Skifferdolken från Malåträsket – En liten del av historien om Sverige

Historien om Sverige ” den stora berättelsen om vårt land”. Så inleds beskrivningen av storsatsningen om historien om Sverige på SVT.

I en stor produktion är det förståeligt att inte allt från förhistorien kan rymmas. Men med den titel som har satts, är det rimligt att tolka, att det är att försöka förmedla de stora linjerna i förhistorien, i det geografiska området som har kommit att bli Sverige som är just det som eftersträvas.

Då är det problematiskt att exempelvis bara lyfta flinta som det material föremålen tillverkas av. Särskilt när förhistorien i de nordliga delarna av landet nästan uteslutande har använt kvarts, kvartsit och skiffer för att tillverka verktyg under samma period. Det område som idag kallas för Sverige har inte haft en och samma gemensamma kultur och fynden från förhistorien visar tydligt hur varierat och mångfasetterat vårt land är genom årtusendena. Den poängen missar produktionen av Historien om Sverige genom att fokusera på fynden i söder. Det osynliggör norr än en gång och gör narrativet skevt.

Nyfiken på skiffer i norra Sverige? Se hit!
För de som är nyfiken på norra Sveriges skifferföremål följer här några smakprov som visar variationen av föremålstyper inom skifferkulturen från yngre stenåldern.

Runt 4000 år sedan börjar befolkningen i norra Sverige göra föremål av skiffer, fram till nu tillverkas stenföremålen och stenverktygen främst av kvarts och kvartsit. Kvartsen och kvartsiten kommer även fortsättningsvis att användas i varierande utsträckning under senare perioder i norr. Flinta finns inte naturligt förekommande i norra Sverige, därför har den inte varit ett grundmaterial för föremålstillverkning på samma sätt som i södra Sverige.

Kulturen och föremålen i norra Sverige har belysts av många forskare under de senaste 70 åren och förekomsten av dessa skifferföremål skiljer sig från södra Sverige.

Majoriteten av skifferföremålen är gjorda av grå- till gråsvart- eller rödskiffer. Samma färg som jakt och fångsthällristningarna fylls i med i dag, för att vi lättare ska kunna se dem. Men det ska noteras att det även finns skifferföremål i grön-, grå-, blågrönskiffer. Även blandningar av färger finns flertalet exempel på, som röd- och grönskiffer, så kallat bandat skiffer, en typ av skiffer som har flera färger i ett och samma stycke.

Skifferföremål har framkommit under arkeologiska undersökningar, men de förekommer till stor del att de har hittats som enskilda föremål. En stor del av dagens kända föremål kommer från boplatser, nära älv- och sjöstränder. Men de återfinns även i skog och mark i indragna lägen. En majoritet av föremålen har hittats av allmänheten i olika sammanhang och sedan hittat sin väg till museerna.

Föremålstyperna förekommer i olika utformningar. De kan vara som en djurhuvuddolk. Det vill säga en dolk som har ett övre avslut i form av ett djurhuvud. Som dolken, från Boåkern i Kusmark (bild 1, SM 7789). Dolkar med djurhuvud föreställer olika typer av djur, exempelvis svanar eller älgar, men de kan också vara svåra att tolka till en viss art. Vissa spetsar och dolkar har också små inhak nästan som små öron, som avslut.

Djurhuvuddolkarna har hittats hela och i delar. Alltså dolkar där toppen eller spetsen har gått av, som dolken från Stor-flaksjön i Byske (bild 2, SM 20838). Eller föremål där det bara är det lilla djurhuvudet återstår idag. Ett exempel på det är djurhuvudet från Bjurselet (bild 3, SM 9600).

Skifferverktygen kan också vara dolkar eller knivar som inte har en djurhuvudform som avslut överst på skaftet, utan raka avslut som dolken från Falmarksheden (bild 4, SM 7308). Det finns dessutom fynd av spetsar, både spjut- och pilspetsar, som en pilspets med tånge från Bruträsk (bild 5, SM20828) eller som den avbrutna spetsen i rödskiffer från Liden (bild 6, SM 1). Det finns även en ytterligare typ av kniv som kallas krumkniv, där kniven är böjd så att den nästan bildar en L-form. Ett sådant exempel i röd- och gråbeige skiffer finns från Bursiljum (bild 7, SM 6346). Skifferföremålen kan även förekomma som mejslar, yxor, T-formade redskap och nordbottniska redskap. Ett exempel är mejseln ifrån Burträsk i grågrön skiffer (bild 8, SM 78).

Många exempel på skifferföremål som är dekorerade med inristningar finns även det. Inristningarna kan vara sick – sack mönster, ibland med ristade figurer. Det olika typer av ristade djurfigurer i det svenska materialet är, fisk, orm, älg, val och människa.

Skifferdolken från Malåträsk
Skellefteå museum har under det gångna året fått inlämnat just ett skifferföremål. Historien om vägen till Skellefteå museum är som följer.

Fyndet gjordes av två barn som var ute och åkte båt. Det var en solig sommardag som barnen rodde ut till en ö och det var när de just skulle till att landstiga, som de såg något under vattenytan i strandkanten. Barnen plockade upp föremålet och vad var det de hittade, jo en skifferdolk. Barnen tog med sig föremålet hem och de kom senare att ge det till sina föräldrar.

Föräldrarna har sedan kontaktat Skellefteå museum med en önskan att lämna in det till museet, då man ansåg att det hörde bättre hemma på museet i stället för deras hem.

Föremålet mäter 11,2 cm lång, är mellan 1,8-3 cm bred och som mest 0,8 cm tjock och är tillverkad av rödskiffer (bild 9). Föremålet skulle även kunna vara en spjutspets, då det finns likheter med andra kända fynd. Men det gäller även känd fynd av andra skifferdolkar i Västerbottens län. Fyndplatsen är strandkanten på en mindre ö i Malåträsket.

Att barnen hittade skifferdolken i strandkanten är kanske inte så förvånande, längs med den norra sidan av Malåträsket, ca 300–400 m norr om ön finns idag en stenåldersboplats registrerad (bild 10). Men inte bara en boplats. Området runt Malåträsket har många kända stenålderslokaler. Inom en radie av 5 km från fyndplatsen och längs med stränderna runt Malåträsket finns 18 kända stenåldersboplatser registrerade och mer än en handfull platser med förekomster av skärvsten, en restprodukt som ofta förekommer i stora mängder på boplatser. Men att hitta föremålen från boplatserna är ofta ändå som att hitta en nål i en höstack.

Dolken från Malåträsket visar mig ett exempel på ett mångfasetterat Sverige och en spännande forntid. Om man vill man lära sig mer om norra Sveriges förhistoria vill jag varmt rekommendera att besöka museer som; Västernorrlanden läns museum, Rock Art i Nämforsen, Västerbottens museum, Skellefteå museum, Norrbottens museum, Silvermuseet eller Ájtte där norra Sveriges förhistoria och historia visas.

Vid tangentbordet:
Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Tips på museer och hemsidor som är värda att besöka om man vill veta mer om norra Sveriges forntid

Västernorrlands museum

Jamtli

Västerbottens museum

Skellefteå museum

Norrbottens museum

Silvermuseet i Arjeplog

Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum

Nämforsens hällristningsmuseum

Samer.se

Källor
Bergman, Ingela (2001). Dumpokjauratj i Arjeplog – en 9000 år gammal historia. Ingår i: Populär arkeologi. – ISSN 0281-014X.; 2001(19): 4, s. 8-10: ill.

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken.

Carpelan, Christian (1977). Älg och björnhuvudföremål från Europas nordliga delar. Finskt Museum (1975).

Liedgren, Lars (2014). Rödockragravar i Norrbotten. Arkeologi i Norr 14:1–39

Lundberg, Åsa (1997). Vinterbyar – Ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500–2500 f. Kr. Studia archaeologica universitatis Umensis 8. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, Umeå.

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008.

Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida and Willerslev, Eske. (2012). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. The Holocene.

Östlund, Olof (2019): Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten. I Per Moritz, Karl Petersen, Rolf Johansson (red.) Museets årsbok 2019. Tema: Arkeologi. Norrbottens museums och Norrbottens Hembygdsförbunds årsbok.

Rödockragraven i Ligga

https://sparfran10000ar.se/fran-urtid-till-nutid-i-vasterbotten/arkeologiska-tidsperioder/stenalder/

https://nattidskriftenvasterbotten.se/article/den-tidigaste-invandringen-efter-inlandsisen-1698130630265×984761209364676600

Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Förra veckan inleddes årets arbete med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Detta arbete påbörjades i augusti förra året, med anledning av att rödockra från graven har börjat eroderat ut i Stora Lule älv som en följd av ökad erosion efter vattenkraftsutbyggnaden. Om bakgrunden till undersökningen och hur det gick förra året går att läsa i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragraven i Ligga

Den 8 maj begav sig undertecknad med kollegorna Lars Backman och Rasmus Lundqvist iväg till Jokkmokk och Ligga för att titta till rödockragraven inför årets fältarbete – och för att göra en bedömning av snöläget samt hur det var med tjäle i marken. Vi fick oss en långpromenad, då skogsbilvägen mot Muddus nationalpark var väldigt blöt och lerig, och därmed avstängd. Vi var lite bekymrade under promenaden, då det låg en hel del snö i diket och i skogen. Turligt nog hade däremot graven tinat fram, den ligger i söderläge precis invid Stora Lule älv, så vi bestämde oss för att vi kunde köra igång fältarbetet enligt plan den 22 maj. Vi passade på att lyfta undan markduken och alla de stenar som tyngde fast duken, efter vår igenläggning av undersökningsområdet i höstas. Allt såg bra ut. Det är endast några stenar ur stensättningens ytterkant som har rasat ut i erosionsbranten ner mot älven. Vi har varit oroliga över att isen skulle dra med sig en stubbe som hänger halvvägs ut i erosionsbranten, och dra med sig delar av graven ner i älven. Vi lade därefter över markduken igen, i de delar där rödockran är lokaliserad, och säkrade den med stenar. Vi ville inte att rödockrafärgningen skulle blekas av solen fram tills dess att vi kunde påbörja årets undersökning.

Igenläggningen med markduk över rödockragraven i Ligga har klarat vintern välbehållen. Foto: Frida Palmbo.

Vad vet vi då sedan förra årets undersökning? Som berättats i tidigare blogginlägg så påträffades två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag, på var sin sida om gravens kortsidor. Benen har analyserats av Leif Jonsson som är osteolog, det vill säga en benexpert. Han har kunnat se att de brända benen kommer från ren och däggdjur i medelstor storlek, och framförallt delar från tåleder och tillhörande sesamben, och ben med låg andel märgben. Det avviker därmed från ”vanligt boplatsmaterial” där ofta ben från ett djurs olika kroppsdelar förekommer i det osteologiska materialet. När min kollega Hanna Larsson gjorde en arkeobotanisk analys på jordprover som samlades in från dessa brunfärgningar påträffades brända lerfragment i ett av jordproverna. I jordprov från den ena brunfärgningen påträffades utöver brända tallkottefjäll brända fröer från mjölon/mjölon?, kråkbär, vanlig femfingerört?, fingerörtssläktet?, hallonsläktet? och starrsläktet?

Kråkbär är vanligt förekommande i arkeologiska sammanhang här uppe i norr, dels för att växten är vanligt förekommande men också på grund av att fröerna är hårda och motståndskraftiga mot nedbrytning. Bären kan ha använts som föda och riset som tändved. Enligt skriftliga källor har kråkbär också använts i samisk matlagning, bland annat till saft och att bären har kokats i renmjölk, ibland tillsammans med kvanne. Mjölon förekommer då och då i arkeologiska sammanhang, oftast i kokgropar och härdar, men också i gravar. Bärriset ska vara bra som tändved och kan därför ha använts för att göra upp eld. Under historisk tid har mjölon också använts vid garvning av skinn, då bladen innehåller garvämnen. Blad från mjölon kan också ha använts vid färgning av tyg samt som medicin, då bladen innehåller antiseptiska ämnen. Hallon kan ha använts som föda. Fingerörtssläktet är vanligt förekommande i bland annat torr mineraljord, torrbackar och strandvallar, men precis som fynden av eventuella starrfrön är materialet är hårt åtgånget, och det är svårt att dra några slutsatser om just dessa fynd.

Brända ben från dessa brunfärgningar har daterats till omkring 5000 f.Kr., vilket överensstämmer mycket väl med de två tidigare undersökta stensättningarna med rödockra som finns i Norrbotten. Den ena anläggningen har gett en datering till 5470-5227 f.Kr. och den andra till 4899-4721 f.Kr., vilket indikerar att området kan ha nyttjats vid flera tillfällen. Vi önskar dock göra fler dateringar från dessa anläggningar för att säkerställa dessa.

Måndag 22 maj drog vi alltså igång årets fältarbete i Ligga. När vi närmade oss undersökningsområdet upptäckte vi till vår förskräckelse att delar av vägen hade eroderat bort sedan vi tog vår långpromenad i början av maj. Det låg en hel del avverkade ungträd, grenar och sly i diket invid vägen. Då snön smält så var det fortfarande is och tjäle under de avverkade massorna, vilket medförde att smältvattnet inte hade någon annan väg att ta än att rinna över skogsbilvägen. Detta medförde att vägen underminerades och var i stort behov av åtgärd. Turligt nog så åtgärdades detta efter några dagar. Precis som förra året fick vi fantastiskt fin hjälp från Jokkmokks Allmänning, som ställde upp och transporterade all fältutrustning med båt ut till undersökningsområdet. Utan den hjälpen hade det blivit ett antal vändor fram och tillbaka till bilen för att gå med all utrustning. Så vi är mycket tacksamma för den värdefulla hjälpen. Även om området är relativt lättillgängligt så underlättar det att slippa bära på all utrustning, och det ger oss såklart mer tid till själva undersökningen. Vi hade strålande sol och sommartemperaturer de två första dagarna, men därefter svängde vädret och vi har haft kyliga dagar med mycket blåst.

Delar av Muddusvägen som eroderat bort. Foto: Frida Palmbo
Leif och Natanael från Jokkmokks Allmänning hjälper till att transportera all fältutrustning till grävplatsen. Ni är guld värda! Foto: Frida Palmbo.

Förra veckan hittade vi ännu en anläggning bestående av en brunfärgning med brända ben, i ett område där fynd av något enstaka bränt ben gjordes i samband med förra årets undersökning – och i ett område där arkeologisökhunden Blixtra med hundförare Gunilla Lindbäck från Arkeologisökhund i Norr markerat för eventuell förekomst av brända ben. Blixtra markerade även för förekomst av brända ben i de brunfärgningar som nu har visat sig vara omkring 7000 år gamla!

En brunfärgning med brända ben påträffades vid framrensning av rödockrafärgningen i den västra delen av stensättningen med rödockra. Foto: Frida Palmbo.
Arkeologerna Lars Backman, Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Rasmus har påbörjat undersökningen av den nya anläggningen, samtidigt som Hanna samlar in jordprover ur en av de delundersökta brunfärgningarna för kommande analyser. Samtidigt har vi avgränsat rödockrafärgningen och gräver oss nu ner i denna, och ser med spänning fram emot vad vi kommer att hitta under resterande veckors undersökning!

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Rasmus Lundqvist arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Vill du besöka undersökningen så bjuder vi in till guidade visningar tisdag 13 juni kl 14.30 och kl 18.00 samt tisdag 20 juni kl 14.30 och kl 18.00. För mer information, se: Visning vid rödockragraven i Ligga. Varmt välkommen!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga