Ny kunskap om ett annars dränkt kulturarv

Norrbottens museum är en av flera deltagande parter i forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som drivs av Luleå Tekniska Universitetet. Projektet undersöker bland annat hur våra kulturmiljöer påverkas av vattenkraftsregleringen. I Norrbotten arbetar vi framförallt med arkeologiska fältarbeten och kulturhistoriska dokumentationer längs med Luleälven, som omfattar både Stora och Lilla Lule älv, som rinner genom rika kulturlandskap. Dessutom utgör Luleälven en av Sveriges viktigaste älvar för vattenkraftsproduktion.

2022 genomfördes fältarbeten längs med Lilla Lule älv, varvid ett flertal tidigare registrerade boplatser återbesöktes och ett flertal nya registrerades. Flera av de tidigare registrerade boplatserna påträffades under 1980-talet inom Luleälvsprojektet, som genomfördes av Umeå universitet. Flertalet av dessa fornlämningar är strandbundna och erosionsskadade som en följd av vattenkraftsregleringen i området. I samband med våra fältarbeten hade vi fått tillstånd från Länsstyrelsen i Norrbotten att samla in ett urval av fynd från erosionsskadade boplatser. Vi samlade bland annat in brända ben från fem boplatser i området runt Nelkerim. För den som vill veta mer om just detta fältarbete, läs gärna Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

De brända ben som vi samlade in från boplatserna sändes till en osteolog, en benexpert, som kunnat se att det framförallt rör sig om brända ben från större eller medelstort däggdjur. Därefter sändes brända ben för C14-analys, vilken gav ett rätt så överraskande resultat. Det visade sig att fyra av boplatserna i Nelkerimområdet är mellan 9300-7800 år gamla och därmed är från mesolitikum, äldre stenålder! Den femte boplatsen var betydligt yngre, och lite mer svårdaterad då C14-analysen visar på en datering mellan 1523-1949 e.Kr.

Översikt av en av 30-talet härdar/skärvstenskoncentrationer inom en av boplatserna i Nelkerimområdet, med Lilla Lule älv i bakgrunden. I bakgrunden skymtar skymtar fler härdar/skärvstenspackningar. Brända ben från boplatsen har daterats till ca 6000-5800 f.Kr. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2022:039:123.
Översikt en av boplatserna i Nelkerimområdet, som har daterats till ca 6200-5900 f.Kr. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2022:039:265.
Översikt del av boplats i Nelkerimområdet som har daterats till ca 7300-7000 f.Kr.
Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2022:039:250.
Översikt del av boplats i Nelkerimområdet som har daterats till ca 7000-6700 f.Kr. På stranden ligger en stor mängd skörbrända stenar. Erosionskanten med nedfallna träd syns tydligt.
Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, acc nr 2022:039:229.

I år har vi dessutom haft möjlighet att delundersöka en boplats i ett område ca 160 m öster om rödockragraven i Ligga. Denna boplats hittades i samband med 2023 års räddningsundersökning av rödockragraven, när det var låga vattenflöden i Stora Lule älv. Vi har nyligen fått ta del av första C14-analysen, som är gjord på kol som hittades i en delundersökt härd. C14-analysen visade på att boplatsen är från omkring 6300-6000 f.Kr. och därmed är ca 1000 år äldre än rödockragraven! Det var oväntat, för jag hade förväntat mig en ungefär samtida datering som för rödockragraven, som är från ca 5000 f.Kr. utifrån daterade anläggningar som är hittade i och invid graven. Vi har nu även skickat in brända ben från samma härd, då vi vill se om dateringarna av kol och brända ben blir samstämmiga. Kan kol och/eller brända ben påverkas av att vara överdämda större delen av året? Förhoppningen är att dateringarna ska bli samstämmiga, så att vi inte behöver bekymra oss om ifall något av materialen kan kontamineras av att ligga överdämda i älvvatten. Fler analyser kommer också att göras på jordprover som vi samlat in från den undersökta härden, så det blir spännande att se vad analyserna kan berätta för oss om hur boplatsen har använts. Vi hoppas också på att kunna undersöka en av boplatserna i Nelkerimområdet nästa år, bara vi har smältande snö och is och stigande vattennivåer på vår sida! Fortsättning följer med andra ord…

Arkeolog Sebastian Lundkvist arbetar med undersökningen av en härd som genom C14-datering visat sig vara omkring 8000 år gammal! Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

De dateringar vi har gjort inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer visar att det med relativt ”enkla” medel faktiskt går att få ut ett mervärde av vårt kulturarv som har dränkts och ligger under vatten stora delar av året. Det gäller att inventera och undersöka den här typen av fornlämningar vid rätt tidpunkt under året – så snart som möjligt efter isavsmältningen, innan vattnet stigit och dolt spåren efter tidigare generationer under vatten igen. Trots att mycket vetenskaplig information har gått förlorad på grund av vattenkraftsregleringen, som bidragit till att fynd och värdefull kunskap har eroderat bort och sköljts iväg ut i älven, kan vi i alla fall få ut en del information som berättar om tidigare generationer som levt och verkat längs med de dämda vattendragen.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Läs mer:

Rödockragraven i Ligga

Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Det blir inte alltid som man har tänkt sig – 2024 års räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Nya arkeologiska fältarbeten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer – en kamp mot is och vatten

Det blir inte alltid som man har tänkt sig – 2024 års räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

I juni i år inleddes vad som var tänkt att vara det tredje och sista året av Norrbottens museums arkeologiska räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga. Det visade sig dock att saker och ting inte alltid blir som man har tänkt sig… 

Den arkeologiska räddningsundersökningen inleddes i augusti 2022, och genomförs med anledning av att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Länsstyrelsen i Norrbotten har beslutat att det mest hållbara för fornlämningen är att tillvarata den vetenskapliga information som finns kvar på platsen innan det är för sent. Undersökningen finansieras av Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag, som är begränsat, och som är anledningen till att undersökningen är uppdelad på en flerårsperiod. Mer om bakgrunden till undersökningen går att läsa i tidigare inlägg här på Kulturmiljöbloggen: 

Rödockragraven i Ligga och Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Inför årets undersökning hade vi resultatet av 2022 och 2023 års räddningsundersökning i ryggen. Tre anläggningar, synliga som brunfärgningar med brända ben efter matrester, hade hittills påträffats. En på vardera kortsida av graven, vilka delundersöktes under 2022, samt en som påträffades i profilbanken, i södra långsidan av graven. Samtliga anläggningar hade markerats av arkeologisökhunden Blixtra, som sökte av området i ett tidigt skede 2022 under hundförare Gunilla Lindbäcks ledning.

Lodfoto över rödockragraven i Ligga, så som stensättningen framträdde efter avtorvning. De röda pappersbanden som skymtar på bilden markerar platser där sökhunden Blixtra markerat för eventuell förekomst av brända ben. De röda cirklarna på bilden visar var de tre anläggningarna påträffats. Foto från N. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum, acc nr 2022:046:102.
Brunfärgad anläggning med brända ben som låg vid rödockragravens östra kortsida. Fyndpåsar innehåller brända ben från matrester. Det röda pappersbandet markerar plats där arkeologisökhunden Blixtra har markerat för eventuellt förekomst av brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum, acc nr 2022:046:176.

De brända benen från dessa anläggningar som hittills har analyserats av en osteolog, en benexpert, kommer enbart från ren och däggdjur i medelstor storlek (sannolikt ren). Det rör sig framförallt om delar från tåleder och tillhörande sesamben. Benen avviker från den typ av benmaterial som brukar påträffas på boplatser, där ofta ben från ett djurs alla olika kroppsdelar – eller åtminstone fler olika delar – brukar förekomma i det osteologiska materialet.

Fyndpåse med brända ben från den brunfärgade anläggningen vid rödockragravens kortsida. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Intressant är att de tre anläggningarna har gett olika dateringar. Anläggningen på gravens östra kortsida har daterats till 5470-5227 f.Kr. medan anläggningen på gravens västra kortsida har daterats till 4899-4721 f.Kr. Från anläggningen som påträffades i S långsidan sändes brända ben från anläggningen för två olika dateringar. Benen som sändes för datering hade samlats in med ca 15 cm skillnad i djupled. Det nedre lagret, d.v.s. det äldsta, gav en datering till 4991-4798 f.Kr. (och är därmed samtida med anläggningen på gravens västra sida) medan det övre lagret har gett en datering till 4355-2429 f.Kr. Detta innebär att vi har dateringar som i princip sträcker sig över en 1000-årsperiod! Skulle gärna göra några fler dateringar för att verkligen säkerställa detta, men utifrån de dateringar vi har i nuläget så indikerar detta att graven i Ligga är en plats som människor har återkommit till under en lång period, vilket är otroligt spännande! Detta tyder absolut på någon form av kontinuitet runt en och samma gravanläggning, och det ska bli intressant att fördjupa sig i detta. 

När vi avbröt 2023 års undersökning hade vi rödockra i ett ca 30 kvadratmeter stort område, vilket innebar att vi hade en stor yta där räddningsundersökningen nu skulle fortsätta under 2024. Med all den sten som fortfarande fanns kvar på platsen, så visste vi att det var ett tungt och intensivt arbete som väntade. 

Drönarfoto över 2022 års räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga, omedelbart invid Stora Lule älv. I bild syns arkeologerna Sebastian Lundkvist, Lars Backman, Frida Palmbo och Hanna Larsson (från vänster till höger). När bilden togs hade östra delen av graven undersökts en djupare nivå än den V delen, så rödockrafärgningen framträder tydligare i denna del. Foto: G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum, acc nr 2022:046:224.

I år inledde vi arbetet den 10 juni. Målsättningen var att slutföra undersökningen, så vi lastade all utrustning i minibussen och rullade med glatt humör mot Jokkmokk. Vi såg med spänning fram emot de kommande veckorna – vad skulle vi hitta i rödockrafärgningen? Skulle vi ha tur att hitta färgningar efter en (eller flera?) gravlagda individ/er? Skulle vi kunna hitta några gravgåvor och spår av begravningsritualer, utöver själva rödockran? Skulle vi kunna få fram någon information om den människa eller de människor som blivit gravlagda på platsen? 

Inför årets undersökning tog vi kontakt med diverse lab, för att höra oss för om möjligheter till olika analyser, för att få ut så mycket information som möjligt. Då vi i Norrbotten har mycket sura jordar, vilket inte är optimala bevarandeförhållande för organiskt obränt material, så var vår förhoppning att vi skulle kunna hitta färgningar av ett skelett snarare än ett benmaterial. Rödockran i sig kan ha en konserverande effekt, men vi vet också att det är relativt grovkorniga sediment i området där rödockragraven är belägen. Dessutom har vattenkraftsregleringen bidragit till att vattnet stigit och sjunkit underifrån, något vi märkte av under 2022 års grävning – då vi fick problem med fukt som kom upp i schaktet i en av anläggningarna. Fluktuerande vattennivåer har med största sannolikhet påverkat innehållet i graven negativt. 

Vi har undersökt rödockrafärgningen i mellan 5-10 cm skikt, varvid ny plandokumentation och provtagning har ägt rum. Vi har i samråd med Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet gjort en relativt tät provtagning och samlat in jordprover för markkemisk analys från den undersökta ytan för varje undersökt nivå. Därtill har jordprover för lipidanalys (analys av fettsyror) och makrofossilanalys samlats in, samt kolprover när vi påträffat kol. Vår förhoppning är att främst de markkemiska proverna och lipidproverna ska kunna ge svar på frågan om någon/några personer blivit gravlagda i rödockrafärgningen, om det är så att vi inte kan se något med blotta ögat. Det är också därför räddningsundersökningen tar tid, då en tät provtagning med tillhörande dokumentation tar en hel del tid i anspråk.

Provtagning pågår. Lars Backman samlar in jordprover, som Rasmus Lundqvist mäter in med en GPS. Foto: G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum
Tät provtagning. G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum
Dokumentation sker även i analog form, genom plan- och profilritningar. Kan kanske tyckas analogt och ”stenålders” i dagens digitala värld, men det är en viktig del av tolkningen. G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum

Vi har även planerat att samla in jordprover för både proteinanalys och DNA-analys. Då tidigare undersökningar av rödockragravarna i Ansvar och Manjärv visat på att de döda sannolikt har svepts i ett skinn eller liknande, skulle proteinanalyser på jord från det område där en trolig svepning har förekommit, kunna ge information om detta. När det gäller DNA-analys så är tänder eller ben med hård benvävnad att föredra – och förutsättningarna för detta är allt annat än optimala i Ligga. Däremot så skulle en DNA-analys av sediment troligen kunna ge en könsbestämning. Provtagning för DNA ske enligt vissa direktiv, för att undvika kontamination med nutida DNA. Så fotografkollegan Rúnar, som också är den som beställer utrustning åt oss på Kulturmiljöavdelningen, fick i uppdrag att beställa lite annorlunda provtagningsmaterial än vanligt: sterila skalpeller, klorin, destillerat vatten, vinylhandskar, munskydd och skoskydd. Engångsoveraller hade vi sedan tidigare, då det är en del av vår utrustning i samband med hantering av asbestfynd. Rúnar var nog lite orolig över att Regionens beställare trodde att vi skulle göra något helt annat än att genomföra en arkeologisk undersökning… 

Allt eftersom grävningen fortgick så minskade rödockrafärgningen, och övergick till en mindre rektangulär färgning, som påminde mycket om den färgning som framkom i Ansvar-graven vid Lars Liedgrens undersökning på 1990-talet. I denna förväntade vi oss att eventuella färgningar från en gravlagd individ skulle kunna framkomma.

Den rektangulära rödockrafärgningen har börjat framträda. G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum

Ju längre ner vi kom i den rektangulära rödockrafärgningen, så började rödockrafärgningen förändras och bli mer otydlig. Ju längre ner i färgningen vi kom uppstod även funderingar på om vi överhuvudtaget skulle kunna se några spår av en gravlagd individ, eller om de helt har försvunnit. Så småningom framträdde i huvudsak tre mindre rödockrafärgningar, belägna i en mer brunröd rektangulär färgning. Den mittersta av de tre rödockrafläckarna var mycket intensivt röd.

Tre fläckar med rödockra. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Min kollega Lars brukar varje år inför fältsäsongen skämta om att han vill hitta en pyramid och/eller en guldhalskrage, så det har blivit ett litet internt skämt bland oss arkeologer på Norrbottens museum. En morgon kom Lars gående från sållet, där vi sållar all undersökt sand för att minimera risk att vi missar några fynd. Han undrade om det kanske skulle duga med en pilspets istället för en guldhalskrage!?

Arkeolog Lars Backman sållar den bortgrävda sanden från rödockragraven i Ligga. I bakgrunden skymtar arkeologerna Sebastian Lundkvist, Hanna Larsson och Frida Palmbo. Foto: G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum, acc nr 2022:046:214.

Det visade sig att Lars precis hittat en otroligt fin flathuggen kvartsitpilspets i sållet, i jordmassorna från den intensivt röda fläcken! Vi blev eld och lågor och fick upp hoppet om att vi nu närmade oss själva gravläggningen! Vid kontakt med Lars Liedgren (som undersökt de två tidigare undersökta rödockragravaran i Ansvar och Manjärv), som är vårt bollplank under räddningsundersökningen, så misstänkte han att nu bör vi närma oss själva gravläggningen. Pilspetsen bör absolut ses som en gravgåva! Strax därpå hittades också en kvartsskrapa i samma rödockrafärgning.

Flathuggen pilspets i grå kvartsit. Foto: G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum

Men – det visade sig snart att vi istället stötte på skenhälla… 

Skenhälla bildas i jord i samband med tillförsel av vatten, vilket bidragit till att jorden blivit hård som sten eller cement – och därmed mycket, mycket svårgrävd… Mycket huvudbryderi – hur skulle vi nu kunna gräva och samla in prover och slutföra undersökningen med bara en veckas fältarbete kvar? Vi studerade erosionskanten ner mot älven, och kunde konstatera att skenhällan bildats i hela området – inte bara i graven – på i princip samma nivå i hela området. Samt att tjockleken på skenhällan varierade, från ca 2-4 dm. Skenhällan är troligen en effekt av fluktuerande vattennivåer underifrån, som en följd av vattenkraftsregleringen. Vi hade två val – att antingen hacka bort all skenhälla med järnspett utan att ta in prover, eller försöka hacka bort skenhällan i skikt och samla in prover med jämna mellanrum, vilket skulle ta lång tid. Efter dialog med Länsstyrelsen enades vi om att vi måste fortsätta med undersökning och provtagning, då vi har så liten kunskap om denna gravtyp och att vi behöver satsa på provtagning då vi hittills inte sett några färgningar av någon gravlagd individ. Vi behöver därför troligen förlita oss på proverna, om det inte finns kvar något i skenhällan. Så sista veckan genomförde vi den arkeologiska undersökningen mestadels med huggmejsel och slägga – vilket inte känns som någon optimal arkeologisk grävmetod, men det var helt omöjligt att gräva med våra skärslevar. Frustrationen var uppbar, även om vissa kollegor tyckte att det var jättekul att gräva med huggmejsel och önskade sig ett marmorblock att fortsätta med efteråt.

Arkeolog Rasmus Lundqvist arbetar sig ner i skenhällan med hjälp av huggmejsel och slägga. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Vi hann hacka oss igenom ca 2 dm med skenhälla, med viss provtagning. Proverna består dock mestadels av klumpar med skenhälla som vi har hackat loss, så vi får se hur lätt det blir med analyser framöver. Vi lyfte även en större sten från ena kortsidan, och har kunnat konstatera att skenhällan och den brunröda färgningen fortsätter i ca 2 dm till. Därefter tar ett mer grusigt grått parti vid, som bör vara helt opåverkad sand. Vi fick avsluta 2024 års räddningsundersökning med att samla ihop all grävutrustning och täcka över graven på nytt med markduk och stenar. Avslutningen känns mycket snopen, då vi var inställda på att gräva klart undersökningen i år. Så nu är siktet inställt på 2025, då vi återkommer för att hacka bort de sista decimetrarna med skenhälla – och håller tummarna för att vi kan hitta något i denna. Därefter så kommer vi att rekonstruera graven, och bära tillbaka alla jordmassor och stenar som vi nu lyft bort från graven. Fortsättning följer därmed 2025… 

Räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga kommer att slutföras 2025. Då ska vi även rekonstruera graven. När alla analysresultat är klara kommer ett nytt underlag till en informationsskylt att tas fram, med uppdaterad information. G. Rúnar Gudmundsson © Norrbottens museum

Jag är så tacksam som har världens finaste kollegor, som oavsett väder och vind och med glatt humör, har kämpat på med denna undersökning och som kommer ut för att dokumentera graven i olika skeden – även under semestertid. Ni är bäst!

Vill även tacka alla intresserade besökare som har varit ut och hälsat på oss, både vid genomförda guidningar, men även er som hittat ut vid andra tider. Det är roligt att ni är så många som är intresserade av att ta del av vårt arbete! Samt såklart ett stort tack till Jokkmokks Allmänning, som än en gång ställt upp med båttransport av vår fältutrustning – ni är fantastiska!

Vid tangentbordet denna fredag: 
Frida Palmbo, arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga