blir mycket spännande att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år och se om vi kan svara på denna fråga. Vi kommer dessutom ha med oss en del resultat från årets undersökning och därmed mer kunskap till nästa år. De brända benen från anläggningarna på ömse sidor om graven kommer att analyseras osteologiskt. Då kommer vi få kunskap om vilka djur som varit en del av födointaget för de människor som vistades i området. Vi kommer också att skicka jordprover från dessa anläggningar för lipidanalys, för att se om det finns spår av andra fetter än vad som kommer från de brända benen. Dessutom kommer vi att sända brända ben för C14-analys och därmed få en datering på dessa anläggningar. Hur gamla är de? Kommer Liggagraven visa sig vara lika gammal som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar? Arkeologer från Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet har besökt oss och tagit en del jordprover från både rödockran i graven och från de förmodade boplatsen. Deras analyser kan förhoppningsvis bland annat ge oss indikationer på var vi bör undersöka ytor inom boplatsområdet. Hanna, som inte bara är osteolog utan även miljöarkeolog, kommer att göra makrofossilanalyser på jordprover från brunfärgningarna. Det blir spännande att se om hon hittar något intressant i dessa jordprover!
Årets undersökning avslutades med att vi har lagt igen undersökningsområdet med markduk. All jord som vi har grävt bort vid årets undersökning har skottats in i sandsäckar, som har lagts ovanpå markduken längs med profilen på ömse sidor, för att förhindra denna från att rasa ut. Därefter så har markduken förankrats med stenar från högarna med fyllnadssten som vi lyft upp ur graven. Nu håller vi tummarna för att igenläggningen är tillräcklig och att erosionen inte ställer till med några skador inför vår fortsättning under nästa år. Årets fältsäsong är snart till ända, men vi längtar redan tills nästa år då vi kan fortsätta undersökningen i Ligga!
Det kändes vemodigt att lämna grävplatsen i Ligga när vi inte är klara, men vi är glada över tre fantastiska fältveckor och med årets insats. Vi ses igen nästa år!
