Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer går mot sitt slut. Projektet undersöker bland annat hur vattenkraften har påverkat våra forn- och kulturlämningar och hur människor och samhällen som lever längs med de dämda vattendragen har påverkats. Nu pågår arbete med att sammanställa all data som vi samlat in sedan 2022, vilket är ett gediget arbete. För att avrunda projektet i år har vi genomfört några sista fältarbeten, för att följa upp lite trådar som vi arbetat med under tidigare år. En del av årets fältarbeten har vi redan hunnit berätta om här på bloggen:
Keddek – dränkta spår från det förflutna
Snavva – ett dränkt samiskt nybygge

I år har det under vår och sommar varit mycket låga vattenflöden i Luleälven, för att nu under sensommar och höst övergå i höga vattenflöden efter allt regn som fallit de senaste månaderna. De extremt låga vattenflödena under försommaren medförde att ett nytt område med anläggningar framkom vid den stora boplatsen i Nelkerim, som vi genomförde en mindre arkeologisk forskningsundersökning av inom Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer förra året: Fragmentariska ögonblick av det förflutna

Dag Avango, professor i historia och projektledare för forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, flyger drönare över den ”nya” boplatsytan i Nelkerim. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

I år framkom bland annat en anläggning som fortfarande innehöll brända ben från matrester, vilket vi knappt hittade något av under 2025 års grävning. Organiskt material som brända ben väger så lite, vilket gör att den typen av material snabbt eroderar bort och rinner ut i älven. Vi bestämde oss därför för att göra en kompletterande undersökning i år efter att vi fick tillstånd från Länsstyrelsen, för att kunna samla in de brända matresterna innan det var för sent och den typen av information hade gått förlorad för alltid.

Anläggning med brända ben som påträffades precis ovanför vattenlinjen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

De anläggningar och fynd som påträffades i Nelkerim i år framkom på en annan sida av ett stenigt område, som avgränsar den stora boplatsen. Utifrån registreringspraxis så ligger denna boplatsyta för långt bort från den stora sammanhängande boplatsytan, vilket gör att det kommer bli en ny registrerad boplats i detta område. Inom denna boplatsyta har vi karterat in de lösfynd som påträffades och även de anläggningar som låg synliga. De utgörs både av fyllda och ofyllda härdar samt skärvstenspackningar, vilket gör att jag misstänker att det är lämningar både från förhistorisk och historisk tid. Vi kommer att jämföra fynden som samlades in från denna boplatsyta med de fynd som vi samlade in förra året för att se om det går att se några skillnader i materialet och användningen av dessa ytor.

En av de fyllda härdar som påträffades frameroderade på strandplanet vid låga vattenflöden. För mig som vill ha ”rena” dokumentationsbilder utan skoavtryck har det varit en utmaning att acceptera alla spår i de blöta marken som inte gått att rensa bort innan dokumentationsfotograferingen… Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Vi fick besök av arkeologer från Umeå universitet, som genomfört drönarflygning i området. Fick välbehövlig hjäp för att hinna med undersökningen av anläggningen. Här syns Philip Jerand, lektor, och Jakub Niewisiewicz, doktorand, båda vid Umeå universitet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Utöver den kompletterande undersökningen så har vi även gjort återbesök av några lokaler vi inventerade 2022, för att jämföra och se vad som har hänt under dessa år. Det är mycket tydligt att det har skett en hel del erosion under dessa år. Dels har de brända ben som påträffades i anläggningar på några av boplatserna helt försvunnit. Stenarna i anläggningarna är kvar, men de ben som låg synliga 2022 är nu helt borta. Därtill har det eroderat fram nya anläggningar och fynd på ett antal av lokalerna. Hann även med att inventera en kortare sträcka nedströms Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken, och hittade några tidigare okända boplatser.

Överlagring har skett av den stora boplatsytan i Nelkerim, jämfört med hur stranden såg ut under 2025. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nypåträffad boplats nedströms ”Nelkerimboplatsen”. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Skrapa i grå kvartsit, fynd från nyregistrerad boplats. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Den ständigt pågående erosionen är ett stort hot mot våra kulturmiljöer och det finns så mycket kvar att upptäcka av vårt kulturarv som mer eller mindre rinner ut i de reglerade vattendragen. Det finns fortfarande möjlighet att få ut kunskap om vår förhistoria och historia, men möjligheterna minskar för varje år. Vi behöver agera innan det är för sent…

Erosion på boplats i Nelkerimområdet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Blackälven som är en av Lilla Lule älvs bifloder har tre olika källflöden, som alla kom att beröras när Seitevare kraftverk byggdes och vattenmagasinet Tjaktjajávrre anlades. Ett av Blackälvens källflöden är Rittakdalens vattenstråk, som i sin nedre del tidigare bestod av de små sjöarna Rittak, Keddek och Snjärak och den större sjön Tjaktjajaure, som har gett vattenmagasinet sitt namn. När vattenmagasinet anlades skapades en mycket stor konstgjord sjö på ca 85 kvadratkilometer, som slukade de ca 20 kvadratkilometrarna av tidigare sjöar och även lade omkring 65 kvadratkilometer skog under vatten. Blackälvens övriga två källflöden utgörs av Rapaätno och Sitoätno som rinner från Sarekmagasinet norr om Tjaktjajávrre.

Stränderna runt Keddek var sandiga och omgavs till stor del av myrmark. Särskilt Rittakdalens övre del utgjorde mycket goda och skyddade renbetesområden som nyttjades av samebyarna Jåhkågaska tjiellde och Sirges framförallt under vår och höst, och tidigare fanns en stor mängd renskötar- och fiskekåtor längs med stränderna.

Foto över en av de förhistoriska boplatserna vid Keddek. Foto: Göran Rosander. Ur Riksantikvarieämbetets rapport *Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom dämningsområdet för SEITEVARE kraftstation, Blackälven, LILLA LULE ÄLV, Jokkmokk socken, Lappland. 1961. Del II: Fotografier.*

Seitevare kraftverk började byggas 1962 och togs i drift 1967. Inför utbyggnaden genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar i området 1959, varvid de hittade 13 förhistoriska boplatser samt ett fångstgropssystem med 12 fångstgropar. 1961 genomförde Riksantikvarieämbetet arkeologiska undersökningar av två förhistoriska boplatser på norra sidan av Keddek samt av fem fångstgropar inom fångstgropssystemet. Därtill genomfördes det en undersökning av offerplatsen Passekårtje/Heliga fallet.

Foto från Riksantikvarieämbetets undersökning vid Keddek. Från vänster: Jan Stolpe, Carl-Uno Hanno, Curt Gustafsson och Göran Rosander. Foto: Björn Allard. Ur Riksantikvarieämbetets rapport *Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom dämningsområdet för SEITEVARE kraftstation, Blackälven, LILLA LULE ÄLV, Jokkmokk socken, Lappland. 1961. Del II: Fotografier.*

Vid undersökningen av de förhistoriska boplatserna vid Keddek framkom skörbrända, d.v.s. eldpåverkade, stenar, avslag i kvartsit och bergskristall, skrapor i kvartsit och bergskristall, och förarbeten och delar till spjutspetsar och pilspetsar i kvartsit samt en eventuell sänkesten. På en av lokalerna hittades ca 10 000 avslag i framför allt mörk kvartsit, påträffade i flera olika avslagskoncentrationer. På denna lokal hittades också omkring 50 skärvor av asbestkeramik, ett asbeststycke och ett bryne. Bland keramikskärvorna hittades två mynningsbitar, och utifrån formen på dessa kantbitar så bör det ena kärlet ha haft en inre diameter på ca 22 cm. Det andra kärlet var något mindre. Några av keramikskärvorna var dekorerade med heldragna parallella linjer. Utöver fyndmaterialet hittades också härdar på båda boplatserna.

En av de härdar som undersöktes av Riksantikvarieämbetet. Foto: Göran Rosander. Ur Riksantikvarieämbetets rapport *Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom dämningsområdet för SEITEVARE kraftstation, Blackälven, LILLA LULE ÄLV, Jokkmokk socken, Lappland. 1961. Del II: Fotografier.*

Några av de fynd som hittades vid Riksantikvarieämbetets undersökning. Från vänster: bryne av sandsten, retuscherat avslag av kvartsit, pilspets av kvartsit och slutligen fragmentarisk spjutspets av kvartsit. Foto ur Riksantikvarieämbetets rapport *Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom dämningsområdet för SEITEVARE kraftstation, Blackälven, LILLA LULE ÄLV, Jokkmokk socken, Lappland. 1961. Del II: Fotografier.*

Enbart två av de 13 förhistoriska boplatserna kom att undersökas arkeologiskt innan området lades under vatten. För mig skär det i hjärtat vid tanke på hur mycket information om vår historia i detta område som har gått förlorad. Inte bara i de överdämda och nu till stor del borteroderade boplatserna från förhistorisk tid. Utan även kunskap om hur landskapet kring de tidigare sjöarna har nyttjats under historisk tid, vilka spår i den tidigare urskogen som har försvunnit.

Ända sedan vi drog igång projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer och genomfört fältarbeten tillsammans med historiker vid Luleå tekniska universitet, så har vi talat om att genomföra inventeringar vid västra delarna av Tjaktjajávrre. På grund av det låga vattenståndet i vattenmagasinet i år så kunde vi i slutet av maj dokumentera lämningarna av den dränkta gården Snavva, något jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg: Snavva – ett dränkt samiskt nybygge

Tack vare det låga vattenståndet i år fick jag även möjlighet att med hjälp av Jonas Vannar ta mig ut till den tidigare sjön Keddek. Under tiden genomförde min kollega Dag Avango ytterligare dokumentation vid Snavva.

Tillsammans med Jonas blev det några stopp vid både södra och norra stränderna av Keddek. Området där vi klev iland först visade sig utgöra en fantastisk fornlämningsmiljö, med ett stort antal härdar som sannolikt kan kopplas till renskötseln i området. Därtill hittade vi även en förhistorisk boplats som innehöll skärvstenar, skärvstenspackningar, brända ben från matrester och avslag i kvarts och kvartsit. På norra sidan av Keddek hittade vi rester efter viste med en torvkåta med en intilliggande jordkällare. Vare sig härdarna, den förhistoriska boplatsen eller vistet finns med i rapporten över Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska inventeringar och undersökningar. Fynden av dessa platser visar dock på att det finns en hel del potential till att få fram mer kunskap om hur landskapet kring de dämda sjöarna i området har nyttjats. Det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka i området, och endagsturen till Keddek gav definitivt mersmak. Jag hoppas att jag i framtiden har möjlighet att få återvända och samla fler pusselbitar från ett annars dränkt kulturarv, som fortfarande har något att berätta – även om spåren sakta med säkert rinner ut och försvinner ut i det stora vattenmagasinet.