Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer går mot sitt slut. Projektet undersöker bland annat hur vattenkraften har påverkat våra forn- och kulturlämningar och hur människor och samhällen som lever längs med de dämda vattendragen har påverkats. Nu pågår arbete med att sammanställa all data som vi samlat in sedan 2022, vilket är ett gediget arbete. För att avrunda projektet i år har vi genomfört några sista fältarbeten, för att följa upp lite trådar som vi arbetat med under tidigare år. En del av årets fältarbeten har vi redan hunnit berätta om här på bloggen:
Keddek – dränkta spår från det förflutna
Snavva – ett dränkt samiskt nybygge
I år har det under vår och sommar varit mycket låga vattenflöden i Luleälven, för att nu under sensommar och höst övergå i höga vattenflöden efter allt regn som fallit de senaste månaderna. De extremt låga vattenflödena under försommaren medförde att ett nytt område med anläggningar framkom vid den stora boplatsen i Nelkerim, som vi genomförde en mindre arkeologisk forskningsundersökning av inom Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer förra året: Fragmentariska ögonblick av det förflutna
I år framkom bland annat en anläggning som fortfarande innehöll brända ben från matrester, vilket vi knappt hittade något av under 2025 års grävning. Organiskt material som brända ben väger så lite, vilket gör att den typen av material snabbt eroderar bort och rinner ut i älven. Vi bestämde oss därför för att göra en kompletterande undersökning i år efter att vi fick tillstånd från Länsstyrelsen, för att kunna samla in de brända matresterna innan det var för sent och den typen av information hade gått förlorad för alltid.
De anläggningar och fynd som påträffades i Nelkerim i år framkom på en annan sida av ett stenigt område, som avgränsar den stora boplatsen. Utifrån registreringspraxis så ligger denna boplatsyta för långt bort från den stora sammanhängande boplatsytan, vilket gör att det kommer bli en ny registrerad boplats i detta område. Inom denna boplatsyta har vi karterat in de lösfynd som påträffades och även de anläggningar som låg synliga. De utgörs både av fyllda och ofyllda härdar samt skärvstenspackningar, vilket gör att jag misstänker att det är lämningar både från förhistorisk och historisk tid. Vi kommer att jämföra fynden som samlades in från denna boplatsyta med de fynd som vi samlade in förra året för att se om det går att se några skillnader i materialet och användningen av dessa ytor.
Utöver den kompletterande undersökningen så har vi även gjort återbesök av några lokaler vi inventerade 2022, för att jämföra och se vad som har hänt under dessa år. Det är mycket tydligt att det har skett en hel del erosion under dessa år. Dels har de brända ben som påträffades i anläggningar på några av boplatserna helt försvunnit. Stenarna i anläggningarna är kvar, men de ben som låg synliga 2022 är nu helt borta. Därtill har det eroderat fram nya anläggningar och fynd på ett antal av lokalerna. Hann även med att inventera en kortare sträcka nedströms Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken, och hittade några tidigare okända boplatser.
Den ständigt pågående erosionen är ett stort hot mot våra kulturmiljöer och det finns så mycket kvar att upptäcka av vårt kulturarv som mer eller mindre rinner ut i de reglerade vattendragen. Det finns fortfarande möjlighet att få ut kunskap om vår förhistoria och historia, men möjligheterna minskar för varje år. Vi behöver agera innan det är för sent…
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
