Norrbottens museum är en av flera deltagande parter i forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som drivs av Luleå Tekniska Universitetet. Projektet undersöker bland annat hur våra kulturmiljöer påverkas av vattenkraftsregleringen. I Norrbotten arbetar vi framförallt med arkeologiska fältarbeten och kulturhistoriska dokumentationer längs med Luleälven, som omfattar både Stora och Lilla Lule älv, som rinner genom rika kulturlandskap. Dessutom utgör Luleälven en av Sveriges viktigaste älvar för vattenkraftsproduktion.
2022 genomfördes fältarbeten längs med Lilla Lule älv, varvid ett flertal tidigare registrerade boplatser återbesöktes och ett flertal nya registrerades. Flera av de tidigare registrerade boplatserna påträffades under 1980-talet inom Luleälvsprojektet, som genomfördes av Umeå universitet. Flertalet av dessa fornlämningar är strandbundna och erosionsskadade som en följd av vattenkraftsregleringen i området. I samband med våra fältarbeten hade vi fått tillstånd från Länsstyrelsen i Norrbotten att samla in ett urval av fynd från erosionsskadade boplatser. Vi samlade bland annat in brända ben från fem boplatser i området runt Nelkerim. För den som vill veta mer om just detta fältarbete, läs gärna Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer
De brända ben som vi samlade in från boplatserna sändes till en osteolog, en benexpert, som kunnat se att det framförallt rör sig om brända ben från större eller medelstort däggdjur. Därefter sändes brända ben för C14-analys, vilken gav ett rätt så överraskande resultat. Det visade sig att fyra av boplatserna i Nelkerimområdet är mellan 9300-7800 år gamla och därmed är från mesolitikum, äldre stenålder! Den femte boplatsen var betydligt yngre, och lite mer svårdaterad då C14-analysen visar på en datering mellan 1523-1949 e.Kr.
Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2022:039:250.
Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2022:039:229.
I år har vi dessutom haft möjlighet att delundersöka en boplats i ett område ca 160 m öster om rödockragraven i Ligga. Denna boplats hittades i samband med 2023 års räddningsundersökning av rödockragraven, när det var låga vattenflöden i Stora Lule älv. Vi har nyligen fått ta del av första C14-analysen, som är gjord på kol som hittades i en delundersökt härd. C14-analysen visade på att boplatsen är från omkring 6300-6000 f.Kr. och därmed är ca 1000 år äldre än rödockragraven! Det var oväntat, för jag hade förväntat mig en ungefär samtida datering som för rödockragraven, som är från ca 5000 f.Kr. utifrån daterade anläggningar som är hittade i och invid graven. Vi har nu även skickat in brända ben från samma härd, då vi vill se om dateringarna av kol och brända ben blir samstämmiga. Kan kol och/eller brända ben påverkas av att vara överdämda större delen av året? Förhoppningen är att dateringarna ska bli samstämmiga, så att vi inte behöver bekymra oss om ifall något av materialen kan kontamineras av att ligga överdämda i älvvatten. Fler analyser kommer också att göras på jordprover som vi samlat in från den undersökta härden, så det blir spännande att se vad analyserna kan berätta för oss om hur boplatsen har använts. Vi hoppas också på att kunna undersöka en av boplatserna i Nelkerimområdet nästa år, bara vi har smältande snö och is och stigande vattennivåer på vår sida! Fortsättning följer med andra ord…
De dateringar vi har gjort inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer visar att det med relativt ”enkla” medel faktiskt går att få ut ett mervärde av vårt kulturarv som har dränkts och ligger under vatten stora delar av året. Det gäller att inventera och undersöka den här typen av fornlämningar vid rätt tidpunkt under året – så snart som möjligt efter isavsmältningen, innan vattnet stigit och dolt spåren efter tidigare generationer under vatten igen. Trots att mycket vetenskaplig information har gått förlorad på grund av vattenkraftsregleringen, som bidragit till att fynd och värdefull kunskap har eroderat bort och sköljts iväg ut i älven, kan vi i alla fall få ut en del information som berättar om tidigare generationer som levt och verkat längs med de dämda vattendragen.
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
Läs mer: